Jag funderade ett slag över varför det har blivit så pass glest mellan inläggen under rätt lång tid nu. Det är inte så att jag slutat fundera på personlig utveckling, snarare tvärtom! När man är pappaledig, som jag varit hela hösten, har man snarare tid att tänka mer intensivt på sådant, i och med att det relationella får stort fokus. (Tänk så abstrakt jag lyckades uttrycka saken! 🙂 ) Snarare känns det mest som om orsaken till att det inte blir så många blogginlägg (förutom det uppenbara, att jag har en bebis som helst vill att datorn skall användas till att titta på filmer med bilar) är att jag faktiskt inte kan verbalisera särskilt mycket av det som pågår i mitt huvud som handlar om bloggens ämne. Det får helt enkelt komma senare, om det nu gör det. Ibland undrar jag om jag har kommit förbi den punkt där orden faktiskt tar slut, och det på sin höjd blir kryptiska twitter-meddelanden istället. 🙂 Men vi får se. Släpp inte prenumerationen, så kanske det kommer något spännande då och då! Idéer och uppslag kan ni gärna skriva som kommentarer eller mail, så kanske jag kan göra något bra av dem. Det är alltid enklare att bidra med något i dialog.
Ickevetande som frigörande hållning
Jag håller just på att läsa boken The Book of Not Knowing, skriven av Peter Ralston. Han skriver om den fantastiska frigörelse som ligger i att våga ha hållningen att man faktiskt inte vet särskilt mycket. Som tankeexempel ber han läsaren tänka sig tillbaka till den tiden när man faktiskt trodde att jorden var platt. När det var helt naturligt att tänka sig att det var så, och när det över huvud taget inte fanns någon anledning att ifrågasätta detta faktum. Och att sedan föreställa sig att man faktiskt, i den rollen, börjar tvivla på att det nödvändigtvis måste vara sant. Inte genom att genast gripa tag i möjligheten i att jorden kan vara rund, utan att bara känna tvivlet och öppenheten inför andra möjligheter.
Just den hållningen menar Ralston är det som kan frigöra medvetandet från negativa mönster. Tag t.ex. känslor som man tror betyder något särskilt. Som när barn som bråkar säger att ”det var den andres fel”, eller ”du är dum”. Om man bara vågar ifrågasätta att det kanske inte är alldeles säkert att det är så, öppnas ens medvetande till ett högre perspektiv som gör att man kan bli mer konstruktiv. Och den vuxne som tror att han eller hon har blivit illa behandlad, bara ett litet ifrågasättande av den egna känslan kan göra att ”knuten” löses upp, och att man kanske kan förestålla sig att chefen bara hade en dålig dag. Men det är inte nödvändigt att fastna för en förklaring, särskilt inte om förklaringarna håller oss bundna vid negativa mönster.
Efter det lilla jag har läst kan jag varmt rekommendera boken!
Acceptera mera!
När man har fastnat i något och inte hittar ut, hittar man ju just inte ut. Man vet inte vad man skall göra. Vad skall man göra då? Det vet man ju inte, det hör till sakens natur! Och ofta accepterar man inte att man fastnat. Man vill helst ta sig ut, eller hur? Just för att det är så jobbigt att man fastnat.
Men varför har man fastnat? När man har hållit på med personlig utveckling ett tag vet man oftast att det räcker att acceptera nuläget för att komma ur låsningen. Men när man inte klarar att acceptera, utan har fastnat även i detta, vad gör man då? När man så att säga har fastnat på en högre nivå?
Här gäller det att tänka abstrakt. Jag har inte accepterat nuläget, och jag har inte ens klarat att acceptera att jag inte accepterat nuläget. Finessen nu är att det alltid är enklare att acceptera en abstraktionsnivå upp! Att acceptera att man fastnat kan vara svårt, men att acceptera att man inte klarar att acceptera är enklare. Men även här kan man fastna. Anledningen till att jag skrev detta är att jag inte klarade av att acceptera att jag inte accepterade det inre känslomässiga tillstånd jag var i. Så jag var tvungen att gå upp ytterligare en nivå, och där, minsann, infann sig acceptansen!
Min hypotes är att det alltid går att hitta en nivå av acceptans, och därmed trygghet med situationen. Man kan vara alldeles tillfreds bara man har accepterat den situation man är i. Och det räcker att acceptera någon nivå av beskrivning av den verklighet man är i. Om det så är acceptans av att man inte accepterar att man inte kan acceptera, eller kanske fler nivåer ändå.
Utmaningen är att göra detta konkret för sig själv. Det kan ta ett visst mått av träning. Men det är en av många vägar ut ur The Matrix.
Ett exempel jag läste om för en tid sedan var mannen som kom till sin terapeut, uppenbarligen arg. Terapeuten frågade honom om han var arg, men mannen kunde inte acceptera att han var arg. Sedan frågade terapeuten honom om han kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg. Det gick inte heller. Men på nästa nivå, att acceptera att han inte kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg, föll allting ut, abstraktionerna kollapsade, och han kunde plöstligt acceptera att han var arg. Och det var första steget för honom att komma i kontakt med sin ilska. Ungefär samma sak vilken känsla det än rör!
Vattnet och jag
Vattnet spänner sig inte innan stenen träffar vattenytan. Vattnet svarar alldeles adekvat på händelsen, precis när det behövs. På samma sätt behöver jag inte spänna mig när jag går i folkmassan på perrongen, bara för att jag märker att någon snart kommer att korsa min väg.
Till försvar för positivt tänkande
Jag råkade hamna i en diskussion på Facebook om huruvida positivt tänkande är bra eller bara passiviserande, och fick en idé till ett blogginlägg. Tack Johan med flera för inspiration!
Man kan tänka sig att den moderna trenden ”mindfulness” gör att människor börjar lära sig att enbart betrakta sina negativa känslor, utan att göra något åt det som kanske orsakade känslan. Om någon mobbar en på arbetsplatsen, skulle man alltså enbart betrakta sin negativa känsla av att bli förnedrad, och sedan inte göra något åt den faktiska situationen. På så sätt skulle praktiserandet av mindfulness göra människor passiva och benägna att stanna kvar i destruktiva maktstrukturer. Och det är förstås möjligt att många människor går i den fällan.
Men jag tror inte att det är så enkelt. För det första antar man att man lättare tar sig bort från en dålig situation genom att direkt agera på sin negativa känsla (till skillnad från att agera utifrån ett medvetet beslut enligt ett uppsatt mål). Tvärtom kan det ofta vara så att ett direkt agerande på en negativ känsla snarare befäster den negativa situationen. Om en person som ser dig som gnällig ger dig en pik, och du svarar (automatiskt) genom att gnälla, befäster det snarare situationen. Och om någon slår mig, och jag slår tillbaka, blir det ju sällan bättre.
Och om man istället ser den andra varianten, att enbart betrakta känslan, så är förstås risken att man bara betraktar och aldrig agerar. Men vem har sagt att man inte skall använda sin fria vilja till att besluta om vad som är bäst att göra i ögonblicket? Måhända är det så att många som praktiserar mindfulness inte ser det som en prioriterad övning att träna på att sätta upp mål för att agera kraftfullt mot dem, det är mycket möjligt, men att betrakta känslan utan att agera på den är ändå det första steget mot att kunna agera konstruktivt i en destruktiv situation.
En person som har varit fullt engagerad i livets stora drama, och aldrig har haft tid att vare sig betrakta sina egna känslor eller sätta upp långsiktiga mål kommer antagligen efter en stunds praktiserande av att betrakta sina känslor att kunna hamna i ett vakuum av passivitet (även om det förstås beror på personens egenskaper). Då är det läge att börja praktisera planering och att agera.
Det är förstås en fälla att se betraktandet av känslorna som att man neutraliserar dem, för en ilska i en destruktiv situation försvinner sannerligen inte självklart av att man betraktar den. Däremot gör ett betraktande av känslan att man inte agerar destruktivt på den.
Det är inte heller självklart att man med automatik börjar agera utifrån känslan. Det är ett val man har. Man behöver verkligen träna på hur man gör för att konstruktivt handla i frånvaro av livets dramareaktioner. När man börjat lära sig hur man gör, är det som man har satt en kropp i rörelse; det går lättare allteftersom, och man upparbetar en ”rörelseenergi” genom livet som gör att man naturligt agerar när man annars skulle ha hamnat i betraktelsens passivisering.
En annan risk med devisen ”tänk positivt” är att man ser det som ett mål, och inte som en metod. Inom buddhismen, så som den framställs i boken ”Munken och filosofen”, som jag tidigare skrivit om, beskrivs sättet att komma ifrån att negativa tankar tar kontrollen över en och gör att man reagerar destruktivt, som bygger på ”mottankar”. Metoden är att man just i stunden när den negativa känslan är på väg att ta över ens reaktion ser till att snabbt finna ”mottanken” till den tanke som har frammanat känslan (något som inte är så lätt att göra på ett ögonblick). Om någon t.ex. avbryter mig på ett möte, och jag snabbt tänker ”hon avbryter mig bara för att hon tycker att jag är värdelös”, och får en negativ känsla som får mig att hålla tyst under resten av mötet, kan jag om jag är snabb tänka ”mottanken” som lyder ”Å, så bra att hon avbryter mig just nu, för att jag får möjlighet att fundera över varför jag blir så ledsen av det”. Det är ju ett paradexempel där positivt tänkande skulle kunna vara passiviserande och destruktivt om man faktiskt trodde att man skulle behöva behålla den inställningen. Men som verktyg i personlig utveckling är det bara en tanke man frammanar, inte en inställning man skall behålla! Och däri ligger skillnaden mellan positivt tänkande som metod eller positivt tänkande som mål. Om jag tänker en positiv mottanke för att neutralisera ett destruktivt agerande, och sedan agerar konstruktivt, t.ex. säger efter mötet ”jag blev så ledsen när du avbröt mig” till den som avbröt mig (om det passar för just den personen), alternativt bara fortsätter att driva min linje på mötet även efter att jag blivit avbruten (det är det medvetna beslutet jag behöver fatta efter att jag har hindrat min reaktion på känslan), har jag inte accepterat den positiva tankens verklighet, utan enbart använt den som metod för att komma vidare till att agera konstruktivt.
Jag minns själv när jag började använda metoden med ”mottankar” inspirerad av boken ”Munken och Filosofen”, att jag tvekade länge på om jag verkligen skulle våga använda positiva mottankar, eftersom jag var rädd att jag skulle acceptera dem som verklighetsbeskrivning. Och jag experimenterade mycket med hur det fungerade, men till slut märkte jag att de inte förminskade min förmåga att agera konstruktivt och kraftfullt, snarare tvärtom. Den negativa energi som jag slipper i och med att jag inte reagerar destruktivt på negativa känslor kan användas till något gott istället!
Favorit i repris: förkylning och personlig utveckling
Här kommer ett av mina favoritämnen i ny tappning! Jag har precis varit förkyld och är nästan frisk igen. Då har jag som vanligt blivit påmind om och fått möjlighet att träna på ett sätt att förbli medveten även under sådana känslor jag inte ännu är så bra på att hantera.
Man har nämligen två olika typer av tydliga träningstillfällen vid förkylning: hostningar och nysningar. När du känner att du håller på att hosta, se till att betrakta retningen i halsen, hur den tilltar, och försök låta bli att ”svara på” retningen med att hosta. På samma sätt, betrakta nysningens annorlunda karaktär, och försök låta bli att faktiskt nysa.
På samma sätt fungerar det med dina reaktioner på vad andra gör, eller på något som händer. Om någon på jobbet kritiserar det förslag du just lagt fram, betrakta din reaktion på samma sätt som en nysning eller hostning: något som är oerhört svårt att låta bli att reagera på. Om man får kritik på ett förslag som man själv tycker är bra, är det lätt att antingen ta hård strid för förslaget och trycka ned den som kritiserat, eller att bli tyst eftersom man inte klarar av att se det positiva i sitt förslag efter att någon fällt kritik. Men vilken av dessa reaktioner du än får, se det som din reaktion på en känsla, på samma sätt som på en nysning eller hostning. Det är bara väldigt svårt att låta bli att reagera på känslan, helt enkelt. Men det är möjligt att betrakta din besvikelse eller ilska på kritiken, och hantera den konstruktivt genom att bemöta kritiken på ett positivt sätt, utan att ta kritiken personligt. Och detta kan du göra bara om du inte reagerar på känslan. Ta förkylningen som en möjlighet till teknisk träning inför detta!
Förkylning är bra eftersom den ger många tillfällen till träning. Det är inte lika ofta man har möjlighet att träna på att hantera andras kritik. Och hostningar och nysningar är sällan reella hot för den egna personen, så det känns ”säkert” att hantera dem.
Hur man hittar sina svaga punkter
Även om man är fullt inställd på och övertygad om att man på något sätt behöver förändra sig eller utvecklas, kan det vara svårt att veta var man skall leta efter något att förändra. Och visst är det ändå så att just de aspekter av en själv som man är blind för och därmed inte hittar ger störst utväxling vid förändring!
Hur gör man då för att hitta sina blinda fläckar, och samtidigt potentialen för utveckling? Jo, man tittar sig i spegeln. Kanske inte bokstavligen (men det kan också fungera), men titta på den spegling andra människor ger dig. Och då menar jag inte bara det de säger till dig, utan också det du tycker om dem, särskilt om du irriterar dig på andra människor, saker eller företeelser. Det är nämligen så att om du irriterar dig t.ex. på hur någon i din närhet beter sig, så kommer du att vara lika irriterad på dig själv om du gör samma sak. Och även om du inte brukar låta bli att ställa in disken i diskmaskinen (som exempel!), så har du om du irriterar dig på någon som inte ställer in i diskmaskinen ett osunt förhållningssätt till disk som inte står i diskmaskinen. Du själv ställer nämligen därför in disken i diskmaskinen av fel anledning, alltså av en dysfunktionell anledning!
I detta exempel kommer du själv alltså att må bra mycket bättre när du själv ställer in disken om du försöker få en bättre, konstruktiv inställning till din medmänniska som ibland inte ställer in disken i diskmaskinen. Genom att låta dig speglas i en medmänniska har du förbättrat livet för dig själv. Och för din medmänniska, på köpet!
Hur gör man då för att få en mer konstruktiv syn på sin irritation? Genom att till fullo acceptera och betrakta sin irritation. Då kommer du efter att ha tränat några gånger att få syn på orsaken till din irritation, och du har lärt dig något mer om dig själv. Irritationen kanske finns kvar (målet med personlig utveckling är som vanligt inte att bli av med känslor), men du kan istället agera konstruktivt på den. Kanske kan du ha en konstruktiv disk-ussion(!) om disken istället för att gnälla?
Ett annat bra tips är att du själv lyssnar till de råd du ger till andra. Ofta passar råden mycket bra på en själv i just den situation man är just då! När man in vågar (eller blundar för att) ge rådet till sig själv, kanske ens undermedvetna tycker att det är mindre riskabelt att ge rådet till någon annan.
En paradox i personlig utveckling
En liten paradox: om man med personlig utveckling menar att man skall utveckla sig för att ta sig någon annanstans än där man är för tillfället (och där ”plats” får vara metafor för ”mental status” eller liknande), och håller fast vid detta, har man i själva verket fastnat i sin personliga utveckling. Det är nämligen mycket viktigt att man accepterar att man är där man är, även om man inte kan förflytta sig någonstans. Om man inte accepterar nuet uppträder i nuet den otrevliga skillnaden mellan upplevt och önskat läge, vilket (som jag skrivit om tidigare) blir samma sak som att man lider av kontrollbehov. Och först när man accepterar att man är där man är, vilket är bland de svåraste stegen i personlig utveckling, kan man på ett konstruktivt sätt ta sig vidare därifrån. Detta kommer nästan på köpet, och med mycket mindre ansträngning än om man försöker tvinga fram en förändring.
Hantera problem när de uppstår
När man tycker att man har misslyckats med att hantera något på ett bra sätt, t.ex. ett möte med en ”besvärlig” person, kan man inbilla sig att det räcker att fundera ut vad man borde ha gjort för att man nästa gång skall lyckas bättre. Då missar man att utveckling i stort sett enbart sker när man fattar medvetna beslut just i stunden när det man vill bli bättre på inträffar. Det som krävs är alltså att du just i stunden när du träffar den besvärliga personen är så medveten att du kan tänka ut vad ett bättre sätt att agera på är, än vad du hade gjort ”på autopilot”, och faktiskt genomför detta just då.
Hur blir man då mer medveten under de svåra ögonblicken? Genom att så ofta det går observera sig själv, och genom att meditera (som till stor del är en renodlad form av att observera sig själv). Träna, träna och åter träna!
Största möjliga effekt
Om man vill ha största möjliga effekt i sin personliga utveckling, skall man fokusera på det som man till varje pris vill undvika. Det i en själv som man vill undvika, alltså. Ofta brukar det spegla sig i något i världen som man till varje pris vill undvika, men det som man primärt vill undvika finns förstås på insidan. Om man nu har hittat något sådant som man vill undvika (och håll fast vid det, för det försvinner väldigt snabbt, just i och med att man vill undvika det!), är det steg som ger största möjliga effekt att ta att acceptera, eller till och med tacka för, just detta. Det du gör då är att du gillar läget. Ungefär som att du har en karta, och accepterar att, ja, jag står just här i träsket. På något annat sätt kan man ju inte ta sig därifrån, om man inte vet var man är!
Om att hitta trygghet i sin otrygghet
Robert Masters har skrivit bra om hur man kommer förbi sin känsla av otrygghet, och hittar trygghet även i denna. Det skriver han så mycket bättre om än vad jag hade gjort, så jag länkar er helt enkelt till hans nyhetsbrev! Det finns en del annat roligt däri också, bland annat recensioner av hans senaste bok, på ämnet spiritual bypassing. Det där begreppet som betyder att man använder metoder personlig/andlig utveckling som ett sätt att undvika att möta sig själv. Intressant, jag har boken hemma, men har inte läst den än.
Nödvändig narcissism
Om man i hamnar den beryktade offerpositionen, den där man tror att någon annan borde fixa något för att det skall bli bra, den där man tror att det inte är någon idé att göra något för inget blir ändå bättre, och den där man riskerar att använda sin egen belägenhet som vapen för att få som man vill (det finns alltid ”hjälparmänniskor” redo att hjälpa den som är i offerposition), är det inte lätt att komma på vad man skall göra för att ta sig ut från den. Det ligger ju i sakens natur att man inte tror att det går att göra något!
Men om man ändå har hållit på med personlig utveckling under en tid, så kan man skilja på sitt intellekt och sina känslor, och då kan man ändå med intellektet inse att man befinner sig i offerpositionen, och med intellektet resonera sig fram till att man behöver göra något. Men inte är det mycket enklare, för vad skall man göra? Den emotionella delen av en själv är ibland inte särskilt mottaglig för logiska resonemang om att man alltid kan göra något för att göra saken bättre, även om det kan hjälpa ibland att resonera sig fram till något man faktiskt kan göra, och sedan göra detta. Nu är jag ute efter de fall när inte ens detta fungerar.
Vad kan man då göra när man känner sig som ett offer och inte kommer ur detta? Det kanske låter ovant och konstigt för en del av er, men man kan faktiskt behöva agera narcissistiskt ett slag. Detta är inte så illa som det låter; om man medvetet skall göra detta är man på det klara med konsekvenserna, och om man råkar säga något som någon blir ledsen av, kan man alltid be om ursäkt.
Vad menar jag med att agera narcissistiskt? Jo, att man med flit tar de offerkänslor man har, ser till att väcka sin inre ilska, och sedan lägger ut känslorna på omvärlden och dina (stackars) medmänniskor. Observera att det inte betyder att du faktiskt behöver säga eller göra något elakt. Försök låta bli det, men händer det kan du alltid be om ursäkt. Ditt beteende kommer inte att vara något du kommer att fortsätta med, utan är enbart till för att komma ur offerpositionen (som minsann inte heller är så trevlig för dina medmänniskor).
Skillnaden mellan detta narcissistiska beteende och en riktig narcissistiskt personlighetsstörd person är att den personlighetsstörda personen inte inser att något är fel på sig (utom kanske i korta stunder), och den personen kan inte heller be om ursäkt. Så du behöver inte tro att du ställer till så mycket skada som en sådan! 🙂
Hur det kan se ut när du gör detta är t.ex. detta: du känner vanmakt över tillvaron eftersom du inte hinner både städa, jobba hemma med det du lovade, deklarera, hjälpa barnen med läxorna och klippa gräset. Du känner att det inte går att göra något åt situationen, och hamnar så i den otäcka offerpositionen. Rent intellektuellt inser du detta efter ett tag, när du har försökt ”komma upp”, men snabbt halkat ned igen. Se då till att projicera ut din känsla på någon person, kanske till och med din partner, och bli ordentligt arg. Förklara gärna först vad du hade tänkt göra, så att din partner inte blir alltför sårad av detta. Se till att bli riktigt arg, också! I och med att du är medveten om vad du gör är det ingen fara att du verkligen tror att din partner är ansvarig för din situation. Även om du efter detta halkar tillbaka i offerpositionen, se till att bli arg igen på samma vis. Du kan bli arg på dig själv också, det fungerar lika bra. Ilskan gör att du till slut inte längre kan inbilla dig att det inte går att göra något. Ilskan är ju den känsla som påkallar din uppmärksamhet att du behöver göra något! Och när du är arg är det bra mycket lättare att se vad det är du kan göra som gör din situation aningen bättre. För det finns alltid något du kan göra.
Varför inser man inte detta automatiskt, att man kan bli arg istället för att fastna i offerpositionen? Jag tror att många av oss inte riktigt har kunnat vara så arga som vi har behövt när vi har varit små, eftersom vi kanske hade föräldrar som inte kunde hantera att man blev arg på ett konstruktivt sätt. Då har ilskan på något sätt fastnat på vägen, och man har bra mycket lättare att fastna i offerpositionen. Då är detta ett bra sätt att ta igen den barndomsilska man aldrig fick visa! Och man förblir handlingskraftig även i jobbiga situationer.
Kontroll över oss själva
Vi inbillar oss ofta att vi kan kontrollera eller styra oss själva så att vi alltid beter oss så som vårt förnuft vill. Resultatet blir ett kontrollbehov, där vi snarare styrs av det vi vill styra. Det beror på att vi faktiskt inte kan styra vårt undermedvetna och våra tankar eller känslor. Om vi känner eller tänker något ”förbjudet” så gör vi det oavsett om vi vill eller inte; det kan vi inte kontrollera bort. Och ju mer vi kontrollerar, destom mer får det vi försöker kontrollera makt över oss.
Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.
Om självobservation och kontroll
Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.
Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.
Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.
Hur man behåller lyckan efter semestern
Svenska Dagbladet rapporterar att semester i stort sett varken gör till eller från för ens personliga lycka. Om inga externa upplevelser nu duger för att göra en lycklig, hur skall man göra då?
Ja, det är väl ingen som har läst här tidigare som blir förvånad när jag rekommenderar var och en att hitta lyckan på insidan. Den finns där, hur illa (eller bra, förstås) man än har det. Genom att meditera och skapa sig en lugn observatör av ens inre tanke- och känsloliv har man en bas för lycka, som är mycket mer hållbar än den allra finaste semesterresa.
Därmed inte sagt att man inte skall åka på härliga semesterresor! Med mitt argument kan man förstås hävda att semester är helt onödigt, men man skall ju inte göra det onödigt svårt för sig, tycker jag. Det kan säkert vara givande att vara eremit eller annan typ av asket ett slag, men inte om man inte har ett konkret syfte med det. Så ha en finfin semester, allihop!
Flykten ur Matrix 