Jag tänkte börja reda ut vad begreppet förlåtelse innebär. Det är inte så enkelt, tycker jag.
Vi tar ett konkret exempel. Lisa och Stina leker, och Stina raserar Lisas torn i sandslottet som de håller på att bygga tillsammans (visst är sandlådepsykologi ett intressant område?). Lisa blir ledsen, Stina säger “förlåt” och Lisa blir glad igen. Det låter väl enkelt? Men vad ligger bakom? Vad kan gå snett? Och hur gör man (d.v.s. föräldrar, oftast) för att få det att se ut på det viset? Och känns det alltid bra för barnen när det “ser ut” på det sättet som jag beskriver?
Vi provar att beskriva två alternativa underliggande psykologiska verkligheter bakom detta, för att se om vi kan göra några intelligenta observationer. Det finns förstås fler varianter som ligger däremellan och utanför, men tänk själv för att generalisera.
Nummer ett. Stina uppfattar här att Lisas torn blir mycket vackrare än hennes eget, och känner känslan avundsjuka. Hon hanterar den inte konstruktivt utan projicerar den på Lisa: “Lisa är dum som gör ett finare torn än hennes”. Så förstör hon Lisas torn, för att döva sin egen svåra avundsjuka. Åtminstone är källan till avundsjukan borta, så Stina är relativt nöjd.
Lisa blir väldigt ledsen och arg, kan inte hantera detta konstruktivt, utan projicerar, “Du är dum, jag vill inte leka med dig” säger hon till Stina. Stina blir rädd, för hon vill inte vara ensam; hon vill absolut ha någon att leka med. Så hon kommer ihåg vad mamma brukar skälla på henne om: “Du måste säga förlåt när du varit dum”. Stina brukar känna sig så liten och otillräcklig när hon inte förstår varför hon skall säga förlåt, men hon vet att hon måste göra det om hon gjort något som någon blivit ledsen av, om hon skall bli accepterad igen. Så hon säger ett förstulet “förlåt” till Lisa.
Lisa i sin tur har fått höra från sin pappa, att när en kompis som gjort något dumt säger “förlåt”, så skall man minsann vara nöjd, och inte fortsätta gnälla. Så trots att hon känner att saker och ting faktiskt inte är riktigt bra, sväljer hon förtreten, och säger “det är OK”, och klistrar på sig ett litet leende, som inte riktigt går ihop med vad ögonen säger, men ett leende är det i alla fall. Stina ser leendet och den oerhörda rädslan att bli övergiven släpper greppet om henne. Å, så skönt att hon kan få vara med igen! Flickorna leker vidare, inte lika frimodigt som tidigare, men ändå.
Så till nummer två. Jag väljer inte ett “fullt funktionellt” scenario, där barnen kan hantera sina känslor fullständigt. Det är ju extremfallet, och även om det är intressant i sig, är vägen dit desto viktigare (jämför Spiritual Bypassing). Extremfallet kan läsaren konstruera själv, som övning, förslagsvis med vuxna i rollerna istället.
Stina uppfattar fortfarande att Lisas torn blir mycket vackrare än hennes eget, och känner känslan avundsjuka. Hon hanterar den inte heller här konstruktivt utan projicerar den på Lisa: “Lisa är dum som gör ett finare torn än hennes”. Så förstör hon Lisas torn, för att döva sin egen svåra avundsjuka. Källan till avundsjukan är borta, och Stina är relativt nöjd.
Lisa blir ledsen och arg, och säger detta till Stina: “Nej, varför förstörde du mitt torn? Jag som hade hållit på med det så länge. Jag tyckte att det var jättefint. Nu blev jag ledsen.” Lisa gråter. Stina ser att Lisa gråter, och funderar “oj, varför blev hon ledsen, det var ju hon som var dum och gjorde ett torn som var finare än mitt”. Stina säger “du är dum som gör ett finare torn än mitt!” Lisa svarar “Jag blev jätteledsen. Kan inte du försöka bygga ett finare istället?” Stina förstår plötsligt att det fanns ett alternativt sätt att hantera avundsjukan, och att det faktiskt inte var nödvändigt att hon förstörde Lisas torn. Så förstår hon att hon faktiskt gjort något dumt! Stina ber om ursäkt: “Förlåt mig, det var verkligen jättedumt. Jag var så avundsjuk för att du hade gjort ett finare torn. Ditt torn var verkligen jättefint.”
Lisa torkar tårarna, och förstår att Stina faktiskt kan sätta sig in i hur ledsen hon blev. Och samtidigt bad Stina om ursäkt, på ett sätt som kändes äkta. Och hon fick erkännande för sitt fina torn. “Vill du hjälpa mig och bygga upp tornet igen?” frågar Lisa Stina. Så fortsätter flickorna att leka vidare. Stina har förstått något om Lisa, och Lisa har förstått något om Stina, så nu känner de faktiskt varandra bättre än före konflikten. Lisa har dessutom hjälpt Stina att lära sig något om sig själv: att det finns andra sätt att handla på än att det som låg närmast till hands, d.v.s. att förstöra Lisas torn. Om man destillerar detta till ett budskap om ont och gott, kan vi ju säga att detta är en scen där ont lönades med gott, och det goda vann över det onda.
Mycket av detta talar ju för sig själv, så jag tänkte koncentrera mig just på det lilla ordet “förlåt”. Föräldrar tenderar ju att tjata på sina barn om att de skall säga just “förlåt” om de gjort något som föräldern tycker är dumt. Men varför? Ofta tror jag att föräldern inte riktigt vet varför, utan bara vet att det är något som måste sägas. Och kunskapen som barnet i sin tur får blir förstås lika tom på mening som förälderns, som i fall nummer ett ovan. Och uppenbarligen kan ordet användas både helt utan mening, eller som det förlösande ordet som gör något konstruktivt av en konflikt.
Nu tänkte jag helt enkelt bestämma mig för att när jag talar om förlåtelse, menar jag det andra fallet. Inte när något sägs för att man tror att man måste säga det, utan när man faktiskt verkligen menar det. Vi har alltså en person som säger “förlåt”, och verkligen menar att hon inser hur det hon gjort påverkar den andra personen.
Då har vi ett antal beståndsdelar att analysera, om vi skall vara analytiska, och det skall vi förstås!
- En person B som blivit ledsen (eller annan jobbig känsla) för något som en person A har gjort.
- En person A som förstått att en person B blivit ledsen för något som A har gjort
- A säger “förlåt” och menar verkligen detta (visar medkänsla).
- B förstår att A förstått att B blev ledsen, och uppfattar A:s medkänsla.
- B blir tillfreds igen.
- A blir tillfreds med att ha blivit förlåten av B.
Jag tänkte vänta till nästa inlägg med analysen av dessa beståndsdelar. Kommentera gärna om ni kommer på något bra, för detta är så pass komplicerat att jag säkert har missat något. Det jag vill åt är dels om alla delar är nödvändiga i alla fall, och dels vad som kan ske i person A respektive person B som förhindrar detta, och i så fall vilka delar som nödvändigtvis förhindras. Ingen lätt uppgift, och jag kommer säkert inte att leverera en fullständig lösning.
Uppdaterat: oj, jag hade blandat ihop Stina och Lisa på ett ställe. Tack för kommentar!
