Medvetenhet i realtid

januari 2, 2010 — Thomas Drakengren

Jag skriver ju mycket här om att vara medveten om vad som sker på insidan av oss, i form av tankar, känslor, reaktioner och vad som finns, men jag har inte skrivit så tydligt om vilket slags medvetenhet jag avser.

Det man kanske i första hand tänker på, om man inte upplevt något annat, är att man alltid kan titta tillbaka en stund i tiden och betrakta vad som hände alldeles nyss, som att man t.ex. kände ilska, att man reagerade på det ena eller andra sättet, eller att en tanke for genom huvudet.

Det är svårt nog att hela tiden upprätthålla en sådan medvetenhet, men även om det är så, är man fortfarande i någon form av autopilotläge vid den nivån av medvetenhet. Den allra ”bästa” medvetenheten är när man i realtid (d.v.s. precis i nuet) kan ha en medvetenhet om exakt vad som händer på insidan (ja, man får ju med utsidan på köpet). Litet som om man är nedsänkt i en flod och hela tiden känner vad som passerar förbi.

Om man kan hålla sig i denna medvetenhet i realtid, hur starka eller svåra känslor man än upplever, har man möjlighet att förhålla sig till vad som händer på ett helt annat sätt. Ett sätt som gör att man utvecklar sig betydligt mycket fortare.

Men hur gör man? Enkla råd, som vanligt. Träna, träna och träna. Och meditera. En nyckel är att man inte får ”haka upp sig” på att något händer, utan att man bara låter allt hända. Det ”svar” (en handling) man ger på händelserna är enbart konstruktiva, positiva svar.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , , . 4 kommentarer »

Sanity-Checking Your Social Interactions

januari 1, 2010 — Thomas Drakengren

Gott nytt år på er!

Det nya året fick en fin början för mig med en publicerad artikel. Jag fick tidigare en förfrågan från tidningen Interesting Times om att skriva en artikel på temat ”Sanity-checking your social interactions”. Och nu är tidningen med artikeln ute!  Artikeln finns på sidan 22 i nummer 3, och är återgiven även på en egen sida på denna site.

Postat i personlig utveckling, samhälle. Etiketter , , , , . Lämna en kommentar »

Hur har man en god jul?

december 23, 2009 — Thomas Drakengren

En riktigt god jul och ett gott nytt år önskar jag er alla!

Men hur gör man då? Ja, det är ju inte så enkelt som att det blir jul, och sedan blir allt automatiskt trevligt. Inte ens när det har kommit till nyår är det säkert att det blir trevligt, om man inte själv gör något åt det, även om den värsta julstressen antagligen har lagt sig vid det laget.

Men om man kommer överens om att inte köpa julklappar, inte göra julmat, inte julpynta, inte julstäda, och inte ha något besök hemma, då blir väl allt lugnt, skönt och trivsamt?

Nej, så länge man försöker ändra förutsättningarna för en god jul på utsidan av en själv, när insidan inte känns speciellt god, lär man inte bli särskilt framgångsrik i att få en god jul. Givet att man är lugn, glad och harmonisk på insidan, kan man variera utsidan ganska mycket utan att julen känns stressig och krävande.

Så, jag avslutar därför med att önska er alla en god jul på insidan av er själva, och ett likadant gott nytt år!

Postat i kultur, personlig utveckling. Etiketter , , , , , . Lämna en kommentar »

Om juliga stressreaktioner

december 10, 2009 — Thomas Drakengren

Så här före jul när det dels är dags för att knyta ihop höstens verksamhet på jobbet, och julförberedelserna hemma börjar pocka på uppmärksamhet, är det lätt att få stressreaktioner, och där har jag förstås hamnat, och har befunnit mig i någon månad. Jag tänkte göra en betraktelse över detta och se hur man kan förhålla sig till stressen om man lyckas hålla hjärnan klar i några ögonblick ibland.

Alla de saker som jag ”borde” göra brukar jag normalt sett ha på listor som jag plockar från, och då brukar det inte vara så svårt att vara nöjd med detta, så att jag vet med mig att jag förr eller senare kommer till skott med det som borde göras. Men när pappershögarna hopar sig och jag knappt ens hinner titta igenom dem för att skriva ned saker på listor över vad jag borde göra, då går hjärnan in i stressläge, och försöker hålla allt i huvudet, eftersom det uppenbarligen inte finns något externt stödsystem som går att lita på (läs t.ex. om David Allens begrepp ”Trusted System” för teori om detta). Och då har jag mindre utrymme för att hålla hjärnan klar, och därför sämre möjligheter att ta mig ur stressen. En fin fälla!

Jag tänkte börja med att titta på den rätt störande känsla som kan ligga och gnaga i ett sådant här läge, och som i alla fall påverkar mig starkt. Det är känslan av otillräcklighet eftersom jag vet att jag inte kommer att hinna med alla saker som jag vill hinna med. Så, tillsammans med alla de saker som snurrar runt i huvudet, och som vill bli gjorda, kommer denna känslan. Om man hade möjlighet att ha ett insiktsfullt ögonblick hade man ju betraktat sin känsla, tagit den på allvar, och insett att man faktiskt behöver prioritera.

En annan komponent som förvirrar mig i detta läge är att jag kanske inte vill acceptera att jag faktiskt inte klarar av alla de saker jag föresatt mig, även om det egentligen är uppenbart att det är helt omöjligt att hinna med alltsammans. Det är nämligen så att man behöver vara ganska lugn och klarsynt för att göra ett fullödigt accepterande, och det är ju just det man inte är när man är stressad.

Min analys ovan använder jag så här: om jag på detta vis har plockat ut några nyckelkomponenter i min julstress, kan jag fokusera på dem, och förhoppningsvis ta mig ur stressen. Och ju längre man har befunnit sig i stressläge, desto svårare är det att ta sig ut, men det går. Och även om man för ett ögonblick tänker att man borde meditera eller gå en promenad för att få ett bättre perspektiv, så är det svårt att ta sig för detta när man, just det, inte har något bra perspektiv.

Tyvärr är det nog så att det är enda vägen ut, att faktiskt få några ögonblick av perspektiv ibland, även när man är stressad, så att man kan bedöma vad man måste göra. Och grunden till att kunna få dessa ögonblick lägger man, gissa när, jo, förstås när man inte är inne i full stress, utan när man tränar på att hantera mindre vardagsproblem på ett konstruktivt sätt. Eller när man faktiskt har närvaron att meditera regelbundet.

Ytterligare en svår sak som kan ligga under och störa, är att man kanske inte ens har insett att man är värd att må bättre än att vara stressad under en längre tid. Det är ett av de svårare perspektiven att tillägna sig, så det behöver man också jobba med under tiden när man inte är stressad. Det är en del av det som brukar kallas god självkänsla.

Postat i personlig utveckling, personligt, psykologi, samhälle. Etiketter , , , , , , , . 5 kommentarer »

Gränssättning

november 29, 2009 — Thomas Drakengren

I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar ”The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet ”Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga ”stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta ”Ditt kompetenta barn”, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.

Postat i barn, personlig utveckling, personligt, psykologi. Etiketter , , , , , , , . 4 kommentarer »

Självcentrering

november 28, 2009 — Thomas Drakengren

Jag märker att jag själv reagerar starkt på personer som jag känner har fullt upp med sig själva, och inte har någon äkta blick utåt på andra människor, och jag tror att många med mig också har den reaktionen. Personer som bara pratar om sig själva, som när de går på stan enbart verkar bekymra sig (det gör de, det syns!) om hur de skall ta sig fram dit de skall, och som fnyser åt en om man råkar vara i vägen. Om de ens ger en så mycket uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig att jag reagerar så starkt? Jag skulle ju kunna strunta i dem, eller kanske försöka hjälpa dem att komma ur sig själva. Åtminstone borde jag själv inte ta åt mig av deras självcentrering.

Jag tror att anledningen till att man reagerar kommer sig av att när man är liten, är man i stort behov av att få en ”äkta spegling” av andra människor. Det vill säga vuxna människor som inte har fullt upp med sig själva, utan kan släppa in ett litet barn i sin värld, och samtidigt delta i barnets värld. Det varma mötet, alltså. Om man många gånger inte har fått den här speglingen när man behövde den som bäst, är det inte så konstigt om man har svårartat negativa reaktioner på fenomenet.

Och, när jag själv reagerar starkt på fenomenet, betyder det förstås att jag just då har fullt upp med mig själv, och eftersom jag antagligen överreagerar eftersom det är det lilla barnets (i mig) reaktion som jag sprider, bidrar jag själv till att underhålla att fenomenet sprids vidare, till medmänniskor och fler generationer.

Därigenom ser man att det alltid är jag som ansvarar för att bryta den onda cirkeln i alla situationer. Vem av er det än är som är ”jag” i situationen. Det går aldrig att skylla ifrån sig.

Postat i barn, personlig utveckling, personligt, psykologi. Etiketter , , , . 2 kommentarer »

Vi är alla manipulerade! – Om projektioner och The Matrix

november 13, 2009 — Thomas Drakengren

Jag gick i början av hösten med i en förening, Toastmasters, där man under trivsamma men strukturerade former får möjlighet att träna sig i att hålla presentationer. En riktigt trevlig förening, den rekommenderar jag verkligen!

Igår kväll höll jag mitt andra föredrag, med den provocerande titeln ”Vi är alla manipulerade!”, som handlar om projektioner, och (surprise!) filmen The Matrix. Jag lägger in hela föredraget här! Eftersom man måste hålla sig inom sju minuter var jag tvungen att korta ned föredraget när jag höll det, men här kommer det i oavkortad form. För er som var där, så har jag enbart lagt till det sista exemplet.

Håll till godo!

Vi är alla manipulerade!

Har ni sett filmen ”The Matrix”? Den där människorna används av maskiner som kraftaggregat, och där hjärnan, för att människorna inte skall göra uppror, är inkopplad i ett jättelikt datorsystem som är en simulerad verklighet, kallad ”The Matrix”. Människorna som är inkopplade i The Matrix tror att de lever i en riktig värld som är precis som de är vana vid, det är bara detta att det är en dator som förser deras sinnesorgan med intryck. Den verkliga världen regeras av maskiner, och är en mycket ful och smutsig plats.

När jag först såg filmen kunde jag inte låta bli att fundera på om det verkligen var på det viset i den värld vi själva lever i, och hur jag skulle kunna se tecknen på detta. Även om jag förstås inte trodde att filmen var sann, är det ju inte helt självklart att det inte är som i filmen, så tanken får onekligen näring. De som var inkopplade i The Matrix märkte ju heller ingenting!

Men en dag började jag se tecknen. Jag började ana ett större sammanhang. Mänskligheten är verkligen fast i en konstgjord föreställningsvärld som håller oss borta från själva verkligheten. Den konstgjorda världen är visserligen inte gjord av maskiner, utan av oss själva, men det är helt uppenbart att många människor lever mitt i den utan att kunna se den verkliga världen.

Det är ganska enkelt att se att barn befinner sig i en annan värld. Vi tar ett exempel!

Lisa och Pelle, båda 5 år gamla, sitter i sandlådan och leker. Båda bygger fina sandslott. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville leka med. Pelle blir arg och frustrerad. ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så tar han en spade som han slår till Lisa med. Lisa blir också arg, och förstör Pelles sandslott.

Vi tolkar scenen och försöker förstå barnens världsbild.

Lisa och Pelle sitter alltså i sandlådan och leker. Lisa tar leksaksbilen för att hon vill ha den, och Pelle blir arg, eftersom han själv ville leka med den. Inget konstigt än så länge. Men nu kommer något spännande. ”Du är jättedum!”, säger Pelle, och slår Lisa med en spade. Vad var det som hände här? Pelle har nu tagit sin ilska och omvandlat den till en egenskap hos Lisa! Som dessutom gör att han tror att han måste slå Lisa, för att något skall bli bättre. Helt oförklarligt utifrån situationen! Lisa fortsätter på samma sätt, blir arg, lägger sin ilska på Pelle och hans sandslott, och förstör sandslottet för att hon tror att något blir bättre då.

Nu kanske någon tycker att detta är en helt naturlig reaktion, men prova hur det skulle vara om barnen istället betedde sig på detta vis.

Vi har samma början, när Lisa tar Pelles bil, och Pelle blir arg. Nu säger Pelle istället ”Nej, Lisa, nu blev jag jättearg. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen. Jag vill ha den nu!”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Oj, det visste jag inte. Det låter ju jättekul, får jag vara med? Vi kan göra det först. Får jag bilen sedan, då?”. Och Lisa säger ”Visst!”.

Här ser både Pelle och Lisa vad som verkligen händer, och försöker förstå vad den andra känner. Genom detta kommer de närmare varandra, och gör leken mycket roligare tillsammans. Det händer ju inte alls i den första scenen, utan där ändras den faktiska världen p.g.a. de starka känslorna! Och barnen tror att världen ser ut på det viset att den andra ”är” dum. Man brukar säga att barnen projicerar sina starka känslor på andra människor och saker, och det är inte många barn som klarar av att se igenom detta.

Min tes är att projektionerna håller människan kvar i en konstgjord föreställningsvärld.

Men finns det verkligen vuxna som har kvar en sådan världsbild?

Vi tar en annan scen. En man och en kvinna. Kvinnan har lämnat en tom kaffekopp efter sig vid familjens dator. Mannen blir arg. ”Att du aldrig kan plocka undan efter dig”, säger han. ”Tror du att det här är en avställningsplats?” Kvinnan blir också arg. ”Om du kan börja ställa in i diskmaskinen, så kan jag plocka undan kaffekoppen. Du skall då alltid klaga på allt jag gör!”

Vi gör samma analys. Mannen blir arg, och lägger sin ilska på kvinnan, så att han faktiskt tror att kvinnan med vilje ställt koppen vid datorn för att reta honom. Kvinnan blir arg för att mannen trott henne om att vilja reta honom med vilje, och lägger sin ilska på honom, och gör om det till en egenskap som hon tycker att mannen har, att vara inkapabel att ställa in i diskmaskinen, och att han alltid klagar.

Vi provar istället med ett par där båda har tagit sig ut ur The Matrix.

Kvinnan har fortfarande lämnat sin kaffekopp, och mannen blir arg.
Mannen: ”Jag blir så arg när du lämnar kaffekoppen vid datorn. Den är i vägen för mig!”
Kvinnan: ”Jag är ledsen, jag menade inte att ställa den i vägen för dig”.
Mannen: ”Kan du inte försöka låta bli det nästa gång, jag tycker att det är så jobbigt!”
Kvinnan: ”Jag skall försöka, men jag kan inte lova att jag kommer ihåg det. Kan du hjälpa mig att påminna?”
Mannen: ”Ja, det kan jag göra. Det känns bra att du förstod mig.”
Kvinnan: ”Det är klart, jag märkte ju att det var viktigt för dig!”

Här ser vi något helt annat. Paret växer här tillsammans genom att få ökad förståelse för varandra, och de båda kan möta varandra som de är, utan att ha förställande projektioner i vägen.

Om man då skulle gissa, hur vanligt är det att par följer den andra modellen när de irriterar sig på varandra? Inte så vanligt, eller hur?

Som sista exempel kan vi betrakta det styrande skiktet i det svenska samhället, politikerna. Har de tagit sig från sandlådestadiet och stigit ut ur The Matrix?

Detta är taget ur en debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerpartiets Maud Olofsson som ägde rum ganska nyligen.

Åkesson: -Jag är orolig för att mitt samhälle, det svenska samhället, anpassas till t.ex en kvinnosyn som finns inom islam som kräver könssegregerad simundervisning som i sin tur kräver särskilda öppettider på badhus för män och kvinnor, sade han.
Olofsson: -Det värsta med dig är att du kollektivt bestraffar en hel grupp, sade hon.
Åkesson replikerade snabbt: -Du pratar en massa goja!

Åkesson uttrycker först sin oro, och projicerar inte. Olofsson fäster sin avsky för Åkessons åsikter på honom och säger att han kollektivt bestraffar en grupp, istället för att uttrycka sina känslor och försöka förstå vad han menar. Åkesson fäster sin ilska på Olofsson och säger att hon pratar en massa goja, istället för att ha medkänsla med hennes avsky eller oro.

Tänk om det hade gått till så här istället:

Åkesson: Uttrycker sin oro för samhället, på samma sätt som tidigare.
Olofsson: Jag förstår att du är orolig för det samhälle som du kallar ditt. Är du rädd för att det skall ändras till något som du inte känner till?
Åkesson: Ja, jag vill verkligen inte att samhället skall ändras! Det vore så otäckt, för jag vet inte hur jag skall prata med muslimer.
Olofsson: Aha, jag förstår. Har du pratat med en muslim någon gång?
Åkesson: Nej, jag tycker att det vore så jobbigt!
Olofsson: Jag tror att du skulle känna dig mycket tryggare om du pratar med min kompis Hassan som är muslim. Kan du inte hänga med efter debatten?
Åkesson: Fy så jobbigt jag tycker att det är. Men jag kan försöka.
Olofsson: Bra, då säger vi det!

Visst vore det underbart om politikerna kunde se att det finns något bortom pajkastningen, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara vill?

Som jag visat med mina exempel, så är stora delar av mänskligheten fast i en vanföreställning, som vi lika gärna kan kalla ”The Matrix”, och som utgörs av allas våra projektioner. Tänk så skönt det vore om vi alla kunde kliva ut därifrån, och möta och respektera våra medmänniskor!

Postat i barn, personlig utveckling, psykologi, samhälle. Etiketter , , , , , , , , . 5 kommentarer »

Att se sig själv från utsidan

november 13, 2009 — Thomas Drakengren

Om jag är stressad över något, även om jag egentligen tycker att det är irrationellt att vara stressad (t.ex. den där websidan som tar evigheter att komma upp), kan jag ganska enkelt plocka bort stressen genom att ärligt se mig själv ”från utsidan”. Om man först tänker att man ser en annan person, t.ex. en kollega, i samma situation. Hon skriver webadressen, och webläsaren kämpar med att ladda in sidan, och stress uppstår hos henne. Blir även du stressad av detta? (Om man bortser från att stresskänslor kan ”smitta”, förstås.) Sedan gör du samma betraktelse av dig själv, just i stunden då du själv är stressad. Betrakta dig riktigt ärligt och se vad som är sant i situationen och inte. Försök gärna le åt dig själv, och känn igen situationen från många gånger tidigare. Då är det inte så farligt, eller hur?

Medvetenhet är en viktig nyckel till att kunna vara avslappnad inför de flesta situationer.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , . 5 kommentarer »

Hur man kommer närmare varandra, utanför The Matrix

november 7, 2009 — Thomas Drakengren

När man har tagit sig ut ur The Matrix, med liknelsen som jag använder här på bloggen, d.v.s. att man börjat förstå att man kan ta hem sina projektioner, att det är mina egna känslor som spökar, och inte andra människor som är besvärliga, och att var och en ansvarar för sina egna känslor och handlingar, kan man komma närmare varandra på ett helt annat sätt än förut.

Man behöver nämligen inte vara rädd för hur den andra personen reagerar, när man själv säger något. Att ”göra bort sig” existerar inte längre. Man behöver inte heller vara rädd för att den andra personen skall bli arg (såvida det inte är någon i klass med en våldsbrottsling eller påtänd knarkare), för det är helt OK om någon blir arg. Det är vederbörandes eget ansvar. Om dessutom den andra personen också har vaknat upp ur The Matrix, kan man därigenom få en mycket varm kontakt, där båda parter kan vara ärliga utan att bry sig alltför mycket om den andras reaktioner. Om en part reagerar på något den andra säger, kan den andra parten svara med medkänsla istället för att ett spel med projektioner tar fart, skamkänslor kommer upp, och båda personer låser sig bakom sina respektive fasader. Istället kan man komma närmare varandra genom en nära och ärlig kommunikation, där man lär känna både styrkor och svagheter hos varandra under samtalet.

När man samtalar med en annan människa krävs till en början ett visst mod att stanna kvar i sig själv, och låta var och en ta ansvar för sina känslor. Man kan både ha svårt att se att man själv har ansvar för det man säger, och ha svårt att verkligen stå för det man säger (så att man inte bara säger något som man tror att den andra förväntar sig). Och så kan man ha svårt att låta bli att anpassa det man säger efter vilka känslor man förväntar sig att den andra skall reagera med, på det man säger. Det är förstås så att det kan finnas riktigt känsliga ämnen för den andra personen att prata om, men alla sådana kan man själv rimligtvis inte ha koll på. Och råkar man träffa på något sådant ämne kan man helt enkelt be om ursäkt, och då har man ändå gjort så gott man har kunnat. Att vara rädd att säga fel hela tiden ger knappast någon trevlig och innerlig konversation för någondera parten.

Att komma till detta läge är som alltid var och ens personliga ansvar. Om man inte når denna nivå av kommunikation går det inte att skylla på någondera parten, utan man har alltid sitt eget ansvar för sin del. Man kan förstås tipsa den andra parten, eller göra honom eller henne tryggare i samtalet, men det är sällsynt att man genom ett samtal kan väcka någon så att han eller hon stiger ut ur The Matrix. Det beslutet måste komma inifrån.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , , , . Lämna en kommentar »

Att se sitt eget och andras ansvar

november 2, 2009 — Thomas Drakengren

I helgen var jag med om en annorlunda och givande upplevelse, som jag inte provat tidigare. Sophia lockade med mig på en retreat, som varade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Och vad är nu en retreat? Enkelt uttryckt, så betyder det att ett gäng människor samlas, och är alldeles tysta tillsammans (fast det måste visst inte nödvändigtvis vara på det viset), under mer eller mindre lång tid. Intressant sätt att ses för första gången på 11 år på. :-)

Inte nog med att man är tyst, man leker ju inte charader direkt, utan idén med tystnaden är att var och en skall ansvara enbart för sig själv. Man tittar inte ens glatt på varandra när man möts, utan försöker att på ett så varmt sätt som möjligt att vara ur vägen för varandra.

I tystnaden kan det komma fram saker ur sinnet som man hållit nere i sina vardagliga aktiviteter, och då kan det förstås bli riktigt jobbigt, men det blir i så fall en renande jobbighet. Tränger man undan saker är det ju inte särskilt bra. Och det är riktigt skönt att få ha sig för sig själv en hel helg, utan att behöva bekymra sig om någonting mer än sig själv.

Det som blev allra tydligast för mig under retreaten var just upplevelsen att ”jag ansvarar för mitt och andra ansvarar för sitt”, eftersom det faktiskt var så det gick till. Att jag själv ansvarar för mitt brukar jag inte ha så svårt att förstå (min ”kan-själv”-mentalitet), men att andra faktiskt ansvarar för sig själva kan jag ha svårare med. Vissa typer av människor (men inte på retreaten) spelar också på att andra gärna vill hjälpa dem, och då blir det inte alls trevligt. Snarare riskerar man att bli utnyttjad för sin ”snällhet”. Eller vad man skall kalla det.

Idag provade jag att föra med mig den upplevelsen till vardagslivet. Det passade alldeles utmärkt att ”simulera retreat” i Stockholms tunnelbana! Då behöver man inte alls bry sig om alla stressade människor. De ansvarar faktiskt för sin egen stress!

En motsatt upplevelse hade jag också, nämligen att man trots att man inte interagerar med de andra människorna på retreaten känner en skön gemenskap med dem. Alla verkade bry sig om varandra trots att man inte gjorde något aktivt av det! Mer än i tanken, förstås. Så efteråt, när tystnaden brutits, kändes det som om man kände allihop mycket bättre än tidigare.

Retreater finns i många olika kontexter, såväl religiösa av olika slag, som ickereligiösa. Denna råkade vara i kristen regi, men jag kan tänka mig att prova andra typer också. Det fundamentala innehållet blir ju ändå detsamma, på något sätt! Fast jag tror att jag kommer tillbaka till denna, som var i en mycket trivsam omgivning på nära avstånd hemifrån.

Postat i personlig utveckling, personligt, psykologi, religion. Etiketter , , , , , . 7 kommentarer »

Kultur som projektionsterapi

oktober 23, 2009 — Thomas Drakengren

Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? :-)

Några exempel för att stärka min tes.

Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.

Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.

Teater. Samma sak där.

De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).

Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.

Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.

Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså. :-)

Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.

Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.

Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?

Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?

En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen! :-)

Postat i kultur, personlig utveckling, religion. Etiketter , , , , , . 6 kommentarer »

Om att utsätta sig för dålig musik

oktober 16, 2009 — Thomas Drakengren

Varför dras man ibland till det man egentligen tycker illa om, har blandade känslor inför, och har svårt att klara av? Det gör åtminstone jag, även om det inte är så ofta nuförtiden.  Jag hade förut inte riktigt förstått anledningen till fenomenet, tills jag kom på att jag nu på morgonen faktiskt gjorde det alldeles medvetet, med ett klart syfte.

Jag bläddrade nämligen i Spotify efter musik som jag kommer att behöva lyssna på framöver, även om jag inte är direkt förtjust i den, för att se vilka obehagskänslor den väcker i mig, och om det är något jag kan eller vill göra något åt. Det är ju nämligen så att min reaktion på musiken kan komma av att jag faktiskt projicerar något på den, istället för att känna mina rena känslor inför den. Och riktigt obehag känner jag nog bara om jag inte konstruktivt hanterar mina känslor, alltså när jag projicerar. Jag inser alltså att jag inte kan avgöra om musiken är något att ha förrän jag tagit bort mina automatiska reaktioner på den, och det vore ju dumt att låta bli att göra det!

Så, för att generalisera detta: jag har uppenbarligen en (numera medveten) drivkraft att söka upp sådant jag reagerar negativt på, och inte kan hantera konstruktivt, med syfte att ta tillbaka mina projektioner för att kunna se vad som faktiskt är sant.

En sådan drivkraft kan förstås ta sig både destruktiva eller konstruktiva riktningar. Riktningen ovan tycker jag är klart konstruktiv, medan att t.ex. söka sig till relationer som är dysfuktionella är klart destruktivt. Jag skulle tro att den konstruktiva varianten svarar mot medvetenhet och den destruktiva mot omedvetenhet. Därmed inte sagt att den destruktiva varianten inte är nyttig; det är bara bra mycket trevligare att lära sig något av egen fri vilja än att tvingas lära sig!

Övning: försök att hitta negativa saker i ditt eget liv, som du dras till! Här kan finnas såväl stort som smått, som förstås mittemellan. Försök också att medvetandegöra denna drivkraft hos dig själv.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , . 4 kommentarer »

Att erövra normallägen

oktober 12, 2009 — Thomas Drakengren

Det som tenderar att utmärka de tillfällen som jag efteråt känner att jag skulle ha kunnat hantera bättre, är att jag på något sätt uppfattar dem som ”onormala”. D.v.s. jag accepterar inte riktigt situationen som något som jag känner igen, eller åtminstone vill jag inte erkänna att den brukar inträffa ofta, även om det faktiskt är så att det är en väldigt vanlig situation.

Ett konkret exempel från idag! Jag plöjer mig fram genom tunneln mellan tåget och tunnelbanan vid Stockholms Centralstation, och från överallt dyker det fram stressade och sammanbitna människor, den ena efter den andra. Riktigt jobbigt var det! Ända tills jag insåg att jag har gått där väldigt många gånger, och att det i stort sett är likadant varenda gång. Efter den insikten kunde jag se situationen som ett ”normalläge”, och istället betrakta känslorna inom mig. Känslorna far visserligen fortfarande fram och tillbaka som reaktion på dessa människor, men nu agerar jag inte längre på känslorna. Dessutom kan jag i det lugn som då infinner sig faktiskt urskilja att en och annan person faktiskt ser riktigt harmonisk ut, och att jag genom det ökade lugnet dessutom blir som en av dessa personer. (Hoppas att jag inte såg alltför sur ut tidigare!) Genom en liten insikt kan man plötsligt vända hela sitt perspektiv. Det kallar jag energieffektivitet!

En bra riktning att sikta mot när det gäller personlig utveckling, är att försöka få fler och fler situationer att vara ”normala”. Eller snarare att inse att de är normala, för det är de redan. Man har bara inte märkt det ännu.

Postat i personlig utveckling, personligt. Etiketter , , , , , . 2 kommentarer »

Insida och utsida

september 20, 2009 — Thomas Drakengren

Idag var jag ute på promenad i det vackra varma höstvädret härhemma, och när jag gick nere vid vattnet och mötte en dam som tittade surt framför sig (inte på mig, tror jag), så märkte jag att jag har en starkt negativ reaktion på sura människor. Det visste jag väl redan tidigare, men jag blev uppmärksammad på det i ögonblicket.

Vad händer då om jag vid detta tillfälle agerar ut min känsla, och tittar surt tillbaka som om hon hade gjort mig något ont? Då får hon bekräftelse på att andra människor inte vill henne väl, och hennes surhet fastnar ännu hårdare. Och hon reagerar väl antagligen i sin tur på min sura blick, och jag får ytterligare bekräftelse på att hon vill mig något ont. Så kan vi gå där båda två och vara sura. Frågan är vem som är mest sur i det fallet, och om det är viktigt vem som är sur först. Knappast!

Men vad betyder då min starka reaktion i ljuset av detta? Antagligen betyder det att även jag har potential att vara sur på samma sätt, och om jag inte är medveten om min känsla så att jag kan låta bli att agera på den, så är det säkert sur jag blir, precis som denna dam. Här ser man att det finns utrymme för ödmjukhet; innan jag insåg detta har jag haft lätt att ”döma” sura människor. Men det sura finns ju även i mig, så det gör ju ingen nytta alls, snarare skada.

En slutsats av detta är att min reaktion på andra människor säger mycket om mig själv. Om jag reagerar starkt på sura människor är jag antagligen inte nådigt inställd till om jag själv skulle bli sur (och det gör ju knappast saken bättre).

En andra slutsats av detta är att jag kan använda min reaktion på andra människor (eller företeelser; generalisera så långt du tycker att det fungerar!) till att hitta egenskaper hos mig själv som jag automatiskt skulle döma hos mig själv, om eller när de tittar fram. Saker som jag inte kan se nyanserat på, och som antagligen resulterar i ett omedvetet agerande på känslan.

Ett exempel från mig själv. Om jag ständigt reagerar på när andra stavar ord felaktigt (har stämt på mig tidigare!) eller använder språket ”fel”, så är jag antagligen mycket litet förlåtande till om jag själv skulle råka skicka ut ett email till hela företaget, där jag har stavat ett ord fel, eller uttryckt mig språkligt klumpigt. I så fall kommer jag kanske att må riktigt dåligt av detta email, istället för att förlåta mig själv, eftersom det faktiskt är helt mänskligt att stava fel. Det är till och med helt mänskligt att inte vara så bra på att stava eller formulera sig.

Och tänk nu om det på detta företag finns andra personer som också har starka reaktioner på språkfel, och kommer till mig för att klaga. Då får jag min reaktion styrkt; det var ju verkligen helt förfärligt, det jag skrev! Annars skulle ju andra vara förlåtande, och inte klaga.

Detta var bara ett litet antal exempel av hur lika in- och utsida av oss själva är. Våra känslor speglas i omgivningen, och åtgärden utförs oftast enklast på insidan. Och för att lyfta oss ur dessa känslosnurror måste vi bli medvetna om våra känslor så att vi kan låta bli att agera på dem.

Postat i personlig utveckling, personligt. Etiketter , , , , , , . Lämna en kommentar »

Spets i känslor

september 18, 2009 — Thomas Drakengren

Om jag  känner efter i mina svårhanterliga känslor, alltså dem jag påverkas negativt av, så finns det nästan alltid när jag betraktar dem liksom en ”spets”, eller ”extra öm punkt” mitt i dem, som jag gärna vill undvika, rent reflexmässigt. Det är där man skall ”gå in” i känslan, så det gör man på den svårast möjliga punkten, där det gör mest ont. Spetsen kan vara svår att hitta, men den finns där.

Om jag kommer på mig med att projicera på någon annan, har jag numera som reflex att försöka hitta den där ”spetsen” på känslan som orsakar projektionen. Öm som den är så är den därför ganska lätt att hitta och göra medveten!

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , . Lämna en kommentar »
« Äldre inlägg