Jag gick i början av hösten med i en förening, Toastmasters, där man under trivsamma men strukturerade former får möjlighet att träna sig i att hålla presentationer. En riktigt trevlig förening, den rekommenderar jag verkligen!
Igår kväll höll jag mitt andra föredrag, med den provocerande titeln ”Vi är alla manipulerade!”, som handlar om projektioner, och (surprise!) filmen The Matrix. Jag lägger in hela föredraget här! Eftersom man måste hålla sig inom sju minuter var jag tvungen att korta ned föredraget när jag höll det, men här kommer det i oavkortad form. För er som var där, så har jag enbart lagt till det sista exemplet.
Håll till godo!
Vi är alla manipulerade!
Har ni sett filmen ”The Matrix”? Den där människorna används av maskiner som kraftaggregat, och där hjärnan, för att människorna inte skall göra uppror, är inkopplad i ett jättelikt datorsystem som är en simulerad verklighet, kallad ”The Matrix”. Människorna som är inkopplade i The Matrix tror att de lever i en riktig värld som är precis som de är vana vid, det är bara detta att det är en dator som förser deras sinnesorgan med intryck. Den verkliga världen regeras av maskiner, och är en mycket ful och smutsig plats.
När jag först såg filmen kunde jag inte låta bli att fundera på om det verkligen var på det viset i den värld vi själva lever i, och hur jag skulle kunna se tecknen på detta. Även om jag förstås inte trodde att filmen var sann, är det ju inte helt självklart att det inte är som i filmen, så tanken får onekligen näring. De som var inkopplade i The Matrix märkte ju heller ingenting!
Men en dag började jag se tecknen. Jag började ana ett större sammanhang. Mänskligheten är verkligen fast i en konstgjord föreställningsvärld som håller oss borta från själva verkligheten. Den konstgjorda världen är visserligen inte gjord av maskiner, utan av oss själva, men det är helt uppenbart att många människor lever mitt i den utan att kunna se den verkliga världen.
Det är ganska enkelt att se att barn befinner sig i en annan värld. Vi tar ett exempel!
Lisa och Pelle, båda 5 år gamla, sitter i sandlådan och leker. Båda bygger fina sandslott. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville leka med. Pelle blir arg och frustrerad. ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så tar han en spade som han slår till Lisa med. Lisa blir också arg, och förstör Pelles sandslott.
Vi tolkar scenen och försöker förstå barnens världsbild.
Lisa och Pelle sitter alltså i sandlådan och leker. Lisa tar leksaksbilen för att hon vill ha den, och Pelle blir arg, eftersom han själv ville leka med den. Inget konstigt än så länge. Men nu kommer något spännande. ”Du är jättedum!”, säger Pelle, och slår Lisa med en spade. Vad var det som hände här? Pelle har nu tagit sin ilska och omvandlat den till en egenskap hos Lisa! Som dessutom gör att han tror att han måste slå Lisa, för att något skall bli bättre. Helt oförklarligt utifrån situationen! Lisa fortsätter på samma sätt, blir arg, lägger sin ilska på Pelle och hans sandslott, och förstör sandslottet för att hon tror att något blir bättre då.
Nu kanske någon tycker att detta är en helt naturlig reaktion, men prova hur det skulle vara om barnen istället betedde sig på detta vis.
Vi har samma början, när Lisa tar Pelles bil, och Pelle blir arg. Nu säger Pelle istället ”Nej, Lisa, nu blev jag jättearg. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen. Jag vill ha den nu!”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Oj, det visste jag inte. Det låter ju jättekul, får jag vara med? Vi kan göra det först. Får jag bilen sedan, då?”. Och Lisa säger ”Visst!”.
Här ser både Pelle och Lisa vad som verkligen händer, och försöker förstå vad den andra känner. Genom detta kommer de närmare varandra, och gör leken mycket roligare tillsammans. Det händer ju inte alls i den första scenen, utan där ändras den faktiska världen p.g.a. de starka känslorna! Och barnen tror att världen ser ut på det viset att den andra ”är” dum. Man brukar säga att barnen projicerar sina starka känslor på andra människor och saker, och det är inte många barn som klarar av att se igenom detta.
Min tes är att projektionerna håller människan kvar i en konstgjord föreställningsvärld.
Men finns det verkligen vuxna som har kvar en sådan världsbild?
Vi tar en annan scen. En man och en kvinna. Kvinnan har lämnat en tom kaffekopp efter sig vid familjens dator. Mannen blir arg. ”Att du aldrig kan plocka undan efter dig”, säger han. ”Tror du att det här är en avställningsplats?” Kvinnan blir också arg. ”Om du kan börja ställa in i diskmaskinen, så kan jag plocka undan kaffekoppen. Du skall då alltid klaga på allt jag gör!”
Vi gör samma analys. Mannen blir arg, och lägger sin ilska på kvinnan, så att han faktiskt tror att kvinnan med vilje ställt koppen vid datorn för att reta honom. Kvinnan blir arg för att mannen trott henne om att vilja reta honom med vilje, och lägger sin ilska på honom, och gör om det till en egenskap som hon tycker att mannen har, att vara inkapabel att ställa in i diskmaskinen, och att han alltid klagar.
Vi provar istället med ett par där båda har tagit sig ut ur The Matrix.
Kvinnan har fortfarande lämnat sin kaffekopp, och mannen blir arg.
Mannen: ”Jag blir så arg när du lämnar kaffekoppen vid datorn. Den är i vägen för mig!”
Kvinnan: ”Jag är ledsen, jag menade inte att ställa den i vägen för dig”.
Mannen: ”Kan du inte försöka låta bli det nästa gång, jag tycker att det är så jobbigt!”
Kvinnan: ”Jag skall försöka, men jag kan inte lova att jag kommer ihåg det. Kan du hjälpa mig att påminna?”
Mannen: ”Ja, det kan jag göra. Det känns bra att du förstod mig.”
Kvinnan: ”Det är klart, jag märkte ju att det var viktigt för dig!”
Här ser vi något helt annat. Paret växer här tillsammans genom att få ökad förståelse för varandra, och de båda kan möta varandra som de är, utan att ha förställande projektioner i vägen.
Om man då skulle gissa, hur vanligt är det att par följer den andra modellen när de irriterar sig på varandra? Inte så vanligt, eller hur?
Som sista exempel kan vi betrakta det styrande skiktet i det svenska samhället, politikerna. Har de tagit sig från sandlådestadiet och stigit ut ur The Matrix?
Detta är taget ur en debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerpartiets Maud Olofsson som ägde rum ganska nyligen.
Åkesson: -Jag är orolig för att mitt samhälle, det svenska samhället, anpassas till t.ex en kvinnosyn som finns inom islam som kräver könssegregerad simundervisning som i sin tur kräver särskilda öppettider på badhus för män och kvinnor, sade han.
Olofsson: -Det värsta med dig är att du kollektivt bestraffar en hel grupp, sade hon.
Åkesson replikerade snabbt: -Du pratar en massa goja!
Åkesson uttrycker först sin oro, och projicerar inte. Olofsson fäster sin avsky för Åkessons åsikter på honom och säger att han kollektivt bestraffar en grupp, istället för att uttrycka sina känslor och försöka förstå vad han menar. Åkesson fäster sin ilska på Olofsson och säger att hon pratar en massa goja, istället för att ha medkänsla med hennes avsky eller oro.
Tänk om det hade gått till så här istället:
Åkesson: Uttrycker sin oro för samhället, på samma sätt som tidigare.
Olofsson: Jag förstår att du är orolig för det samhälle som du kallar ditt. Är du rädd för att det skall ändras till något som du inte känner till?
Åkesson: Ja, jag vill verkligen inte att samhället skall ändras! Det vore så otäckt, för jag vet inte hur jag skall prata med muslimer.
Olofsson: Aha, jag förstår. Har du pratat med en muslim någon gång?
Åkesson: Nej, jag tycker att det vore så jobbigt!
Olofsson: Jag tror att du skulle känna dig mycket tryggare om du pratar med min kompis Hassan som är muslim. Kan du inte hänga med efter debatten?
Åkesson: Fy så jobbigt jag tycker att det är. Men jag kan försöka.
Olofsson: Bra, då säger vi det!
Visst vore det underbart om politikerna kunde se att det finns något bortom pajkastningen, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara vill?
Som jag visat med mina exempel, så är stora delar av mänskligheten fast i en vanföreställning, som vi lika gärna kan kalla ”The Matrix”, och som utgörs av allas våra projektioner. Tänk så skönt det vore om vi alla kunde kliva ut därifrån, och möta och respektera våra medmänniskor!