Ansvar för känslor

Att man har svårt att hantera sina känslor kan bero på att man inte tar ansvar för dem; att man även om man kanske förstår rent intellektuellt att känslor produceras i ens egen hjärna ändå undermedvetet har föreställningen att känslan är någon annans ”fel”. Det är inte lätt att ta på sig det fulla ansvaret för sina känslor, men när man väl har gjort det kan man känna en mycket stor frihet.

Här kommer ett sätt att träna på att ta ansvar för sina känslor. Varje gång du känner någon stark känsla som du inte känner dig hemma med eller har obehag av, eller tycker att någon annan är irriterande eller obehaglig (alltså när du inte har tagit tillbaka projektionen än), så kan du säga tyst för dig själv, ”jag har det fulla ansvaret för denna känsla”. Försök att verkligen mena vad du säger. Det kan vara riktigt svårt att göra det, men till slut, efter mycket träning, kommer det att ha effekten att du faktiskt tar ansvaret för känslan, och du har kommit en bit på väg ur The Matrix.

Perfektionism kontra ödmjukhet

Jag fick en bra fråga från en av mina läsare, på temat ”det är svårt att vara ödmjuk när man är så felfri”. Man kan hamna i situationer där man på ett pedagogiskt vis skall förklara för någon att denne/denna har gjort fel och borde förbättra något. Men man har svårt att säga det på ett bra sätt, för man kan faktiskt inte begripa hur personen i fråga kunde göra detta fel, eftersom man själv inte kan föreställa sig att göra fel i samma situation. Det blir svårt att vara ödmjuk för den andra personens situation, utan man har lätt att istället döma den andra personen. Och det blir förstås ännu svårare för den andra personen att ta till sig budskapet när det framförs i ett fördömande tonfall! Jag tänkte göra ett försök att reda i den frågan.

Låt oss anta att jag står framför en person som har gjort något som jag tycker är ”fel” på ett eller annat sätt. Om jag hade haft nära tillhands (i hjärnan, alltså) till något konkret sätt att få personen att direkt kunna åtgärda detta fel, och som personen direkt skulle ta till sig utan att bli ledsen, skulle jag självklart använda det sättet, och sedan skulle jag raskt gå vidare till nästa arbetsuppgift, eller vad jag nu hade tänkt att göra. Så vi kan anta att jag faktiskt inte har något enkelt sätt att få denna person att göra rätt på. Det är inte konstigt om det är en källa till frustration!

Och i frustration som man inte kan se konstruktivt på agerar man sällan särskilt vackert. Det är inte troligt att jag kommer att kunna ha känslomässigt utrymme i mig själv att ta in den andres/andras känslor, så att jag kan förstå hans eller hennes situation. Däremot om jag kan acceptera min frustration över att inte snabbt kunna åtgärda saken, får jag ett helt annat sinneslugn. Det kan vara extra svårt att komma till detta läge om jag inte ens kan acceptera att jag själv gör fel. Om jag kan det, kommer min frustration säkerligen inte att bli så stor som om jag inte kan det.

Förutom att träna på att observera och meditera, som jag brukar tjata om, finns det något annat sätt att komma åt detta fenomen hos sig själv? Jag tror att en bra övning vore att man varje gång man hamnar i det läget föreställer sig om det över huvud taget finns någon förutsättning att jag skulle kunna göra det felet som den andre/andra har gjort. T.ex. om jag hade varit tio år yngre, hade jag samma insikter då? Eller om jag hade haft en helt annan bakgrund eller utbildning? På så vis kan jag öppna en liten glimt av medkänsla med den andra personen, som blir större för varje gång jag gör övningen.

De gånger man själv står där och blir anklagad för att ha gjort fel är förstås ytterligare ett tillfälle till lärdom. Då står man rakt framför en person som har samma utmaning som en själv. Kan du känna medkänsla med den personen i det läget, istället för att känna dig mindre värd, eller utan att fördöma?

Kroppsspänningar

Ofta kommer jag på mig med att jag omedvetet spänner någon del av kroppen. T.ex. axlar och armar (jag märker att axlarna är uppdragna), eller någon del av ryggen (jag märker att jag är öm). När jag väl märker att jag är spänd kan jag slappna av, men strax är jag tillbaka i det spända läget igen, om jag inte lyckas vara konstant medveten om var spänningen brukar sitta. Det är ungefär som när jag hamnar i gamla tankemönster som jag egentligen helst vill bryta, och som jag kan bryta enbart när jag håller mig fullständigt medveten. Men vad kan man göra när man ännu inte har nått den personliga utveckligens heliga graal, att vara fullständigt medveten hela tiden?

Det man kan göra är att man försöker observera den känsla som finns under kroppsspänningen. Jag har märkt att spänningen oftast beror på något slags mental knut som sitter ganska långt under medveten nivå. När jag försöker observera känslan ligger den ganska långt från mitt vardagliga medvetande, och jag måste ofta anstränga mig ordentligt för att ”fånga” den.

Att däremot varje gång jag märker att jag håller upp axlarna dra ned dem och slappna av igen hjälper bara delvis, för så fort jag är omedveten igen åker axlarna upp. Det går nog att motarbeta spänningen även den vägen, om jag lyckas göra axelnedtagningen till en mycket regelbunden vana. Då släpper antagligen spänningen till slut.

Den andra metoden är att observera och gå in i känslan som ligger under spänningen, och försöka gräva i den för att se varifrån den kommer. Genom att ”titta” på den under meditation och göra den mindre dramatisk, mer kopplad till andra känslor, och jämförbar med andra känslor, så luckrar man upp känslan så att den inte längre behöver orsaka en kroppsspänning. Detta kan ta lång tid, men med enträgen övning så tror jag att de flesta kroppsspänningar kan kommas åt på detta sätt.

Därmed inte sagt att alla kroppsspänningar bäst behandlas på detta sätt, men varför inte prova? Att få ökat medvetande om en själv är alltid en investering värd ansträngningen.

Blinda fläckar i spegeln

Ibland vet man inte alls vad man skall göra åt något som känns fel. Det är som om man har en blind fläck. Man kanske inte ens vet att något är fel, utan är sur och tvär utan att riktigt vara medveten om det. Då kan det vara bra att se sig i spegeln. Ofta är det mycket enklare att se hur man mår, vad som är fel, och vad man borde göra, när man ser sig i spegeln. Då ser man sig själv som man ser andra, och kan man känna riktig medkänsla för spegelbilden sig själv är det precis lika gott som att känna medkänsla med sig själv. Och då löser man enklare upp sina knutar!

Ett annat sätt är att vara uppmärksam på när andra människor märker ens blinda fläckar. Då speglar man sig i andra istället för en spegel. Resultatet kan bli lika bra!

Personlig utveckling som förening av saklägen

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! :-)

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! :-) Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

Meditationsmetoder

Min kära fru Hanna har just skrivit bra om sin metod för meditation. Idén är att meditera över bibeltexter för att nå insikter inom personlig och andlig utveckling. Det jag skriver om på min blogg är skrivet till största delen i en icke-religiös form, men egentligen gör vi samma sak fast på olika sätt. (Om ni har läst Dan Browns Den förlorade symbolen inser ni förstås redan precis vad likheten är! Mer skall jag inte avslöja om boken här.)

Hanna uppmanar också den som kan bidra i ett teologiskt samtal baserat på erfarenheter från meditation att göra det, genom att själv skriva och kommentera. Det tror jag kan vara roligt, så om ni har koll på sådant, gör det!

Om dissonanser i sinnet

Om man upplever en inre dissonans, helt enkelt att något känns snett inombords, har man alltid upptäckt något intressant. Om man mår dåligt, är uttråkad, tycker att livet är hopplöst, eller bara irriterar sig på något. Om man tror att något på utsidan är fel (det är bara en spegling av insidan). Då har man något framför sig som är en stor potential till utveckling! Inte bara metaforiskt, att man förstås kan göra något åt allting (det kan man ju), utan även mer konkret.

För om man sätter sig ned och mediterar över just den känslan (eller om man vill kalla den smärtan), gång på gång, dag efter dag, ja, det kan ta månader beroende på hur hårt det sitter, så att man litet i taget får distans till känslan, så löser den sakta men säkert upp sig, och kommer inte längre att ha makt över ditt medvetande (det blir en hanterlig känsla). När den är upplöst ger den upphov just till den potential känslan döljer! Så det problem du från början hade kommer typiskt sett att ha fått ett nytt ljus över sig, och du kommer att ha kraft att handla på ett positivt, konstruktivt sätt, som du inte hade förut.

Du kan jämföra det rent konkret med de råd du skulle ge till en vän i samma situation som du är. Om du mediterar över känslan blir du mer av en vän med dig själv och kan ge dig själv samma råd, och kommer inte att vara ”insyltad” i problemet, men har kvar medkänslan. Med dig själv.

Medvetenhet i realtid

Jag skriver ju mycket här om att vara medveten om vad som sker på insidan av oss, i form av tankar, känslor, reaktioner och vad som finns, men jag har inte skrivit så tydligt om vilket slags medvetenhet jag avser.

Det man kanske i första hand tänker på, om man inte upplevt något annat, är att man alltid kan titta tillbaka en stund i tiden och betrakta vad som hände alldeles nyss, som att man t.ex. kände ilska, att man reagerade på det ena eller andra sättet, eller att en tanke for genom huvudet.

Det är svårt nog att hela tiden upprätthålla en sådan medvetenhet, men även om det är så, är man fortfarande i någon form av autopilotläge vid den nivån av medvetenhet. Den allra ”bästa” medvetenheten är när man i realtid (d.v.s. precis i nuet) kan ha en medvetenhet om exakt vad som händer på insidan (ja, man får ju med utsidan på köpet). Litet som om man är nedsänkt i en flod och hela tiden känner vad som passerar förbi.

Om man kan hålla sig i denna medvetenhet i realtid, hur starka eller svåra känslor man än upplever, har man möjlighet att förhålla sig till vad som händer på ett helt annat sätt. Ett sätt som gör att man utvecklar sig betydligt mycket fortare.

Men hur gör man? Enkla råd, som vanligt. Träna, träna och träna. Och meditera. En nyckel är att man inte får ”haka upp sig” på att något händer, utan att man bara låter allt hända. Det ”svar” (en handling) man ger på händelserna är enbart konstruktiva, positiva svar.

Sanity-Checking Your Social Interactions

Gott nytt år på er!

Det nya året fick en fin början för mig med en publicerad artikel. Jag fick tidigare en förfrågan från tidningen Interesting Times om att skriva en artikel på temat ”Sanity-checking your social interactions”. Och nu är tidningen med artikeln ute!  Artikeln finns på sidan 22 i nummer 3, och är återgiven även på en egen sida på denna site.

Hur har man en god jul?

En riktigt god jul och ett gott nytt år önskar jag er alla!

Men hur gör man då? Ja, det är ju inte så enkelt som att det blir jul, och sedan blir allt automatiskt trevligt. Inte ens när det har kommit till nyår är det säkert att det blir trevligt, om man inte själv gör något åt det, även om den värsta julstressen antagligen har lagt sig vid det laget.

Men om man kommer överens om att inte köpa julklappar, inte göra julmat, inte julpynta, inte julstäda, och inte ha något besök hemma, då blir väl allt lugnt, skönt och trivsamt?

Nej, så länge man försöker ändra förutsättningarna för en god jul på utsidan av en själv, när insidan inte känns speciellt god, lär man inte bli särskilt framgångsrik i att få en god jul. Givet att man är lugn, glad och harmonisk på insidan, kan man variera utsidan ganska mycket utan att julen känns stressig och krävande.

Så, jag avslutar därför med att önska er alla en god jul på insidan av er själva, och ett likadant gott nytt år!

Om juliga stressreaktioner

Så här före jul när det dels är dags för att knyta ihop höstens verksamhet på jobbet, och julförberedelserna hemma börjar pocka på uppmärksamhet, är det lätt att få stressreaktioner, och där har jag förstås hamnat, och har befunnit mig i någon månad. Jag tänkte göra en betraktelse över detta och se hur man kan förhålla sig till stressen om man lyckas hålla hjärnan klar i några ögonblick ibland.

Alla de saker som jag ”borde” göra brukar jag normalt sett ha på listor som jag plockar från, och då brukar det inte vara så svårt att vara nöjd med detta, så att jag vet med mig att jag förr eller senare kommer till skott med det som borde göras. Men när pappershögarna hopar sig och jag knappt ens hinner titta igenom dem för att skriva ned saker på listor över vad jag borde göra, då går hjärnan in i stressläge, och försöker hålla allt i huvudet, eftersom det uppenbarligen inte finns något externt stödsystem som går att lita på (läs t.ex. om David Allens begrepp ”Trusted System” för teori om detta). Och då har jag mindre utrymme för att hålla hjärnan klar, och därför sämre möjligheter att ta mig ur stressen. En fin fälla!

Jag tänkte börja med att titta på den rätt störande känsla som kan ligga och gnaga i ett sådant här läge, och som i alla fall påverkar mig starkt. Det är känslan av otillräcklighet eftersom jag vet att jag inte kommer att hinna med alla saker som jag vill hinna med. Så, tillsammans med alla de saker som snurrar runt i huvudet, och som vill bli gjorda, kommer denna känslan. Om man hade möjlighet att ha ett insiktsfullt ögonblick hade man ju betraktat sin känsla, tagit den på allvar, och insett att man faktiskt behöver prioritera.

En annan komponent som förvirrar mig i detta läge är att jag kanske inte vill acceptera att jag faktiskt inte klarar av alla de saker jag föresatt mig, även om det egentligen är uppenbart att det är helt omöjligt att hinna med alltsammans. Det är nämligen så att man behöver vara ganska lugn och klarsynt för att göra ett fullödigt accepterande, och det är ju just det man inte är när man är stressad.

Min analys ovan använder jag så här: om jag på detta vis har plockat ut några nyckelkomponenter i min julstress, kan jag fokusera på dem, och förhoppningsvis ta mig ur stressen. Och ju längre man har befunnit sig i stressläge, desto svårare är det att ta sig ut, men det går. Och även om man för ett ögonblick tänker att man borde meditera eller gå en promenad för att få ett bättre perspektiv, så är det svårt att ta sig för detta när man, just det, inte har något bra perspektiv.

Tyvärr är det nog så att det är enda vägen ut, att faktiskt få några ögonblick av perspektiv ibland, även när man är stressad, så att man kan bedöma vad man måste göra. Och grunden till att kunna få dessa ögonblick lägger man, gissa när, jo, förstås när man inte är inne i full stress, utan när man tränar på att hantera mindre vardagsproblem på ett konstruktivt sätt. Eller när man faktiskt har närvaron att meditera regelbundet.

Ytterligare en svår sak som kan ligga under och störa, är att man kanske inte ens har insett att man är värd att må bättre än att vara stressad under en längre tid. Det är ett av de svårare perspektiven att tillägna sig, så det behöver man också jobba med under tiden när man inte är stressad. Det är en del av det som brukar kallas god självkänsla.

Gränssättning

I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar ”The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet ”Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga ”stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta ”Ditt kompetenta barn”, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.

Självcentrering

Jag märker att jag själv reagerar starkt på personer som jag känner har fullt upp med sig själva, och inte har någon äkta blick utåt på andra människor, och jag tror att många med mig också har den reaktionen. Personer som bara pratar om sig själva, som när de går på stan enbart verkar bekymra sig (det gör de, det syns!) om hur de skall ta sig fram dit de skall, och som fnyser åt en om man råkar vara i vägen. Om de ens ger en så mycket uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig att jag reagerar så starkt? Jag skulle ju kunna strunta i dem, eller kanske försöka hjälpa dem att komma ur sig själva. Åtminstone borde jag själv inte ta åt mig av deras självcentrering.

Jag tror att anledningen till att man reagerar kommer sig av att när man är liten, är man i stort behov av att få en ”äkta spegling” av andra människor. Det vill säga vuxna människor som inte har fullt upp med sig själva, utan kan släppa in ett litet barn i sin värld, och samtidigt delta i barnets värld. Det varma mötet, alltså. Om man många gånger inte har fått den här speglingen när man behövde den som bäst, är det inte så konstigt om man har svårartat negativa reaktioner på fenomenet.

Och, när jag själv reagerar starkt på fenomenet, betyder det förstås att jag just då har fullt upp med mig själv, och eftersom jag antagligen överreagerar eftersom det är det lilla barnets (i mig) reaktion som jag sprider, bidrar jag själv till att underhålla att fenomenet sprids vidare, till medmänniskor och fler generationer.

Därigenom ser man att det alltid är jag som ansvarar för att bryta den onda cirkeln i alla situationer. Vem av er det än är som är ”jag” i situationen. Det går aldrig att skylla ifrån sig.

Vi är alla manipulerade! – Om projektioner och The Matrix

Jag gick i början av hösten med i en förening, Toastmasters, där man under trivsamma men strukturerade former får möjlighet att träna sig i att hålla presentationer. En riktigt trevlig förening, den rekommenderar jag verkligen!

Igår kväll höll jag mitt andra föredrag, med den provocerande titeln ”Vi är alla manipulerade!”, som handlar om projektioner, och (surprise!) filmen The Matrix. Jag lägger in hela föredraget här! Eftersom man måste hålla sig inom sju minuter var jag tvungen att korta ned föredraget när jag höll det, men här kommer det i oavkortad form. För er som var där, så har jag enbart lagt till det sista exemplet.

Håll till godo!

Vi är alla manipulerade!

Har ni sett filmen ”The Matrix”? Den där människorna används av maskiner som kraftaggregat, och där hjärnan, för att människorna inte skall göra uppror, är inkopplad i ett jättelikt datorsystem som är en simulerad verklighet, kallad ”The Matrix”. Människorna som är inkopplade i The Matrix tror att de lever i en riktig värld som är precis som de är vana vid, det är bara detta att det är en dator som förser deras sinnesorgan med intryck. Den verkliga världen regeras av maskiner, och är en mycket ful och smutsig plats.

När jag först såg filmen kunde jag inte låta bli att fundera på om det verkligen var på det viset i den värld vi själva lever i, och hur jag skulle kunna se tecknen på detta. Även om jag förstås inte trodde att filmen var sann, är det ju inte helt självklart att det inte är som i filmen, så tanken får onekligen näring. De som var inkopplade i The Matrix märkte ju heller ingenting!

Men en dag började jag se tecknen. Jag började ana ett större sammanhang. Mänskligheten är verkligen fast i en konstgjord föreställningsvärld som håller oss borta från själva verkligheten. Den konstgjorda världen är visserligen inte gjord av maskiner, utan av oss själva, men det är helt uppenbart att många människor lever mitt i den utan att kunna se den verkliga världen.

Det är ganska enkelt att se att barn befinner sig i en annan värld. Vi tar ett exempel!

Lisa och Pelle, båda 5 år gamla, sitter i sandlådan och leker. Båda bygger fina sandslott. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville leka med. Pelle blir arg och frustrerad. ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så tar han en spade som han slår till Lisa med. Lisa blir också arg, och förstör Pelles sandslott.

Vi tolkar scenen och försöker förstå barnens världsbild.

Lisa och Pelle sitter alltså i sandlådan och leker. Lisa tar leksaksbilen för att hon vill ha den, och Pelle blir arg, eftersom han själv ville leka med den. Inget konstigt än så länge. Men nu kommer något spännande. ”Du är jättedum!”, säger Pelle, och slår Lisa med en spade. Vad var det som hände här? Pelle har nu tagit sin ilska och omvandlat den till en egenskap hos Lisa! Som dessutom gör att han tror att han måste slå Lisa, för att något skall bli bättre. Helt oförklarligt utifrån situationen! Lisa fortsätter på samma sätt, blir arg, lägger sin ilska på Pelle och hans sandslott, och förstör sandslottet för att hon tror att något blir bättre då.

Nu kanske någon tycker att detta är en helt naturlig reaktion, men prova hur det skulle vara om barnen istället betedde sig på detta vis.

Vi har samma början, när Lisa tar Pelles bil, och Pelle blir arg. Nu säger Pelle istället ”Nej, Lisa, nu blev jag jättearg. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen. Jag vill ha den nu!”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Oj, det visste jag inte. Det låter ju jättekul, får jag vara med? Vi kan göra det först. Får jag bilen sedan, då?”. Och Lisa säger ”Visst!”.

Här ser både Pelle och Lisa vad som verkligen händer, och försöker förstå vad den andra känner. Genom detta kommer de närmare varandra, och gör leken mycket roligare tillsammans. Det händer ju inte alls i den första scenen, utan där ändras den faktiska världen p.g.a. de starka känslorna! Och barnen tror att världen ser ut på det viset att den andra ”är” dum. Man brukar säga att barnen projicerar sina starka känslor på andra människor och saker, och det är inte många barn som klarar av att se igenom detta.

Min tes är att projektionerna håller människan kvar i en konstgjord föreställningsvärld.

Men finns det verkligen vuxna som har kvar en sådan världsbild?

Vi tar en annan scen. En man och en kvinna. Kvinnan har lämnat en tom kaffekopp efter sig vid familjens dator. Mannen blir arg. ”Att du aldrig kan plocka undan efter dig”, säger han. ”Tror du att det här är en avställningsplats?” Kvinnan blir också arg. ”Om du kan börja ställa in i diskmaskinen, så kan jag plocka undan kaffekoppen. Du skall då alltid klaga på allt jag gör!”

Vi gör samma analys. Mannen blir arg, och lägger sin ilska på kvinnan, så att han faktiskt tror att kvinnan med vilje ställt koppen vid datorn för att reta honom. Kvinnan blir arg för att mannen trott henne om att vilja reta honom med vilje, och lägger sin ilska på honom, och gör om det till en egenskap som hon tycker att mannen har, att vara inkapabel att ställa in i diskmaskinen, och att han alltid klagar.

Vi provar istället med ett par där båda har tagit sig ut ur The Matrix.

Kvinnan har fortfarande lämnat sin kaffekopp, och mannen blir arg.
Mannen: ”Jag blir så arg när du lämnar kaffekoppen vid datorn. Den är i vägen för mig!”
Kvinnan: ”Jag är ledsen, jag menade inte att ställa den i vägen för dig”.
Mannen: ”Kan du inte försöka låta bli det nästa gång, jag tycker att det är så jobbigt!”
Kvinnan: ”Jag skall försöka, men jag kan inte lova att jag kommer ihåg det. Kan du hjälpa mig att påminna?”
Mannen: ”Ja, det kan jag göra. Det känns bra att du förstod mig.”
Kvinnan: ”Det är klart, jag märkte ju att det var viktigt för dig!”

Här ser vi något helt annat. Paret växer här tillsammans genom att få ökad förståelse för varandra, och de båda kan möta varandra som de är, utan att ha förställande projektioner i vägen.

Om man då skulle gissa, hur vanligt är det att par följer den andra modellen när de irriterar sig på varandra? Inte så vanligt, eller hur?

Som sista exempel kan vi betrakta det styrande skiktet i det svenska samhället, politikerna. Har de tagit sig från sandlådestadiet och stigit ut ur The Matrix?

Detta är taget ur en debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerpartiets Maud Olofsson som ägde rum ganska nyligen.

Åkesson: -Jag är orolig för att mitt samhälle, det svenska samhället, anpassas till t.ex en kvinnosyn som finns inom islam som kräver könssegregerad simundervisning som i sin tur kräver särskilda öppettider på badhus för män och kvinnor, sade han.
Olofsson: -Det värsta med dig är att du kollektivt bestraffar en hel grupp, sade hon.
Åkesson replikerade snabbt: -Du pratar en massa goja!

Åkesson uttrycker först sin oro, och projicerar inte. Olofsson fäster sin avsky för Åkessons åsikter på honom och säger att han kollektivt bestraffar en grupp, istället för att uttrycka sina känslor och försöka förstå vad han menar. Åkesson fäster sin ilska på Olofsson och säger att hon pratar en massa goja, istället för att ha medkänsla med hennes avsky eller oro.

Tänk om det hade gått till så här istället:

Åkesson: Uttrycker sin oro för samhället, på samma sätt som tidigare.
Olofsson: Jag förstår att du är orolig för det samhälle som du kallar ditt. Är du rädd för att det skall ändras till något som du inte känner till?
Åkesson: Ja, jag vill verkligen inte att samhället skall ändras! Det vore så otäckt, för jag vet inte hur jag skall prata med muslimer.
Olofsson: Aha, jag förstår. Har du pratat med en muslim någon gång?
Åkesson: Nej, jag tycker att det vore så jobbigt!
Olofsson: Jag tror att du skulle känna dig mycket tryggare om du pratar med min kompis Hassan som är muslim. Kan du inte hänga med efter debatten?
Åkesson: Fy så jobbigt jag tycker att det är. Men jag kan försöka.
Olofsson: Bra, då säger vi det!

Visst vore det underbart om politikerna kunde se att det finns något bortom pajkastningen, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara vill?

Som jag visat med mina exempel, så är stora delar av mänskligheten fast i en vanföreställning, som vi lika gärna kan kalla ”The Matrix”, och som utgörs av allas våra projektioner. Tänk så skönt det vore om vi alla kunde kliva ut därifrån, och möta och respektera våra medmänniskor!

Att se sig själv från utsidan

Om jag är stressad över något, även om jag egentligen tycker att det är irrationellt att vara stressad (t.ex. den där websidan som tar evigheter att komma upp), kan jag ganska enkelt plocka bort stressen genom att ärligt se mig själv ”från utsidan”. Om man först tänker att man ser en annan person, t.ex. en kollega, i samma situation. Hon skriver webadressen, och webläsaren kämpar med att ladda in sidan, och stress uppstår hos henne. Blir även du stressad av detta? (Om man bortser från att stresskänslor kan ”smitta”, förstås.) Sedan gör du samma betraktelse av dig själv, just i stunden då du själv är stressad. Betrakta dig riktigt ärligt och se vad som är sant i situationen och inte. Försök gärna le åt dig själv, och känn igen situationen från många gånger tidigare. Då är det inte så farligt, eller hur?

Medvetenhet är en viktig nyckel till att kunna vara avslappnad inför de flesta situationer.