Vi är alla manipulerade! – Om projektioner och The Matrix

november 13, 2009 — Thomas Drakengren

Jag gick i början av hösten med i en förening, Toastmasters, där man under trivsamma men strukturerade former får möjlighet att träna sig i att hålla presentationer. En riktigt trevlig förening, den rekommenderar jag verkligen!

Igår kväll höll jag mitt andra föredrag, med den provocerande titeln ”Vi är alla manipulerade!”, som handlar om projektioner, och (surprise!) filmen The Matrix. Jag lägger in hela föredraget här! Eftersom man måste hålla sig inom sju minuter var jag tvungen att korta ned föredraget när jag höll det, men här kommer det i oavkortad form. För er som var där, så har jag enbart lagt till det sista exemplet.

Håll till godo!

Vi är alla manipulerade!

Har ni sett filmen ”The Matrix”? Den där människorna används av maskiner som kraftaggregat, och där hjärnan, för att människorna inte skall göra uppror, är inkopplad i ett jättelikt datorsystem som är en simulerad verklighet, kallad ”The Matrix”. Människorna som är inkopplade i The Matrix tror att de lever i en riktig värld som är precis som de är vana vid, det är bara detta att det är en dator som förser deras sinnesorgan med intryck. Den verkliga världen regeras av maskiner, och är en mycket ful och smutsig plats.

När jag först såg filmen kunde jag inte låta bli att fundera på om det verkligen var på det viset i den värld vi själva lever i, och hur jag skulle kunna se tecknen på detta. Även om jag förstås inte trodde att filmen var sann, är det ju inte helt självklart att det inte är som i filmen, så tanken får onekligen näring. De som var inkopplade i The Matrix märkte ju heller ingenting!

Men en dag började jag se tecknen. Jag började ana ett större sammanhang. Mänskligheten är verkligen fast i en konstgjord föreställningsvärld som håller oss borta från själva verkligheten. Den konstgjorda världen är visserligen inte gjord av maskiner, utan av oss själva, men det är helt uppenbart att många människor lever mitt i den utan att kunna se den verkliga världen.

Det är ganska enkelt att se att barn befinner sig i en annan värld. Vi tar ett exempel!

Lisa och Pelle, båda 5 år gamla, sitter i sandlådan och leker. Båda bygger fina sandslott. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville leka med. Pelle blir arg och frustrerad. ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så tar han en spade som han slår till Lisa med. Lisa blir också arg, och förstör Pelles sandslott.

Vi tolkar scenen och försöker förstå barnens världsbild.

Lisa och Pelle sitter alltså i sandlådan och leker. Lisa tar leksaksbilen för att hon vill ha den, och Pelle blir arg, eftersom han själv ville leka med den. Inget konstigt än så länge. Men nu kommer något spännande. ”Du är jättedum!”, säger Pelle, och slår Lisa med en spade. Vad var det som hände här? Pelle har nu tagit sin ilska och omvandlat den till en egenskap hos Lisa! Som dessutom gör att han tror att han måste slå Lisa, för att något skall bli bättre. Helt oförklarligt utifrån situationen! Lisa fortsätter på samma sätt, blir arg, lägger sin ilska på Pelle och hans sandslott, och förstör sandslottet för att hon tror att något blir bättre då.

Nu kanske någon tycker att detta är en helt naturlig reaktion, men prova hur det skulle vara om barnen istället betedde sig på detta vis.

Vi har samma början, när Lisa tar Pelles bil, och Pelle blir arg. Nu säger Pelle istället ”Nej, Lisa, nu blev jag jättearg. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen. Jag vill ha den nu!”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Oj, det visste jag inte. Det låter ju jättekul, får jag vara med? Vi kan göra det först. Får jag bilen sedan, då?”. Och Lisa säger ”Visst!”.

Här ser både Pelle och Lisa vad som verkligen händer, och försöker förstå vad den andra känner. Genom detta kommer de närmare varandra, och gör leken mycket roligare tillsammans. Det händer ju inte alls i den första scenen, utan där ändras den faktiska världen p.g.a. de starka känslorna! Och barnen tror att världen ser ut på det viset att den andra ”är” dum. Man brukar säga att barnen projicerar sina starka känslor på andra människor och saker, och det är inte många barn som klarar av att se igenom detta.

Min tes är att projektionerna håller människan kvar i en konstgjord föreställningsvärld.

Men finns det verkligen vuxna som har kvar en sådan världsbild?

Vi tar en annan scen. En man och en kvinna. Kvinnan har lämnat en tom kaffekopp efter sig vid familjens dator. Mannen blir arg. ”Att du aldrig kan plocka undan efter dig”, säger han. ”Tror du att det här är en avställningsplats?” Kvinnan blir också arg. ”Om du kan börja ställa in i diskmaskinen, så kan jag plocka undan kaffekoppen. Du skall då alltid klaga på allt jag gör!”

Vi gör samma analys. Mannen blir arg, och lägger sin ilska på kvinnan, så att han faktiskt tror att kvinnan med vilje ställt koppen vid datorn för att reta honom. Kvinnan blir arg för att mannen trott henne om att vilja reta honom med vilje, och lägger sin ilska på honom, och gör om det till en egenskap som hon tycker att mannen har, att vara inkapabel att ställa in i diskmaskinen, och att han alltid klagar.

Vi provar istället med ett par där båda har tagit sig ut ur The Matrix.

Kvinnan har fortfarande lämnat sin kaffekopp, och mannen blir arg.
Mannen: ”Jag blir så arg när du lämnar kaffekoppen vid datorn. Den är i vägen för mig!”
Kvinnan: ”Jag är ledsen, jag menade inte att ställa den i vägen för dig”.
Mannen: ”Kan du inte försöka låta bli det nästa gång, jag tycker att det är så jobbigt!”
Kvinnan: ”Jag skall försöka, men jag kan inte lova att jag kommer ihåg det. Kan du hjälpa mig att påminna?”
Mannen: ”Ja, det kan jag göra. Det känns bra att du förstod mig.”
Kvinnan: ”Det är klart, jag märkte ju att det var viktigt för dig!”

Här ser vi något helt annat. Paret växer här tillsammans genom att få ökad förståelse för varandra, och de båda kan möta varandra som de är, utan att ha förställande projektioner i vägen.

Om man då skulle gissa, hur vanligt är det att par följer den andra modellen när de irriterar sig på varandra? Inte så vanligt, eller hur?

Som sista exempel kan vi betrakta det styrande skiktet i det svenska samhället, politikerna. Har de tagit sig från sandlådestadiet och stigit ut ur The Matrix?

Detta är taget ur en debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerpartiets Maud Olofsson som ägde rum ganska nyligen.

Åkesson: -Jag är orolig för att mitt samhälle, det svenska samhället, anpassas till t.ex en kvinnosyn som finns inom islam som kräver könssegregerad simundervisning som i sin tur kräver särskilda öppettider på badhus för män och kvinnor, sade han.
Olofsson: -Det värsta med dig är att du kollektivt bestraffar en hel grupp, sade hon.
Åkesson replikerade snabbt: -Du pratar en massa goja!

Åkesson uttrycker först sin oro, och projicerar inte. Olofsson fäster sin avsky för Åkessons åsikter på honom och säger att han kollektivt bestraffar en grupp, istället för att uttrycka sina känslor och försöka förstå vad han menar. Åkesson fäster sin ilska på Olofsson och säger att hon pratar en massa goja, istället för att ha medkänsla med hennes avsky eller oro.

Tänk om det hade gått till så här istället:

Åkesson: Uttrycker sin oro för samhället, på samma sätt som tidigare.
Olofsson: Jag förstår att du är orolig för det samhälle som du kallar ditt. Är du rädd för att det skall ändras till något som du inte känner till?
Åkesson: Ja, jag vill verkligen inte att samhället skall ändras! Det vore så otäckt, för jag vet inte hur jag skall prata med muslimer.
Olofsson: Aha, jag förstår. Har du pratat med en muslim någon gång?
Åkesson: Nej, jag tycker att det vore så jobbigt!
Olofsson: Jag tror att du skulle känna dig mycket tryggare om du pratar med min kompis Hassan som är muslim. Kan du inte hänga med efter debatten?
Åkesson: Fy så jobbigt jag tycker att det är. Men jag kan försöka.
Olofsson: Bra, då säger vi det!

Visst vore det underbart om politikerna kunde se att det finns något bortom pajkastningen, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara vill?

Som jag visat med mina exempel, så är stora delar av mänskligheten fast i en vanföreställning, som vi lika gärna kan kalla ”The Matrix”, och som utgörs av allas våra projektioner. Tänk så skönt det vore om vi alla kunde kliva ut därifrån, och möta och respektera våra medmänniskor!

Postat i barn, personlig utveckling, psykologi, samhälle. Etiketter , , , , , , , , . 3 kommentarer »

Att se sig själv från utsidan

november 13, 2009 — Thomas Drakengren

Om jag är stressad över något, även om jag egentligen tycker att det är irrationellt att vara stressad (t.ex. den där websidan som tar evigheter att komma upp), kan jag ganska enkelt plocka bort stressen genom att ärligt se mig själv ”från utsidan”. Om man först tänker att man ser en annan person, t.ex. en kollega, i samma situation. Hon skriver webadressen, och webläsaren kämpar med att ladda in sidan, och stress uppstår hos henne. Blir även du stressad av detta? (Om man bortser från att stresskänslor kan ”smitta”, förstås.) Sedan gör du samma betraktelse av dig själv, just i stunden då du själv är stressad. Betrakta dig riktigt ärligt och se vad som är sant i situationen och inte. Försök gärna le åt dig själv, och känn igen situationen från många gånger tidigare. Då är det inte så farligt, eller hur?

Medvetenhet är en viktig nyckel till att kunna vara avslappnad inför de flesta situationer.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , . 3 kommentarer »

Hur man kommer närmare varandra, utanför The Matrix

november 7, 2009 — Thomas Drakengren

När man har tagit sig ut ur The Matrix, med liknelsen som jag använder här på bloggen, d.v.s. att man börjat förstå att man kan ta hem sina projektioner, att det är mina egna känslor som spökar, och inte andra människor som är besvärliga, och att var och en ansvarar för sina egna känslor och handlingar, kan man komma närmare varandra på ett helt annat sätt än förut.

Man behöver nämligen inte vara rädd för hur den andra personen reagerar, när man själv säger något. Att ”göra bort sig” existerar inte längre. Man behöver inte heller vara rädd för att den andra personen skall bli arg (såvida det inte är någon i klass med en våldsbrottsling eller påtänd knarkare), för det är helt OK om någon blir arg. Det är vederbörandes eget ansvar. Om dessutom den andra personen också har vaknat upp ur The Matrix, kan man därigenom få en mycket varm kontakt, där båda parter kan vara ärliga utan att bry sig alltför mycket om den andras reaktioner. Om en part reagerar på något den andra säger, kan den andra parten svara med medkänsla istället för att ett spel med projektioner tar fart, skamkänslor kommer upp, och båda personer låser sig bakom sina respektive fasader. Istället kan man komma närmare varandra genom en nära och ärlig kommunikation, där man lär känna både styrkor och svagheter hos varandra under samtalet.

När man samtalar med en annan människa krävs till en början ett visst mod att stanna kvar i sig själv, och låta var och en ta ansvar för sina känslor. Man kan både ha svårt att se att man själv har ansvar för det man säger, och ha svårt att verkligen stå för det man säger (så att man inte bara säger något som man tror att den andra förväntar sig). Och så kan man ha svårt att låta bli att anpassa det man säger efter vilka känslor man förväntar sig att den andra skall reagera med, på det man säger. Det är förstås så att det kan finnas riktigt känsliga ämnen för den andra personen att prata om, men alla sådana kan man själv rimligtvis inte ha koll på. Och råkar man träffa på något sådant ämne kan man helt enkelt be om ursäkt, och då har man ändå gjort så gott man har kunnat. Att vara rädd att säga fel hela tiden ger knappast någon trevlig och innerlig konversation för någondera parten.

Att komma till detta läge är som alltid var och ens personliga ansvar. Om man inte når denna nivå av kommunikation går det inte att skylla på någondera parten, utan man har alltid sitt eget ansvar för sin del. Man kan förstås tipsa den andra parten, eller göra honom eller henne tryggare i samtalet, men det är sällsynt att man genom ett samtal kan väcka någon så att han eller hon stiger ut ur The Matrix. Det beslutet måste komma inifrån.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , , , . Lämna en kommentar »

Att se sitt eget och andras ansvar

november 2, 2009 — Thomas Drakengren

I helgen var jag med om en annorlunda och givande upplevelse, som jag inte provat tidigare. Sophia lockade med mig på en retreat, som varade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Och vad är nu en retreat? Enkelt uttryckt, så betyder det att ett gäng människor samlas, och är alldeles tysta tillsammans (fast det måste visst inte nödvändigtvis vara på det viset), under mer eller mindre lång tid. Intressant sätt att ses för första gången på 11 år på. :-)

Inte nog med att man är tyst, man leker ju inte charader direkt, utan idén med tystnaden är att var och en skall ansvara enbart för sig själv. Man tittar inte ens glatt på varandra när man möts, utan försöker att på ett så varmt sätt som möjligt att vara ur vägen för varandra.

I tystnaden kan det komma fram saker ur sinnet som man hållit nere i sina vardagliga aktiviteter, och då kan det förstås bli riktigt jobbigt, men det blir i så fall en renande jobbighet. Tränger man undan saker är det ju inte särskilt bra. Och det är riktigt skönt att få ha sig för sig själv en hel helg, utan att behöva bekymra sig om någonting mer än sig själv.

Det som blev allra tydligast för mig under retreaten var just upplevelsen att ”jag ansvarar för mitt och andra ansvarar för sitt”, eftersom det faktiskt var så det gick till. Att jag själv ansvarar för mitt brukar jag inte ha så svårt att förstå (min ”kan-själv”-mentalitet), men att andra faktiskt ansvarar för sig själva kan jag ha svårare med. Vissa typer av människor (men inte på retreaten) spelar också på att andra gärna vill hjälpa dem, och då blir det inte alls trevligt. Snarare riskerar man att bli utnyttjad för sin ”snällhet”. Eller vad man skall kalla det.

Idag provade jag att föra med mig den upplevelsen till vardagslivet. Det passade alldeles utmärkt att ”simulera retreat” i Stockholms tunnelbana! Då behöver man inte alls bry sig om alla stressade människor. De ansvarar faktiskt för sin egen stress!

En motsatt upplevelse hade jag också, nämligen att man trots att man inte interagerar med de andra människorna på retreaten känner en skön gemenskap med dem. Alla verkade bry sig om varandra trots att man inte gjorde något aktivt av det! Mer än i tanken, förstås. Så efteråt, när tystnaden brutits, kändes det som om man kände allihop mycket bättre än tidigare.

Retreater finns i många olika kontexter, såväl religiösa av olika slag, som ickereligiösa. Denna råkade vara i kristen regi, men jag kan tänka mig att prova andra typer också. Det fundamentala innehållet blir ju ändå detsamma, på något sätt! Fast jag tror att jag kommer tillbaka till denna, som var i en mycket trivsam omgivning på nära avstånd hemifrån.

Postat i personlig utveckling, personligt, psykologi, religion. Etiketter , , , , , . 7 kommentarer »

Kultur som projektionsterapi

oktober 23, 2009 — Thomas Drakengren

Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? :-)

Några exempel för att stärka min tes.

Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.

Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.

Teater. Samma sak där.

De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).

Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.

Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.

Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså. :-)

Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.

Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.

Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?

Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?

En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen! :-)

Postat i kultur, personlig utveckling, religion. Etiketter , , , , , . 6 kommentarer »

Om att utsätta sig för dålig musik

oktober 16, 2009 — Thomas Drakengren

Varför dras man ibland till det man egentligen tycker illa om, har blandade känslor inför, och har svårt att klara av? Det gör åtminstone jag, även om det inte är så ofta nuförtiden.  Jag hade förut inte riktigt förstått anledningen till fenomenet, tills jag kom på att jag nu på morgonen faktiskt gjorde det alldeles medvetet, med ett klart syfte.

Jag bläddrade nämligen i Spotify efter musik som jag kommer att behöva lyssna på framöver, även om jag inte är direkt förtjust i den, för att se vilka obehagskänslor den väcker i mig, och om det är något jag kan eller vill göra något åt. Det är ju nämligen så att min reaktion på musiken kan komma av att jag faktiskt projicerar något på den, istället för att känna mina rena känslor inför den. Och riktigt obehag känner jag nog bara om jag inte konstruktivt hanterar mina känslor, alltså när jag projicerar. Jag inser alltså att jag inte kan avgöra om musiken är något att ha förrän jag tagit bort mina automatiska reaktioner på den, och det vore ju dumt att låta bli att göra det!

Så, för att generalisera detta: jag har uppenbarligen en (numera medveten) drivkraft att söka upp sådant jag reagerar negativt på, och inte kan hantera konstruktivt, med syfte att ta tillbaka mina projektioner för att kunna se vad som faktiskt är sant.

En sådan drivkraft kan förstås ta sig både destruktiva eller konstruktiva riktningar. Riktningen ovan tycker jag är klart konstruktiv, medan att t.ex. söka sig till relationer som är dysfuktionella är klart destruktivt. Jag skulle tro att den konstruktiva varianten svarar mot medvetenhet och den destruktiva mot omedvetenhet. Därmed inte sagt att den destruktiva varianten inte är nyttig; det är bara bra mycket trevligare att lära sig något av egen fri vilja än att tvingas lära sig!

Övning: försök att hitta negativa saker i ditt eget liv, som du dras till! Här kan finnas såväl stort som smått, som förstås mittemellan. Försök också att medvetandegöra denna drivkraft hos dig själv.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , . 4 kommentarer »

Att erövra normallägen

oktober 12, 2009 — Thomas Drakengren

Det som tenderar att utmärka de tillfällen som jag efteråt känner att jag skulle ha kunnat hantera bättre, är att jag på något sätt uppfattar dem som ”onormala”. D.v.s. jag accepterar inte riktigt situationen som något som jag känner igen, eller åtminstone vill jag inte erkänna att den brukar inträffa ofta, även om det faktiskt är så att det är en väldigt vanlig situation.

Ett konkret exempel från idag! Jag plöjer mig fram genom tunneln mellan tåget och tunnelbanan vid Stockholms Centralstation, och från överallt dyker det fram stressade och sammanbitna människor, den ena efter den andra. Riktigt jobbigt var det! Ända tills jag insåg att jag har gått där väldigt många gånger, och att det i stort sett är likadant varenda gång. Efter den insikten kunde jag se situationen som ett ”normalläge”, och istället betrakta känslorna inom mig. Känslorna far visserligen fortfarande fram och tillbaka som reaktion på dessa människor, men nu agerar jag inte längre på känslorna. Dessutom kan jag i det lugn som då infinner sig faktiskt urskilja att en och annan person faktiskt ser riktigt harmonisk ut, och att jag genom det ökade lugnet dessutom blir som en av dessa personer. (Hoppas att jag inte såg alltför sur ut tidigare!) Genom en liten insikt kan man plötsligt vända hela sitt perspektiv. Det kallar jag energieffektivitet!

En bra riktning att sikta mot när det gäller personlig utveckling, är att försöka få fler och fler situationer att vara ”normala”. Eller snarare att inse att de är normala, för det är de redan. Man har bara inte märkt det ännu.

Postat i personlig utveckling, personligt. Etiketter , , , , , . Lämna en kommentar »

Insida och utsida

september 20, 2009 — Thomas Drakengren

Idag var jag ute på promenad i det vackra varma höstvädret härhemma, och när jag gick nere vid vattnet och mötte en dam som tittade surt framför sig (inte på mig, tror jag), så märkte jag att jag har en starkt negativ reaktion på sura människor. Det visste jag väl redan tidigare, men jag blev uppmärksammad på det i ögonblicket.

Vad händer då om jag vid detta tillfälle agerar ut min känsla, och tittar surt tillbaka som om hon hade gjort mig något ont? Då får hon bekräftelse på att andra människor inte vill henne väl, och hennes surhet fastnar ännu hårdare. Och hon reagerar väl antagligen i sin tur på min sura blick, och jag får ytterligare bekräftelse på att hon vill mig något ont. Så kan vi gå där båda två och vara sura. Frågan är vem som är mest sur i det fallet, och om det är viktigt vem som är sur först. Knappast!

Men vad betyder då min starka reaktion i ljuset av detta? Antagligen betyder det att även jag har potential att vara sur på samma sätt, och om jag inte är medveten om min känsla så att jag kan låta bli att agera på den, så är det säkert sur jag blir, precis som denna dam. Här ser man att det finns utrymme för ödmjukhet; innan jag insåg detta har jag haft lätt att ”döma” sura människor. Men det sura finns ju även i mig, så det gör ju ingen nytta alls, snarare skada.

En slutsats av detta är att min reaktion på andra människor säger mycket om mig själv. Om jag reagerar starkt på sura människor är jag antagligen inte nådigt inställd till om jag själv skulle bli sur (och det gör ju knappast saken bättre).

En andra slutsats av detta är att jag kan använda min reaktion på andra människor (eller företeelser; generalisera så långt du tycker att det fungerar!) till att hitta egenskaper hos mig själv som jag automatiskt skulle döma hos mig själv, om eller när de tittar fram. Saker som jag inte kan se nyanserat på, och som antagligen resulterar i ett omedvetet agerande på känslan.

Ett exempel från mig själv. Om jag ständigt reagerar på när andra stavar ord felaktigt (har stämt på mig tidigare!) eller använder språket ”fel”, så är jag antagligen mycket litet förlåtande till om jag själv skulle råka skicka ut ett email till hela företaget, där jag har stavat ett ord fel, eller uttryckt mig språkligt klumpigt. I så fall kommer jag kanske att må riktigt dåligt av detta email, istället för att förlåta mig själv, eftersom det faktiskt är helt mänskligt att stava fel. Det är till och med helt mänskligt att inte vara så bra på att stava eller formulera sig.

Och tänk nu om det på detta företag finns andra personer som också har starka reaktioner på språkfel, och kommer till mig för att klaga. Då får jag min reaktion styrkt; det var ju verkligen helt förfärligt, det jag skrev! Annars skulle ju andra vara förlåtande, och inte klaga.

Detta var bara ett litet antal exempel av hur lika in- och utsida av oss själva är. Våra känslor speglas i omgivningen, och åtgärden utförs oftast enklast på insidan. Och för att lyfta oss ur dessa känslosnurror måste vi bli medvetna om våra känslor så att vi kan låta bli att agera på dem.

Postat i personlig utveckling, personligt. Etiketter , , , , , , . Lämna en kommentar »

Spets i känslor

september 18, 2009 — Thomas Drakengren

Om jag  känner efter i mina svårhanterliga känslor, alltså dem jag påverkas negativt av, så finns det nästan alltid när jag betraktar dem liksom en ”spets”, eller ”extra öm punkt” mitt i dem, som jag gärna vill undvika, rent reflexmässigt. Det är där man skall ”gå in” i känslan, så det gör man på den svårast möjliga punkten, där det gör mest ont. Spetsen kan vara svår att hitta, men den finns där.

Om jag kommer på mig med att projicera på någon annan, har jag numera som reflex att försöka hitta den där ”spetsen” på känslan som orsakar projektionen. Öm som den är så är den därför ganska lätt att hitta och göra medveten!

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , . Lämna en kommentar »

Ibland är det jobbigt

september 13, 2009 — Thomas Drakengren

De där riktigt jobbiga tillfällena känns det som om man gärna kan vara utan, eller hur? När man har hamnat i en situation man inte alls trivs med. När man planerat alldeles för mycket under den kommande månaden. När man märker att maten inte alls kommer att bli så god som man hade tänkt sig. När barnen retar gallfeber på en. När man blir arg och inte tillåter sig att bli arg eftersom någon (en förälder, kanske?) inbillat en att det är fel att bli arg.

När man är på gott humör och i balans, vill man gärna förbli i det läget, och man vill knappt ens tänka på den där typen av jobbiga tillfällen. Kanske man till och med klarar av att inbilla sig att det inte kommer att hända igen, att det känns på det där jobbiga viset. Det är en förförande tanke att hoppas att det kommer att finnas någon tid, någon gång i framtiden (kanske efter pensionen?), när allt kommer att vara så trevligt och glatt, och inga problem kommer att dyka upp. Och blir det inte så medan man lever, kan man alltid satsa på att man kommer till ett himmelrike när man dör, där alla problem försvinner. Frestande, eller hur?

Det är oftast så att man när man är i det ”jobbiga” läget inte reflekterar över vad man skulle kunna göra för att förbättra sin inställning till läget. D.v.s. att ta sig från att inte gilla läget till att gilla läget är ytterst sällsynt, och åtminstone mycket svårt. Den medvetna närvaron är ofta så låg så att man inte ens kan ställa sig frågan om vad man skulle kunna göra åt saken.

När man är i det ”sköna” läget, försöker man sällan att göra något åt det jobbiga läget. Det är som om man är uppdelad i två personer som inte vill kommunicera med varandra, åtminstone inte när det gäller problem som finns. Man har ett internt kommunikationsproblem med sig själv. Särskilt om du nu säger ”Men jag har inga sådana problem”, så har du effektivt lyckats separera de två lägena från varandra. Har du i så fall aldrig någonsin känt att något varit jobbigt, även om du kanske har lyckats skylla på någon annan? :-)

Det enda som går att göra åt det jobbiga läget i det sköna läget, är att förbättra sin förmåga att observera och vara medveten. T.ex. genom meditation. Det gör att man i det jobbiga läget kan vara något mer medveten. Man kan också tänka sig in i det jobbiga läget, och fundera över hur man skulle kunna ha gjort. Men det fixar inte ”nya” jobbiga lägen, förstås.

Den riktigt stora möjligheten att göra något åt det jobbiga läget är, föga förvånande, mitt i det jobbiga läget självt. Då när vi är som minst medvetna. När vi kanske projicerar järnet, och tror att mina känslor är någon annans fel. Genom att träna, om och om igen, på att bli medvetna i detta läge, så höjer man långsamt sin medvetandegrad, så att man efter hand stärker sin förmåga att hantera jobbiga situationer.

Ibland är det så jobbigt så att man tänker ”Nej, jag orkar inte med någon personlig utveckling just nu. Det gör jag när jag mår bättre”. Ja, det är ju så att denna jobbighet kommer att återkomma gång på gång, ända tills jag kan observera den och förhålla mig till den på ett konstruktivt sätt. Man slipper aldrig undan sitt ansvar, nämligen. Det är jobbigt, och därmed en fantastisk möjlighet till personlig utveckling! Och skönt, i och med att man faktiskt kan släppa det jobbiga tillfället med förvissningen om att det kommer tillbaka som en ny möjlighet vid ett senare tillfälle.

Postat i personlig utveckling, psykologi. Etiketter , , , , , , . Lämna en kommentar »

Ett effektivt försvar

augusti 30, 2009 — Thomas Drakengren

Ett effektivt försvar mot personlig utveckling är när man tänker ”det skall jag göra senare; jag är inte i form för det just nu”, när man läser ett bra förslag på hur man kan utveckla sig. Vad man kan göra då är som vanligt att gå in i känslan som ligger under denna fasta övertygelse, bearbeta den, och se vad den egentligen betyder. Ofta kan det vara en rädsla att släppa det man redan har. Insikten befriar, som vanligt!

Tanken kan förstås också vara rationell. Det kan ju vara så att man just nu håller på att fokusera på något annat i sin utveckling, och faktiskt inte har ork och fokus för att ge sig på något nytt.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , . Lämna en kommentar »

Mentala blockeringar, cirkulära tankekedjor och meditation

augusti 29, 2009 — Thomas Drakengren

När man tror något, alltså tror liksom ”förmodar”, inte i någon religiös bemärkelse, så kan detta sitta mycket fast i hjärnan. Man kan t.ex. tro att man inte är värd något, att man är mer värd än andra, eller att andra med flit lägger sina kläder framme bara för att du skall bli irriterad. Sådant där som man när man tittar närmare på det ter sig ganska absurt, men som ändå sitter så hårt fast att det styr ens reaktioner i stunden, t.ex. i mötet med andra människor.

För många år sedan läste jag boken I am Right, You are Wrong av Edward de Bono, och han har där en teori om hur det ”ser ut” i hjärnan när någon idé sitter fast på detta vis. Han tänker att det finns en cirkulär resonemangskedja i hjärnan, så att det man tror på något sätt via en kedja av resonemang till slut bygger på det man tror på. Man har alltså egentligen ingen grund för att tro detta, men man har gång på gång fått det man tror på bekräftat baserat på att man tror just detta. Så sitter det fast ännu hårdare till nästa gång.

Ett exempel kan vara att jag tror att jag inte kan spela tennis. Om jag då försöker spela tennis, kommer jag med stor sannolikhet att ta varje motgång som ett bevis på att det ändå var precis som jag trodde, att jag faktiskt inte kan spela tennis. Snacka om en mental blockering!

Hur bryter man då en sådan cirkel? Om man först observerar att cirkeln kräver att man följer ett logiskt resonemang med hjälp av tankar, kan man se att man antingen kan fånga tanken i flykten (via observationsövningar) och ändra dess riktning, eller att man ser till att befinna sig i ett läge där man inte tänker, alltså i meditation.

I det första fallet finns det ofta en stark känsla inblandad, som man kan behöva observera, eftersom cirkeln då ”sluts” genom en omedveten reaktion på en stark känsla. Genom att göra denna känsla medveten (med hjälp av diverse metoder som jag skrivit om tidigare) kan man bryta cirkeln och se vad som egentligen är sant. Antagligen är det bara så att jag behöver träna mer på att spela tennis för att bli bättre. Men det kan vara svårt att inse om man har dålig självkänsla.

Om man under meditation ser till att återkalla den cirkulära tankekedjan, kan man stoppa tankarna och enbart fokusera på känslan som driver tankekedjan, och genom att dyka djupare i känslan inse vad känslan egentligen säger. Detta är besläktat med hypnos, tror jag, men jag är inte tillräckligt kunnig för att vara säker. Den som hypnotiserar ser till att hålla den tänkande delen av hjärnan upptagen med att begripa vad han eller hon säger, medan den kännande delen lämnas öppen och tillgänglig för bearbetning. Den som läser och kan mer om detta får gärna kommentera, så blir jag glad! Här är det förstås frågan om självhypnos i så fall.

Postat i hjärnan, personlig utveckling, psykologi. Etiketter , , , , , , , , , , , . 4 kommentarer »

Att våga uttrycka det man står för

augusti 26, 2009 — Thomas Drakengren

Om jag pratar med andra händer det ibland att en impuls hindrar mig att säga det jag egentligen tycker. Impulsen kanske får mig att nedvärdera det jag hade tänkt att säga, som t.ex. ”det var nog inte så viktigt”, ”det passar inte in i diskussionen”, eller ”det har de säkert redan tänkt på”, fast jag egentligen inte alls vet att det där är sant. Att lyda en sådan impuls är oftast inte så konstruktivt, eftersom det hindrar mig att bidra till diskussionen. Positiva bidrag till diskussionen är ofta uppskattade! Och finns det personer som tar illa vid sig av att jag pratar, eftersom jag t.ex. säger emot deras åsikt (kanske därifrån jag fått impulsen en gång?), så är det deras eget ansvar att bearbeta sina känslor för detta.

Vad kan jag göra åt en sådan impuls? Börja med att se positivt på impulsen. Den innehåller ändå något slags användbar information. Jag brukar tänka ”vad bra, här finns ett tillfälle som jag kan utvecklas i”, i realtid, för att möta impulsen med detta. Det brukar göra att jag inte reagerar på impulsen, utan kan se förnuftigt på det hela. Och det brukar nästan alltid tas emot positivt i slutändan när jag uttrycker mig. Och är det inte så, är jag antagligen på fel plats, och borde förflytta mig till en annan krets av människor. Då har jag genom detta en extra möjlighet att styra mitt liv i längre perspektiv.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , , , . 2 kommentarer »

Om religioner och ”självsplittring”

augusti 20, 2009 — Thomas Drakengren

Jag har just läst en svårbegriplig och kanske svårsmält artikel, som jag gillade. Oavsett om du tror på metafysiken som ligger till grund för artikeln, tycker jag att den åskådligt beskriver den skadliga effekten som de flesta religioner, inklusive Buddhism och New Age, har på oss människor. Läs, filtrera bort det du inte tål att höra (alternativt att du tar det som en utmaning!), och samla ett helhetsintryck. Hitta en bättre, mer personlig metafysik där du inte håller med om begreppen du läser. Och strunta i att det finns saker med som du kanske inte tror på. Kanske du gör det någon gång, och kanske inte.

Postat i personlig utveckling, religion. Etiketter , , , . Lämna en kommentar »

Kända och okända känslor

augusti 20, 2009 — Thomas Drakengren

När man försöker bemästra sina negativa känslor (eller negativt hanterade känslor, för att vara alldeles precis) så är det enklare när man känner igen känslorna, inte bara på ett passivt sätt i efterhand, utan aktivt medan man känner känslan. Om jag har en negativ känsla som gör att jag aldrig lyckas hålla koncentrationen när jag steker pannkakor (jag kanske har tråkiga minnen associerade med just pannkakor), så att de alltid bränner vid (byt ut mot något viktigare exempel som passar dig!), och jag efter att ha stekt pannkakor många gånger verkligen är medveten om hur känslan brukar kännas (det brukar ju vara samma!), så blir det lättare att få perspektiv på känslan, och på så vis kunna minska dess dåliga inverkan, och till slut kunna steka riktigt goda pannkakor. Alternativt köra bil i stadstrafik utan att bli skärrad. Komma i samtal med auktoritära människor utan att underkasta sig. Vara på tu man hand Eller behålla ett kärleksfullt lugn även om barnen bråkar och slåss med varandra.

Till en början kan det kännas som om man blir förvånad varje gång, som om känslan vore ny, men det är enbart på grund av att ens observationsförmåga är dåligt tränad! Träna på att observera, så går det lättare och lättare med tiden. Med små, små steg.

Postat i barn, personlig utveckling, psykologi. Etiketter , , , , , , . Lämna en kommentar »
« Äldre inlägg