Projektioner
Skrivet av Thomas Drakengren den september 29, 2008
Här har vi ett kraftfullt basbegrepp. Vi tänker oss två små barn i sandlådan, Lisa och Pelle. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville ha. Pelle blir t.ex. arg, ledsen eller frustrerad. Pelle har ännu inte lärt sig att känslan är hans egen (svårt, här är medkännande vuxna så viktiga), utan han projicerar känslan på Lisa: ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så slår han till Lisa med en spade. Lisa blir arg, och förstör Pelles sandslott. Eller någon annan mindre konstruktiv händelseutveckling.
Om man tänkte sig att Lisa och Pelle vore vuxna (som har lärt sig att hantera sina känslor), skulle Pelle kanske säga ”Nej, Lisa, nu blev jag jätteledsen. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Det låter ju jättekul, får jag vara med?”. Och så vidare.
Många barn lär sig inte detta, och kan sedan som vuxna inte heller ge sina barn stöd i detta. Och så går det vidare, i generation efter generation.
Dagens uppgifter:
- När hörde du vuxna projicera på varandra senast? Politiker? Medarbetare? Chefer? Föräldrar?
- När projicerade ett barn senast på dig? Vad gjorde du då? Varför?
Det här inlägget gjordes september 29, 2008 den 3:59 e m och är arkiverad under psykologi. Taggad: barn, projektion, psykologi, sandlåda. Du kan följa alla svar till detta inlägg genom RSS 2.0 kanal. Du kan Skriv ett svar, eller trackback från din egen webbplats.
