Flykten ur Matrix

Vi har tittat på vad känslor är, men vilken syn på vad det man brukar kalla “tankar” är produktiv när man har gett sig i kast med att observera sig själv? Jag utgår från min egen erfarenhet av mina egna tankar och hur de verkar bete sig, kopplat till vad jag vet om hur hjärnan faktiskt fungerar. Edward de Bono har också en trevlig modell av hur tankeverksamhet i hjärnan fungerar (han med lateralt tänkande, alltså), titta gärna på den.

Som något slags grundidé utgör tankarna ett flöde av aktiveringar i hjärnan. Tankar kan ju pågå mest hela tiden, eller kan upphöra, som under meditation. Känslocentrum reagerar ibland på tankar, så att känslor aktiveras (som t.ex. om man tänker på något obehagligt), och en känsla kan i sin tur sätta snurr på tankeverksamheten, så att man styrs in på något spår, t.ex. något positivt, eller något negativt. Så där finns ett ordentligt samspel. Under meditation “synar” man samspelet mellan tankar och känslor, och kan efter att man tränat ett tag se vad som egentligen händer. Annars är man inte alltid medveten om sambanden, och man kan hamna i riktigt negativa spår utan att man vet hur man hamnat där. Och dessutom kan man inbilla sig att det var meningen att man skulle hamna i något negativt, och att man inte kan göra något åt det. Så är det förstås inte.

Tankar kan vara medvetna och omedvetna, och man kan genom att observera medvetandegöra även omedvetna tankar. När man väl ser dessa samband, så ter sig inte sådant så allvarligt som man annars kunde se som ytterst smärtsamt. T.ex. en reaktion som kan sitta kvar från barndomen, när man t.ex. blivit illa behandlad vid något tillfälle (var t.ex. tvungen att göra något man inte ville), kan visa sig, och få en att känna sig usel till mods. När man väl förstår orsaken och kan separera det från vad som faktiskt är sant i detta nu, kan man känna känslan från barndomen och se den just som en känsla från barndomen; inte alls lika illa, och dessutom kan man försöka hantera den konstruktivt medan man ändå har den uppe. T.ex. ta tillfället i akt att förlåta den förälder som ville att barnet skulle äta leverkorv för att må bra, och inte kunde förmedla detta, och hantera barnets obehag. Ja, det var ett exempel, tänk själv för att få ett bättre exempel som passar dig bättre!