Flykten ur Matrix

I vår kultur brukar det pratas om att ödmjukhet är en god egenskap (dock inte alltid). Tyvärr brukar det oftast betyda ”säg inte vad du själv tycker, utan tryck ned det, och acceptera det andra gör även om det är dumt”. Jag tror inte att det är fullt så lätt att vara ödmjuk, och inte är det bra att vara ödmjuk på det sättet. Man våldför sig bara på sig själv om man går med på att hålla inne med sin vilja.

Min version av ödmjukhet är egentligen ungefär detsamma som medkänsla, som jag tidigare skrivit om. Om någon gör något som jag vid första anblicken kan tycka vara helt befängt, t.ex. är det typiska fallet när jag har ”rätt” och den andra har ”fel”, och absolut inte vill diskutera saken. Om jag skall ha någon som helst möjlighet att överbrygga denna klyfta, måste jag förstå den andra personen rätt djupt, så att jag kan känna av varför oviljan att ens diskutera saken finns. Här kommer medkänslan väl till pass. Ofta kan det förstås vara en rädsla (t.ex. att ha ”fel”) som blockerar diskussionsviljan. Om jag känner med personen, kan hon eller han faktiskt uppfatta detta (medkänsla åt andra hållet!), och blir jag inte längre ett hot. Möjligheterna till samförstånd och konstruktiv diskussion ökar därmed radikalt!

Och vari detta ligger ödmjukheten? För mig ligger ödmjukheten i att med värme och förståelse kunna betrakta den andra personens rädsla, och helt acceptera varför den andra personen bjuder ett sådant hårdnackat motstånd. Ödmjukheten är alltså en kompromisslös vilja att förstå någon annan. En inställning att acceptera människor som de är, och ha det som är som en självklar utgångspunkt.

En rätt stark hypotes som jag har är att man antagligen projicerar på (den jobbiga!) personen ända tills man nått fram till att vara ödmjuk istället. Då kan man känna sin egen smärta, och driva den mot sin förlösning (d.v.s. lösningen av problemet).