Ödmjukhet inför sig själv
Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 17, 2008
Från förra inlägget om ödmjukhet är det lätt att tro att jag menar att man bara behöver vara ödmjuk mot andra, som har känslomässiga hinder mot att diskutera. Så är det ju inte. Lika ofta (eller spelar det någon roll, hmm) kan det ju vara jag själv som har känslor som ligger ivägen för att jag fullt skall kunna uppskatta eller förhålla mig konstruktivt till vad den andra personen säger eller gör. Där gäller som vanligt att jag först och främst skall försöka behålla min känsla för mig själv (inte projicera), och i andra hand att jag faktiskt är ödmjuk mot mig själv. D.v.s. jag accepterar att jag inte klarar av att låta bli att projicera, och går vidare från den insikten. I längden kan detta att jag accepterar mig själv och mitt beteende såsom det är göra att jag kan hantera mina egna projektioner, d.v.s. förändra mitt beteende, i framtiden. Även om jag beter mig dumt nu, kan jag ju inte göra något åt det som jag redan gjort, utan det är bäst att acceptera och identifiera vad jag gjorde, så att jag kan försöka göra något bättre i framtiden. Utan krav, men som en möjlighet som jag har, och kan prioritera bland allt annat man tycker är viktigt i livet.
