Hjärnan och perceptionen: rena snurren
Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 22, 2008
Jag tänkte att det vore dags för ett inlägg som inte är klargörande, utan istället strävar efter att bryta de föreställningar man kan ha, som känns som allra självklarast. Det är bra att skaka om sin världsuppfattning ibland.
Låt oss först titta på det vi kallar hjärnan, i något slags sammanhang med sin omvärld. Vi betraktar också alla de sätt som hjärnan kan få impulser från sin omvärld; vi kallar det perception. Vi kan utifrån detta perspektiv skilja på det som finns eller sker inuti hjärnan, från det som sker utanför, och som hjärnan kan få kännedom om via perceptionen. Hjärnan kan också styra kroppen så att den handlar och därmed påverkar världen.
En rätt klar bild, eller hur? Världen finns utanför hjärnan, och hjärnan tar in information om världen, och bearbetar denna på lämpligt vis, och bestämmer lämpliga åtgärder att utföra på grund av informationen. Det är denna enkla bild som jag tänkte försöka skaka om en smula. Här finns många alternativa angrepssätt.
Ett sätt är att säga att det inte alls är säkert att det finns en omvärld som vi ser den; det kan vara så att våra hjärnor förses med simulerade indata från en maskin. En roande saga på det temat finns beskriven i Lars Gustafssons bok ”Det sällsamma djuret från norr”. Visst kan detta vara en möjlighet, men det finns intressantare sätt att göra situationen svårbegriplig.
Betrakta bara situationen som sådan, med hjärnan tillsammans med sin omgivning. Så kan vi börja att ställa oss frågan hur vi kan veta att det finns en hjärna, och en omgivning, över huvud taget, och att det är hjärnan som behandlar information från omvärlden. Ja, hur vet vi det? Genom vetenskapen, förstås. Och hur fungerar vetenskapen? Genom att noggrant observera, generalisera, pröva, experimentera, falsifiera och korroborera (se lämplig bok om vetenskapsteori, detta är inte alldeles oomstritt). Alltså, genom att hjärnan tar in information, bearbetar, kommer på fina experiment, utför dem, observerar utfall i världen. Men var det inte just detta som vi sade att vetenskapen skulle användas till att visa? Ett cirkelresonemang, alltså.
Vi gör ett nytt försök att hitta en fast punkt i tillvaron, varmed vi kanske kan rubba jorden. Om vi antar att vi vet att hjärnan finns, trots ovanstående resonemang, var finns i så fall världen? Vägarna in i hjärnan via perceptionen handlar om fysikaliska fenomen som översätts till nervsignaler i våra sinnesorgan, och dessa sammanställs inuti hjärnan till något slags sammanhängande världsbild. T.ex. får vi inte med ljudfrekvenser ovan 20 kHz, och gammastrålning ser vi inte heller. Men med vetenskapen (vår utökade perception) får vi tillgång även till dessa i vår världsbild. Världsbilden finns alltså på insidan. Allt som händer upplevs på insidan. Så även vår kunskap om hjärnan, finns bara på insidan. Men vad är då utsidan? Vad innebär det över huvud taget att veta något om utsidan? Äsch, vi hittade ingen fast kunskap denna gång heller.
Vi provar ytterligare en utgångspunkt, genom att betrakta två hjärnor i kontext med omvärlden (ja, de sitter förstås i varsin varelse av något slag, enklast antar vi att det är människor). Vardera hjärnorna består ju av två hjärnhalvor, som har en smal kommunikationskanal mellan sig. Men vänta, de två hjärnorna har ju också en dubbelriktad kommunikationskanal mellan sig, nämligen den fysiska verkligheten och perceptionen. Och hjärnorna själva kan ju observera sig själva (d.v.s. något slags inre perception); man kan ju betrakta sina inre tankar och känslor. På samma sätt som de kan betrakta den andra hjärnan, och påverka den genom agerande. Exakt vad är det som gör att vi betraktar hjärnhalvorna som en och samma identitet, och de två hjärnorna som två skilda identiteter, och vad betyder det att vara en respektive två identiteter?
För mig är denna typ av frågor de som är riktigt existentiella, om man är noggrann och rigorös i analysen. Många anser att ”finns Gud” är en rimlig existentiell fråga att ställa, men jag tror verkligen att man behöver reda upp den typ av frågor som jag beskriver ovan, innan man tar sig an så löst formulerade frågor. Först ett vetenskapligt angreppssätt, sedan är det inte osannolikt att det blir ett utrymme kvar för religionen. Men den kommer att ha en helt annan karaktär än idag.
Själv tänker jag betrakta hjärnan som en entitet som får perception från världen, ända tills jag kommer till någon annan hållbar ståndpunkt. Det är ändå den enklaste och mest rimliga modell jag hittat. Det känns bra att vara medveten om att ståndpunkten inte är självklar.
