Flykten ur Matrix

Det finns ett klurigt fall av projektion som kan vara svårare att observera än när man projicerar på någon annan eller något annat (som om detta inte skulle vara svårt nog). Det är när man projicerar på sig själv. Ja, varför skulle man inte kunna göra det? Om nu projektion är detsamma som smärta överförd på något/någon, så varför skulle denna någon inte kunna vara man själv? Jag har inte sett någon bra term för detta, men eftersom “reflexivt pronomen” betyder “ett pronomen som syftar på sig självt” borde “reflexiv projektion” vara en bra term för att man projicerar på sig själv.

Vi tittar på hur en sådan projektion skulle kunna se ut i praktiken. Låt säga att någon vuxen sedan jag var liten sagt till mig att jag är skötsam, gång på gång (projicerat sina önskningar på barnet, alltså). Egentligen kanske jag först inte vet vad det betyder, men eftersom det är en vuxen som säger det till mig, tar jag det säkert på största allvar, och när jag så småningom börjar begripa vad det betyder, kommer jag antagligen att försöka justera mitt beteende så att det stämmer bättre med att vara skötsam. Risken är att jag kommer att känna skam när jag märker att mitt beteende inte stämmer med vad någon som jag litar på anser.

Om jag nu hanterar denna skam konstruktivt och ser vad den beror på, och det klarar jag som barn säkerligen inte av utan hjälp av en vuxen, kan jag göra mig av med bilden av mig själv som skötsam, och förhålla mig till mig själv som att jag är den jag är, och det är det jag har att utgå från. Risken är förstås att barnet inte vänder sig till någon annan vuxen, eftersom barnet redan litar på den som projicerat skötsamheten på barnet.

Om jag som barn inte hanterar skammen konstruktivt utan begraver den i mig för att kunna bortse från smärtan, och detta fortgår under många år, kommer jag att som vuxen stå där med en omedveten smärta, dold under övertygelsen av att jag är just skötsam. Och om jag gör något som inte är skötsamt kommer jag att känna en så stor smärta att jag blir paralyserad, och kommer inte heller att kunna göra något åt t.ex. dåliga vanor. Kanske jag till och med agerar ut smärtan, och i hemlighet har en fruktansvärt ostädad garderob, i smyg! Nu skämtar jag litet, det här läget kan ha mycket mer destruktiva konsekvenser än så, beroende på personlighet och övrigt sammanhang.

Det den vuxne (det uppväxta barnet) alltså får, är en omedveten smärta, som projiceras på den vuxne själv som en egenskap, “skötsam”. Och även om det brukar anses som en positiv egenskap att vara skötsam, får det mycket otrevliga konsekvenser när en person identifierar sig med egenskapen på detta sätt. Och i och med att man då tror att man “är” på ett visst sätt, blir det svårt att genomskåda detta som “bara” en projektion.

Gissningsvis har det som man brukar kalla “dålig självkänsla” ett stort inslag av just reflexiva projektioner.

Övning: hitta några reflexiva projektioner hos dig själv, och hos andra.