Flykten ur Matrix

Tankar under färden

Arkiv för oktober, 2008

Kontrollbehov kontra medkänsla

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 18, 2008

Kontrollbehov följt av reaktion å ena sidan, och medkänsla följt av medveten handling å andra sidan, ser jag som två diametralt olika sätt att försöka nå till samma mål. Här behöver jag börja med att förklara begreppen en smula.

 Jag börjar med en abstrakt beskrivning av kontrollbehov, som kan vara ”svårknäckt” tills jag ger ett exempel. Inom sig har man som människa p.g.a. hur hjärnan fungerar en modell av hur man förväntar sig att världen runtomkring fungerar. T.ex. har man rätt bra koll på hur materiella objekt fungerar, och man har med hjälp av det man lärt sig i skolan fått in sådant som t.ex. elektromagnetiska vågor, så att man inte har något större problem att acceptera att information kan färdas genom ”intet”. Och man har också en modell av hur människor typiskt sett beter sig, inklusive av sitt eget tanke- och känsloliv.

Med ”modell” menar jag här en ”karta” som jag använder när jag navigerar i världen, och i min kontakt med andra människor och företeelser som jag stöter på i livet. Ja, man har säkert en modell av döden också, som man använder när det väl är dags…  Litet förenklat kan man säga att modellen ”består” av tankar och känslor, på så sätt att tankar är den ”logiska basen”, och känslorna är kopplade till olika fenomen i modellen.

Givet denna modell kan man förhålla sig till den på olika sätt, särsklit med avseende på när den skiljer sig från det jag observerar ute i världen. Min rätt starka hypotes är att min hjärna när den märker att det finns en skillnad mellan modellen och världen skickar ut en stark känslosignal som gör mig uppmärksam på att här finns något som jag inte är redo att hantera. Om någon av er läsare vet något om forskning inom psykologi eller neurofysiologi som säger något om detta, kommentera gärna detta inlägg så blir jag glad!

Nu är vi genast inne på ämnet för mitt tidigare inlägg om psykisk smärta, för det är just det man känner, med mindre eller större intensitet, i en sådan situation. Och kontrollbehovet, det uppstår när man inte kan se sin smärta konstruktivt, d.v.s. som ”här har jag en möjlighet att lära mig något” (det vore väl en rimlig ansats när man märker att ens modell av världen inte stämmer överens med vad jag faktiskt uppfattar genom mina sinnen). Då blir jag bara förlamad och antagligen rädd för situationen, och försöker istället anpassa världen till min modell. Där har vi kontrollbehovet i ett nötskal! Att försöka anpassa världen istället för sin modell, trots att världen faktiskt är annorlunda. Och metoden att komma över sitt kontrollbehov, det är som vanligt att ta ansvar för sina känslor, att plocka tillbaka sina projektioner, som jag skrivit om tidigare.

Med denna beskrivning ser man varför ack så välmenande människor (deras modell av världen är i grunden en modell som beskriver något positivt) är helt oförmögna att omsätta sin modell i verkligheten och snarare åstadkommer skada därigenom. T.ex. människor som förespråkar utopier av alla de slag där människor bara är snälla mot varandra (jag gissar att ni själva kan plocka fram ett antal exempel på alla politiska, religiösa och filosofiska håll) brukar ofta ha fullständig oförståelse för varför världen inte redan ser ut som de vill att den skall se ut. De är inte beredda att ta in världen som den är, och med medkänsla och aktiv medveten handling bidra till att förändra världen. Ja, ”de”, skriver jag. Men alla har vi väl mer eller mindre av detta i oss.

När man tar tillbaka sina projektioner och istället odlar sin medkänsla, får man alltså en annan metod att översätta skillnaden mellan modell och verklighet i handling, som är oerhört mycket mer världstillvänd än kontrollbehovet, som enbart är motiverat utifrån egna behov och reaktioner.

Till slut ett exempel på skillnaden mellan handling sporrad av kontrollbehov och handling sporrad av medkänsla. Vi föreställer oss en förälder som tycker att 15-åringar skall vara hemma klockan 21 på kvällen, oavsett vad. Det kan vara positivt eller negativt motiverat (d.v.s. bra eller dåliga skäl), vi bortser från detta. Av en händelse så är 15-åringen intresserad av att gå på fest på fredagen, och den festen slutar förstås inte förrän klockan 23. Utfallet kommer i båda våra exempel att bli att 15-åringen faktiskt inte får gå på festen, så att vi inte blandar fakta med känslomässig process. Vi kommer in i handlingen när 15-åringen just bett föräldern om lov att gå på festen i fråga.

Först kontrollbehovsfallet. Här kommer föräldern att uppleva en stor inre smärta när det blir en skillnad mellan förälderns inre modell (där 15-åringen faktiskt kommer hem klockan 21), och verkligheten. Vårt antagande är att föräldern inte kan föreställa sig en möjlighet att anpassa modellen, utan är helt förlamad av inre känslor, och kan därmed inte alls föreställa sig tonåringens tankar och känslor inför detta (t.ex. en stark önskan att få träffa sina kamrater under trevliga former). Man kan tänka sig olika sätt för föräldern att reagera på sina känslor, förenklat ”inåt” eller ”utåt”. Vi antar ”utåt”. Föräldern skäller ut 15-åringen, kanske ”förstår du inte att det vore helt oansvarigt av mig att släppa ut dig så sent, du kan ju bli nedslagen”, eller någon annan liknande projektion. 15-åringen har säkert ingen lust att diskutera med en förälder som inte visar något som helst intresse att förstå vad han/hon vill och varför, så här är det svårt att se en positiv utgång, om inte 15-åringen i sin tur är så känslomässigt mogen så att han/hon kan ta hand om sin förälders känslor. Oftast är det förstås inte så. Dels brukar 15-åringar ha ett turbulent känsloliv, och med en förälder som inte ens kan ta hand om sina egna känslor är väl chansen inte så stor att 15-åringen i sin tur har fått en så god känslomässig fostran att han/hon kan förhålla sig lugn i detta.

Så tar vi medkänslefallet. Föräldern upplever även här en inre smärta som ges av skillnaden mellan modell och ”riktig värld”, men ser konstruktivt på detta som en möjlighet att utvecklas (revidera sin inre modell). Föräldern vågar här vara öppen mot 15-åringen och berättar om sina känslor. T.ex. ”Nej, nu känner jag mig verkligen obehaglig till mods av att du skall vara ute så länge på kvällen. Det tycker jag inte alls om, eftersom det är ett sådant busliv just där du behöver gå.” För att försöka förstå hur världen verkligen är beskaffad (d.v.s. varför 15-åringar faktiskt inte alltid kommer hem klockan 21 när man vill det), försöker föräldern förstå varför 15-åringen vill gå på fest. 15-åringen berättar varför (på olika sätt beroende på mognadsgrad, förstås; det kan komma många projektioner här). Föräldern försöker verkligen ta in detta, och 15-åringar är inget undantag från mänskligheten; alla människor tycker om att bli förstådda och tagna på allvar. De pratar runt detta, och föräldern försöker att integrera 15-åringens tankar och känslor för att se om det går att rucka på förälderns önskan om försiktighet att gå på fest i just det området. Just i detta fall kom föräldern ändå fram till att det är bäst att vänta tills det är en fest i ett annat område som inte är lika farligt att ta sig hem från, och eftersom bilen var på reparation, så att det inte gick att hämta med bil. Och 15-åringen är besviken, men har ändå viss förståelse för förälderns resonemang. En konstruktiv lösning som ändå bibehåller båda parters integritet.

Sparad i barn, hjärnan, psykologi, religion, samhälle | Taggad: , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Ödmjukhet inför sig själv

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 17, 2008

Från förra inlägget om ödmjukhet är det lätt att tro att jag menar att man bara behöver vara ödmjuk mot andra, som har känslomässiga hinder mot att diskutera. Så är det ju inte. Lika ofta (eller spelar det någon roll, hmm) kan det ju vara jag själv som har känslor som ligger ivägen för att jag fullt skall kunna uppskatta eller förhålla mig konstruktivt till vad den andra personen säger eller gör. Där gäller som vanligt att jag först och främst skall försöka behålla min känsla för mig själv (inte projicera), och i andra hand att jag faktiskt är ödmjuk mot mig själv. D.v.s. jag accepterar att jag inte klarar av att låta bli att projicera, och går vidare från den insikten. I längden kan detta att jag accepterar mig själv och mitt beteende såsom det är göra att jag kan hantera mina egna projektioner, d.v.s. förändra mitt beteende, i framtiden. Även om jag beter mig dumt nu, kan jag ju inte göra något åt det som jag redan gjort, utan det är bäst att acceptera och identifiera vad jag gjorde, så att jag kan försöka göra något bättre i framtiden. Utan krav, men som en möjlighet som jag har, och kan prioritera bland allt annat man tycker är viktigt i livet.

Sparad i psykologi | Taggad: , , , | Lämna en kommentar »

Ödmjukhet

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 16, 2008

I vår kultur brukar det pratas om att ödmjukhet är en god egenskap (dock inte alltid). Tyvärr brukar det oftast betyda ”säg inte vad du själv tycker, utan tryck ned det, och acceptera det andra gör även om det är dumt”. Jag tror inte att det är fullt så lätt att vara ödmjuk, och inte är det bra att vara ödmjuk på det sättet. Man våldför sig bara på sig själv om man går med på att hålla inne med sin vilja.

Min version av ödmjukhet är egentligen ungefär detsamma som medkänsla, som jag tidigare skrivit om. Om någon gör något som jag vid första anblicken kan tycka vara helt befängt, t.ex. är det typiska fallet när jag har ”rätt” och den andra har ”fel”, och absolut inte vill diskutera saken. Om jag skall ha någon som helst möjlighet att överbrygga denna klyfta, måste jag förstå den andra personen rätt djupt, så att jag kan känna av varför oviljan att ens diskutera saken finns. Här kommer medkänslan väl till pass. Ofta kan det förstås vara en rädsla (t.ex. att ha ”fel”) som blockerar diskussionsviljan. Om jag känner med personen, kan hon eller han faktiskt uppfatta detta (medkänsla åt andra hållet!), och blir jag inte längre ett hot. Möjligheterna till samförstånd och konstruktiv diskussion ökar därmed radikalt!

Och vari detta ligger ödmjukheten? För mig ligger ödmjukheten i att med värme och förståelse kunna betrakta den andra personens rädsla, och helt acceptera varför den andra personen bjuder ett sådant hårdnackat motstånd. Ödmjukheten är alltså en kompromisslös vilja att förstå någon annan. En inställning att acceptera människor som de är, och ha det som är som en självklar utgångspunkt.

En rätt stark hypotes som jag har är att man antagligen projicerar på (den jobbiga!) personen ända tills man nått fram till att vara ödmjuk istället. Då kan man känna sin egen smärta, och driva den mot sin förlösning (d.v.s. lösningen av problemet).

Sparad i psykologi, samhälle | Taggad: , , , , | 2 Kommentarer »

Fokus kontra omedvetna känslor

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 14, 2008

Jag har tidigare skrivit om faran med känslor som är omedvetna, att de lätt leder till att man projicerar, och att man kan göra känslor medvetna genom att observera, t.ex. under meditation, men även mitt i vardagen. Nu tänkte jag skriva några ord om en bra ansats när man har fått känslan att bli nästan medveten, men alldeles diffus.

Det hjärnan är bra på är ju nämligen att skapa begrepp. Det lilla barnet observerar världen runt om sig, som först är obegriplig, och sedan inser det att det finns mat, mamma, pappa, saker, syskon och så vidare, genom att skapa sig begreppsmodeller. Samma sak gör ju vuxna. Hur skulle vi annars förstå ”marknadsekonomi”, ”dysfunktionell relation”, ”geologisk epok” och andra relativt abstrakta begrepp? Och visst blir världen mycket mer lätthanterlig när man väl format sig begrepp av så svåra fenomen?

Alltså: när du känner en diffus känsla som du kanske inte riktigt kan placera, eller få grepp om, försök att observera med nyfiken blick så att du till slut, antagligen efter många, många försök, har skapat dig en fokuserad bild av vad känslan är. Hur obekväm och otrevlig känslan än är, så är den mer lätthanterlig när du har skapat dig ett begrepp av den. Och den blir mer och mer medveten ju tydligare konceptualiserad den är. Man kan gissa att omedvetna känslor är just omedvetna eftersom man aldrig fått hjälp med att sätta ord och beskriva dem. Just att hjälpa barn att beskriva sina känslor är ett erkänt bra sätt att hjälpa dem till hög emotionell intelligens.

Sparad i barn, psykologi | Taggad: , , , , , , | Lämna en kommentar »

Intellektualisera eller ej, det är frågan

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 12, 2008

Ibland slås jag av tanken att mitt betraktelsesätt när jag försöker förstå mitt inre kanske är alltför intellektualiserande, vad det nu betyder. När begreppet används ”i folkmun” brukar man väl se det som att man genom att frossa i intellektuella begrepp som man bygger större och större luftslott med, som t.ex. de medeltida skolastikerna som filosoferade över hur många änglar det får plats på ett knappnålshuvud, kommer till slutsatser som befinner sig ”uppe i det blå”. Det är förstås en tanke att ta på allvar, så jag låter mig regelbundet pröva mitt eget angreppssätt. Dock kommer jag oftast (men inte alltid) till att jag är empiriker till ansats även vid studiet av inre mentala fenomen. D.v.s. jag provar, bekräftar mina teorier, eller falsifierar dem, och försöker hålla mig till så enkla teorier som möjligt (Occams rakkniv). Därav t.ex. att jag inte plockar in några gudomligheter, heliga skrifter eller andra övernaturligheter i mina förklaringsmodeller. Så länge som möjligt kommer jag att se min resa som att jag observerar det jag ser (den inre verkligheten), undanröjer hinder för att se hur denna verklighet är beskaffad (rensar bort projektioner), samt att bilda teorier runt detta som är så enkla och hållbara som möjligt. Skillnaden mot vetenskap är ju att jag är den ende som kan göra just dessa observationer av mig själv. Andra människor kan observera sig själva; möjligtvis kan jag generalisera från sådana erfarenheter som jag hör och läser om. Och det är klart att man ser många likheter.

Men faktum är dock, att jag redan i detta angreppssätt kan se att jag konvergerar i ansats med buddhismens grundtankar. Jag har läst en bra bok på temat nyligen, ”Buddhism without Beliefs” av Stephen Batchelor, som har många liknande idéer. Ändå ser jag ingen anledning att se min egen resa som särskilt buddhistisk. Andra religioner har också liknande grundingredienser som egentligen bara har med psykologi att göra. Det är samtidigt deras problem som deras möjlighet. Problem så länge religionerna tror att de har monopol på denna psykologi, men möjlighet i och med att de får möjlighet att betrakta vad de verkligen tillför förutom psykologin. Säkert en skrämmande men ack så nyttig förvandling. Det får bli material till senare inlägg!

Sparad i psykologi, religion, vetenskap | Taggad: , , , , , , | Lämna en kommentar »

Psykisk smärta, obehag och svåra situationer

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 11, 2008

Nu börjar vi närma oss de stora frågorna i livet. Vad är det egentligen som sker när man känner psykisk smärta (vi väntar med den fysiska till en annan gång när jag har bättre koll; definitivt är den besläktad!), känner allmänt obehag inför en situation, eller rentav är helt panikslagen inför något? Jag tänkte begränsa mig till att titta på de psykiska fenomenen inom en själv, för finns det så mycket annat egentligen? :-)

Tag t.ex. när man ser att man inte har städat, men borde städa, eller att man har oändligt många saker att göra på alldeles för kort tid. Eller att man har en anhörig som är mycket sjuk, eller att man blivit bestulen eller kanske misshandlad, har slut på pengar, eller vad det nu kan vara som är jobbigt. Hjärnan är snabb på att känna igen situationer där det krävs något extraordinärt, och pang, så har du en signal direkt från amygdala som inte går att bortse från. Du kanske projicerar den på någon annan (se tidigare inlägg om projektioner), så att du tror att det är något annat som är fel, och borde ändras (kanske är det till och med ibland produktivt att agera på detta), men allt är ändå resultatet av din egen reaktion.

Sammanfattningsvis, och förenklat: situationer som är ”svåra” eller ”jobbiga” är en signal till ditt ”medvetna jag” att du faktiskt inte riktigt vet hur du skall hantera den uppkomna situationen. Annars hade det ju inte varit jobbigt, eller hur? Och även om du projicerar känslan, är det du som inte kan hantera situationen, och inte föremålet för din projektion.

Problemet är här att många inte är uppfostrade av sina föräldrar (ja, när du var barn, alltså) till att få stöd i sina känslor. Om man inte får det stödet är det lätt att istället bli paralyserad av sin känsloreaktion, och stanna kvar in sin smärta. Läs t.ex. Jesper Juuls Ditt kompetenta barn, eller John Gottmans ”EQ för föräldrar” för att läsa mer om hur man gör i praktiken för att ge sitt barn (och sina medmänniskor) vettigt emotionellt stöd.

Man kan därför behöva peppa sig själv till att faktiskt betrakta sina känsloreaktioner i obehagliga situationer i kontexten ”här har jag en situation som jag faktiskt inte vet hur jag hanterar ännu, och där jag kan växa”. Då kan man ”vara sin egen förälder”, och ge sig själv emotionellt stöd. Barn blir ofta överväldigade av sina emotionella reaktioner, och behöver ju stöd i detta för att så småningom kunna mogna till vuxna människor. Och som vuxna har vi fortfarande den möjligheten; det är bara det att vi till största delen har oss själva att lita till när det gäller emotionellt stöd. En bra idé är ju också att hitta en livspartner, eller nära vänner, som man kan ge emotionellt stöd till och få detsamma från. Att växa tillsammans med andra ger så otroligt mycket mer än att bara växa själv.

Sparad i barn, psykologi | Taggad: , , , , , , , , , | 2 Kommentarer »

Vad är tankar?

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 10, 2008

Vi har tittat på vad känslor är, men vilken syn på vad det man brukar kalla ”tankar” är produktiv när man har gett sig i kast med att observera sig själv? Jag utgår från min egen erfarenhet av mina egna tankar och hur de verkar bete sig, kopplat till vad jag vet om hur hjärnan faktiskt fungerar. Edward de Bono har också en trevlig modell av hur tankeverksamhet i hjärnan fungerar (han med lateralt tänkande, alltså), titta gärna på den.

Som något slags grundidé utgör tankarna ett flöde av aktiveringar i hjärnan. Tankar kan ju pågå mest hela tiden, eller kan upphöra, som under meditation. Känslocentrum reagerar ibland på tankar, så att känslor aktiveras (som t.ex. om man tänker på något obehagligt), och en känsla kan i sin tur sätta snurr på tankeverksamheten, så att man styrs in på något spår, t.ex. något positivt, eller något negativt. Så där finns ett ordentligt samspel. Under meditation ”synar” man samspelet mellan tankar och känslor, och kan efter att man tränat ett tag se vad som egentligen händer. Annars är man inte alltid medveten om sambanden, och man kan hamna i riktigt negativa spår utan att man vet hur man hamnat där. Och dessutom kan man inbilla sig att det var meningen att man skulle hamna i något negativt, och att man inte kan göra något åt det. Så är det förstås inte.

Tankar kan vara medvetna och omedvetna, och man kan genom att observera medvetandegöra även omedvetna tankar. När man väl ser dessa samband, så ter sig inte sådant så allvarligt som man annars kunde se som ytterst smärtsamt. T.ex. en reaktion som kan sitta kvar från barndomen, när man t.ex. blivit illa behandlad vid något tillfälle (var t.ex. tvungen att göra något man inte ville), kan visa sig, och få en att känna sig usel till mods. När man väl förstår orsaken och kan separera det från vad som faktiskt är sant i detta nu, kan man känna känslan från barndomen och se den just som en känsla från barndomen; inte alls lika illa, och dessutom kan man försöka hantera den konstruktivt medan man ändå har den uppe. T.ex. ta tillfället i akt att förlåta den förälder som ville att barnet skulle äta leverkorv för att må bra, och inte kunde förmedla detta, och hantera barnets obehag. Ja, det var ett exempel, tänk själv för att få ett bättre exempel som passar dig bättre!

Sparad i psykologi | Taggad: , , , , | 1 Kommentar »

Meditation förbättrar emotionell och fysisk respons på stress

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 8, 2008

Jag hittade en artikel bland mina vetenskapsnyheter att meditation som tränar medkänslan gör att kroppen kan svara på ett bättre sätt, både emotionellt och fysiskt, på stressande situationer. Fysiskt handlar det om att kroppens ”inflammatoriska respons” på stress är bättre, d.v.s. stress leder inte lika lätt till inflammation, för dem som tränat medkänslemeditation. Att den emotionella responsen blir bättre är ju inte så förvånande, efter vad vi gått igenom i tidigare inlägg!

Sparad i psykologi, vetenskap | Taggad: , , , , , | Lämna en kommentar »

Känslor

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 7, 2008

Fler viktiga termer! Vad är känslor, egentligen, och vad har de med projektioner och annat att göra?

Om man tittar på känslor ur ett neurofysiologiskt perspektiv, så har vi en del av hjärnan (eller delar) som kallas amygdala, och som bl.a. ser till att snabbt identifiera tillstånd i sensoriska stimuli eller hjärnaktivitet som t.ex. tyder på att vi står inför något farligt, och därefter skickar ut en signal som gör att vi känner en adekvat känsla för detta, t.ex. blir rädda. Och kanske är känslan så stark så att vi springer iväg illa kvickt.

Amygdalas princip är om jag förstått rätt att det är bättre att reagera snabbt än att reagera rätt, så man kan få en känsloreaktion på ett läge som inte alls är hotande. T.ex. kan ett skrivbord fullt med papper som man måste hantera framkalla starka flyktreaktioner.

Sedan kan känslor uppfattas medvetet eller omedvetet. Är känslan medveten kan man ofta betrakta den och besluta om man skall agera på den. T.ex. lär sig barn med tiden oftast att det inte är OK att slåss även om man blir arg. Är den omedveten kan den leda till att man projicerar, och att man kanske direkt agerar på känslan. Jämför inlägget om projektioner. Barnet projicerar sin (omedvetna) smärta på ett annat barn, tycker ”du är dum”, och kanske slår det andra barnet. Att ha sina känslor medvetna istället för omedvetna brukar ses som en stor fördel. Det är det som brukar kallas ”emotionell intelligens”, som är ämnet för den bästsäljande boken Emotional Intelligence av Daniel Goleman.

Släkt med känslor är t.ex. det man känner när man är i färd med att nysa, eller är kissnödig. Det är signaler från ”lägre” delar av hjärnan, som gör att man uppmärksammas på att det kan vara vettigt att göra något åt läget. Det är till och med så att man faktiskt blir bättre på att hantera sina känslor om man lär sig möta en nysning så att den inte blir av, eller möter sin kissnödighet tills man är väldigt, väldigt kissnödig!

Så, genom att hantera sina känslor och projektioner på ett positivt sätt (t.ex. genom meditation!) så får man större möjlighet till medkänsla!

Sparad i psykologi | Taggad: , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Vilja

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 5, 2008

Drakhanna skriver bra om bristen av och rädslan för en stark vilja i dagens samhälle.

Min hypotes är att vilja är när mina ”persondelar” (eller delar av hjärnan, om man skall vara mer vetenskaplig och konkret) är i det mesta överens, och inte försöker argumentera mot varandra, eller kritisera varandra. Med tanke på kritikens position i dagens samhälle kan det vara anledningen till bristen på vilja som Drakhanna observerar! Du förutsätts kontinuerligt kritisera dig själv, för annars är du inte en kritiskt tänkande människa. Och får därmed svårt att ha en vilja. Men samtidigt vill man ha ett sunt perspektiv på sig själv och sin omgivning, så hur går det ihop? Balans, som vanligt?

Uppdatering 2008-10-05: Viljan tror jag fungerar ungefär som en järnbit som kan vara magnetisk eller inte. Är den magnetisk riktas magnetfältet likadant över hela järnbiten, d.v.s. delarna samarbetar. Annars är magnetismen hos de små delarna hos järnbiten riktade åt slumpvis olika håll, och vi får ingen magnetism hos hela järnbiten.

Sparad i psykologi, samhälle | Taggad: , , , | Lämna en kommentar »

Meditation

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 2, 2008

Ja, detta blir sannerligen en snabbkurs, men nu får det bli så. Det kan vara bra att göra en skiss av vad som är viktigt; sedan kan vi gräva ned oss i detaljer allteftersom.

Det finns många sätt att meditera på, och jag är ingen expert på det. Med syftet att plocka bort projektioner så är inte metodiken så svår till grunden, men kan göras godtyckligt svår med tiden. En mer erfaren meditatör skulle säkert tycka att min beskrivning är naiv, men jag är nöjd själv, än så länge!

Först sitter man bekvämt, stilla och avslappnat på ett lugnt ställe, och lovar sig att man inte skall resa sig upp vad som än händer. Sedan observerar man allt på ett så neutralt sätt som möjligt, d.v.s. utan onödiga känsloreaktioner. Yttre ljud, inre ljud, andning, känslor, tankar, allt. Om du t.ex. tänker att du genast vill sluta och resa dig upp, så observerar du även den tanken eller känslan. Om det kliar på näsan, observerar du kliandet, och agerar inte på det. Bara denna observationsövning ger väldigt god träning i att plocka hem sina projektioner. Sitt i minst 20 minuter, och gör det gärna varje kväll.

Detta är en grundteknik, som man sedan bygger vidare på med allt möjligt. För ögonblicket låter jag detta vara öppet till er egen kreativitet. Man kan uppnå riktigt intressanta resultat under meditation, bara man är observant och inte passiv.

När man tränat några gånger kommer man ganska snabbt ”ned” till ett läge där känslor och tankar är i stort sett stillade. Utmaningen här är att förbli aktiv, men det kan man förstås vänta med. Orden har svårt att räcka till här, men kommer du hit kan du prova att ”sträcka ut din existens åt alla håll”, och ligga kvar i detta, utan att släppa uppmärksamheten. Har du varit här tror jag att du begriper, annars märker du det när du är där.

För mig har det varit väldigt svårt att få till en regelbunden vana att meditera, så det är en tillräcklig utmaning i sig själv (tack till min kära hustru för hjälp med detta)! Om du är likadan, prova då att meditera i vardagen. Man kan göra samma observationsövning i realtid i vardagslivet, och då märker man ganska snabbt sina egna och andras projektioner. Litet av en ”ständig ytlig meditation”; det är ett bra stöd i dagens stressade samhälle.

Det var allt för denna gång. Kommentera gärna om det inte är begripligt eller användbart, för det vill jag gärna att det skall vara! I och med detta har jag presenterat grundverktygen för att man skall kunna öka förståelsen för (kärleken till) sig själv och andra.

Dagens övningar:

  • Prova att meditera enligt denna enkla instruktion.
  • Prova att observera dina känslor och tankar under något frustrerande möte på jobbet.

Sparad i psykologi | Taggad: , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Observation

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 1, 2008

Hur gör man för att få koll på sina projektioner? Nyckeln är egentligen att de flesta, kanske alla, projektioner uppstår genom en omedveten mekanism. När man står där och märker att man har lagt på någon en egenskap, t.ex. ”han är då bra ful”, så har man garanterat ett omedvetet obehag som man inte vill erkänna, utan lägger det hellre på någon annan eller något annat. Omedvetenheten är nyckeln: genom att träna upp sin observationsförmåga på vad som faktiskt händer inom en, kan man efter mycket övning faktiskt istället förnimma sin egen smärta, istället för att lägga den på andra (som är oskyldiga). Det här är förstås helt obeskrivligt svårt ibland, särskilt om någon verkligen gjort en något ont, men ofta krävs faktiskt inte så mycket ansträngning för att ta ansvaret för sin smärta.

När man tränar upp sin observationsförmåga, tränar man helt enkelt en ”liten observatör” inom sig, som tillåts observera hur starka känslor man än känner. Här är det bara träning som gäller, som om du tränade in ett musikstycke, ett nytt språk, försöker förbättra dig i en idrottsgren, eller försöker lära dig en ny gren av matematiken. Använd ditt intellekt för att begripa vad du skall göra, och lyssna på dig själv för att få styrning.

Här finns förstås många trick på vägen. Meditation är ett grundknep som tränar just observationsförmågan av ens inre mentala värld.

Dagens övning: observera vad som händer i dig när du projicerar. Före, under och efter (om du lyckas plocka tillbaka projektionen).

Sparad i psykologi | Taggad: , , , | Lämna en kommentar »

Vaddå Matrix?

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 1, 2008

Med bilderna av projektion och medkänsla från de två tidigare inläggen framför ögonen ser man rätt lätt att det säkert är en bra idé att dels försöka minska på sina egna projektioner, och dels att öka sin förmåga till medkänsla, både för sin egen och andras skull. Egentligen är det just detta som är essensen i det jag försöker framföra på denna blog. Allt annat runtom kring är garnityr! Även om det förstås kan vara mycket svårtillägnad och ack så nödvändig garnityr… Med ”The Matrix” menar jag nätverket av projektioner mellan människor. Det kanske inte alls verkar vara något i paritet med The Matrix, vid första anblicken. Men om du tittar närmare, och försöker besvara dagens fråga, kanske du ser något annat!

Dagens fråga (överkurs): kan du säga någon egenskap hos något alls över huvud taget som inte är en projektion?

Sparad i psykologi | Taggad: , , | 3 Kommentarer »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.