Flykten ur Matrix

I min variant på sagan om Törnrosa kan man se ett bra trick för att plocka hem sina projektioner och ta ansvar för sin smärta, i hur häxan blir besvarad av människorna i Törnrosas land. Projektionen har nämligen en tendens att försvinna om den inte ”fastnar”, d.v.s. om det inte finns en villig mottagare av den, som tar illa vid sig av den. Har man inte turen att vara omgiven med ”törnrosamänniskor” får man nämligen vara sin egen. Då gör jag så här: om jag kommer på mig med att projicera på någon eller något, kan jag ta det som impuls för att fundera ut vad det ”funktionella svaret” skulle vara, d.v.s. svaret som hjälper mig att bära min smärta, likson häxan blev besvarad i sagan. Och sedan svarar jag mig själv just på det sättet, och vips, så gör det ont i mig istället för att jag besvärar någon annan med mina känslor! Först då kan jag förstås hantera känslan.

Ur detta resonemang ser man också att det antagligen är så att om jag projicerar på någon som jag känner väl, så kommer denna person att ta illa vid sig av projektionen. Sug på den ett tag! Det bygger på att jag själv har nära till att föreställa mig svaret på min projektion från den jag projicerar på. Ytterligare en bra anledning att inte projicera! Och ytterligare ett argument varför synd i kristen bemärkelse antagligen är detsamma som projektion.

Övningar:

• Besvara en av dina projektioner med ett funktionellt svar.
• Fundera på (eller fråga) om någon nära dig som du projicerar på tar illa vid sig av din projektion. Kom ihåg att förklara att smärtan är din, och att du faktiskt vill ha hjälp att ta tillbaka projektionen.
• Fundera på om du brukar projicera på personer som du förväntar dig ger ett funktionellt svar om du skulle berätta om din projektion.