Vad är det för fel med positiva projektioner?
Posted by Thomas Drakengren den november 14, 2008
Den skarpsynta/e har kanske märkt något konstigt i de senaste inläggen. Först skriver jag att ”hon är vacker” är en projektion, och sedan direkt att projektion och kristendomens ”synd” är samma sak. En enkel logisk slutledning ger ju att det är synd att tycka att någon är vacker. Det låter ju väldigt underligt!
Faktum är att exemplet verkligen sätter teorin på sin spets, och för att klara oss ut gäller det att vi är noga med distinktionerna. Vi håller oss borta från ”synd”, och säger ”projektion” istället, så blir det först och främst enklare.
Varför skulle det alltså vara något fel med att jag tycker att någon är vacker? Där menar jag att det beror på om det innebär att jag inte ser personen som det hon/han är p.g.a. en projektion. Om jag kommer hem till min fru, ser att hon är vacker (ja, det är hon!), och sedan inte ser hur hon mår (hon kanske har haft en lång dag på jobbet), p.g.a. att jag är helt betagen i henne, då är det inget ett bra fenomen (åtminstone inte på lång sikt). Däremot om jag känner mig upprymd och väldigt positiv (ja, jag behöver kanske inte beskriva känslan mer) av att se min fru, men samtidigt kan ta in att hon har haft en lång dag på jobbet och är sliten (medkänsla!), så är det förstås bara bra för båda parter. Antagligen säger jag ”du är vacker” ändå, så adjektivet ”vacker” kan användas både projektivt och ickeprojektivt, verkar det som!
Nu blev jag nästan litet personlig här. Men se det som ett konkret exempel!
Övning: försök hitta en ”positiv” projektion och försök avgöra om den är nyttig eller inte.
