I ett tidigare inlägg beskrev jag hur en skillnad mellan det man uppfattar som verkligheten och den modell man har av verkligheten ger upphov till en smärta, som om man agerar snett på den (d.v.s. reagerar direkt på sin känsla) gör att man istället för att anpassa modellen till verkligheten, försöker anpassa verkligheten till modellen istället. När jag blickar in i mig själv ser jag att en bra ansats till att välja det första alternativet är att jag har mitt uppmärksamhetsfokus på verkligheten snarare än på modellen. Och åtminstone kräver det för mig en medveten ansträngning! Och vad är skillnaden, egentligen? Jag skall försöka göra det mer konkret.

Om vi går tillbaka till min beskrivning av hur meditation kan fungera, så beskriver jag läget när tankar och känslor är stillade. Om du i vardagen kan hänvisa till och föreställa dig detta läge på ett konkret vis, så har du ”fokuspunkten för verkligheten” klar. Jag tror att detta antagligen kräver att man mediterat ganska länge, så det är inget man kan räkna med fungerar vid första försöket. Så småningom går det förmodligen att permanent skifta fokus från modellen till (min uppfattning om) verkligheten. Smärtan man upplever vid konflikt mellan modell och verklighet borde därmed få en mer positiv grundklang, på så sätt att fokus är verkligheten, och smärtan enbart signalerar om att jag borde uppdatera min modell, så att jag kan använda den optimalt för att förutsäga resultatet av mina handlingar. Inte lika dramatiskt som om det jag fokuserar på, d.v.s. modellen, förändras.

Det här blev ett rätt abstrakt och introvert inlägg, även om det beskriver en viktig realitet. Kom gärna med förslag på hur jag kan tydliggöra och exemplifiera!