Flykten ur Matrix

Något som kan vara svårt när man lotsar barn mot vuxenlivet är att bedöma var man är, och vart man vill. Så är det förstås överallt annars i livet, men särskilt brännande blir det, tycker jag, när jag funderar över vilket stöd jag behöver ge till barnen för att bli vuxna, vid vilket tillfälle de är mogna för vilka insikter eller vilket ansvar, och så vidare.

Här finns inga patentsvar, förstås. Det gäller att vara medveten, öppen, lyssna, hjälpa barnen att upprätta gränser och förstå andras gränser (som Jesper Juul förespråkar), och att vara modig och stå för det man tycker är rätt, utan att för den skull vara dogmatisk och kompromisslös. Och ödmjuk inför både barnet och sig själv. Först när man inser att detta är omöjligt, är man på rätt spår.

Men åter till att bedöma nuläge och riktning i barnuppfostran. En tanke som slog mig häromdagen är att den mall barn har för hur nära relationer skall se ut främst är den de har hemma, med sina syskon och föräldrar. Och att detta förstås innebär att barnets sätt att förhålla sig till sina närmaste i familjen är ungefär samma sätt som barnet förhåller sig till en nära vän, och senare, när barnet är vuxet, kommer han eller hon att förhålla sig till en partner på ett relationellt sätt ungefär som barnet lärde sig hemma i familjen.

Detta är förstås en grov förenkling; när barnet blir tonåring och kanske gör revolt mot föräldrarna, betyder detta förstås inte att barnet gör revolt även mot sina kompisar. Men det emotionella spelet inom familjen kommer ändå att vara grunden för interaktionen med andra människor.

Det lilla roliga tankeexperimentet jag gjorde för mig själv häromdagen var att prova att bedöma hur långt ett barn kommit på vägen mot att kunna ha en ömsesidig jämlik relation med andra vuxna (ja, det är förstås inte så att alla vuxna kan det, heller), genom att föreställa mig hur barnets beteende gentemot mig idag kan översättas till hur en vuxen som skulle ha stannat i utvecklingen i motsvarande stadium (tyvärr finns också sådana, men det är en annan fråga) skulle relatera till andra vuxna. Och på så sätt kan jag få en känsla för vad som är kvar i fråga om insikter och uppfostran för det lilla barnet. Mycket av vad som är kvar kommer förstås automatiskt i form av normala utvecklingssteg, men man behöver förstås också som vuxen lotsa barnet i rätt riktning.

Som ett exempel kan vi ta när den lille killen säger ”pappa, du är dum!” och springer in på sitt rum och absolut inte vill prata. Hos en vuxen blir det ju ett trist beteende, där problem i relationen blir olösbara när det inte går att prata om dem. Men ett barn kan man lotsa rätt genom att inte skambelägga ett sådant beteende, utan att man tar emot barnet med glädje efteråt, och försiktigt försöker närma sig det konflikten handlar om, för att barnet nästa gång inte skall bli helt överväldigad av sina känslor, utan kan känna en trygghet i att vara omtyckt trots att han blir arg.