Och, nej, inte saknar projektioner substans. De är sannolikt processer i hjärnan och perceptionen som allt annat, och är högst reella som sådana. Effekterna av dem är bara oftast inte så trevliga, och de förblindar i och med att de ger den subjektiva uppfattningen av en verklighet som inte är vetenskapligt sann. Och alla projektioner har en bättre beskrivning av verkligheten bakom sig. Så frågan är bara vilken beskrivning man vill välja. Jag har ännu inte sett något fall där den projektiva beskrivningen överträffat den ickeprojektiva i någon bemärkelse, men ge mig gärna en sådan!

Jag förblir nog ändå epistemologisk realist — även om jag vacklar mellan formerna (den popperska tredje världen är på många sätt vettig, men jag har inte tänkt klart kring och svalt alla konsekvenser).

Därför har jag också svårt att gå med på att våra omdömen om oss själva och andra (projektioner) nödvändigen saknar substans — *något* beskriver de, även om de är subjektiva och ofullständiga. Men detta kan ju vara min övertolkning av vad du är inne på att beskriva i andra inlägg.

Jag läste igår (New Scientist) att universum är en holografisk projektion av en 2D-yta, om vissa teorier stämmer. Det är en del i en lösning av informationsparadoxen för svarta hål (det där med att information inte kan förstöras, och inte kan lämna ett svart hål, men det svarta hålet kan ändå avdunsta). Så holodäck är vi redan på!

Det är ju nästan så att man kan börja tro att drömterapi kan vara en bra idé — simulera alla de där jobbiga situationerna utan yttre distraktioner. Envar sitt eget holodäck!