Kommentarer till Om att omvandla sina känslor

Av: Thomas Drakengren

Thomas Drakengren — Wed, 28 Jan 2009 05:39:26 +0000

Jag strävar efter att inte använda “andras” begrepp i alltför hög grad, så när jag skriver “energi” är det som tur är inte “österländskt” på något sätt, utan ett begrepp som jag använder för skalan som går från apati till handlingskraft. Det är tillräckligt konkret för mig, och åtminstone subjektivt mätbart, som det mesta annat jag skriver om här. Och man kan förstås teoretisera även runt detta, kanske det är det du tänker på?

Och din association knäckte jag inte denna gång! Ledtråd?

Av: Pontus Gagge

Pontus Gagge — Tue, 27 Jan 2009 21:03:43 +0000

Hm. Energier hit eller dit — jag föredrar Stephen Frys version av Qi över den österländska…

Nåja, ormens väg på hälleberget har nog ett rikt sällskapsliv!

Av: Thomas Drakengren

Thomas Drakengren — Tue, 27 Jan 2009 06:19:13 +0000

LOL, ja, det finns sådana som tycker att man skall göra just det!

Jag håller med om att man behöver acceptera de negativa känslorna, men jag menar att man kan gå längre än så. De negativa känslorna finns ju inte där bara för att irritera, utan innehåller positiv förändringsenergi, som man kan få omedelbar del av. Man kan ju också gå den intellektuella vägen och resonera sig fram till känslans orsak, men det är en omväg, menar jag.

Av: Pontus Gagge

Pontus Gagge — Mon, 26 Jan 2009 22:29:11 +0000

Hmpf. Då skall jag acceptera min enhet med min mjälte, eller varför inte med all baryonisk materia?

Att acceptera de negativa känslorna är det listiga judoknepet för att avväpna och oskadliggöra dem — jag behöver inte bli så himla myspysig med dem!

Av: Thomas Drakengren

Thomas Drakengren — Mon, 26 Jan 2009 15:31:59 +0000

Det är bara en fråga om modellering och egenskaper hos dynamiska system. Du bör acceptera enheten om du accepterar att du har en och endast en hjärna. Svårare än så är det inte. Buddhistiskt eller inte! Sedan är det ju enkelt att generalisera till systemet-av-system, som ju också är ett system. Då blir det svårare att konceptualisera, men än mer buddhistiskt, förstås.

Av: Pontus Gagge

Pontus Gagge — Mon, 26 Jan 2009 15:18:09 +0000

Mycket buddhistiskt! Dock alltför monistiskt formulerat för min smak… Subjektet och objektet är olika — i detta fall råkar dock objektet vara en del av subjektet.

Jag accepterar min egen mångfald – e pluribus unum – som en koalition av många fakulteter och mer eller mindre artikulerade röster. Fruktan och andra negativa känslor har sin plats, men deras ursprungsfakulteter behöver kalibreras när de blir alltför entusiastiska: ett slags metakritik av de inre kritikerna. Jag accepterar därför också deras reaktion, men arbetar för att balansera dem mot de positiva och förstärkande fakulteterna.

Inte likhet, men delmängd. Inte sammansmältning, men analytisk reduktion. Inte överskylning, men ljus!

Se’n kan man förbättra Herberts litania på andra grunder…

Av: Thomas Drakengren

Thomas Drakengren — Sun, 25 Jan 2009 11:23:28 +0000

Ja, det är nära, men inte på pricken. I transmutationen låter du inte “den” passera. Då är du och den detsamma. Då finns ingen separation. Du är dess väg också, och inte förrän du förenat dig med känslan har du omvandlat den.

Av: Pontus Gagge

Pontus Gagge — Sun, 25 Jan 2009 10:17:27 +0000

“I must not fear.
Fear is the mind-killer.
Fear is the little-death that brings total obliteration.
I will face my fear.
I will permit it to pass over me and through me.
And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path.
Where the fear has gone there will be nothing.
Only I will remain.”