Jag funderade över varför jag inte kommit på något att skriva på ett tag, och inser att dels är de lågt hängande frukterna från mitt kunskapsträd redan plockade, och dels kommer nya insikter inte i tillräckligt hög fart. Nåväl, så är läget; då breddar jag inriktningen en smula men skriver på samma tema.
Denna gång på temat drama. Som jag skrivit om tidigare, är det en bra idé att försöka låta bli att projicera, eftersom det lätt åstadkommer en nedåtgående spiral i självkänsleminskning hos parterna. Dramatriangeln är en typiskt bra mall för hur sådana s.k. dysfunktionella relationer utvecklar sig.
Experimentet jag rekommenderar är att ni tittar på en godtycklig långfilm (eller annat drama), försöker hitta projektioner och andra dysfunktionella mekanismer, och sedan försöker skriva om en liten bit av handlingen på en ickeprojicerad form. Det blir inte mycket kvar, eller hur? Det är inte utan att man tror att en stor del av innehållet i vår västerländska kultur (det är den enda jag känner) består av projektioner, och skulle falla samman fullständigt om människorna skulle sluta projicera.
Lyssna också på ett vanligt radioprogram (inte musik, alltså), eller läs en vanlig tidning. Ofta samma sak där! De funktionella (motsatsen, alltså) inslagen står alltid ut som lysande undantag!
Ett bra exempel är när Steve Pavlina och hans hustru Erin Pavlina försöker vara svartsjuka på ett funktionellt sätt.
Uppdaterat 2009-03-20: Min omgjorda törnrosasaga är ju också ett exempel på detta!
