Att bränna bort roten till negativa känslor
Skrivet av Thomas Drakengren den juni 8, 2009
Nu kommer ett inlägg som möjligen är ”advanced level”. Vi får se.
Jag skrev tidigare om Eckhart Tolles bok ”The Power of Now”, där han skriver om att man kan frigöra sig genom att enbart existera i nuet. Det låter kanske abstrakt och fint, men för mig är det inget värt om jag inte ser en konkret verklighet bakom det. Under några dagar har jag pysslat litet med en aspekt av detta, så därför känner jag att det går bra att skriva om det.
Jag har också skrivit om detta att man genom att fokusera sitt medvetande in i en negativ känsla kan frigöra sig från den, genom att man låter den omvandlas, transmuteras, som genom en medveten handling. Och det är nämligen precis detsamma som händer, fast genom en kontinuerlig process, om man är närvarande i nuet, enligt Tolles koncept.
Som ett exempel, om jag känner en negativ känsla som påverkar mig, som jag t.ex. känner mig nedstämd eller irriterad av, och jag fokuserar på nuet, avstannar tankarna (som i meditation!) och bara existerar i känslan, sker precis samma transmutationsprocess. Det gäller bara att medvetet ”föra fram” känslan in i nuet (flummigt, eller hur, men det känns verkligen så), så att hela känslan blir genomlyst och nästan bortbränd. Så om man i den transmutation, eller känsloomvandling, som jag tidigare skrivit om styr sitt medvetande genom hela den negativa känslan för att omvandla den till något konstruktivt, så så ligger här medvetandet fixt i nuet, medan man matar fram den negativa känslan.
Denna metod känns effektivare, eftersom man hela tiden kan vara i den positiva ”nukänslan”, och inte ens hinner bli påverkad av de negativa känslorna, medan man i det fall jag skrev om tidigare först måste identifiera att man är påverkad av en negativ känsla (svårt!) och därefter måste övervinna den så att man kan gå till roten med den.
Går det att förstå vad jag talar om? Jag försöker göra det så begripligt som det går, men inte är det lätt! 
Det vore roligt att få återkoppling, vad det än är. Inget är fel!
Helle och Göran sade
Vad menar du med negativa känslor? Menar du sorg, ledsamhet, ilska, ångest, oro och/eller missmod? Om jag exempelvis är ledsen över att min dotter råkat illa ut så är det väl ingen känsla jag skall bli av med. Medlidande är gott! Att då försöka bli av med mitt medlidande gör mig ju egoistisk. Om roten till min negativa känsla är medlidande, skall då den brännas bort? Om roten till min sorg är kärlek skall den brännas bort? Är det så du menar eller har jag missat något?
Känslor i sig är inte farliga, men de finns där av en anledning. Med rot tänker jag mig någonting som har skapat känslan, inte känslan i sig. Ofta kan det vara så att vi ibland tror att vi ska göra någonting åt den obehagliga känslan (lite typiskt vår upplevelsegeneration) men är det inte bättre att göra någonting åt det som skapade känslan, om det är någonting som är fel. Te exemplet stress. Stress, i detta fall kan vi ponera att jag har fått en uppgift som jag inte har tid, resurser, kraft eller tillräcklig kunskap att utföra. Det här kommer att leda till oro, sömnsvårigheter, ångest mm. I detta fall är det enklare att gå in och vara ärlig mot min chef – jag behöver mer tid och resurser t ex, än att arbeta med min känsla. Lite ärlighet – mot mig själv och mot min omgivning kan göra mirakel! Ofta kommer negativa känslor av att man inte vågar ta tag i saken, inte säga ifrån mm.
Thomas Drakengren sade
Tack för väldigt bra kommentar! Jag håller alldeles med om att man inte skall förtränga sina känslor. Då bygger man bara negativitet i sig själv. Om man inte tolkar de budskap som känslorna faktiskt innebär gör man sig själv och andra en otjänst. Nej, frigörelse från känslorna är nyckeln, menar jag, inte utraderande av känslor (för det är omöjligt).
När jag skriver ”negativa känslor” så är det tokigt formulerat, inser jag. Tack för den insikten! Känslorna är ju varken positiva eller negativa, utan bara existerar. För att anknyta till ert exempel, om något av mina barn råkat ut för något, blir jag förstås ledsen över det. Men om jag ännu inte accepterat att barnet faktiskt har brutit en arm (förnekelse!), så gör jag en negativ tolkning av känslan. Det är oförmågan att acceptera känslan, eller budskapet/kraften i känslan, som gör känslan negativ, som jag ser det. Om jag fullt ut accepterar att mitt barn har brutit armen, får jag kraft att handla ur min känsla. Annars blir jag bara förlamad och lider mest med mig själv, och inte med mitt barn. Medkänslan blir omöjlig, eller åtminstone hindrad.
Eller som ni skriver i exemplet, om jag har hög arbetsbelastning och inte klart och tydligt ser detta, utan har en feltolkning av stresskänslan, leder det till att jag inte går till min chef för att göra något åt saken. Däremot om jag ser vad som är sant och har frigjort mig från känslan (d.v.s. tolkar den korrekt) får jag ur känslan nästan automatiskt kraft att se till att ta mig ur den situation som är ohållbar för mig. Förutsatt att jag lärt mig tycka om mig själv, förstås. Men det hänger förstås ihop, åt båda hållen.
Buddhismen kallar denna feltolkning av känslorna för ”lidande”, om jag har förstått rätt, och det är väl en bra term, tycker jag, även om lidande är lätt att förväxla med fysisk smärta. Fysisk smärta är inte heller negativ i sig, utan det är enbart vår tolkning av den (att vi inte accepterar den!) som gör den negativ. Men jag får erkänna att jag inte har integrerat den förståelsen mer än till viss del.
Så, det jag avsåg att man kan bränna bort, även om det blev otydligt, är skillnaden mellan min inre modell av världen, och den faktiska världen (accepterandet!). Efteråt kan jag se vad som är sant istället för att förlamas av sanningen, och jag är fri att agera utifrån korrekta förutsättningar, och att känna medkänsla.