Kommentarer till Kultur som projektionsterapi

Av: Thomas Drakengren

Thomas Drakengren — Thu, 05 Nov 2009 19:28:03 +0000

Jag tror inte heller att projektioner är en förklaringsmodell, utan snarare ett synsätt som förändrar mitt eget perspektiv på ett konstruktivt sätt, d.v.s. som gör att jag konsumerar kultur på ett annat sätt. Din resonansteori skriver jag absolut under på! Vad är orsak och verkan i ett så komplext system är som sagt aldrig lätt att utröna.

Av: Pontus Gagge

Pontus Gagge — Tue, 03 Nov 2009 21:28:30 +0000

Projektioner kan törhända vara någon partiell förklaringsmodell till varför somt lockar, somt repellerar och somt lämnar en oberörd; men jag har fortfarande svårt att tro att just projektioner (det omedvetna attribuerandet av inre egenskaper på yttre fenomen) gåve alltför många svar.

Jag lutar nog mer åt en vag resonansteori. Somlig musik, litteratur, poesi, konst, teater &c harmonierar med idéer och mönster som finns etablerade i mig. Ibland (om än mer sällan nuförtiden) vidgar jag min inre repertoar av mönster som kan knytas an till av kulturyttringar. Resonanserna är (inbillar jag mig) inte slumpmässiga och meningslösa, utan knutna till djupa känslor, idéer och värderingar, vilket gör att den stora konsten kan kommunicera och beröra utan att behöva passera de filter vi sätter upp i den vardagliga kommunikationen.

Sedan kan man kanhända hävda att denna irrationella eller suprarationella association mellan resonanserna och de yttre stimuli är projektioner, men det går i min mening långt utanför den vanliga psykologiska definitionen av fenomenet!

Sisådär, dagens kvasifilosoferande avklarat!

Av: drakhanna

drakhanna — Tue, 03 Nov 2009 08:19:33 +0000

Den här kommentarsraden hade jag missat helt… Spännande. Jag tror att Pontus i absoluta termer har absolut rätt! Kultur bara är, precis som grödorna på marken. vi måste odla – det är en av våra roller som människor.

Men det synsättet förklarar inte mina subjektiva (starka) reaktioner på olika typer av kultur. Hur kan det som den ene älskar och berörs av, låta som gallimattias för den andre? Där tror jag Thomas förklaringsmodell kommer väldigt handy in.

Jag var ju inte alls nöjd när vi hade detta ämne uppe, men nu när jag ser Pontus kloka reflektioner (inte ännu helt bortspolade av havet) så förstår jag var bristen låg. I perspektivet, som alltid.

Av: Thomas Drakengren

Thomas Drakengren — Sun, 25 Oct 2009 19:59:03 +0000

Jag tror nog att vi kan ha rätt båda två. Det ena synsättet behöver inte utesluta det andra. Även om kulturen är precis det den är, kan den samverka med vår hjärnas projektionsmekanism, och gör det säkerligen. Att reda ut vad som är orsak och verkan i tillräckligt komplexa system är ju som bekant svårt!

Jag inser dock att jag var för hård när jag ställde meditation och kultur mot varandra. Självklart behövs de båda. Men är man medveten om kulturens interaktion med ens projektioner, d.v.s. är en medveten kulturkonsument ur den aspekten, tror jag att man kan uppskatta kulturen än mer.

Av: Pontus Gagge

Pontus Gagge — Sat, 24 Oct 2009 12:12:34 +0000

Projicerar du inte projektioner på lite väl mycket? Kultur *är*. Det är en av de saker som gör oss till människor. Visst kan den ha terapeutisk effekt, den kan hjälpa oss förstå och öva medkännande, likaväl som den kan vara en långt dragen konsekvens av genetisk sexuell selektion (en annan rolig teori), men i grund och botten *är* den, i sig själv, tillräcklig och nödvändig. Den kan analyseras för de värden den bär med sig, den kan analyseras för de regler i estetik och poetik den följer eller bryter, den kan betygsättas, men till syvende og sidst finns den där, utförs, tas emot och förs vidare, vad vi än sätter för etiketter på den.

Kultur är en stor del av att vara (och att fira att man är) människa.

Och, nej, jag tänker inte friskriva mig med några “för mig” eller “som jag ser det”! Ibland måste man rita en linje i sanden mot all relativism!

Av: Thomas Drakengren

Thomas Drakengren — Sat, 24 Oct 2009 07:24:13 +0000

En viktig komponent hos kultur som jag missade är att det kan vara ett rent nöje, en njutning. Kombinationen terapi och njutning är onekligen kraftfull. Kultur enbart för njutningens skull har väl också sin plats, men är kanske inte utvecklande i sig.