Flykten ur Matrix

När man har tagit sig ut ur The Matrix, med liknelsen som jag använder här på bloggen, d.v.s. att man börjat förstå att man kan ta hem sina projektioner, att det är mina egna känslor som spökar, och inte andra människor som är besvärliga, och att var och en ansvarar för sina egna känslor och handlingar, kan man komma närmare varandra på ett helt annat sätt än förut.

Man behöver nämligen inte vara rädd för hur den andra personen reagerar, när man själv säger något. Att ”göra bort sig” existerar inte längre. Man behöver inte heller vara rädd för att den andra personen skall bli arg (såvida det inte är någon i klass med en våldsbrottsling eller påtänd knarkare), för det är helt OK om någon blir arg. Det är vederbörandes eget ansvar. Om dessutom den andra personen också har vaknat upp ur The Matrix, kan man därigenom få en mycket varm kontakt, där båda parter kan vara ärliga utan att bry sig alltför mycket om den andras reaktioner. Om en part reagerar på något den andra säger, kan den andra parten svara med medkänsla istället för att ett spel med projektioner tar fart, skamkänslor kommer upp, och båda personer låser sig bakom sina respektive fasader. Istället kan man komma närmare varandra genom en nära och ärlig kommunikation, där man lär känna både styrkor och svagheter hos varandra under samtalet.

När man samtalar med en annan människa krävs till en början ett visst mod att stanna kvar i sig själv, och låta var och en ta ansvar för sina känslor. Man kan både ha svårt att se att man själv har ansvar för det man säger, och ha svårt att verkligen stå för det man säger (så att man inte bara säger något som man tror att den andra förväntar sig). Och så kan man ha svårt att låta bli att anpassa det man säger efter vilka känslor man förväntar sig att den andra skall reagera med, på det man säger. Det är förstås så att det kan finnas riktigt känsliga ämnen för den andra personen att prata om, men alla sådana kan man själv rimligtvis inte ha koll på. Och råkar man träffa på något sådant ämne kan man helt enkelt be om ursäkt, och då har man ändå gjort så gott man har kunnat. Att vara rädd att säga fel hela tiden ger knappast någon trevlig och innerlig konversation för någondera parten.

Att komma till detta läge är som alltid var och ens personliga ansvar. Om man inte når denna nivå av kommunikation går det inte att skylla på någondera parten, utan man har alltid sitt eget ansvar för sin del. Man kan förstås tipsa den andra parten, eller göra honom eller henne tryggare i samtalet, men det är sällsynt att man genom ett samtal kan väcka någon så att han eller hon stiger ut ur The Matrix. Det beslutet måste komma inifrån.