Vi är alla manipulerade! – Om projektioner och The Matrix
Posted by Thomas Drakengren den november 13, 2009
Jag gick i början av hösten med i en förening, Toastmasters, där man under trivsamma men strukturerade former får möjlighet att träna sig i att hålla presentationer. En riktigt trevlig förening, den rekommenderar jag verkligen!
Igår kväll höll jag mitt andra föredrag, med den provocerande titeln ”Vi är alla manipulerade!”, som handlar om projektioner, och (surprise!) filmen The Matrix. Jag lägger in hela föredraget här! Eftersom man måste hålla sig inom sju minuter var jag tvungen att korta ned föredraget när jag höll det, men här kommer det i oavkortad form. För er som var där, så har jag enbart lagt till det sista exemplet.
Håll till godo!
Vi är alla manipulerade!
Har ni sett filmen ”The Matrix”? Den där människorna används av maskiner som kraftaggregat, och där hjärnan, för att människorna inte skall göra uppror, är inkopplad i ett jättelikt datorsystem som är en simulerad verklighet, kallad ”The Matrix”. Människorna som är inkopplade i The Matrix tror att de lever i en riktig värld som är precis som de är vana vid, det är bara detta att det är en dator som förser deras sinnesorgan med intryck. Den verkliga världen regeras av maskiner, och är en mycket ful och smutsig plats.
När jag först såg filmen kunde jag inte låta bli att fundera på om det verkligen var på det viset i den värld vi själva lever i, och hur jag skulle kunna se tecknen på detta. Även om jag förstås inte trodde att filmen var sann, är det ju inte helt självklart att det inte är som i filmen, så tanken får onekligen näring. De som var inkopplade i The Matrix märkte ju heller ingenting!
Men en dag började jag se tecknen. Jag började ana ett större sammanhang. Mänskligheten är verkligen fast i en konstgjord föreställningsvärld som håller oss borta från själva verkligheten. Den konstgjorda världen är visserligen inte gjord av maskiner, utan av oss själva, men det är helt uppenbart att många människor lever mitt i den utan att kunna se den verkliga världen.
Det är ganska enkelt att se att barn befinner sig i en annan värld. Vi tar ett exempel!
Lisa och Pelle, båda 5 år gamla, sitter i sandlådan och leker. Båda bygger fina sandslott. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville leka med. Pelle blir arg och frustrerad. ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så tar han en spade som han slår till Lisa med. Lisa blir också arg, och förstör Pelles sandslott.
Vi tolkar scenen och försöker förstå barnens världsbild.
Lisa och Pelle sitter alltså i sandlådan och leker. Lisa tar leksaksbilen för att hon vill ha den, och Pelle blir arg, eftersom han själv ville leka med den. Inget konstigt än så länge. Men nu kommer något spännande. ”Du är jättedum!”, säger Pelle, och slår Lisa med en spade. Vad var det som hände här? Pelle har nu tagit sin ilska och omvandlat den till en egenskap hos Lisa! Som dessutom gör att han tror att han måste slå Lisa, för att något skall bli bättre. Helt oförklarligt utifrån situationen! Lisa fortsätter på samma sätt, blir arg, lägger sin ilska på Pelle och hans sandslott, och förstör sandslottet för att hon tror att något blir bättre då.
Nu kanske någon tycker att detta är en helt naturlig reaktion, men prova hur det skulle vara om barnen istället betedde sig på detta vis.
Vi har samma början, när Lisa tar Pelles bil, och Pelle blir arg. Nu säger Pelle istället ”Nej, Lisa, nu blev jag jättearg. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen. Jag vill ha den nu!”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Oj, det visste jag inte. Det låter ju jättekul, får jag vara med? Vi kan göra det först. Får jag bilen sedan, då?”. Och Lisa säger ”Visst!”.
Här ser både Pelle och Lisa vad som verkligen händer, och försöker förstå vad den andra känner. Genom detta kommer de närmare varandra, och gör leken mycket roligare tillsammans. Det händer ju inte alls i den första scenen, utan där ändras den faktiska världen p.g.a. de starka känslorna! Och barnen tror att världen ser ut på det viset att den andra ”är” dum. Man brukar säga att barnen projicerar sina starka känslor på andra människor och saker, och det är inte många barn som klarar av att se igenom detta.
Min tes är att projektionerna håller människan kvar i en konstgjord föreställningsvärld.
Men finns det verkligen vuxna som har kvar en sådan världsbild?
Vi tar en annan scen. En man och en kvinna. Kvinnan har lämnat en tom kaffekopp efter sig vid familjens dator. Mannen blir arg. ”Att du aldrig kan plocka undan efter dig”, säger han. ”Tror du att det här är en avställningsplats?” Kvinnan blir också arg. ”Om du kan börja ställa in i diskmaskinen, så kan jag plocka undan kaffekoppen. Du skall då alltid klaga på allt jag gör!”
Vi gör samma analys. Mannen blir arg, och lägger sin ilska på kvinnan, så att han faktiskt tror att kvinnan med vilje ställt koppen vid datorn för att reta honom. Kvinnan blir arg för att mannen trott henne om att vilja reta honom med vilje, och lägger sin ilska på honom, och gör om det till en egenskap som hon tycker att mannen har, att vara inkapabel att ställa in i diskmaskinen, och att han alltid klagar.
Vi provar istället med ett par där båda har tagit sig ut ur The Matrix.
Kvinnan har fortfarande lämnat sin kaffekopp, och mannen blir arg.
Mannen: ”Jag blir så arg när du lämnar kaffekoppen vid datorn. Den är i vägen för mig!”
Kvinnan: ”Jag är ledsen, jag menade inte att ställa den i vägen för dig”.
Mannen: ”Kan du inte försöka låta bli det nästa gång, jag tycker att det är så jobbigt!”
Kvinnan: ”Jag skall försöka, men jag kan inte lova att jag kommer ihåg det. Kan du hjälpa mig att påminna?”
Mannen: ”Ja, det kan jag göra. Det känns bra att du förstod mig.”
Kvinnan: ”Det är klart, jag märkte ju att det var viktigt för dig!”
Här ser vi något helt annat. Paret växer här tillsammans genom att få ökad förståelse för varandra, och de båda kan möta varandra som de är, utan att ha förställande projektioner i vägen.
Om man då skulle gissa, hur vanligt är det att par följer den andra modellen när de irriterar sig på varandra? Inte så vanligt, eller hur?
Som sista exempel kan vi betrakta det styrande skiktet i det svenska samhället, politikerna. Har de tagit sig från sandlådestadiet och stigit ut ur The Matrix?
Detta är taget ur en debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerpartiets Maud Olofsson som ägde rum ganska nyligen.
Åkesson: -Jag är orolig för att mitt samhälle, det svenska samhället, anpassas till t.ex en kvinnosyn som finns inom islam som kräver könssegregerad simundervisning som i sin tur kräver särskilda öppettider på badhus för män och kvinnor, sade han.
Olofsson: -Det värsta med dig är att du kollektivt bestraffar en hel grupp, sade hon.
Åkesson replikerade snabbt: -Du pratar en massa goja!
Åkesson uttrycker först sin oro, och projicerar inte. Olofsson fäster sin avsky för Åkessons åsikter på honom och säger att han kollektivt bestraffar en grupp, istället för att uttrycka sina känslor och försöka förstå vad han menar. Åkesson fäster sin ilska på Olofsson och säger att hon pratar en massa goja, istället för att ha medkänsla med hennes avsky eller oro.
Tänk om det hade gått till så här istället:
Åkesson: Uttrycker sin oro för samhället, på samma sätt som tidigare.
Olofsson: Jag förstår att du är orolig för det samhälle som du kallar ditt. Är du rädd för att det skall ändras till något som du inte känner till?
Åkesson: Ja, jag vill verkligen inte att samhället skall ändras! Det vore så otäckt, för jag vet inte hur jag skall prata med muslimer.
Olofsson: Aha, jag förstår. Har du pratat med en muslim någon gång?
Åkesson: Nej, jag tycker att det vore så jobbigt!
Olofsson: Jag tror att du skulle känna dig mycket tryggare om du pratar med min kompis Hassan som är muslim. Kan du inte hänga med efter debatten?
Åkesson: Fy så jobbigt jag tycker att det är. Men jag kan försöka.
Olofsson: Bra, då säger vi det!
Visst vore det underbart om politikerna kunde se att det finns något bortom pajkastningen, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara vill?
Som jag visat med mina exempel, så är stora delar av mänskligheten fast i en vanföreställning, som vi lika gärna kan kalla ”The Matrix”, och som utgörs av allas våra projektioner. Tänk så skönt det vore om vi alla kunde kliva ut därifrån, och möta och respektera våra medmänniskor!
Det här inlägget gjordes november 13, 2009 vid 1:56 e m och är arkiverad under barn, personlig utveckling, psykologi, samhälle. Taggad: barn, exempel, föredrag, politiker, presentation, projektioner, relationer, the matrix, toastmasters. Du kan följa alla svar till detta inlägg genom RSS 2.0 kanal. Du kan Skriv ett svar, eller trackback från din egen webbplats.
Camilla sade
En liten fundering: Kunde inte kvinnan ställa kaffekoppen i diskmaskinen utan att mannen börjat ställa in annat där?
Och då de tagit sig ut ur Matrix tycker jag inte alls att det verkar som om de växer tillsammans genom ökad förståelse, utan snarare att hon backar och blir undergiven medan han ångar på och är arg ända fram till hans sista rad. Dessutom ber hon honom att hjälpa till att påminna henne nästa gång hon gör fel! Behöver hon verkligen bli mer undergiven?
Hm, det verkar som om du i rätt korta stycken har lyckats göra dessa personer så levande att jag blir upprörd å deras vägnar! Det är riktigt bra gjort!
Sandlådescenariot utanför Matrix gillade jag dock verkligen. Det skulle vara fantastiskt intressant att få se ett sådant!
Thomas Drakengren sade
Hej Camilla, riktigt intressant kommentar! Kul att jag lyckades göra det så levande så att du blir upprörd!
Jo, det är klart att både mannen och kvinnan hade kunnat agera på andra sätt. Jag ville bara beskriva hur de kunde uttrycka sig, givet att de faktiskt uttrycker sin sanna vilja, och gör man det är man inte undergiven. Däremot är det faktiskt inte helt uppenbart från min beskrivning att hon verkligen säger det hon menar. Fast jag undrar om man verkligen kan beskriva att det är så?
Så här tänker jag: han är visserligen arg hela tiden, utom kanske på slutet. Det är en känsla som man kan ha, och det kan man inte göra så mycket åt. Det är helt OK att vara arg! Och hon märker därför hur viktigt detta är för honom (det är därför vi har ilska, bland annat!), och bestämmer helt medvetet, att hon faktiskt skall försöka ändra sig där. Det kan vara ett fullständigt rationellt beslut. Hon hade också kunnat säga att ”Nej, jag kommer faktiskt inte att lägga någon tid på att försöka komma ihåg att ställa undan koppen. Jag är ledsen, men jag har så många andra saker på gång just nu, och kan verkligen inte lägga någon energi på detta. Kan du stå ut med det?”
Det är bara en av alla de prioriteringar man måste göra i en relation. Man kan inte ändra sig bara för att den andra parten säger det, men om man tycker att det är en vettig sak, så kan man mycket väl säga att det är något man faktiskt vill satsa på att ändra, särskilt om man märker att det viktigt för den andra parten. Det kan vara kärleksfullt att säga ”ja”, eller att säga ”nej”, bara det är ärligt!
Vad tycker du om den förklaringen?
Thomas Drakengren sade
En annan vinkling vore att säga att Pelle är undergiven i det första exemplet, och Åkesson i det tredje. Och man skulle kunna argumentera för att Pelle säger att det vore roligt att leka enbart för att slippa bråk.
Det verkar minsann som om vi måste utgå från att personerna är ärliga för att exemplen skall fungera!
Saker Hon Tänker sade
Hej!
Var nyfiken på att undersöka begreppet ‘att ta ansvar för sina känslor’ lite närmare och hamnade här. Vilken guldgruva jag hittade till! Mycket spännande läsning verkar det som! ”Bokmarkar” och återkommer.
Varma hälsningar
SHT
Thomas Drakengren sade
Tack, jättekul att du hittar bra saker här!
/Thomas
Cathy sade
Oj, vilken bra och informativ text! Tydligt och säkert skrivet.
Jag blir också lite upprörd, inte av det du skriver utan av camillas kommentar om att kvinnan skulle vara undergiven när hon ber om ursäkt och försöker rätta till något som upprört mannen. Varför är man undergiven om man erkänner att man gjort något som upprör någon annan? Varför är det så farligt att be om ursäkt? Jag tycker mig se ett sånt mönster i samhället, det gäller både män och kvinnor men kanske mest kvinnor som försöker leva efter manliga regler och som har anammat männens värld i försöken att hitta ett jämlikare samhälle… oj, nu satte jag nog ut hakan:-)
Hur som helst så är jag ganska övertygad om att världen skulle bli en skönare plats om vi kunde se och agera utanför The Matrix (måste se filmen förresten!) för visst är vi manipulerade och en väg ut därifrån är ju precis som du skriver att försöka se livet från fler håll än sitt eget och sina egna, ofta outforskade, känslor.
Brabra!
Thomas Drakengren sade
Tack, Cathy!
Jo, men jag tror också att det finns ett sådant mönster i samhället. Det är nog ett första steg till frigörelse, tror jag. Liksom man som barn i trotsåldern måste träna sig på att säga ”nej” till allting, måste man kanske först säga ”nej, jag ändrar mig inte”, ända tills man inser att det är ett medvetet val man kan göra. Och då kommer den faktiska frigörelsen!
Lazarous sade
Jag känner nog att kopplingen till ”the matrix” är rätt svag. Förvisso är vi inte alltid så bra på att hantera konflikter, men det är inte detsamma som att säga att vi är lurade. Jag tycker – trots att det inte gör världen till en bättre plats – att vi har rätt att vara kränkta och inte alltid vara mönsterpersoner. I praktiken är det nog oftast en semantisk skillnad mellan ”du är dum” och ”jag tycker att du är dum”. I det läget det framsägs lägger man inte så mycket finlir på formuleringen. Men det var väl inte den sortens skillnad du ville påvisa – att vi uttrycker oss slarvigt?
Thomas Drakengren sade
För mig är kopplingen riktigt stark, och det är en oerhörd skillnad mellan att (i the Matrix) tro att den andra personen är ondsint, eller att istället direkt känna en uppriktig medkänsla med den andra personen för att han eller hon har väldigt svårt att ta till sig något jag sagt, och istället projicerar sin frustration på mig. Det är för mig inte en liten skillnad. Det är skillnaden mellan att känna sig som ett offer å ena sidan och att å andra sidan kunna se kärleksfullt på människor i fler situationer.
Därmed inte sagt att vi måste vara mönsterpersoner. Vi har all rätt att misslyckas med våra goda föresatser. Om vi befinner oss utanför The Matrix har vi dessutom mycket lättare att acceptera vår ofullkomlighet!
Lazarous sade
Nja. Jag hänger helt enkelt inte med.
Men det beror nog på att jag i Pelles reaktion mot Lisa inte ser det som verkar kunna vara projicering som det, utan som ett uttryck för att Pelle känner sig hotad, kränkt eller trängd.
Om jag hade hört eller sett detta utspela sig hade jag bara trott att Pelle utelämnar ledet ”jag tycker att” ur uttalandet ”Lisa är dum”.
Om jag hade befunnit mig i liknande situation – i eller utanför sandlådan – kunde jag mycket väl själv ha uttryckt mitt tyckande om en person utan att säga ”jag tycker att du är… ” exempelvis dum.
Jag hade tror dock att jag hade kunnat redogöra för den mer exakta innebörden av mitt illa formulerade omdöme.
I praktiken hade jag varit lika arg eller destruktiv vare sig jag ägnat mig åt att tycka eller projicera. Det är ändå bara ett svar på min rädsla – vars objekt fortfarande är Lisa eller vem det nu är.
Men konflikten får inte sin lösning av att jag inser att det inte är så att ”Lisa är dum” utan att ”jag är arg på Lisa”?
De skulle – om jag nu alls är på rätt spår – lika gärna med öppna ögon, ute ur ”matrix” kunna hamna i läget ”nu är vi arga på varandra.
Och misslyckas med konflikthanteringen. Och slåss och förstöra?
Visst är det stor skillnad mellan att tro att den andre är ondsint och att hysa uppriktig medkänsla – men kommer det sig av att bryta ut ur ”the matrix”?
Eller hör de destruktiva känslorna helt enkelt ”the matrix” till?
Jag är faktiskt inte riktigt med…
drakhanna sade
Intressant blev det här! Jag tror jag lägger mig i!
Inte heller jag är helt bekväm med denna tolkning av Matrix och jag håller delvis med Lazarous i hans beskrivning. För mig är Matrix ett betydligt större och komplexare system – i och för sig av ”projektioner” om man vill kalla det så. I Kristendom skulle det kanske heta ”syndens band”- det som man befrias ur. Men när man hamnar utanför projektionerna, synden eller Matrix – vad man nu väljer att kalla det – så blir det uppenbarat för en på ett oerhört tydligt vis.
Att hamna utanför Matrix är inte alls att ”låta bli” att projicera, eller synda. Det är inte heller att inte ”tillåta” sig att bli kränkt eller känna sig hotad. Det är som att komma ut ur den surrande ljudmiljö (som kanske är ens ego eller tankar, eller….?) och hamna i tystnaden. Att bli heliggjord, avskild. Och detta är ett helighetsmysterium. För mig.
Har man tillräckligt många gånger lärt sig att vandra ut i heligheten, genom tex. bön eller meditation så blir vägen dit lättare att finna. Och därute blir ens egen ansvarighet så tydlig och även spelet ”innanför”. I den oerhört skarpa tydligheten så blir kränktheten, hotet, projektionen, eller synden så oviktigt. Man ser att det tillhör en fiktiv värld. Eller som i filmen : en konstruerad programmering.
Så jag förstår väl Thomas sätt att beskriva Matrix, även om jag tycker att det är en förenkling som förtar komplexiteten. Men så är det med allt vad sant är. Inom ”burken” tenderar alltid sanningens ljus att bli en moralens ficklampa som hotande lyser en rakt i ansiktet.
Thomas Drakengren sade
Lazarous, perfekt att du beskriver så tydligt vad du inte förstår.
>Om jag hade hört eller sett detta utspela sig hade jag
>bara trott att Pelle utelämnar ledet ”jag tycker att” ur
>uttalandet ”Lisa är dum”.
Om man är utanför ”The Matrix” kan man tolka det precis så, men om Pelle är kvar i projektionernas värld kommer han inte att enbart se ”Du är dum” som ett uttalande om ett inre känslotillstånd hos sig själv. Han kommer att tro att hans känsla är något som angår andra. Men du har rätt i att man inte kan avgöra skillnaden enbart på Pelles känslouttryck.
>Jag hade tror dock att jag hade kunnat redogöra för den
>mer exakta innebörden av mitt illa formulerade omdöme.
Det tvivlar jag inte på!
>I praktiken hade jag varit lika arg eller destruktiv vare sig
>jag ägnat mig åt att tycka eller projicera. Det är ändå bara
>ett svar på min rädsla – vars objekt fortfarande är Lisa
>eller vem det nu är.
”Vars objekt” är ändå nyckeln. När du har tagit tillbaka projektionen finns inte länge något objekt. Då är ditt uttalande enbart ett uttalande om ditt känslotillstånd. Och då försvinner behovet av destruktiviteten. Det behovet är grundat i projektionen, vill jag påstå! För utan objekt, vem eller vad skulle du bli destruktiv mot?
>Men konflikten får inte sin lösning av att jag inser att det
>inte är så att ”Lisa är dum” utan att ”jag är arg på Lisa”?
Nej, inte direkt. Lisa behöver visa medkänsla först, och Pelle måste förstå och ta till sig detta. Då har vi en varm och ömsesidig kommunikation dem emellan som kan läka sårade känslor. Lisa har säkert också några, efter den scenen.
>De skulle – om jag nu alls är på rätt spår – lika gärna med
>öppna ögon, ute ur ”matrix” kunna hamna i läget ”nu är vi
>arga på varandra.
Ja, det stämmer i princip, men jag tror att det enbart är i princip när det gäller små barn.
>Eller hör de destruktiva känslorna helt enkelt ”the matrix”
>till?
Den destruktiva *hanteringen* av känslorna hör till ”The Matrix”. Men känslorna finns kvar oavsett var man är. Objektet för känslan är det man projicerar på.
Hoppas att jag kunde belysa något litet bättre nu!
Thomas Drakengren sade
Tack för att du lägger dig i, Hanna!
>Att hamna utanför Matrix är inte alls att ”låta bli” att
>projicera, eller synda. Det är inte heller att inte ”tillåta” sig
>att bli kränkt eller känna sig hotad. Det är som att komma
>ut ur den surrande ljudmiljö (som kanske är ens ego eller
>tankar, eller….?) och hamna i tystnaden. Att bli heliggjord,
>avskild. Och detta är ett helighetsmysterium. För mig.
Jag håller med om att du måste göra detta för att bli av med projektionerna. Det hänger samman. Anledningen till att jag beskriver projektionerna är att det är mycket enklare och konkretare. Angriper man dem har man tagit ut riktningen mot att stiga ut ur den surrande ljudmiljön, och fortsätter antagligen av bara farten!
>Så jag förstår väl Thomas sätt att beskriva Matrix, även om
>jag tycker att det är en förenkling som förtar
>komplexiteten.
Ja, och det gör jag med flit. Det är mycket enklare att beskriva det som är enkelt än det som är komplext. En beskrivning av det komplexa gör det svårare att få något grepp om vad konkret man kan göra för att komma ut ur The Matrix! Och det komplexa kan man hantera så småningom, när man fått grepp om de små pusselbitarna. Det känns onödigt att vänta på en gudomlig uppenbarelse när man kan starta jobbet med en gång!
drakhanna sade
Jag tror Bodil Jönsson har en härlig bild av det komplicerade kontra det komplexa, som kanske kan illustrera vad jag menar. Hon säger att det komplicerade är som ett trassligt garnnystan emedan det komplexa är som en konstväv. Ingetdera förklaras av att beskriva tråden.
Thomas Drakengren sade
Där sätter du fingret på en intressant punkt. Jag är nämligen inte intresserad av att förstå trasslet eller konstväven. Det räcker att jag gör om det till något annat, som är bättre! Och för att göra detta räcker det att jag förstår och bearbetar trådarna. Trasslet tror jag faktiskt är alldeles obegripligt!
Jonas Sal sade
Enligt mina erfarenheter och samlade teorier så projicerar man inte enbart känslor på människor. Jag har insett att hela min världsbild är projektioner av normaliseringar av upplevelser.
Normaliseringar är ett verktyg för hjärnan att bygga upp modeller på hur människor agerar. Detta för att man inte ska behöva analysera varje person man träffar, för det äter tankeverksamhet. Detta medför dock även problem, för man lägger även in sina egna känslor när man bygger upp sin världsbild.
Jag tar ett exempel över vad jag har varit med om. Satt och fikade med två kompisar för ett par veckor sedan, en kvinna och en man. Jag frågade min manliga polare dagen efter hur ”Johanna” såg ut och han svarade: ”Hon strålade energi, hon var så vacker”. Min bild av henne var dock helt annorlunda, för jag såg en extremt trött och sliten kvinna.
Thomas Drakengren sade
Ja, du har absolut rätt i att det är mycket mer som ”fastnar” på mottagaren än själva känslan. Jag tror ändå att själva den omedvetna känslan är själva orsaken till varför man fäster en massa bagage på andra personer. Och när jag säger ”fäster” är det inte bara ett antagande om hur andra människor är jag pratar om, utan snarare ett tvångsmässigt ”fästande” som knappt ens går bort när man ser att man har fel.
Normaliseringar tror jag inte heller fastnar lika hårt, om det inte finns en underliggande känsla. I så fall är det ju bara ett antagande om hur personen är. Om normaliseringen dessutom motsäger det man faktiskt observerar, då kan vi prata om projicerade känslor som stör.
Och olika personer kan förstås projicera olika, eller att en projicerar och den andra inte (eller ingen av dem). Jag är inte riktigt säker på vad du ville säga med exemplet, kan du förtydliga litet? Jag märkte inte hur normalisering var inblandad!
Jonas Sal sade
Ska förtydliga att jag inte läst några tidigare kommentarer innan jag skrev något svar.
Essensen vad jag ville säga är att jag har blivit medveten om att min upplevelse av världen är enbart min upplevelse. Det är så många mekanismer i skallen som samverkar att jag enbart inte kan lita på vad jag ser eller hör. Min bild är att hela min värld är en konstruktion av momentana intryck, känslor och tidigare erfarenheter. Dvs allt jag ”ser” är bara projektioner.
Tror dock att man kan frigöra sig från dessa mekanismer. Min personliga teori är att omdömen och normaliseringar blir mer bortkopplade ju mer man kommer in i nuet. Baserar det på att perspektivet av synen blir förvridet när jag sitter och har ett väldigt intimt samtal med en person. Personen känns större och bakgrunden mer avlägsen.
Thomas Drakengren sade
Jag håller med dig! Och det går absolut att frigöra sig från många alla dessa projektioner. Nuet är som du säger en nyckel till detta, som Eckhart Tolle skriver om i ”The Power of Now”.