Essensen vad jag ville säga är att jag har blivit medveten om att min upplevelse av världen är enbart min upplevelse. Det är så många mekanismer i skallen som samverkar att jag enbart inte kan lita på vad jag ser eller hör. Min bild är att hela min värld är en konstruktion av momentana intryck, känslor och tidigare erfarenheter. Dvs allt jag ”ser” är bara projektioner.

Tror dock att man kan frigöra sig från dessa mekanismer. Min personliga teori är att omdömen och normaliseringar blir mer bortkopplade ju mer man kommer in i nuet. Baserar det på att perspektivet av synen blir förvridet när jag sitter och har ett väldigt intimt samtal med en person. Personen känns större och bakgrunden mer avlägsen.

Normaliseringar tror jag inte heller fastnar lika hårt, om det inte finns en underliggande känsla. I så fall är det ju bara ett antagande om hur personen är. Om normaliseringen dessutom motsäger det man faktiskt observerar, då kan vi prata om projicerade känslor som stör.

Och olika personer kan förstås projicera olika, eller att en projicerar och den andra inte (eller ingen av dem). Jag är inte riktigt säker på vad du ville säga med exemplet, kan du förtydliga litet? Jag märkte inte hur normalisering var inblandad!

Normaliseringar är ett verktyg för hjärnan att bygga upp modeller på hur människor agerar. Detta för att man inte ska behöva analysera varje person man träffar, för det äter tankeverksamhet. Detta medför dock även problem, för man lägger även in sina egna känslor när man bygger upp sin världsbild.

Jag tar ett exempel över vad jag har varit med om. Satt och fikade med två kompisar för ett par veckor sedan, en kvinna och en man. Jag frågade min manliga polare dagen efter hur ”Johanna” såg ut och han svarade: ”Hon strålade energi, hon var så vacker”. Min bild av henne var dock helt annorlunda, för jag såg en extremt trött och sliten kvinna.

>Att hamna utanför Matrix är inte alls att ”låta bli” att
>projicera, eller synda. Det är inte heller att inte ”tillåta” sig
>att bli kränkt eller känna sig hotad. Det är som att komma
>ut ur den surrande ljudmiljö (som kanske är ens ego eller
>tankar, eller….?) och hamna i tystnaden. Att bli heliggjord,
>avskild. Och detta är ett helighetsmysterium. För mig.
Jag håller med om att du måste göra detta för att bli av med projektionerna. Det hänger samman. Anledningen till att jag beskriver projektionerna är att det är mycket enklare och konkretare. Angriper man dem har man tagit ut riktningen mot att stiga ut ur den surrande ljudmiljön, och fortsätter antagligen av bara farten!

>Så jag förstår väl Thomas sätt att beskriva Matrix, även om
>jag tycker att det är en förenkling som förtar
>komplexiteten.
Ja, och det gör jag med flit. Det är mycket enklare att beskriva det som är enkelt än det som är komplext. En beskrivning av det komplexa gör det svårare att få något grepp om vad konkret man kan göra för att komma ut ur The Matrix! Och det komplexa kan man hantera så småningom, när man fått grepp om de små pusselbitarna. Det känns onödigt att vänta på en gudomlig uppenbarelse när man kan starta jobbet med en gång!

>Om jag hade hört eller sett detta utspela sig hade jag
>bara trott att Pelle utelämnar ledet ”jag tycker att” ur
>uttalandet ”Lisa är dum”.
Om man är utanför ”The Matrix” kan man tolka det precis så, men om Pelle är kvar i projektionernas värld kommer han inte att enbart se ”Du är dum” som ett uttalande om ett inre känslotillstånd hos sig själv. Han kommer att tro att hans känsla är något som angår andra. Men du har rätt i att man inte kan avgöra skillnaden enbart på Pelles känslouttryck.

>Jag hade tror dock att jag hade kunnat redogöra för den
>mer exakta innebörden av mitt illa formulerade omdöme.
Det tvivlar jag inte på!

>I praktiken hade jag varit lika arg eller destruktiv vare sig
>jag ägnat mig åt att tycka eller projicera. Det är ändå bara
>ett svar på min rädsla – vars objekt fortfarande är Lisa
>eller vem det nu är.
”Vars objekt” är ändå nyckeln. När du har tagit tillbaka projektionen finns inte länge något objekt. Då är ditt uttalande enbart ett uttalande om ditt känslotillstånd. Och då försvinner behovet av destruktiviteten. Det behovet är grundat i projektionen, vill jag påstå! För utan objekt, vem eller vad skulle du bli destruktiv mot?

>Men konflikten får inte sin lösning av att jag inser att det
>inte är så att ”Lisa är dum” utan att ”jag är arg på Lisa”?
Nej, inte direkt. Lisa behöver visa medkänsla först, och Pelle måste förstå och ta till sig detta. Då har vi en varm och ömsesidig kommunikation dem emellan som kan läka sårade känslor. Lisa har säkert också några, efter den scenen.

>De skulle – om jag nu alls är på rätt spår – lika gärna med
>öppna ögon, ute ur ”matrix” kunna hamna i läget ”nu är vi
>arga på varandra.
Ja, det stämmer i princip, men jag tror att det enbart är i princip när det gäller små barn.

>Eller hör de destruktiva känslorna helt enkelt ”the matrix”
>till?
Den destruktiva *hanteringen* av känslorna hör till ”The Matrix”. Men känslorna finns kvar oavsett var man är. Objektet för känslan är det man projicerar på.

Hoppas att jag kunde belysa något litet bättre nu!

Inte heller jag är helt bekväm med denna tolkning av Matrix och jag håller delvis med Lazarous i hans beskrivning. För mig är Matrix ett betydligt större och komplexare system – i och för sig av ”projektioner” om man vill kalla det så. I Kristendom skulle det kanske heta ”syndens band”- det som man befrias ur. Men när man hamnar utanför projektionerna, synden eller Matrix – vad man nu väljer att kalla det – så blir det uppenbarat för en på ett oerhört tydligt vis.

Att hamna utanför Matrix är inte alls att ”låta bli” att projicera, eller synda. Det är inte heller att inte ”tillåta” sig att bli kränkt eller känna sig hotad. Det är som att komma ut ur den surrande ljudmiljö (som kanske är ens ego eller tankar, eller….?) och hamna i tystnaden. Att bli heliggjord, avskild. Och detta är ett helighetsmysterium. För mig.

Har man tillräckligt många gånger lärt sig att vandra ut i heligheten, genom tex. bön eller meditation så blir vägen dit lättare att finna. Och därute blir ens egen ansvarighet så tydlig och även spelet ”innanför”. I den oerhört skarpa tydligheten så blir kränktheten, hotet, projektionen, eller synden så oviktigt. Man ser att det tillhör en fiktiv värld. Eller som i filmen : en konstruerad programmering.

Så jag förstår väl Thomas sätt att beskriva Matrix, även om jag tycker att det är en förenkling som förtar komplexiteten. Men så är det med allt vad sant är. Inom ”burken” tenderar alltid sanningens ljus att bli en moralens ficklampa som hotande lyser en rakt i ansiktet.

Därmed inte sagt att vi måste vara mönsterpersoner. Vi har all rätt att misslyckas med våra goda föresatser. Om vi befinner oss utanför The Matrix har vi dessutom mycket lättare att acceptera vår ofullkomlighet!

Jo, men jag tror också att det finns ett sådant mönster i samhället. Det är nog ett första steg till frigörelse, tror jag. Liksom man som barn i trotsåldern måste träna sig på att säga ”nej” till allting, måste man kanske först säga ”nej, jag ändrar mig inte”, ända tills man inser att det är ett medvetet val man kan göra. Och då kommer den faktiska frigörelsen!

Jag blir också lite upprörd, inte av det du skriver utan av camillas kommentar om att kvinnan skulle vara undergiven när hon ber om ursäkt och försöker rätta till något som upprört mannen. Varför är man undergiven om man erkänner att man gjort något som upprör någon annan? Varför är det så farligt att be om ursäkt? Jag tycker mig se ett sånt mönster i samhället, det gäller både män och kvinnor men kanske mest kvinnor som försöker leva efter manliga regler och som har anammat männens värld i försöken att hitta ett jämlikare samhälle… oj, nu satte jag nog ut hakan:-)
Hur som helst så är jag ganska övertygad om att världen skulle bli en skönare plats om vi kunde se och agera utanför The Matrix (måste se filmen förresten!) för visst är vi manipulerade och en väg ut därifrån är ju precis som du skriver att försöka se livet från fler håll än sitt eget och sina egna, ofta outforskade, känslor.

Brabra!