Flykten ur Matrix

Ofta kommer jag på mig med att jag omedvetet spänner någon del av kroppen. T.ex. axlar och armar (jag märker att axlarna är uppdragna), eller någon del av ryggen (jag märker att jag är öm). När jag väl märker att jag är spänd kan jag slappna av, men strax är jag tillbaka i det spända läget igen, om jag inte lyckas vara konstant medveten om var spänningen brukar sitta. Det är ungefär som när jag hamnar i gamla tankemönster som jag egentligen helst vill bryta, och som jag kan bryta enbart när jag håller mig fullständigt medveten. Men vad kan man göra när man ännu inte har nått den personliga utveckligens heliga graal, att vara fullständigt medveten hela tiden?

Det man kan göra är att man försöker observera den känsla som finns under kroppsspänningen. Jag har märkt att spänningen oftast beror på något slags mental knut som sitter ganska långt under medveten nivå. När jag försöker observera känslan ligger den ganska långt från mitt vardagliga medvetande, och jag måste ofta anstränga mig ordentligt för att ”fånga” den.

Att däremot varje gång jag märker att jag håller upp axlarna dra ned dem och slappna av igen hjälper bara delvis, för så fort jag är omedveten igen åker axlarna upp. Det går nog att motarbeta spänningen även den vägen, om jag lyckas göra axelnedtagningen till en mycket regelbunden vana. Då släpper antagligen spänningen till slut.

Den andra metoden är att observera och gå in i känslan som ligger under spänningen, och försöka gräva i den för att se varifrån den kommer. Genom att ”titta” på den under meditation och göra den mindre dramatisk, mer kopplad till andra känslor, och jämförbar med andra känslor, så luckrar man upp känslan så att den inte längre behöver orsaka en kroppsspänning. Detta kan ta lång tid, men med enträgen övning så tror jag att de flesta kroppsspänningar kan kommas åt på detta sätt.

Därmed inte sagt att alla kroppsspänningar bäst behandlas på detta sätt, men varför inte prova? Att få ökat medvetande om en själv är alltid en investering värd ansträngningen.