Kan man få någon att inse att The Matrix finns?
Skrivet av Thomas Drakengren den februari 13, 2010
När man själv har börjat inse att våra projektioner bäddar in oss i en värld av illusioner, och inser hur vackert det är utanför (tvärtemot i filmen), är det ju lätt gjort att visa allt detta för sina medmänniskor, så att de också kan ta sig ut! Här lurar ytterligare en fälla. Du kan nämligen glida tillbaka ett stycke ned i The Matrix om du inte är försiktig.
Faran är att det är lätt att falla för sitt kontrollbehov. Man tror kanske att t.ex. ens partner bara måste förstå att det är tokigt att hålla på att projicera hela tiden. Att omgivningen är helt idiotisk som inte förstår! Man kanske faller för att fördöma eller förakta den som tycker att det verkar helknäppt att sitta och meditera när man kan titta på TV istället.
När man märker detta, har man fastnat i ytterligare några projektioner. För även om du tycker att det är jättejobbigt att några andra inte begriper vad du säger, hur fint ditt budskap än är, betyder det inte att de plötsligt är dumma och värda att förakta. Då har du fallit ned ett stycke i The Matrix igen. Då är det dags att meditera över saken, och istället se att det som ligger under din “jobbighetskänsla” är den positiva starka önskan att visa andra människor hur vacker världen är utanför The Matrix.
När man röjt undan det hindret börjar man inse vilka metoder man har till sitt förfogande, när det gäller att visa vägen ut. Den främsta metoden, som jag ser det, är att försöka leva som man lär, så att man blir en positiv kraft istället för t.ex. en gnällspik, för så blir det ju om man faller i fällan ovan.
Att försöka uttrycka sig, som jag gör här på bloggen, tycker jag också verkar fungera rätt bra. Har ni läsare några åsikter om detta, eller andra bra sätt?
drakhanna sade
Kul frågeställning. Men om man känner att man måste få någon annan att förstå att Matrix finns(eller kanske snarare inte finns) så är man ju inte ute ur det. För väl ute ur Matrix så tror jag inte man behöver övertyga andra om sina egna åsikter längre.
Thomas Drakengren sade
Ja, så tror jag också att det är. Men vem är helt ute ur The Matrix? Själv hittar jag ständigt fler delar av mig som finns kvar i The Matrix. Hur gör man i så fall för att ta sig ut helt och hållet, om det går?
Pontus Gagge sade
/…/
Kring tinget i sig självt, den vises sten
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.
Vem törs dock rycka undan slöjan kring
den rena verkligheten, tingens ting?
Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört
från det som ingen sett och ingen rört /…/
(Ur Ensamstående bildad herre, Hjalmar Gullberg)
Lycka till med ditt förmodande att du tar dig ur matrisen! Minner mig om en av novellerna i Lems Cyberiaden…
Thomas Drakengren sade
Det var en bra illustration!
Och tack, men jag vet inte om jag har något sådant förmodande. Nöjd är jag med ett litet steg i taget! Men att ha näsan ovanför vattenytan är förstås alltid skönt.
Vilken Cyberiad-novell menar du? De har inte direkt självbeskrivande titlar så jag hade svårt att hitta rätt.
Jonas Sal sade
Jag är själv splittrad i detta.
Personligen har jag fått mycket mer respekt för hur andra ser på sin omvärld, att det är en värld formad av erfarenheter och tankar. Jag berättar dock öppet om mina tidiga problem och erfarenheter, om hur jag tillslut insåg att min logiska och emotionella hjärna motarbetade varandra.
Detta har väckt intresse bland några av mina bekanta att börja titta på sitt egna filter och paradigm.
Problemet är dock att jag snabb dömer personer, jag måste jobba på att få bort det tankemönstret . Jag bor i Stockholm och tycker det är jobbigt att gå ut i city och åka kommunalt. På grund av att jag ser förvirring och lidande överallt.
Pontus Gagge sade
Nu har jag mina cyberiader nedpackade, men om jag minns det rätt var det en storvesirisk robot som sökte detronisera sin likaledes mekaniska kung med varjehanda strategem och fällor, vilka han i kraft av sina många personliga defekter och svagheter undgick, ända tills han pluggade in sig i en drömmaskin, vari han drömde att han pluggade in sig i en drömmaskin… och sedan, Philip K Dickiskt, inte kunde avgöra om han lyckats ta sig ur eller inte.
Fördomar är civilisationens grundval. Projektioner är tillsammans med metaforer grunden i det mänskliga medvetandet — åtminstone vad avser att försöka föreställa sig vad andra eller man själv tänker och känner!
Thomas Drakengren sade
Jonas: Jag förstår om det kan vara svårt att se allt lidande. Kanske det blir lättare om du ser vad din roll är. Du kan ju inte åtgärda alltsammans, men kanske kan du ändå hitta ett sätt att dra ditt strå till stacken? Du kan ju inte göra mer än vad du kan och vill, och sedan måste resten vara som det är. Och den underliggande känslan är ju alltid konstruktiv!
Pontus: Den novellen tror jag att jag minns, om än inte i detalj! Kanske dags att plocka upp Cyberiaden igen.
Jag håller dock fast vid att förståelsen för en situation inte minskar när man genomskådar och tar tillbaka en projektion, snarare är det tvärtom, att projektionen är en psykologisk förenkling av det man annars ser.
Jonas Sal sade
Tittade på det här igår.
George Leonard har skrivit en bok som heter “Mastery – The Keys to Success and Long-Term Fulfillment”.
Han tar upp problemet med att man faller tillbaka när man fått en insikt. Antingen ger man då ge upp eller jobba vidare tills man får en ny.
Här är en adress till kurvan: http://members.cox.net/visionquest220/img86.jpg
Thomas Drakengren sade
Det är nog värre än så ibland, för man kan också falla ned längre ned än där man varit tidigare! Och då gör man verkligen bäst i att inte ge upp.
Corleonia sade
Har följt dig lite till o från via Farsanmittilivet, och det är bra inlägg och diskussioner om illusioner och livskraft men jag vill bara svara eller kommentera det sista – jag håller med dig Thomas om att det är lätt att falla ner och längre än ner, men vad gör man om man liksom fastnat där nere? I”tänket” som är lite destruktivt, bara för det är lättare att låta bli att “ta sig upp igen”? Klart att man inte ska ge upp, utan att man ska försöka, men återigen, vilken knapp ska man ta i hissen, för i Matrix finns många våningar och plan med många dörrar, och alla kanske inte leder till Oraclet, och visst “allt är möjlig, bara man kan släppa tanken fri” (Free your mind)
Thomas Drakengren sade
Nej, det är inte lätt om man har fastnat långt nere. Och just att man fastnat gör ju i sig att det faktiskt inte finns någon enskild knapp som fungerar. Att man tror på att det finns ett mirakel som skall rädda en, alltså en knapp, tror jag snarare är till hinder.
Jag har ingen bra “lösning”, mer än att vara öppen för din destruktivitet och smärta, och försöka lista ut varför du befinner dig där du är. Om man inte vill kännas vid smärtan håller man sig nämligen kvar där man är. Om man inte fullt ut accepterar nuläget, stannar man kvar i nuläget. Där någonstans tror jag att nyckeln finns. Att våga släppa oviljan att vara där du är.
Det är förstås bara min gissning; du kan väl kommentera om jag är helt ute och cyklar!
Corleonia sade
Missade att du svarat, ursäkta! Tänkte bara kommentera lite.
Jag tror precis som du skriver att det är lättare att vara kvar i “fel känsla” just för att det är enklare än att ta sig upp, och knapplösningen är nog tillbakahållande, vilket gör att det borde vara bättre att ta tag i problemet, för att eliminera det hela eller i vart fall minska motståndet. Men när är människan klok, jag bara undrar.
Fick tips av en gammal vän: känn efter varför du känner som du gör. Det gjorde jag. Jag kom på varför alltihop var så galet från ruta 1. Alltså varför jag kände mig så galet ledsen. Sorgligt men sant. Känsla som jag inte ville ta till mig, men som jag nu måste ta till för att komma vidare. Och varje dag är en prövning. Varje dag är en tanke, tillbaka, och varje dag vill jag komma vidare. Och jag ska komma tillbaka.
Nej, du är inte alls fel ute, ville bara säga det:)
Thomas Drakengren sade
Ingen fara, kommentera när du vill!
Det verkar vara ett bra tips du fått. En bok jag nyligen läste (“Meeting the Dragon” av Robert Masters) har perspektivet att depressionen har ett mycket viktigt budskap under sig, bara man vågar gå in i känslan, i hela dess existens, med fokuserat medvetande (till skillnad från att hänge sig åt känslan). Alla svåra känslor kan hanteras på det viset, om man har modet (att se sanningen), tror jag!