Men om man ändå har hållit på med personlig utveckling under en tid, så kan man skilja på sitt intellekt och sina känslor, och då kan man ändå med intellektet inse att man befinner sig i offerpositionen, och med intellektet resonera sig fram till att man behöver göra något. Men inte är det mycket enklare, för vad skall man göra? Den emotionella delen av en själv är ibland inte särskilt mottaglig för logiska resonemang om att man alltid kan göra något för att göra saken bättre, även om det kan hjälpa ibland att resonera sig fram till något man faktiskt kan göra, och sedan göra detta. Nu är jag ute efter de fall när inte ens detta fungerar.

Vad kan man då göra när man känner sig som ett offer och inte kommer ur detta? Det kanske låter ovant och konstigt för en del av er, men man kan faktiskt behöva agera narcissistiskt ett slag. Detta är inte så illa som det låter; om man medvetet skall göra detta är man på det klara med konsekvenserna, och om man råkar säga något som någon blir ledsen av, kan man alltid be om ursäkt.

Vad menar jag med att agera narcissistiskt? Jo, att man med flit tar de offerkänslor man har, ser till att väcka sin inre ilska, och sedan lägger ut känslorna på omvärlden och dina (stackars) medmänniskor. Observera att det inte betyder att du faktiskt behöver säga eller göra något elakt. Försök låta bli det, men händer det kan du alltid be om ursäkt. Ditt beteende kommer inte att vara något du kommer att fortsätta med, utan är enbart till för att komma ur offerpositionen (som minsann inte heller är så trevlig för dina medmänniskor).

Skillnaden mellan detta narcissistiska beteende och en riktig narcissistiskt personlighetsstörd person är att den personlighetsstörda personen inte inser att något är fel på sig (utom kanske i korta stunder), och den personen kan inte heller be om ursäkt. Så du behöver inte tro att du ställer till så mycket skada som en sådan!

Hur det kan se ut när du gör detta är t.ex. detta: du känner vanmakt över tillvaron eftersom du inte hinner både städa, jobba hemma med det du lovade, deklarera, hjälpa barnen med läxorna och klippa gräset. Du känner att det inte går att göra något åt situationen, och hamnar så i den otäcka offerpositionen. Rent intellektuellt inser du detta efter ett tag, när du har försökt ”komma upp”, men snabbt halkat ned igen. Se då till att projicera ut din känsla på någon person, kanske till och med din partner, och bli ordentligt arg. Förklara gärna först vad du hade tänkt göra, så att din partner inte blir alltför sårad av detta. Se till att bli riktigt arg, också! I och med att du är medveten om vad du gör är det ingen fara att du verkligen tror att din partner är ansvarig för din situation. Även om du efter detta halkar tillbaka i offerpositionen, se till att bli arg igen på samma vis. Du kan bli arg på dig själv också, det fungerar lika bra. Ilskan gör att du till slut inte längre kan inbilla dig att det inte går att göra något. Ilskan är ju den känsla som påkallar din uppmärksamhet att du behöver göra något! Och när du är arg är det bra mycket lättare att se vad det är du kan göra som gör din situation aningen bättre. För det finns alltid något du kan göra.

Varför inser man inte detta automatiskt, att man kan bli arg istället för att fastna i offerpositionen? Jag tror att många av oss inte riktigt har kunnat vara så arga som vi har behövt när vi har varit små, eftersom vi kanske hade föräldrar som inte kunde hantera att man blev arg på ett konstruktivt sätt. Då har ilskan på något sätt fastnat på vägen, och man har bra mycket lättare att fastna i offerpositionen. Då är detta ett bra sätt att ta igen den barndomsilska man aldrig fick visa! Och man förblir handlingskraftig även i jobbiga situationer.

Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.

Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.

Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.

Ja, det är väl ingen som har läst här tidigare som blir förvånad när jag rekommenderar var och en att hitta lyckan på insidan. Den finns där, hur illa (eller bra, förstås) man än har det. Genom att meditera och skapa sig en lugn observatör av ens inre tanke- och känsloliv har man en bas för lycka, som är mycket mer hållbar än den allra finaste semesterresa.

Därmed inte sagt att man inte skall åka på härliga semesterresor! Med mitt argument kan man förstås hävda att semester är helt onödigt, men man skall ju inte göra det onödigt svårt för sig, tycker jag. Det kan säkert vara givande att vara eremit eller annan typ av asket ett slag, men inte om man inte har ett konkret syfte med det. Så ha en finfin semester, allihop!

Men vi kan hitta en djupare anledning om vi tittar inne oss själva. Man brukar ju nämligen bete sig likadant mot sig själv som man gör mot andra människor, särskilt när det gäller reflexmässiga beteenden som det brukar vara när man dömer någon. Det är ju inte något man medvetet tänker över särskilt länge, och sedan beslutar sig för att man skall se någon som ”lat”. Och behandlar man sig själv illa kan man kanske ha lättare att se att man själv tar skada av det. När man väl inser denna symmetri blir man också plötsligt mer välvilligt inställd till andra människor; man får större medkänsla.

En annan anledning till att försöka låta bli att döma är att man när man håller på med personlig utveckling behöver vara mycket öppen till det som sker inom en själv (och allt utanför). Om man upplever något ”på insidan” och direkt klassificerar det som något man redan känner till (d.v.s. dömer), kommer man inte att hitta några nya fenomen eller ny kunskap i sitt inre, och det kommer att betyda att man fastnar i sin utveckling för gott. Man går in i en återvändsgränd, som man kanske bara kan komma ur genom en kris (t.ex. 40-årskris eller liknande), som tvingar en att se något som man inte redan känner till. För att utvecklas hjälper det oerhört att kunna observera sitt inre (och världen utanför) med ett öppet, medvetet sinne.

Ofta kan det vara svårt att skilja på att döma och att sätta gränser, och det är en viktig skillnad. Om jag märker att det är rent skadligt för mig att umgås med en viss person, kan jag medvetet besluta att undvika den personen, utan att för den skull döma vederbörande som ”elak”. Så det är möjligt, om än kanske svårt, att sätta gränser med bibehållen kärlek. Men försök, för så fort man dömer någon tar man själv skada!

Hur gör man då för att låta bli att döma? Den klassiska fällan här är att man när man väl vet att det är dumt att döma skäms så för att man råkar döma någon, så att man skapar en kraftig mental knut runt dömandet. Och då har man ju dömt sig själv på köpet! Tricket är att helt enkelt bara observera sig själv, så att jag ser ”nu dömde jag”, och lugnt kan konstatera ”det var ju inte bra, men så här kändes det”, och ”hur skall jag göra för att inte göra så nästa gång?”. Annars kommer man inte vidare. Man måste låta bli att döma sig själv för att låta bli att döma sig själv. Alltså är det bara att börja! En intellektuell förståelse räcker inte långt.

Metaforiskt,  eller beroende på hur verklig din insida är för dig, mer konkret, kan man säga att ditt inre antingen kommer att dra ihop dig som ett ostron som får citron på sig, eller så kommer du att vidga ditt inre för att få lugn och insikt om vad som behöver göras. Det första fallet resulterar oftast i att den lägre delen av hjärnan tar kommandot, och antingen en verbal eller fysisk mottack resulterar. De andra fallet kan också resultera i att man säger något eller till och med slår tillbaka, men om man säger något är det inte för att skada den andra, utan mer för att avvärja en eventuellt hotfull situation. Eller om det är ett barn som säger ”du är världens dummaste”, kan det vara att ge barnet en stor kram. Slår man tillbaka är det för att man inser att man måste, för att försvara sig själv, eller någon annan, och att det inte går att komma undan på något annat sätt. Typiskt har jag förstått att det är den andra typen av respons som eftersträvas i kampsporter; det är en positiv ingrediens i dessa, tycker jag. Det är inte bara själva tekniken att slåss som utvecklas, utan det finns även ett element av personlig utveckling med.

Vad blir då resultatet på insidan? De som bor kvar i den emotionella ”The Matrix” förväntar sig att alla människor fungerar som ostron, och säger elaka saker för att den andra skall dra ihop sig på insidan, och därmed ta skada! Resultatet av ”hopdragandet” sitter nämligen kvar efteråt, och behöver ”repareras” genom att man kanske talar med någon, går i terapi, eller att den som anföll ber om ursäkt. Om man däremot svarar med kärlek får man inte den skadan. Man är på sätt och vis sin egen instant-terapeut om man svarar på attacker på ett kärleksfullt sätt. Och genom att svara på det viset gör man sitt bästa för att konflikten inte skall eskalera. Genom ett sådant svar blir angripare som är kvar i ”The Matrix” förvirrade, och kan kanske till och med inse att det finns något därutanför.

Så, surfa ett tag på dina känslor istället för på internet!

Tillägg 5/6 -10: Jag inser att surfliknelsen är sämre för känslor som inte ”rör på sig” så mycket. Tänk då istället ”Om att klättra på sina känslor”, så fungerar samma teknik.

Det där lät förstås väldigt abstrakt och flummigt, men vi tar ett exempel. En bra regel är att man inte skall tänka elaka tankar om andra, eftersom man själv mår dåligt av negativa tankar, oavsett vem man tänker dem om. Låt säga att jag läser den regeln, och så skall jag försöka använda den. Och så råkar jag misslyckas, och en elak tanke flyger förbi. Vad gör jag då? Skäms och klandrar mig själv, eller förlåter mig själv? Det är alltså de alternativen som är fel sätt och rätt sätt. Oavsett om jag bestämmer mig för att älska andra som mig själv, att jag skall låta bli att skälla på mina barn, eller vilken regel jag än väljer, kan jag snarare befästa mitt oönskade beteende genom att klandra mig själv för att jag misslyckats. För om jag kopplar på en skamkänsla till mitt beteende minskar jag min medvetandegrad, och därmed min möjlighet att påverka det som händer i just det ögonblicket.

Och att lägga på ytterligare en regel om att du aldrig skall klandra dig själv, är förstås också dömt att misslyckas. För vad gör du när du råkar klandra dig själv? Förlåter du dig, eller klandrar du dig ytterligare?

Ja, vad skall man göra då, om man vill tipsa någon om hur man skall göra för att må bättre? Jag tror faktiskt att man om man läser beskrivningen av paradoxen ovan själv kan förstå vad utvägen är. Om man lyckas angripa just punkten att man skäms för sina misslyckanden, hamnar man ju automatiskt på ”rätt sida” i reglerna, och man kan plötsligt tillgodogöra sig den stora mängd levnadsregler som finns i samhället, både inom filosofi, religioner och psykologitidningar, eller var man nu hittar dem, utan att riskera att skapa skamknutar runt dem.

Och hur gör vi nu detta? Då är vi tillbaka på denna bloggs hemmaterritorium. Det gäller att i ögonblicket observera när skammen över ett misslyckande sätter in. Misslyckandet kan förstås vara i att följa en regel, men vilket misslyckande, eller något du inte är nöjd med, som helst, duger. Observera och känn skammen passera förbi, men gör inget av den. Låt den bara vara. Då skapar du nämligen ingen ny ”knut” i dig, och du löser upp den knut som fanns där en aning. Under kontrollerade former, alltså när du mediterar, kan du återkalla situationer då du skämts över något, och lugnt betrakta din reaktion. Då är du ju helt utom all fara, så det är enklare att hålla distansen till händelsen. Som om du hade varit i något slags fara annars, förresten! Men visst, det är ju det man tror innan man kommit över skammen.

Jag hoppas att jag genom detta inlägg kunnat peka på att levnadsregler oftast är bra, bara man tolkar dem på rätt sätt. Och att man inte genom att vara förlåtande mot sig själv behöver acceptera att man inte utvecklas. Man kan ha en stark vilja att förbättra sig trots att man accepterar sina misslyckanden!

När detta händer är det lätt att man inte tror att det finns något att göra mer än kanske att vänta ut känslan. Men det finns det! På samma sätt som att man kan känna att det drar ihop sig i bröstet, kan man om man har tillräckligt sinnesnärvaro, och efter att man har tränat länge, faktiskt motverka ”sammandragningen” med en vidgande handling i samma område. Som om man pumpar in värme i området, kan man tänka och känna när man gör detta. Om man lyckas med detta försvinner genast känslan av hopplöshet, även om grundkänslan finns kvar, och man kan agera konstruktivt på händelsen.

Detta är svårt, men det lönar sig att träna mycket, för att lära sig att bli medveten i just det ögonblicket. Det är litet som att träna upp en muskel man aldrig haft kontroll över tidigare, gissningsvis som att lära sig vifta på öronen eller näsvingarna (kan jag inte!).

Men rent konkret, vad är det som är ”mörkt”, hur vet man när man hittar något sådant?

Börja med att observera dina egna tankar. Ibland kommer det fram sådana tankar som man inte skulle vilja yttra så att någon hör det. Uppenbarligen ser man tankarna som otillåtna. Det är det jag menar med den ”mörka” sidan! Det är lätt gjort att skämmas över tanken, och att man knappt vill kännas vid sin tanke. Gör man det kommer man inte att hantera de känslor som gör att tanken kommer upp, och man kommer att skapa sig en känsloknut. Och som jag har skrivit om tidigare, så kan känsloknutarna göra att jag faktiskt inte kan hantera de situationer där känslan uppstår; jag kanske agerar på känslan och gör något som inte är bra för mig i situationen.

Så, om sådana ”otillåtna” tankar kommer upp, försök bara låta eventuella skamkänslor eller andra negativa känslor fara förbi, och acceptera fullständigt att du faktiskt tänker just dessa tankar. Inte förrän du accepterat att du har sådana tankar kan du förändra ditt sätt att tänka och agera!

Med ”hålla emot” menar jag att det finns något där som jag inte accepterar fullt ut. Jag har inte integrerat fakta i mig själv, utan jag försöker förneka antingen en känsla, eller hur något faktiskt förhåller sig. Och då gör det psykiskt ont, och jag blir blockerad i t.ex. hur öppen jag kan vara mot andra människor. Som alltid beter man sig likadant mot sig själv som mot andra människor. Om jag inte är öppen mot mig själv när det gäller ett särskilt område, kommer jag inte att klara av att vara öppen mot andra. Och vice versa, förstås.

Hur hanterar jag då detta? Principen är att jag försöker sluta hålla emot, och villigt acceptera det jag håller emot. Genom att fokusera på själva ”hålla-emot-känslan”, antingen i vardagen, eller under meditation, och försöka ”sänka garden” och släppa in det jag håller emot, kan jag lösa upp knuten. Jag har antagligen en reaktion som gör att jag automatiskt håller emot, så jag kan behöva genomskåda den reaktionen. Det man släpper in när man slutar hålla emot kan vara riktigt obehagligt, men det är bara att låta det flöda fram, så integrerar man och gör något positivt av det med automatik. Man kan förstås också träffa på ytterligare automatreaktioner där man håller emot, och grattis, då du fler knutar att lösa upp!

Ett typiskt exempel på denna sorts knut är när jag reagerar negativt på andra personer. Det betyder oftast att det finns något hos personen som jag inte vill acceptera, och då betyder det förstås i sin tur att motsvarande egenskap i mig själv är något som jag absolut inte accepterar. Nu är det ju så att alla egenskaper hos andra potentiellt finns hos oss själva (även om man kan välja att inte ge uttryck för den), men om man reagerar riktigt hatiskt på en egenskap hos någon annan, har man garanterat en riktigt ordentlig förträngning av motsvarande egenskap hos sig själv. Och löper därmed risk för att inte ha en medveten hantering av egenskapen hos sig själv. Sådana personer ser man i media då och då!

Nyckeln är som vanligt att vara medveten om allt, inklusive sina ”mörkare” sidor. Är man inte medveten om de mörka sidorna, är man kontrollerad av dem; så enkelt är det!

Den mekanismen använder jag väldigt mycket i mitt arbete med personlig utveckling, och är den metod som gör att jag kan generalisera många observationer till en ”större” insikt, och som därigenom möjliggör ”större” genombrott och förändringar. Om jag t.ex. observerar ett visst beteende hos mig själv, ett beteende hos andra, och ytterligare något inre fenomen hos mig själv, och inser att det finns en aspekt som är densamma (även om jag inte har ord för den), så har jag lärt mig något nytt, och kan därmed angripa problemet på en högre nivå, med mer vittomfattande möjliga vinningar.

För att göra detta gäller det att vara öppen och nyfiken, och aldrig få nog av att lära sig mer om sig själv. Och märker man hinder i sig själv mot detta, har man ingen ursäkt, för sådana hinder går förstås att angripa med metoder som jag skriver om här. Och det går att generalisera och lära sig mer även om hindren mot att vilja lära sig, även om det kan vara svårt att motivera sig.