Om juliga stressreaktioner

Så här före jul när det dels är dags för att knyta ihop höstens verksamhet på jobbet, och julförberedelserna hemma börjar pocka på uppmärksamhet, är det lätt att få stressreaktioner, och där har jag förstås hamnat, och har befunnit mig i någon månad. Jag tänkte göra en betraktelse över detta och se hur man kan förhålla sig till stressen om man lyckas hålla hjärnan klar i några ögonblick ibland.

Alla de saker som jag ”borde” göra brukar jag normalt sett ha på listor som jag plockar från, och då brukar det inte vara så svårt att vara nöjd med detta, så att jag vet med mig att jag förr eller senare kommer till skott med det som borde göras. Men när pappershögarna hopar sig och jag knappt ens hinner titta igenom dem för att skriva ned saker på listor över vad jag borde göra, då går hjärnan in i stressläge, och försöker hålla allt i huvudet, eftersom det uppenbarligen inte finns något externt stödsystem som går att lita på (läs t.ex. om David Allens begrepp ”Trusted System” för teori om detta). Och då har jag mindre utrymme för att hålla hjärnan klar, och därför sämre möjligheter att ta mig ur stressen. En fin fälla!

Jag tänkte börja med att titta på den rätt störande känsla som kan ligga och gnaga i ett sådant här läge, och som i alla fall påverkar mig starkt. Det är känslan av otillräcklighet eftersom jag vet att jag inte kommer att hinna med alla saker som jag vill hinna med. Så, tillsammans med alla de saker som snurrar runt i huvudet, och som vill bli gjorda, kommer denna känslan. Om man hade möjlighet att ha ett insiktsfullt ögonblick hade man ju betraktat sin känsla, tagit den på allvar, och insett att man faktiskt behöver prioritera.

En annan komponent som förvirrar mig i detta läge är att jag kanske inte vill acceptera att jag faktiskt inte klarar av alla de saker jag föresatt mig, även om det egentligen är uppenbart att det är helt omöjligt att hinna med alltsammans. Det är nämligen så att man behöver vara ganska lugn och klarsynt för att göra ett fullödigt accepterande, och det är ju just det man inte är när man är stressad.

Min analys ovan använder jag så här: om jag på detta vis har plockat ut några nyckelkomponenter i min julstress, kan jag fokusera på dem, och förhoppningsvis ta mig ur stressen. Och ju längre man har befunnit sig i stressläge, desto svårare är det att ta sig ut, men det går. Och även om man för ett ögonblick tänker att man borde meditera eller gå en promenad för att få ett bättre perspektiv, så är det svårt att ta sig för detta när man, just det, inte har något bra perspektiv.

Tyvärr är det nog så att det är enda vägen ut, att faktiskt få några ögonblick av perspektiv ibland, även när man är stressad, så att man kan bedöma vad man måste göra. Och grunden till att kunna få dessa ögonblick lägger man, gissa när, jo, förstås när man inte är inne i full stress, utan när man tränar på att hantera mindre vardagsproblem på ett konstruktivt sätt. Eller när man faktiskt har närvaron att meditera regelbundet.

Ytterligare en svår sak som kan ligga under och störa, är att man kanske inte ens har insett att man är värd att må bättre än att vara stressad under en längre tid. Det är ett av de svårare perspektiven att tillägna sig, så det behöver man också jobba med under tiden när man inte är stressad. Det är en del av det som brukar kallas god självkänsla.

Gilla läget, annars blir det inte bättre

Ett intressant psykologiskt fenomen är att man faktiskt inte kan (eller åtminstone blir det bra mycket svårare) förändra sin situation förrän man fullt ut accepterat läget. Om jag t.ex. vantrivs med min situation, på jobbet eller hemma eller någon annanstans, så lyckas jag typiskt sett aldrig göra något konstruktivt åt detta om jag faktiskt inte köper läget fullständigt, och med inre lugn kan säga: ”precis på detta vis är det, och jag vill inte alls att det skall vara så, men jag vill gå min situation till mötes med fullständig öppenhet och värme”. Ja, det var min variant av ”testmening”. Du har säkert en egen. Men det är innehållet jag vill åt: den trista situationen innehåller ingredienser av ”negativa” (ej konstruktivt hanterade) känslor, som jag först måste gå till mötes så att jag faktiskt kan se positivt på dem, innan jag kan utvinna deras innehåll och faktiskt hitta en konstruktiv lösning.

Mitt i detta fenomen finns gränslinjen mellan att använda personlig utveckling som snuttefilt (spiritual bypassing), eller som energikälla. Om jag tacklar mina negativa känslor genom att meditera för att få en lugn och skön bakgrund till de (fortfarande) negativa känslorna, är meditationen bara som ett bedövningsmedel. Om jag i meditationen (och här rekommenderas realtidsmeditation) istället ser till att verkligen se positivt på känslorna, så att jag gillar läget riktigt ordentligt, kan jag gå vidare med en konstruktiv lösning. Och det är inte bara att måttligt gilla läget som behövs. Man behöver vara riktigt uppfylld av glädje över att äntligen kunna åtgärda det man vantrivs med. Nöj dig inte med mindre!

Nyttan av att tacka

Om jag plågas av känslor som jag inte riktigt vill kännas vid, har jag en bra metod att dela med mig av. Oavsett om känslorna beror på att jag befinner mig en otrevlig situation (hm, en projektion, eller hur?) eller inte, så befinner jag mig i en fälla: jag accepterar nämligen inte mina känslor fullt ut. Ett slags kontrollbehov, alltså! Jag missar det faktum som ligger bakom känslan, nämligen att min modell av hur verkligheten borde vara inte överensstämmer med hur verkligheten verkligen är. Om jag hade (i nuet!) insett att det är just detta som känslan vill säga mig, hade det inte varit så svårt att acceptera känslan (vem vill inte stirra sanningen i vitögat, hrm?), och genom känslan sedan dessutom acceptera verkligheten som den är. Förstå då kan jag ju handla konstruktivt i nuet.

Den metod jag brukar använda tar mig från den intellektuella förståelsen att känslan säkert är nyttig för mig, till den emotionella acceptansen av känslan. Det är ju den delen som är svår! Att intellektuellt förstå att man behöver göra något, vad det än må vara, är ju aldrig tillräckligt för att verkligen ta till sig detta känslomässigt.

Vad är då metoden? Det är att vara tacksam för känslan, och helt enkelt säga ”tack för den här otäcka känslan!”. Att tacka för något, och verkligen mena det, är en handling som ger en djup acceptans i en själv, även om man inte gillar läget. Det blir en rätt skön kontrast mellan oviljan och tacksamheten, och med litet övning löses kontrasten upp i en acceptans av läget, så att det går att handla konstruktivt. Det är inte så noga vem du tackar, där har du ett alldeles fritt val! :-)

Nuet och kontrollen

Jag håller på att läsa bästsäljaren ”The Power of Now” av Eckhart Tolle. Undertiteln ”A Guide to Spiritual Enlightenment” är kanske litet väl pretentiös, men boken innehåller icke desto mindre en hel del goda tankar. Och en hel del överlapp med sådant jag brukar skriva om här; är ju alltid trevligt! :-)

Hans huvudtes är att anledningen till att vi samlar på oss så mycket ”psykologiskt skräp” är att vi inte förmår inse att allt som faktiskt existerar, i varje ögonblick vi tänker på det, är nuet. Historien existerar inte, och framtiden existerar inte. Och nuet är det enda vi faktiskt kan påverka i. Vi kan inte påverka historien, och inte framtiden. Enbart nuet. Inte så konstigt, egentligen.

Men de allra flesta människor hänger istället upp sig på historia och framtid, och är missnöjda dels med att saker som har hänt har hänt, och oroar sig för sådant de tror skall hända i framtiden, och glömmer därmed bort att påverka i nuet. Nuet försvinner på så sätt från tidsmedvetandet, och i och med detta frånsäger man sig möjligheten att påverka i den enda punkt där man faktiskt har någon inverkan.

Prova att föreställa er nuet på detta sätt, och se vad som händer! Det är inte alltid så lätt. Att inte acceptera nuet som det är är ju en sorts kontrollbehov. En tanke som hjälper till, som jag själv brukar använda, är att tänka att nuet faktiskt är precis så bra som det kan vara. Jag kan ju nämligen inte ändra det nu som är, och det är inte så svårt att acceptera när jag väl konfronteras med faktum. Däremot kan jag agera i nuet, men det som är, är ju helt enkelt på det viset.