Flykten ur Matrix

Tankar under färden

Inlägg märkta ‘barn’

Projektioner i kristendomen

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 20, 2008

För att hantera någon väsentlig del av kristendomen med min psykologiska ansats krävs en smula förarbete. Det jag tänker argumentera för är att det som kallas ”synd” i kristendomen (ja, även judendomen, förstås; är det ett centralt begrepp på fler håll?), är detsamma som jag beskrivit som ”projektion” här. Givet detta blir det inte så svårt att se likheterna mellan kristendom och buddhism, till att börja med. Gissningsvis är andra religioner ute efter samma psykologiska kärna, till större eller mindre grad.

En kort (och säkert naiv; jag är ingen teolog) sammanfattning av min uppfattning om synd i kristendomen:

  • Synd är något dåligt, som man inte skall göra
  • Synd är något som man kan bli förlåten från
  • Man kan få alla sina synder förlåtna, bara man tror tillräckligt
  • Det är eftersträvansvärt att få alla sina synder förlåtna
  • ”Syndernas förlåtelse” hänger på något sätt ihop med att ”se sanningen”
  • Synda kan man göra i ”tankar, ord och gärningar”
  • Ingen människa kan undvika att synda

Sådär, nu sitter ankorna på rad. :-)

Vi formulerar om detta i psykologisk form, så får vi se vad som händer.

  • Projektioner är något dåligt, som man inte skall göra
  • Projektioner är något som man kan behöva hjälp med att ta tillbaka (och känna sin egen smärta)
  • Man kan ta tillbaka alla sina projektioner, bara man tränar tillräckligt länge (tillräckligt många liv?)
  • Det är eftersträvansvärt att ta tillbaka sina projektioner
  • Att ta tillbaka sina projektioner hänger ihop med att se hur verkligheten är beskaffad (utan projicerade egenskaper)
  • Projicerar gör man inom sig genom att tillskriva någon/något en egenskap, eller agerar ut projektionen genom ord eller handlingar
  • Ingen människa kan undvika att projicera

Det verkar stämma bra än så länge, förutom kanske den sista punkten. Buddhisterna tycker ju att man faktiskt kan nå och inte bara approximera det som de kallar nirvana. Rimligtvis är detta den fullständiga insikten om världens beskaffenhet utan projektioner. Kristendomen ger ibland dubbla budskap här. Hur skall man kunna få alla sina synder förlåtna, samtidigt som man inte kan undvika att synda? Nå, vi nöjer oss med att det är förbaskat svårt att låta bli att projicera, tycker jag.

I och med detta har jag förstås inte visat att synd och projektion är samma sak. Det lär jag inte lyckas fullständigt med heller, men jag tänkte göra en mer beskrivande jämförelse, för att visa varför projektioner är riktigt dåliga, och varför det är svårt att beskriva något som definitivt inte involverar en projektion som synd. Sedan är jag nöjd med vad jag uppnått så här långt.

Först varför projektioner är dåliga. Vi har ju sett i tidigare inlägg att projektioner hindrar förståelse och växande, och hur man genom att projicera undviker att möta sina medmänniskor, och istället behandlar omvärlden som något som antingen stämmer eller inte stämmer med vår inre modell/karta. Det är ju otrevligt nog, bara det. Projektioner som man agerar på kan bli oerhört otrevliga. Som exempel, när en människa tror att en annan människa ”är” ond, och förtjänar att straffas. Agerar den förstnämnda/e på detta kan utgången bli mycket olycklig. Istället för att man bär sin smärta och försöker hitta en konstruktiv lösning. Ett mindre uppenbart exempel på när en projektion är skadlig är när en förälder tillskriver sitt barn en egenskap, som t.ex. ”duktig”, ”ordningsam”, ”slarvig”, ”ohyfsad” eller liknande. Det gör ju att föräldern inte man möta barnet som det är, och barnet får antagligen svårt att förhålla sig till sig själv på ett konstruktivt sätt. Den som bemötts som ”slarvig” under hela sin uppväxt och tagit detta till sig som sin identitet, har med säkerhet svårare att göra något åt saken, än den som blivit mött med förälderns vilja att hjälpa barnet långsiktigt när barnet inte hittar sina saker.

Kyrkan har under långa tider sett diverse varierande handlingar som syndiga, men det tror jag att man kan bortse från här. Det är ju snarare ett symptom på kyrkans önskan att ha makt, ett typiskt mänskligt fenomen som man kan träna sin ödmjukhet på. Se så svårt det är att reda ut vad som är viktigt och inte!

Sedan varför något som inte involverar en projektion inte borde betraktas som synd. Vi tar ett riktigt provocerande exempel, så går vi inte som katten runt het gröt. Vi provar helt enkelt med titta på det otäcka fallet att person A dödar person B. Måste det vara en synd i samtliga fall? Och i så fall, sammanfaller detta med när en projektion är väsentligen inblandad?

Om person A tycker att person B ”förtjänar” att bli dödad p.g.a. någon egenskap som A tillskriver B, kan man gissa, t.ex. ”hänsynslös utsugare”, ”ynkligt offer” eller liknande, har vi en projektion på gång. A kan inte ta hand om sin egen smärta, utan lägger den på B, som blir dödad. A får en temporär lindring av sin smärta genom den bedövningen som den fasansfulla handlingen (nu är det jag som projicerar) ger. Men smärtan kommer att vara kvar i en eller annan form tills den blir förlöst genom ett medvetet växande (är nog oerhört sällsynt, men ändå), eller ”förlåten” som det skulle heta i kristen terminologi.

Låt säga att A dödar B i rent självförsvar, och som den enda möjliga utvägen ur en extremt hotfull situation. A har här gjort ett medvetet övervägande, varit medveten om sina känslor, sin rädsla, sett B:s oförmåga att ta till sig A:s argument och vädjanden (det är förstås B som projicerar här), och kommit till den fruktansvärda slutsatsen att det enda möjliga som går att göra för att klara sig med rimlig chans är att döda B. A har alltså inte projicerat något på B, utan dödar sig som en allra sista utväg. Denna handling kommer förstås att ge en inre smärta som konsekvens för A (det får man alldeles säkert om man dödar någon, oavsett om det är i självförsvar), men någon förlåtelse är inte nödvändig så länge A faktiskt tar ansvar för sin egen smärta (även efteråt) och inte projicerar den som en egenskap. Så, jag skulle säga att detta, att som allra sista utväg döda någon i självförsvar, när inget annat var möjligt, inte är en synd. Detta kan man förstås argumentera länge om. Men vad finns att be om förlåtelse för, som A skulle ångra? Beslutet att döda var här helt genomtänkt, och en sista utväg. Alternativet var att själv bli dödad, så A har med största sannolikhet gjort det bästa hon/han kunde. Problemet är att det krävs oerhört mycket av A för att inte projicera, och se B som en ”hemsk mördare”, utan A måste bibehålla medkänslan för B även när A dödar B. Annars blir det en synd, tillika en projektion. Synd och projektion verkar sammanfalla väl, även i rätt extrema exempel.

Jag tror att vi därmed har tagit oss en bit mot ett närmande mellan psykologin, buddhismen och kristendomen, på så sätt att de verkar ha fundamentala delar gemensamma. Senare skall jag titta på ”förlåtelse” också, som är ett komplicerat fenomen. Det har jag ju bara berört i förbigående här.

Sparad i barn, psykologi, religion | Taggad: , , , , , , , , , , , | 1 Kommentar »

Kontrollbehov kontra medkänsla

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 18, 2008

Kontrollbehov följt av reaktion å ena sidan, och medkänsla följt av medveten handling å andra sidan, ser jag som två diametralt olika sätt att försöka nå till samma mål. Här behöver jag börja med att förklara begreppen en smula.

 Jag börjar med en abstrakt beskrivning av kontrollbehov, som kan vara ”svårknäckt” tills jag ger ett exempel. Inom sig har man som människa p.g.a. hur hjärnan fungerar en modell av hur man förväntar sig att världen runtomkring fungerar. T.ex. har man rätt bra koll på hur materiella objekt fungerar, och man har med hjälp av det man lärt sig i skolan fått in sådant som t.ex. elektromagnetiska vågor, så att man inte har något större problem att acceptera att information kan färdas genom ”intet”. Och man har också en modell av hur människor typiskt sett beter sig, inklusive av sitt eget tanke- och känsloliv.

Med ”modell” menar jag här en ”karta” som jag använder när jag navigerar i världen, och i min kontakt med andra människor och företeelser som jag stöter på i livet. Ja, man har säkert en modell av döden också, som man använder när det väl är dags…  Litet förenklat kan man säga att modellen ”består” av tankar och känslor, på så sätt att tankar är den ”logiska basen”, och känslorna är kopplade till olika fenomen i modellen.

Givet denna modell kan man förhålla sig till den på olika sätt, särsklit med avseende på när den skiljer sig från det jag observerar ute i världen. Min rätt starka hypotes är att min hjärna när den märker att det finns en skillnad mellan modellen och världen skickar ut en stark känslosignal som gör mig uppmärksam på att här finns något som jag inte är redo att hantera. Om någon av er läsare vet något om forskning inom psykologi eller neurofysiologi som säger något om detta, kommentera gärna detta inlägg så blir jag glad!

Nu är vi genast inne på ämnet för mitt tidigare inlägg om psykisk smärta, för det är just det man känner, med mindre eller större intensitet, i en sådan situation. Och kontrollbehovet, det uppstår när man inte kan se sin smärta konstruktivt, d.v.s. som ”här har jag en möjlighet att lära mig något” (det vore väl en rimlig ansats när man märker att ens modell av världen inte stämmer överens med vad jag faktiskt uppfattar genom mina sinnen). Då blir jag bara förlamad och antagligen rädd för situationen, och försöker istället anpassa världen till min modell. Där har vi kontrollbehovet i ett nötskal! Att försöka anpassa världen istället för sin modell, trots att världen faktiskt är annorlunda. Och metoden att komma över sitt kontrollbehov, det är som vanligt att ta ansvar för sina känslor, att plocka tillbaka sina projektioner, som jag skrivit om tidigare.

Med denna beskrivning ser man varför ack så välmenande människor (deras modell av världen är i grunden en modell som beskriver något positivt) är helt oförmögna att omsätta sin modell i verkligheten och snarare åstadkommer skada därigenom. T.ex. människor som förespråkar utopier av alla de slag där människor bara är snälla mot varandra (jag gissar att ni själva kan plocka fram ett antal exempel på alla politiska, religiösa och filosofiska håll) brukar ofta ha fullständig oförståelse för varför världen inte redan ser ut som de vill att den skall se ut. De är inte beredda att ta in världen som den är, och med medkänsla och aktiv medveten handling bidra till att förändra världen. Ja, ”de”, skriver jag. Men alla har vi väl mer eller mindre av detta i oss.

När man tar tillbaka sina projektioner och istället odlar sin medkänsla, får man alltså en annan metod att översätta skillnaden mellan modell och verklighet i handling, som är oerhört mycket mer världstillvänd än kontrollbehovet, som enbart är motiverat utifrån egna behov och reaktioner.

Till slut ett exempel på skillnaden mellan handling sporrad av kontrollbehov och handling sporrad av medkänsla. Vi föreställer oss en förälder som tycker att 15-åringar skall vara hemma klockan 21 på kvällen, oavsett vad. Det kan vara positivt eller negativt motiverat (d.v.s. bra eller dåliga skäl), vi bortser från detta. Av en händelse så är 15-åringen intresserad av att gå på fest på fredagen, och den festen slutar förstås inte förrän klockan 23. Utfallet kommer i båda våra exempel att bli att 15-åringen faktiskt inte får gå på festen, så att vi inte blandar fakta med känslomässig process. Vi kommer in i handlingen när 15-åringen just bett föräldern om lov att gå på festen i fråga.

Först kontrollbehovsfallet. Här kommer föräldern att uppleva en stor inre smärta när det blir en skillnad mellan förälderns inre modell (där 15-åringen faktiskt kommer hem klockan 21), och verkligheten. Vårt antagande är att föräldern inte kan föreställa sig en möjlighet att anpassa modellen, utan är helt förlamad av inre känslor, och kan därmed inte alls föreställa sig tonåringens tankar och känslor inför detta (t.ex. en stark önskan att få träffa sina kamrater under trevliga former). Man kan tänka sig olika sätt för föräldern att reagera på sina känslor, förenklat ”inåt” eller ”utåt”. Vi antar ”utåt”. Föräldern skäller ut 15-åringen, kanske ”förstår du inte att det vore helt oansvarigt av mig att släppa ut dig så sent, du kan ju bli nedslagen”, eller någon annan liknande projektion. 15-åringen har säkert ingen lust att diskutera med en förälder som inte visar något som helst intresse att förstå vad han/hon vill och varför, så här är det svårt att se en positiv utgång, om inte 15-åringen i sin tur är så känslomässigt mogen så att han/hon kan ta hand om sin förälders känslor. Oftast är det förstås inte så. Dels brukar 15-åringar ha ett turbulent känsloliv, och med en förälder som inte ens kan ta hand om sina egna känslor är väl chansen inte så stor att 15-åringen i sin tur har fått en så god känslomässig fostran att han/hon kan förhålla sig lugn i detta.

Så tar vi medkänslefallet. Föräldern upplever även här en inre smärta som ges av skillnaden mellan modell och ”riktig värld”, men ser konstruktivt på detta som en möjlighet att utvecklas (revidera sin inre modell). Föräldern vågar här vara öppen mot 15-åringen och berättar om sina känslor. T.ex. ”Nej, nu känner jag mig verkligen obehaglig till mods av att du skall vara ute så länge på kvällen. Det tycker jag inte alls om, eftersom det är ett sådant busliv just där du behöver gå.” För att försöka förstå hur världen verkligen är beskaffad (d.v.s. varför 15-åringar faktiskt inte alltid kommer hem klockan 21 när man vill det), försöker föräldern förstå varför 15-åringen vill gå på fest. 15-åringen berättar varför (på olika sätt beroende på mognadsgrad, förstås; det kan komma många projektioner här). Föräldern försöker verkligen ta in detta, och 15-åringar är inget undantag från mänskligheten; alla människor tycker om att bli förstådda och tagna på allvar. De pratar runt detta, och föräldern försöker att integrera 15-åringens tankar och känslor för att se om det går att rucka på förälderns önskan om försiktighet att gå på fest i just det området. Just i detta fall kom föräldern ändå fram till att det är bäst att vänta tills det är en fest i ett annat område som inte är lika farligt att ta sig hem från, och eftersom bilen var på reparation, så att det inte gick att hämta med bil. Och 15-åringen är besviken, men har ändå viss förståelse för förälderns resonemang. En konstruktiv lösning som ändå bibehåller båda parters integritet.

Sparad i barn, hjärnan, psykologi, religion, samhälle | Taggad: , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Fokus kontra omedvetna känslor

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 14, 2008

Jag har tidigare skrivit om faran med känslor som är omedvetna, att de lätt leder till att man projicerar, och att man kan göra känslor medvetna genom att observera, t.ex. under meditation, men även mitt i vardagen. Nu tänkte jag skriva några ord om en bra ansats när man har fått känslan att bli nästan medveten, men alldeles diffus.

Det hjärnan är bra på är ju nämligen att skapa begrepp. Det lilla barnet observerar världen runt om sig, som först är obegriplig, och sedan inser det att det finns mat, mamma, pappa, saker, syskon och så vidare, genom att skapa sig begreppsmodeller. Samma sak gör ju vuxna. Hur skulle vi annars förstå ”marknadsekonomi”, ”dysfunktionell relation”, ”geologisk epok” och andra relativt abstrakta begrepp? Och visst blir världen mycket mer lätthanterlig när man väl format sig begrepp av så svåra fenomen?

Alltså: när du känner en diffus känsla som du kanske inte riktigt kan placera, eller få grepp om, försök att observera med nyfiken blick så att du till slut, antagligen efter många, många försök, har skapat dig en fokuserad bild av vad känslan är. Hur obekväm och otrevlig känslan än är, så är den mer lätthanterlig när du har skapat dig ett begrepp av den. Och den blir mer och mer medveten ju tydligare konceptualiserad den är. Man kan gissa att omedvetna känslor är just omedvetna eftersom man aldrig fått hjälp med att sätta ord och beskriva dem. Just att hjälpa barn att beskriva sina känslor är ett erkänt bra sätt att hjälpa dem till hög emotionell intelligens.

Sparad i barn, psykologi | Taggad: , , , , , , | Lämna en kommentar »

Psykisk smärta, obehag och svåra situationer

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 11, 2008

Nu börjar vi närma oss de stora frågorna i livet. Vad är det egentligen som sker när man känner psykisk smärta (vi väntar med den fysiska till en annan gång när jag har bättre koll; definitivt är den besläktad!), känner allmänt obehag inför en situation, eller rentav är helt panikslagen inför något? Jag tänkte begränsa mig till att titta på de psykiska fenomenen inom en själv, för finns det så mycket annat egentligen? :-)

Tag t.ex. när man ser att man inte har städat, men borde städa, eller att man har oändligt många saker att göra på alldeles för kort tid. Eller att man har en anhörig som är mycket sjuk, eller att man blivit bestulen eller kanske misshandlad, har slut på pengar, eller vad det nu kan vara som är jobbigt. Hjärnan är snabb på att känna igen situationer där det krävs något extraordinärt, och pang, så har du en signal direkt från amygdala som inte går att bortse från. Du kanske projicerar den på någon annan (se tidigare inlägg om projektioner), så att du tror att det är något annat som är fel, och borde ändras (kanske är det till och med ibland produktivt att agera på detta), men allt är ändå resultatet av din egen reaktion.

Sammanfattningsvis, och förenklat: situationer som är ”svåra” eller ”jobbiga” är en signal till ditt ”medvetna jag” att du faktiskt inte riktigt vet hur du skall hantera den uppkomna situationen. Annars hade det ju inte varit jobbigt, eller hur? Och även om du projicerar känslan, är det du som inte kan hantera situationen, och inte föremålet för din projektion.

Problemet är här att många inte är uppfostrade av sina föräldrar (ja, när du var barn, alltså) till att få stöd i sina känslor. Om man inte får det stödet är det lätt att istället bli paralyserad av sin känsloreaktion, och stanna kvar in sin smärta. Läs t.ex. Jesper Juuls Ditt kompetenta barn, eller John Gottmans ”EQ för föräldrar” för att läsa mer om hur man gör i praktiken för att ge sitt barn (och sina medmänniskor) vettigt emotionellt stöd.

Man kan därför behöva peppa sig själv till att faktiskt betrakta sina känsloreaktioner i obehagliga situationer i kontexten ”här har jag en situation som jag faktiskt inte vet hur jag hanterar ännu, och där jag kan växa”. Då kan man ”vara sin egen förälder”, och ge sig själv emotionellt stöd. Barn blir ofta överväldigade av sina emotionella reaktioner, och behöver ju stöd i detta för att så småningom kunna mogna till vuxna människor. Och som vuxna har vi fortfarande den möjligheten; det är bara det att vi till största delen har oss själva att lita till när det gäller emotionellt stöd. En bra idé är ju också att hitta en livspartner, eller nära vänner, som man kan ge emotionellt stöd till och få detsamma från. Att växa tillsammans med andra ger så otroligt mycket mer än att bara växa själv.

Sparad i barn, psykologi | Taggad: , , , , , , , , , | 2 Kommentarer »

Projektioner

Skrivet av Thomas Drakengren den september 29, 2008

Här har vi ett kraftfullt basbegrepp. Vi tänker oss två små barn i sandlådan, Lisa och Pelle. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville ha. Pelle blir t.ex. arg, ledsen eller frustrerad. Pelle har ännu inte lärt sig att känslan är hans egen (svårt, här är medkännande vuxna så viktiga), utan han projicerar känslan på Lisa: ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så slår han till Lisa med en spade. Lisa blir arg, och förstör Pelles sandslott. Eller någon annan mindre konstruktiv händelseutveckling.

Om man tänkte sig att Lisa och Pelle vore vuxna (som har lärt sig att hantera sina känslor), skulle Pelle kanske säga ”Nej, Lisa, nu blev jag jätteledsen. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Det låter ju jättekul, får jag vara med?”. Och så vidare.

Många barn lär sig inte detta, och kan sedan som vuxna inte heller ge sina barn stöd i detta. Och så går det vidare, i generation efter generation.

Dagens uppgifter:

  • När hörde du vuxna projicera på varandra senast? Politiker? Medarbetare? Chefer? Föräldrar?
  • När projicerade ett barn senast på dig? Vad gjorde du då? Varför?

Sparad i psykologi | Taggad: , , , | Lämna en kommentar »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.