Jag har tidigare skrivit om faran med känslor som är omedvetna, att de lätt leder till att man projicerar, och att man kan göra känslor medvetna genom att observera, t.ex. under meditation, men även mitt i vardagen. Nu tänkte jag skriva några ord om en bra ansats när man har fått känslan att bli nästan medveten, men alldeles diffus.
Det hjärnan är bra på är ju nämligen att skapa begrepp. Det lilla barnet observerar världen runt om sig, som först är obegriplig, och sedan inser det att det finns mat, mamma, pappa, saker, syskon och så vidare, genom att skapa sig begreppsmodeller. Samma sak gör ju vuxna. Hur skulle vi annars förstå ”marknadsekonomi”, ”dysfunktionell relation”, ”geologisk epok” och andra relativt abstrakta begrepp? Och visst blir världen mycket mer lätthanterlig när man väl format sig begrepp av så svåra fenomen?
Alltså: när du känner en diffus känsla som du kanske inte riktigt kan placera, eller få grepp om, försök att observera med nyfiken blick så att du till slut, antagligen efter många, många försök, har skapat dig en fokuserad bild av vad känslan är. Hur obekväm och otrevlig känslan än är, så är den mer lätthanterlig när du har skapat dig ett begrepp av den. Och den blir mer och mer medveten ju tydligare konceptualiserad den är. Man kan gissa att omedvetna känslor är just omedvetna eftersom man aldrig fått hjälp med att sätta ord och beskriva dem. Just att hjälpa barn att beskriva sina känslor är ett erkänt bra sätt att hjälpa dem till hög emotionell intelligens.
