First, I have come to conclude that evil is real. It is not the figment of the imagination of a primitive religious mind feebly attempting to explain the unknown. There really are people, and institutions made up of people, who respond with hatred in the presence of goodness and would destroy the good insofar as it is in their power to do so. They do this not with conscious malice but blindly, lacking awareness of their own evil – indeed, seeking to avoid any such awareness. As has been described of the devil in religious literature, they hate the light and instinctively will do anything to extinguish it. They will destroy the light in their own children and in all other beings subject to their power.

Med denna inställning kan jag dessutom fortsätta tro att människor innerst inne är goda; det är nämligen så att det inte är självmotsägande! Ondska kommer ur handling, och potentialen att vara god finns ändå kvar innerst inne. Men vad spelar det för roll i praktiken? Jo, det gör att jag kan känna kärlek och respekt även för dem som genom handling visar att de är onda. Att jag behöver skydda mig själv i deras närvaro, och att jag kanske behöver hålla mig långt borta från dem, är förstås livsviktigt, och bör ha högre prioritet för mig.

Tyvärr är det ju så att även människor som kan klassificeras som onda enligt ovanstående faktiskt gör sitt bästa för att vara goda; det är bara det att den observerbara effekten av att försöka lindra sin inre intensiva smärta ibland är ett mord (jag läste någonstans att mördares belöningscentrum aktiveras när de dödar någon) eller andra fruktansvärda handlingar, och då spelar ju detta att de försöker göra sitt bästa mindre roll i praktiken.

Låt oss först titta på det vi kallar hjärnan, i något slags sammanhang med sin omvärld. Vi betraktar också alla de sätt som hjärnan kan få impulser från sin omvärld; vi kallar det perception. Vi kan utifrån detta perspektiv skilja på det som finns eller sker inuti hjärnan, från det som sker utanför, och som hjärnan kan få kännedom om via perceptionen. Hjärnan kan också styra kroppen så att den handlar och därmed påverkar världen.

En rätt klar bild, eller hur? Världen finns utanför hjärnan, och hjärnan tar in information om världen, och bearbetar denna på lämpligt vis, och bestämmer lämpliga åtgärder att utföra på grund av informationen. Det är denna enkla bild som jag tänkte försöka skaka om en smula. Här finns många alternativa angrepssätt.

Ett sätt är att säga att det inte alls är säkert att det finns en omvärld som vi ser den; det kan vara så att våra hjärnor förses med simulerade indata från en maskin. En roande saga på det temat finns beskriven i Lars Gustafssons bok ”Det sällsamma djuret från norr”. Visst kan detta vara en möjlighet, men det finns intressantare sätt att göra situationen svårbegriplig.

Betrakta bara situationen som sådan, med hjärnan tillsammans med sin omgivning. Så kan vi börja att ställa oss frågan hur vi kan veta att det finns en hjärna, och en omgivning, över huvud taget, och att det är hjärnan som behandlar information från omvärlden. Ja, hur vet vi det? Genom vetenskapen, förstås. Och hur fungerar vetenskapen? Genom att noggrant observera, generalisera, pröva, experimentera, falsifiera och korroborera (se lämplig bok om vetenskapsteori, detta är inte alldeles oomstritt). Alltså, genom att hjärnan tar in information, bearbetar, kommer på fina experiment, utför dem, observerar utfall i världen. Men var det inte just detta som vi sade att vetenskapen skulle användas till att visa? Ett cirkelresonemang, alltså.

Vi gör ett nytt försök att hitta en fast punkt i tillvaron, varmed vi kanske kan rubba jorden. Om vi antar att vi vet att hjärnan finns, trots ovanstående resonemang, var finns i så fall världen? Vägarna in i hjärnan via perceptionen handlar om fysikaliska fenomen som översätts till nervsignaler i våra sinnesorgan, och dessa sammanställs inuti hjärnan till något slags sammanhängande världsbild. T.ex. får vi inte med ljudfrekvenser ovan 20 kHz, och gammastrålning ser vi inte heller. Men med vetenskapen (vår utökade perception) får vi tillgång även till dessa i vår världsbild. Världsbilden finns alltså på insidan. Allt som händer upplevs på insidan. Så även vår kunskap om hjärnan, finns bara på insidan. Men vad är då utsidan? Vad innebär det över huvud taget att veta något om utsidan? Äsch, vi hittade ingen fast kunskap denna gång heller.

Vi provar ytterligare en utgångspunkt, genom att betrakta två hjärnor i kontext med omvärlden (ja, de sitter förstås i varsin varelse av något slag, enklast antar vi att det är människor). Vardera hjärnorna består ju av två hjärnhalvor, som har en smal kommunikationskanal mellan sig. Men vänta, de två hjärnorna har ju också en dubbelriktad kommunikationskanal mellan sig, nämligen den fysiska verkligheten och perceptionen. Och hjärnorna själva kan ju observera sig själva (d.v.s. något slags inre perception); man kan ju betrakta sina inre tankar och känslor. På samma sätt som de kan betrakta den andra hjärnan, och påverka den genom agerande. Exakt vad är det som gör att vi betraktar hjärnhalvorna som en och samma identitet, och de två hjärnorna som två skilda identiteter, och vad betyder det att vara en respektive två identiteter?

För mig är denna typ av frågor de som är riktigt existentiella, om man är noggrann och rigorös i analysen. Många anser att ”finns Gud” är en rimlig existentiell fråga att ställa, men jag tror verkligen att man behöver reda upp den typ av frågor som jag beskriver ovan, innan man tar sig an så löst formulerade frågor. Först ett vetenskapligt angreppssätt, sedan är det inte osannolikt att det blir ett utrymme kvar för religionen. Men den kommer att ha en helt annan karaktär än idag.

Själv tänker jag betrakta hjärnan som en entitet som får perception från världen, ända tills jag kommer till någon annan hållbar ståndpunkt. Det är ändå den enklaste och mest rimliga modell jag hittat. Det känns bra att vara medveten om att ståndpunkten inte är självklar.

Det finns många sätt att meditera på, och jag är ingen expert på det. Med syftet att plocka bort projektioner så är inte metodiken så svår till grunden, men kan göras godtyckligt svår med tiden. En mer erfaren meditatör skulle säkert tycka att min beskrivning är naiv, men jag är nöjd själv, än så länge!

Först sitter man bekvämt, stilla och avslappnat på ett lugnt ställe, och lovar sig att man inte skall resa sig upp vad som än händer. Sedan observerar man allt på ett så neutralt sätt som möjligt, d.v.s. utan onödiga känsloreaktioner. Yttre ljud, inre ljud, andning, känslor, tankar, allt. Om du t.ex. tänker att du genast vill sluta och resa dig upp, så observerar du även den tanken eller känslan. Om det kliar på näsan, observerar du kliandet, och agerar inte på det. Bara denna observationsövning ger väldigt god träning i att plocka hem sina projektioner. Sitt i minst 20 minuter, och gör det gärna varje kväll.

Detta är en grundteknik, som man sedan bygger vidare på med allt möjligt. För ögonblicket låter jag detta vara öppet till er egen kreativitet. Man kan uppnå riktigt intressanta resultat under meditation, bara man är observant och inte passiv.

När man tränat några gånger kommer man ganska snabbt ”ned” till ett läge där känslor och tankar är i stort sett stillade. Utmaningen här är att förbli aktiv, men det kan man förstås vänta med. Orden har svårt att räcka till här, men kommer du hit kan du prova att ”sträcka ut din existens åt alla håll”, och ligga kvar i detta, utan att släppa uppmärksamheten. Har du varit här tror jag att du begriper, annars märker du det när du är där.

För mig har det varit väldigt svårt att få till en regelbunden vana att meditera, så det är en tillräcklig utmaning i sig själv (tack till min kära hustru för hjälp med detta)! Om du är likadan, prova då att meditera i vardagen. Man kan göra samma observationsövning i realtid i vardagslivet, och då märker man ganska snabbt sina egna och andras projektioner. Litet av en ”ständig ytlig meditation”; det är ett bra stöd i dagens stressade samhälle.

Det var allt för denna gång. Kommentera gärna om det inte är begripligt eller användbart, för det vill jag gärna att det skall vara! I och med detta har jag presenterat grundverktygen för att man skall kunna öka förståelsen för (kärleken till) sig själv och andra.

Dagens övningar:

• Prova att meditera enligt denna enkla instruktion.
• Prova att observera dina känslor och tankar under något frustrerande möte på jobbet.