Kontrollbehov följt av reaktion å ena sidan, och medkänsla följt av medveten handling å andra sidan, ser jag som två diametralt olika sätt att försöka nå till samma mål. Här behöver jag börja med att förklara begreppen en smula.

 Jag börjar med en abstrakt beskrivning av kontrollbehov, som kan vara “svårknäckt” tills jag ger ett exempel. Inom sig har man som människa p.g.a. hur hjärnan fungerar en modell av hur man förväntar sig att världen runtomkring fungerar. T.ex. har man rätt bra koll på hur materiella objekt fungerar, och man har med hjälp av det man lärt sig i skolan fått in sådant som t.ex. elektromagnetiska vågor, så att man inte har något större problem att acceptera att information kan färdas genom “intet”. Och man har också en modell av hur människor typiskt sett beter sig, inklusive av sitt eget tanke- och känsloliv.

Med “modell” menar jag här en “karta” som jag använder när jag navigerar i världen, och i min kontakt med andra människor och företeelser som jag stöter på i livet. Ja, man har säkert en modell av döden också, som man använder när det väl är dags…  Litet förenklat kan man säga att modellen “består” av tankar och känslor, på så sätt att tankar är den “logiska basen”, och känslorna är kopplade till olika fenomen i modellen.

Givet denna modell kan man förhålla sig till den på olika sätt, särsklit med avseende på när den skiljer sig från det jag observerar ute i världen. Min rätt starka hypotes är att min hjärna när den märker att det finns en skillnad mellan modellen och världen skickar ut en stark känslosignal som gör mig uppmärksam på att här finns något som jag inte är redo att hantera. Om någon av er läsare vet något om forskning inom psykologi eller neurofysiologi som säger något om detta, kommentera gärna detta inlägg så blir jag glad!

Nu är vi genast inne på ämnet för mitt tidigare inlägg om psykisk smärta, för det är just det man känner, med mindre eller större intensitet, i en sådan situation. Och kontrollbehovet, det uppstår när man inte kan se sin smärta konstruktivt, d.v.s. som “här har jag en möjlighet att lära mig något” (det vore väl en rimlig ansats när man märker att ens modell av världen inte stämmer överens med vad jag faktiskt uppfattar genom mina sinnen). Då blir jag bara förlamad och antagligen rädd för situationen, och försöker istället anpassa världen till min modell. Där har vi kontrollbehovet i ett nötskal! Att försöka anpassa världen istället för sin modell, trots att världen faktiskt är annorlunda. Och metoden att komma över sitt kontrollbehov, det är som vanligt att ta ansvar för sina känslor, att plocka tillbaka sina projektioner, som jag skrivit om tidigare.

Med denna beskrivning ser man varför ack så välmenande människor (deras modell av världen är i grunden en modell som beskriver något positivt) är helt oförmögna att omsätta sin modell i verkligheten och snarare åstadkommer skada därigenom. T.ex. människor som förespråkar utopier av alla de slag där människor bara är snälla mot varandra (jag gissar att ni själva kan plocka fram ett antal exempel på alla politiska, religiösa och filosofiska håll) brukar ofta ha fullständig oförståelse för varför världen inte redan ser ut som de vill att den skall se ut. De är inte beredda att ta in världen som den är, och med medkänsla och aktiv medveten handling bidra till att förändra världen. Ja, “de”, skriver jag. Men alla har vi väl mer eller mindre av detta i oss.

När man tar tillbaka sina projektioner och istället odlar sin medkänsla, får man alltså en annan metod att översätta skillnaden mellan modell och verklighet i handling, som är oerhört mycket mer världstillvänd än kontrollbehovet, som enbart är motiverat utifrån egna behov och reaktioner.

Till slut ett exempel på skillnaden mellan handling sporrad av kontrollbehov och handling sporrad av medkänsla. Vi föreställer oss en förälder som tycker att 15-åringar skall vara hemma klockan 21 på kvällen, oavsett vad. Det kan vara positivt eller negativt motiverat (d.v.s. bra eller dåliga skäl), vi bortser från detta. Av en händelse så är 15-åringen intresserad av att gå på fest på fredagen, och den festen slutar förstås inte förrän klockan 23. Utfallet kommer i båda våra exempel att bli att 15-åringen faktiskt inte får gå på festen, så att vi inte blandar fakta med känslomässig process. Vi kommer in i handlingen när 15-åringen just bett föräldern om lov att gå på festen i fråga.

Först kontrollbehovsfallet. Här kommer föräldern att uppleva en stor inre smärta när det blir en skillnad mellan förälderns inre modell (där 15-åringen faktiskt kommer hem klockan 21), och verkligheten. Vårt antagande är att föräldern inte kan föreställa sig en möjlighet att anpassa modellen, utan är helt förlamad av inre känslor, och kan därmed inte alls föreställa sig tonåringens tankar och känslor inför detta (t.ex. en stark önskan att få träffa sina kamrater under trevliga former). Man kan tänka sig olika sätt för föräldern att reagera på sina känslor, förenklat “inåt” eller “utåt”. Vi antar “utåt”. Föräldern skäller ut 15-åringen, kanske “förstår du inte att det vore helt oansvarigt av mig att släppa ut dig så sent, du kan ju bli nedslagen”, eller någon annan liknande projektion. 15-åringen har säkert ingen lust att diskutera med en förälder som inte visar något som helst intresse att förstå vad han/hon vill och varför, så här är det svårt att se en positiv utgång, om inte 15-åringen i sin tur är så känslomässigt mogen så att han/hon kan ta hand om sin förälders känslor. Oftast är det förstås inte så. Dels brukar 15-åringar ha ett turbulent känsloliv, och med en förälder som inte ens kan ta hand om sina egna känslor är väl chansen inte så stor att 15-åringen i sin tur har fått en så god känslomässig fostran att han/hon kan förhålla sig lugn i detta.

Så tar vi medkänslefallet. Föräldern upplever även här en inre smärta som ges av skillnaden mellan modell och “riktig värld”, men ser konstruktivt på detta som en möjlighet att utvecklas (revidera sin inre modell). Föräldern vågar här vara öppen mot 15-åringen och berättar om sina känslor. T.ex. “Nej, nu känner jag mig verkligen obehaglig till mods av att du skall vara ute så länge på kvällen. Det tycker jag inte alls om, eftersom det är ett sådant busliv just där du behöver gå.” För att försöka förstå hur världen verkligen är beskaffad (d.v.s. varför 15-åringar faktiskt inte alltid kommer hem klockan 21 när man vill det), försöker föräldern förstå varför 15-åringen vill gå på fest. 15-åringen berättar varför (på olika sätt beroende på mognadsgrad, förstås; det kan komma många projektioner här). Föräldern försöker verkligen ta in detta, och 15-åringar är inget undantag från mänskligheten; alla människor tycker om att bli förstådda och tagna på allvar. De pratar runt detta, och föräldern försöker att integrera 15-åringens tankar och känslor för att se om det går att rucka på förälderns önskan om försiktighet att gå på fest i just det området. Just i detta fall kom föräldern ändå fram till att det är bäst att vänta tills det är en fest i ett annat område som inte är lika farligt att ta sig hem från, och eftersom bilen var på reparation, så att det inte gick att hämta med bil. Och 15-åringen är besviken, men har ändå viss förståelse för förälderns resonemang. En konstruktiv lösning som ändå bibehåller båda parters integritet.