Nu börjar vi närma oss de stora frågorna i livet. Vad är det egentligen som sker när man känner psykisk smärta (vi väntar med den fysiska till en annan gång när jag har bättre koll; definitivt är den besläktad!), känner allmänt obehag inför en situation, eller rentav är helt panikslagen inför något? Jag tänkte begränsa mig till att titta på de psykiska fenomenen inom en själv, för finns det så mycket annat egentligen?

Tag t.ex. när man ser att man inte har städat, men borde städa, eller att man har oändligt många saker att göra på alldeles för kort tid. Eller att man har en anhörig som är mycket sjuk, eller att man blivit bestulen eller kanske misshandlad, har slut på pengar, eller vad det nu kan vara som är jobbigt. Hjärnan är snabb på att känna igen situationer där det krävs något extraordinärt, och pang, så har du en signal direkt från amygdala som inte går att bortse från. Du kanske projicerar den på någon annan (se tidigare inlägg om projektioner), så att du tror att det är något annat som är fel, och borde ändras (kanske är det till och med ibland produktivt att agera på detta), men allt är ändå resultatet av din egen reaktion.

Sammanfattningsvis, och förenklat: situationer som är ”svåra” eller ”jobbiga” är en signal till ditt ”medvetna jag” att du faktiskt inte riktigt vet hur du skall hantera den uppkomna situationen. Annars hade det ju inte varit jobbigt, eller hur? Och även om du projicerar känslan, är det du som inte kan hantera situationen, och inte föremålet för din projektion.

Problemet är här att många inte är uppfostrade av sina föräldrar (ja, när du var barn, alltså) till att få stöd i sina känslor. Om man inte får det stödet är det lätt att istället bli paralyserad av sin känsloreaktion, och stanna kvar in sin smärta. Läs t.ex. Jesper Juuls Ditt kompetenta barn, eller John Gottmans ”EQ för föräldrar” för att läsa mer om hur man gör i praktiken för att ge sitt barn (och sina medmänniskor) vettigt emotionellt stöd.

Man kan därför behöva peppa sig själv till att faktiskt betrakta sina känsloreaktioner i obehagliga situationer i kontexten ”här har jag en situation som jag faktiskt inte vet hur jag hanterar ännu, och där jag kan växa”. Då kan man ”vara sin egen förälder”, och ge sig själv emotionellt stöd. Barn blir ofta överväldigade av sina emotionella reaktioner, och behöver ju stöd i detta för att så småningom kunna mogna till vuxna människor. Och som vuxna har vi fortfarande den möjligheten; det är bara det att vi till största delen har oss själva att lita till när det gäller emotionellt stöd. En bra idé är ju också att hitta en livspartner, eller nära vänner, som man kan ge emotionellt stöd till och få detsamma från. Att växa tillsammans med andra ger så otroligt mycket mer än att bara växa själv.