Glömskeimpulser

mars 5, 2010 — Thomas Drakengren

Ibland händer det att jag håller på att tänka på något som jag känner är viktigt, men jag är i det läget att jag ännu inte har förstått vad det är jag tänker på, utan jag befinner mig i något slags utkristalliseringsfas. Det kanske låter flummigt, men det är så jag upplever läget. Just då kommer det ganska ofta en stark känsloimpuls någonstansifrån, som gör att jag helt glömmer bort det jag funderade på. Eftersom det jag tänkte på var så pass ogripbart är det mycket svårt att återskapa tankeläget. Det är ungefär som att på morgonen när väckarklockan ringt försöka komma ihåg och skriva ned vad man drömt! (Det går lättare om man skriver innan man öppnat ögonen, fick jag ett tips om. Stämmer faktiskt!)

På något sätt verkar det som en del av mig inte alls är intresserad av att tänka på just det där jag tänkte på, och så kan det säkert vara. Man sitter ju lätt fast i gamla föreställningar eftersom p.g.a. sina starka känsloreaktioner. Nu funderar jag på hur jag kan göra för att få del av min tankeförmåga utan att bli utstörd. Det bästa borde vara att försöka observera när störningen inträffar, för att få perspektiv på reaktionen, och kanske att försöka avgöra vad reaktionen beror på. Det jobbiga är att impulsen kommer så snabbt, och försvinner nästan lika fort, så jag får vara alert för att kunna observera. Och ytterligare en störning som stör denna observation är att jag förstås blir irriterad över att jag förlorade mitt ursprungliga tankespår. Men jag är envis, så det skall nog gå bra!

Någon av er läsare som känner igen er? Har ni någon annan metod?

Postat i personlig utveckling, psykologi. Etiketter , , , , , . 2 kommentarer »

Ansvar för känslor

januari 28, 2010 — Thomas Drakengren

Att man har svårt att hantera sina känslor kan bero på att man inte tar ansvar för dem; att man även om man kanske förstår rent intellektuellt att känslor produceras i ens egen hjärna ändå undermedvetet har föreställningen att känslan är någon annans ”fel”. Det är inte lätt att ta på sig det fulla ansvaret för sina känslor, men när man väl har gjort det kan man känna en mycket stor frihet.

Här kommer ett sätt att träna på att ta ansvar för sina känslor. Varje gång du känner någon stark känsla som du inte känner dig hemma med eller har obehag av, eller tycker att någon annan är irriterande eller obehaglig (alltså när du inte har tagit tillbaka projektionen än), så kan du säga tyst för dig själv, ”jag har det fulla ansvaret för denna känsla”. Försök att verkligen mena vad du säger. Det kan vara riktigt svårt att göra det, men till slut, efter mycket träning, kommer det att ha effekten att du faktiskt tar ansvaret för känslan, och du har kommit en bit på väg ur The Matrix.

Postat i hjärnan, personlig utveckling. Etiketter , , , , . Lämna en kommentar »

Kroppsspänningar

januari 25, 2010 — Thomas Drakengren

Ofta kommer jag på mig med att jag omedvetet spänner någon del av kroppen. T.ex. axlar och armar (jag märker att axlarna är uppdragna), eller någon del av ryggen (jag märker att jag är öm). När jag väl märker att jag är spänd kan jag slappna av, men strax är jag tillbaka i det spända läget igen, om jag inte lyckas vara konstant medveten om var spänningen brukar sitta. Det är ungefär som när jag hamnar i gamla tankemönster som jag egentligen helst vill bryta, och som jag kan bryta enbart när jag håller mig fullständigt medveten. Men vad kan man göra när man ännu inte har nått den personliga utveckligens heliga graal, att vara fullständigt medveten hela tiden?

Det man kan göra är att man försöker observera den känsla som finns under kroppsspänningen. Jag har märkt att spänningen oftast beror på något slags mental knut som sitter ganska långt under medveten nivå. När jag försöker observera känslan ligger den ganska långt från mitt vardagliga medvetande, och jag måste ofta anstränga mig ordentligt för att ”fånga” den.

Att däremot varje gång jag märker att jag håller upp axlarna dra ned dem och slappna av igen hjälper bara delvis, för så fort jag är omedveten igen åker axlarna upp. Det går nog att motarbeta spänningen även den vägen, om jag lyckas göra axelnedtagningen till en mycket regelbunden vana. Då släpper antagligen spänningen till slut.

Den andra metoden är att observera och gå in i känslan som ligger under spänningen, och försöka gräva i den för att se varifrån den kommer. Genom att ”titta” på den under meditation och göra den mindre dramatisk, mer kopplad till andra känslor, och jämförbar med andra känslor, så luckrar man upp känslan så att den inte längre behöver orsaka en kroppsspänning. Detta kan ta lång tid, men med enträgen övning så tror jag att de flesta kroppsspänningar kan kommas åt på detta sätt.

Därmed inte sagt att alla kroppsspänningar bäst behandlas på detta sätt, men varför inte prova? Att få ökat medvetande om en själv är alltid en investering värd ansträngningen.

Postat i kroppen, personlig utveckling. Etiketter , , , , , , . Lämna en kommentar »

Personlig utveckling som förening av saklägen

januari 23, 2010 — Thomas Drakengren

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! :-)

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! :-) Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

Postat i personlig utveckling, personligt, psykologi, religion. Etiketter , , , , , , , , , , , , . 4 kommentarer »

Medvetenhet i realtid

januari 2, 2010 — Thomas Drakengren

Jag skriver ju mycket här om att vara medveten om vad som sker på insidan av oss, i form av tankar, känslor, reaktioner och vad som finns, men jag har inte skrivit så tydligt om vilket slags medvetenhet jag avser.

Det man kanske i första hand tänker på, om man inte upplevt något annat, är att man alltid kan titta tillbaka en stund i tiden och betrakta vad som hände alldeles nyss, som att man t.ex. kände ilska, att man reagerade på det ena eller andra sättet, eller att en tanke for genom huvudet.

Det är svårt nog att hela tiden upprätthålla en sådan medvetenhet, men även om det är så, är man fortfarande i någon form av autopilotläge vid den nivån av medvetenhet. Den allra ”bästa” medvetenheten är när man i realtid (d.v.s. precis i nuet) kan ha en medvetenhet om exakt vad som händer på insidan (ja, man får ju med utsidan på köpet). Litet som om man är nedsänkt i en flod och hela tiden känner vad som passerar förbi.

Om man kan hålla sig i denna medvetenhet i realtid, hur starka eller svåra känslor man än upplever, har man möjlighet att förhålla sig till vad som händer på ett helt annat sätt. Ett sätt som gör att man utvecklar sig betydligt mycket fortare.

Men hur gör man? Enkla råd, som vanligt. Träna, träna och träna. Och meditera. En nyckel är att man inte får ”haka upp sig” på att något händer, utan att man bara låter allt hända. Det ”svar” (en handling) man ger på händelserna är enbart konstruktiva, positiva svar.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , , . 6 kommentarer »

Gränssättning

november 29, 2009 — Thomas Drakengren

I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar ”The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet ”Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga ”stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta ”Ditt kompetenta barn”, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.

Postat i barn, personlig utveckling, personligt, psykologi. Etiketter , , , , , , , . 4 kommentarer »

Att se sig själv från utsidan

november 13, 2009 — Thomas Drakengren

Om jag är stressad över något, även om jag egentligen tycker att det är irrationellt att vara stressad (t.ex. den där websidan som tar evigheter att komma upp), kan jag ganska enkelt plocka bort stressen genom att ärligt se mig själv ”från utsidan”. Om man först tänker att man ser en annan person, t.ex. en kollega, i samma situation. Hon skriver webadressen, och webläsaren kämpar med att ladda in sidan, och stress uppstår hos henne. Blir även du stressad av detta? (Om man bortser från att stresskänslor kan ”smitta”, förstås.) Sedan gör du samma betraktelse av dig själv, just i stunden då du själv är stressad. Betrakta dig riktigt ärligt och se vad som är sant i situationen och inte. Försök gärna le åt dig själv, och känn igen situationen från många gånger tidigare. Då är det inte så farligt, eller hur?

Medvetenhet är en viktig nyckel till att kunna vara avslappnad inför de flesta situationer.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , . 5 kommentarer »

Hur man kommer närmare varandra, utanför The Matrix

november 7, 2009 — Thomas Drakengren

När man har tagit sig ut ur The Matrix, med liknelsen som jag använder här på bloggen, d.v.s. att man börjat förstå att man kan ta hem sina projektioner, att det är mina egna känslor som spökar, och inte andra människor som är besvärliga, och att var och en ansvarar för sina egna känslor och handlingar, kan man komma närmare varandra på ett helt annat sätt än förut.

Man behöver nämligen inte vara rädd för hur den andra personen reagerar, när man själv säger något. Att ”göra bort sig” existerar inte längre. Man behöver inte heller vara rädd för att den andra personen skall bli arg (såvida det inte är någon i klass med en våldsbrottsling eller påtänd knarkare), för det är helt OK om någon blir arg. Det är vederbörandes eget ansvar. Om dessutom den andra personen också har vaknat upp ur The Matrix, kan man därigenom få en mycket varm kontakt, där båda parter kan vara ärliga utan att bry sig alltför mycket om den andras reaktioner. Om en part reagerar på något den andra säger, kan den andra parten svara med medkänsla istället för att ett spel med projektioner tar fart, skamkänslor kommer upp, och båda personer låser sig bakom sina respektive fasader. Istället kan man komma närmare varandra genom en nära och ärlig kommunikation, där man lär känna både styrkor och svagheter hos varandra under samtalet.

När man samtalar med en annan människa krävs till en början ett visst mod att stanna kvar i sig själv, och låta var och en ta ansvar för sina känslor. Man kan både ha svårt att se att man själv har ansvar för det man säger, och ha svårt att verkligen stå för det man säger (så att man inte bara säger något som man tror att den andra förväntar sig). Och så kan man ha svårt att låta bli att anpassa det man säger efter vilka känslor man förväntar sig att den andra skall reagera med, på det man säger. Det är förstås så att det kan finnas riktigt känsliga ämnen för den andra personen att prata om, men alla sådana kan man själv rimligtvis inte ha koll på. Och råkar man träffa på något sådant ämne kan man helt enkelt be om ursäkt, och då har man ändå gjort så gott man har kunnat. Att vara rädd att säga fel hela tiden ger knappast någon trevlig och innerlig konversation för någondera parten.

Att komma till detta läge är som alltid var och ens personliga ansvar. Om man inte når denna nivå av kommunikation går det inte att skylla på någondera parten, utan man har alltid sitt eget ansvar för sin del. Man kan förstås tipsa den andra parten, eller göra honom eller henne tryggare i samtalet, men det är sällsynt att man genom ett samtal kan väcka någon så att han eller hon stiger ut ur The Matrix. Det beslutet måste komma inifrån.

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , , , . 2 kommentarer »

Att erövra normallägen

oktober 12, 2009 — Thomas Drakengren

Det som tenderar att utmärka de tillfällen som jag efteråt känner att jag skulle ha kunnat hantera bättre, är att jag på något sätt uppfattar dem som ”onormala”. D.v.s. jag accepterar inte riktigt situationen som något som jag känner igen, eller åtminstone vill jag inte erkänna att den brukar inträffa ofta, även om det faktiskt är så att det är en väldigt vanlig situation.

Ett konkret exempel från idag! Jag plöjer mig fram genom tunneln mellan tåget och tunnelbanan vid Stockholms Centralstation, och från överallt dyker det fram stressade och sammanbitna människor, den ena efter den andra. Riktigt jobbigt var det! Ända tills jag insåg att jag har gått där väldigt många gånger, och att det i stort sett är likadant varenda gång. Efter den insikten kunde jag se situationen som ett ”normalläge”, och istället betrakta känslorna inom mig. Känslorna far visserligen fortfarande fram och tillbaka som reaktion på dessa människor, men nu agerar jag inte längre på känslorna. Dessutom kan jag i det lugn som då infinner sig faktiskt urskilja att en och annan person faktiskt ser riktigt harmonisk ut, och att jag genom det ökade lugnet dessutom blir som en av dessa personer. (Hoppas att jag inte såg alltför sur ut tidigare!) Genom en liten insikt kan man plötsligt vända hela sitt perspektiv. Det kallar jag energieffektivitet!

En bra riktning att sikta mot när det gäller personlig utveckling, är att försöka få fler och fler situationer att vara ”normala”. Eller snarare att inse att de är normala, för det är de redan. Man har bara inte märkt det ännu.

Postat i personlig utveckling, personligt. Etiketter , , , , , . 2 kommentarer »

Insida och utsida

september 20, 2009 — Thomas Drakengren

Idag var jag ute på promenad i det vackra varma höstvädret härhemma, och när jag gick nere vid vattnet och mötte en dam som tittade surt framför sig (inte på mig, tror jag), så märkte jag att jag har en starkt negativ reaktion på sura människor. Det visste jag väl redan tidigare, men jag blev uppmärksammad på det i ögonblicket.

Vad händer då om jag vid detta tillfälle agerar ut min känsla, och tittar surt tillbaka som om hon hade gjort mig något ont? Då får hon bekräftelse på att andra människor inte vill henne väl, och hennes surhet fastnar ännu hårdare. Och hon reagerar väl antagligen i sin tur på min sura blick, och jag får ytterligare bekräftelse på att hon vill mig något ont. Så kan vi gå där båda två och vara sura. Frågan är vem som är mest sur i det fallet, och om det är viktigt vem som är sur först. Knappast!

Men vad betyder då min starka reaktion i ljuset av detta? Antagligen betyder det att även jag har potential att vara sur på samma sätt, och om jag inte är medveten om min känsla så att jag kan låta bli att agera på den, så är det säkert sur jag blir, precis som denna dam. Här ser man att det finns utrymme för ödmjukhet; innan jag insåg detta har jag haft lätt att ”döma” sura människor. Men det sura finns ju även i mig, så det gör ju ingen nytta alls, snarare skada.

En slutsats av detta är att min reaktion på andra människor säger mycket om mig själv. Om jag reagerar starkt på sura människor är jag antagligen inte nådigt inställd till om jag själv skulle bli sur (och det gör ju knappast saken bättre).

En andra slutsats av detta är att jag kan använda min reaktion på andra människor (eller företeelser; generalisera så långt du tycker att det fungerar!) till att hitta egenskaper hos mig själv som jag automatiskt skulle döma hos mig själv, om eller när de tittar fram. Saker som jag inte kan se nyanserat på, och som antagligen resulterar i ett omedvetet agerande på känslan.

Ett exempel från mig själv. Om jag ständigt reagerar på när andra stavar ord felaktigt (har stämt på mig tidigare!) eller använder språket ”fel”, så är jag antagligen mycket litet förlåtande till om jag själv skulle råka skicka ut ett email till hela företaget, där jag har stavat ett ord fel, eller uttryckt mig språkligt klumpigt. I så fall kommer jag kanske att må riktigt dåligt av detta email, istället för att förlåta mig själv, eftersom det faktiskt är helt mänskligt att stava fel. Det är till och med helt mänskligt att inte vara så bra på att stava eller formulera sig.

Och tänk nu om det på detta företag finns andra personer som också har starka reaktioner på språkfel, och kommer till mig för att klaga. Då får jag min reaktion styrkt; det var ju verkligen helt förfärligt, det jag skrev! Annars skulle ju andra vara förlåtande, och inte klaga.

Detta var bara ett litet antal exempel av hur lika in- och utsida av oss själva är. Våra känslor speglas i omgivningen, och åtgärden utförs oftast enklast på insidan. Och för att lyfta oss ur dessa känslosnurror måste vi bli medvetna om våra känslor så att vi kan låta bli att agera på dem.

Postat i personlig utveckling, personligt. Etiketter , , , , , , . Lämna en kommentar »

Spets i känslor

september 18, 2009 — Thomas Drakengren

Om jag  känner efter i mina svårhanterliga känslor, alltså dem jag påverkas negativt av, så finns det nästan alltid när jag betraktar dem liksom en ”spets”, eller ”extra öm punkt” mitt i dem, som jag gärna vill undvika, rent reflexmässigt. Det är där man skall ”gå in” i känslan, så det gör man på den svårast möjliga punkten, där det gör mest ont. Spetsen kan vara svår att hitta, men den finns där.

Om jag kommer på mig med att projicera på någon annan, har jag numera som reflex att försöka hitta den där ”spetsen” på känslan som orsakar projektionen. Öm som den är så är den därför ganska lätt att hitta och göra medveten!

Postat i personlig utveckling. Etiketter , , , , , . Lämna en kommentar »

Ibland är det jobbigt

september 13, 2009 — Thomas Drakengren

De där riktigt jobbiga tillfällena känns det som om man gärna kan vara utan, eller hur? När man har hamnat i en situation man inte alls trivs med. När man planerat alldeles för mycket under den kommande månaden. När man märker att maten inte alls kommer att bli så god som man hade tänkt sig. När barnen retar gallfeber på en. När man blir arg och inte tillåter sig att bli arg eftersom någon (en förälder, kanske?) inbillat en att det är fel att bli arg.

När man är på gott humör och i balans, vill man gärna förbli i det läget, och man vill knappt ens tänka på den där typen av jobbiga tillfällen. Kanske man till och med klarar av att inbilla sig att det inte kommer att hända igen, att det känns på det där jobbiga viset. Det är en förförande tanke att hoppas att det kommer att finnas någon tid, någon gång i framtiden (kanske efter pensionen?), när allt kommer att vara så trevligt och glatt, och inga problem kommer att dyka upp. Och blir det inte så medan man lever, kan man alltid satsa på att man kommer till ett himmelrike när man dör, där alla problem försvinner. Frestande, eller hur?

Det är oftast så att man när man är i det ”jobbiga” läget inte reflekterar över vad man skulle kunna göra för att förbättra sin inställning till läget. D.v.s. att ta sig från att inte gilla läget till att gilla läget är ytterst sällsynt, och åtminstone mycket svårt. Den medvetna närvaron är ofta så låg så att man inte ens kan ställa sig frågan om vad man skulle kunna göra åt saken.

När man är i det ”sköna” läget, försöker man sällan att göra något åt det jobbiga läget. Det är som om man är uppdelad i två personer som inte vill kommunicera med varandra, åtminstone inte när det gäller problem som finns. Man har ett internt kommunikationsproblem med sig själv. Särskilt om du nu säger ”Men jag har inga sådana problem”, så har du effektivt lyckats separera de två lägena från varandra. Har du i så fall aldrig någonsin känt att något varit jobbigt, även om du kanske har lyckats skylla på någon annan? :-)

Det enda som går att göra åt det jobbiga läget i det sköna läget, är att förbättra sin förmåga att observera och vara medveten. T.ex. genom meditation. Det gör att man i det jobbiga läget kan vara något mer medveten. Man kan också tänka sig in i det jobbiga läget, och fundera över hur man skulle kunna ha gjort. Men det fixar inte ”nya” jobbiga lägen, förstås.

Den riktigt stora möjligheten att göra något åt det jobbiga läget är, föga förvånande, mitt i det jobbiga läget självt. Då när vi är som minst medvetna. När vi kanske projicerar järnet, och tror att mina känslor är någon annans fel. Genom att träna, om och om igen, på att bli medvetna i detta läge, så höjer man långsamt sin medvetandegrad, så att man efter hand stärker sin förmåga att hantera jobbiga situationer.

Ibland är det så jobbigt så att man tänker ”Nej, jag orkar inte med någon personlig utveckling just nu. Det gör jag när jag mår bättre”. Ja, det är ju så att denna jobbighet kommer att återkomma gång på gång, ända tills jag kan observera den och förhålla mig till den på ett konstruktivt sätt. Man slipper aldrig undan sitt ansvar, nämligen. Det är jobbigt, och därmed en fantastisk möjlighet till personlig utveckling! Och skönt, i och med att man faktiskt kan släppa det jobbiga tillfället med förvissningen om att det kommer tillbaka som en ny möjlighet vid ett senare tillfälle.

Postat i personlig utveckling, psykologi. Etiketter , , , , , , . Lämna en kommentar »

Kända och okända känslor

augusti 20, 2009 — Thomas Drakengren

När man försöker bemästra sina negativa känslor (eller negativt hanterade känslor, för att vara alldeles precis) så är det enklare när man känner igen känslorna, inte bara på ett passivt sätt i efterhand, utan aktivt medan man känner känslan. Om jag har en negativ känsla som gör att jag aldrig lyckas hålla koncentrationen när jag steker pannkakor (jag kanske har tråkiga minnen associerade med just pannkakor), så att de alltid bränner vid (byt ut mot något viktigare exempel som passar dig!), och jag efter att ha stekt pannkakor många gånger verkligen är medveten om hur känslan brukar kännas (det brukar ju vara samma!), så blir det lättare att få perspektiv på känslan, och på så vis kunna minska dess dåliga inverkan, och till slut kunna steka riktigt goda pannkakor. Alternativt köra bil i stadstrafik utan att bli skärrad. Komma i samtal med auktoritära människor utan att underkasta sig. Vara på tu man hand Eller behålla ett kärleksfullt lugn även om barnen bråkar och slåss med varandra.

Till en början kan det kännas som om man blir förvånad varje gång, som om känslan vore ny, men det är enbart på grund av att ens observationsförmåga är dåligt tränad! Träna på att observera, så går det lättare och lättare med tiden. Med små, små steg.

Postat i barn, personlig utveckling, psykologi. Etiketter , , , , , , . Lämna en kommentar »

Känslor och tankar i rummet

augusti 13, 2009 — Thomas Drakengren

Det som är konkret är enklare att göra något åt. Därför kan man koncentrera sig på att observera rumsliga kvalitéer hos tankar och känslor. Varifrån kommer ilskan? Oron? Skammen? Glädjen, kanske? Från vilket håll kom den tanken, och vart tog den vägen? Eftersom tankar och känslor faktiskt rör sig i hjärnan är det ju inte konstigt om de har en rumslighetsaspekt. Och det går att träna sig till att rumsligheten blir medveten.

Man kan också observera andra aspekter, som hur känslan rör sig, eller om man är riktigt visuell av sig, vilken färg den har. All observation är av godo, och gör att det blir lättare att betrakta tankar och känslor.

Bli inte förvånad om det inte alls fungerar vid första försöket, men träna länge, länge, så blir det mycket användbart sedan. Prova på nysningar också. Där är det ganska enkelt att följa hur nysningen utvecklas från en liten kliande punkt till att nästan ta över medvetandet.

Postat i hjärnan, personlig utveckling, psykologi. Etiketter , , , , . 2 kommentarer »

Gilla läget, annars blir det inte bättre

augusti 10, 2009 — Thomas Drakengren

Ett intressant psykologiskt fenomen är att man faktiskt inte kan (eller åtminstone blir det bra mycket svårare) förändra sin situation förrän man fullt ut accepterat läget. Om jag t.ex. vantrivs med min situation, på jobbet eller hemma eller någon annanstans, så lyckas jag typiskt sett aldrig göra något konstruktivt åt detta om jag faktiskt inte köper läget fullständigt, och med inre lugn kan säga: ”precis på detta vis är det, och jag vill inte alls att det skall vara så, men jag vill gå min situation till mötes med fullständig öppenhet och värme”. Ja, det var min variant av ”testmening”. Du har säkert en egen. Men det är innehållet jag vill åt: den trista situationen innehåller ingredienser av ”negativa” (ej konstruktivt hanterade) känslor, som jag först måste gå till mötes så att jag faktiskt kan se positivt på dem, innan jag kan utvinna deras innehåll och faktiskt hitta en konstruktiv lösning.

Mitt i detta fenomen finns gränslinjen mellan att använda personlig utveckling som snuttefilt (spiritual bypassing), eller som energikälla. Om jag tacklar mina negativa känslor genom att meditera för att få en lugn och skön bakgrund till de (fortfarande) negativa känslorna, är meditationen bara som ett bedövningsmedel. Om jag i meditationen (och här rekommenderas realtidsmeditation) istället ser till att verkligen se positivt på känslorna, så att jag gillar läget riktigt ordentligt, kan jag gå vidare med en konstruktiv lösning. Och det är inte bara att måttligt gilla läget som behövs. Man behöver vara riktigt uppfylld av glädje över att äntligen kunna åtgärda det man vantrivs med. Nöj dig inte med mindre!

Postat i personlig utveckling, psykologi. Etiketter , , , , , , , , , . 1 kommentar »
« Äldre inlägg