Auktoriteter och personlig utveckling

Jag har precis läst ut boken ”Personal Development for Smart People” av Steve Pavlina, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Den är klart läsvärd, kan jag säga nu! Han går på ett mycket systematiskt sätt igenom en mängd områden, t.ex. relationer, pengar, andlighet, karriär, hälsa och vanor, där man kan tillämpa de tre principerna kraft, kärlek och sanning, för att utveckla sig på bästa sätt, och visar hur man kan göra i praktiken för att rikta in sitt liv efter de tre principerna.

Även om detta inlägg inleddes som en kort recension av boken, så började jag skriva av en annan anledning, som var en tanke som slog mig när jag läst boken. Det är ju nämligen säkert så att många läser boken som en bok som beskriver en sanning som man borde följa. D.v.s. att författaren till boken ses som en auktoritet, som man kan följa. Så det är bara att prenumerera på hans nyhetsbrev, läsa hans blogg och artiklar, och så gör man bara precis som det står där (följer hans system av dogmer!), så blir allt bra. Eller?

Nej, det enda som man kan säga bestämt om personlig utveckling, är att enbart man själv kan vara sin egen auktoritet att bedöma vad som är bra eller inte (enda problemet är att han skriver just detta i boken! :-) ). När jag läser Steve Pavlinas bok ser jag det istället som att vi här har en person som har ägnat mycket tid åt att tänka på denna typ av frågor, pratat med många andra människor, och provat sina hypoteser, och sedan kommit fram till en mängd slutsatser som verkar vettiga. Liksom om han med boken satt upp vägmärken, ”Steve was here”, för att visa hur han har tänkt. Men sedan är det min sak att se vad jag kan ta till mig eller inte, och på vilket sätt jag kan tillgodogöra mig det han skriver. Det som han skriver om råkar dessutom vara väldigt lätt för just mig att ta till mig, men det hör egentligen inte hit.

Andra exempel på dogmsystem som man behöver förhålla sig till på samma sätt är förstås de etablerade religionerna, ideologierna eller samhällssystemen. Man kan se dem som system av vägmärken, som förstås är resultat av mycket tänkande, men som man själv behöver upptäcka sanningen i innan man accepterar dem. Förstås är inte alla dogmer sanna, för den delen, snarare tvärtom.

Ordet ”dogm” brukar man för det mesta läsa som något negativt, men egentligen blir det negativt enbart när dogmen inte enbart ses som ett vägmärke, utan som något som man måste acceptera. Ett varningstecken när man försöker söka reda på vad som är sant, är alltså när andra försöker övertyga en om vad som är sant, istället för att inbjuda till att nyfiket undersöka och experimentera för att nå en slutsats. Eller förstås, när du märker att du själv försöker övertyga andra om något, istället för att försöka få dem att själva skapa sin egen sanning.

Tänk själv, och låt andra tänka själva!

Vårdagsvärme

När jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse. :-)

Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.

En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.

Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.

Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?

Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.

Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.

Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.

Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.

Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del! :-)

Pappaupprop

Här kommer ett inlägg som inte ligger mitt i bloggens grundtema, men som berör ett samhällsproblem som kan angripas med synsättet som jag försöker förmedla här på bloggen, d.v.s. att var och en tar ansvar för sina känslor, inte projicerar, utan handlar och försöker lösa problem utifrån en kärleksståndpunkt. Och ett problem som jag själv har råkat ut för, står mitt i, och inte ser slutet på, för min egen och mina barns del.

Bloggaren daddy tänker skicka tio frågor till alla riksdagsmän, som har göra med barns rättighet till sina pappor, och pappors rättigheter, och vad som faktiskt sker i samhället idag. Läs själva, och fundera på hur man kan göra för att lösa ett sådant samhällsproblem på ett konstruktivt (kärleksfullt!) sätt. Jag kommer att länka till riksdagsmännens svar, när de väl kommer in.

Things can’t love you back

En enkel sanning! Välformulerad här.

Hur man uppnår kärleksfulla möten

Jag passade på att dra en skön slutsats mitt förra inlägg: om mina funderingar där stämmer, måste det nämligen vara så att mina känsloreaktioner inför en människa jag möter innehåller all information som krävs för att jag skall kunna möta honom eller henne på ett kärleksfullt sätt. Sug på den ett tag!

Det betyder förstås inte att jag måste vara tillmötesgående för att se kärleksfullt på någon som t.ex. är i färd med att råna mig; att vara kärleksfull hindrar mig inte att sätta gränser. Det gör man ju flitigt i barnuppfostran, till exempel.

Om att omvandla sina känslor

Detta inlägg blir litet som ett pussel; jag hoppas kunna lägga samman alla bitar på slutet. Häng på, resultatet är givande!

I ett tidigare inlägg talade jag om vad som händer när vi möter något vi inte förväntar oss, och att man kan reagera negativt (kontrollbehov) eller positivt på detta (man växer). En smärta, eller för att vara generell, en känsla man behover hantera, uppstår.

Jag skrev också om att man lättare kan agera konstruktivt om man observerar känslan, och på ett mer rationellt sätt beslutar sig för hur man skall betrakta det inträffade, istället för att agera på känslan. Då har vi ett dualistiskt betraktelsesätt, d.v.s. vi har en separation mellan den som observerar, och den som känner känslan.

I ett annat inlägg skrev jag om möjligheten till ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor. Om jag låter observatören och det observerade i mig sammanfalla, har jag en fullständig acceptans för verkligheten.

Det jag har märkt när jag har tränat på detta under någon månad (sedan jag skrev inlägget), är att jag genom att aktivt sammanföra observatör och känsla, genom ett slags ”mental balansgång” (inte är det lätt!) inlemmar den fullständiga acceptansen av situationen som uppstod i mig själv, men inte bara det, det verkar som om känslan i sig innehåller tillräcklig information för att ge mig ett konstruktivt förhållningssätt till situationen. D.v.s. ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor gör att jag aldrig behöver inta offerpositionen, eftersom känslan aldrig blir överväldigande, utan det går alltid att ha ett konstruktivt förhållningssätt till en aldrig så negativ känsla.

Att konsekvent ha ett sådant förhållningssätt verkar svårt; än så länge tränar jag bara på relativt enkla fall. Ett spännande försök är den känslan jag känner när jag håller på att bli förkyld, som jag har känt av idag. (Se tidigare inlägg, förresten!) Om en generaliserad form av min teori stämmer, borde en ickedualistisk hantering av den känslan få kroppen att svara optimalt på förkylningen. Tillåt mig att spekulera! :-)

Den process för att hantera känslor som jag beskriver tror jag är detsamma som i psykoanalytisk litteratur resulterar i det som kallas sublimering, och i buddhistisk litteratur transmutation (Även om de bara pratar om sexuella känslor i Wikipedia-artiklarna, jaja, ni förstår säkert ändå; generalisera, så fungerar det.). Vad jag förstått innebär båda att man använder känslans energi konstruktivt istället för att bli övermannad av den, så att dess ”inneboende energi” omvandlas till handling och initiativkraft, med bästa möjliga inriktning (d.v.s. kärleksfull inriktning).

Även överlämning tror jag ger samma resultat, men inte med samma omedelbara effekt.

Hur gör man då när man omvandlar sin känsla? Det är inte lätt att beskriva, och kräver rätt hög medvetandegrad om sina inre mentala mekanismer. En ledtråd är att man måste vara beredd att acceptera de omedelbara konsekvenserna av sin känsla, så att det inte finns något mått av förnekelse inblandat. Det gäller alltså att inte vara rädd. Rädsla är en kraft som driver separationen mot ett dualistiskt förhållande. Sedan behöver man möta känslan, och så försöker man varligt att passa in den hos observatören, så att man känner att den ”glider in” på ett positivt sätt. Går allt rätt till känns det som om man gradvis får positiv kraft som resultat (och det tar bara några sekunder; maximalt en halv minut när jag har provat). Träna länge, och experimentera. Det är roligt! 

Övning: om du känner att någon känsloreaktion du har hindrar dig i något fall, t.ex. om du skulle vilja kunna gå fram till vem som helst på ett cocktailparty men inte vågar, försök omvandla känslan, så att du hittar det konstruktiva i din känsla!

Det vore som vanligt intressant att veta vad som händer här, hjärnfysiologiskt.

Ytterligare en aspekt som jag vill spekulera om är om inte inlärning och känsloomvandling är samma sak. För mig verkar de vara snarlika processer, åtminstone. Jag presenteras med nya fakta, där jag inlemmar känsloreaktionen på ett konstruktivt sätt. Och ibland har jag känsloblockering inför vissa områden, och då kan jag inte lära mig. Då kunde en smula aktiv sublimering göra susen!

Ondska, finns det?

Jag håller på att läsa boken ”The Road Less Travelled” av M. Scott Peck (mycket bra, rekommenderas!), och han har en bra ansats till begreppet ”ondska”, som jag tidigare har haft svårt att förhålla mig till. Jag har alltid tänkt mig att alla människor innerst inne är goda, men att det kan finnas mer eller mindre starka barriärer och förvrängningar i vägen för det goda, som kommer av diverse orsaker som uppfostran, arv och miljö, och utifrån denna synvinkel har jag haft svårt att alls erkänna att något som man kan kalla ondska ens existerar. Men efter att ha fått läsa hans beskrivning är jag övertygad att ondska existerar (jag har sett den själv, inser jag). Jag citerar rakt ur boken:

First, I have come to conclude that evil is real. It is not the figment of the imagination of a primitive religious mind feebly attempting to explain the unknown. There really are people, and institutions made up of people, who respond with hatred in the presence of goodness and would destroy the good insofar as it is in their power to do so. They do this not with conscious malice but blindly, lacking awareness of their own evil – indeed, seeking to avoid any such awareness. As has been described of the devil in religious literature, they hate the light and instinctively will do anything to extinguish it. They will destroy the light in their own children and in all other beings subject to their power.

Med denna inställning kan jag dessutom fortsätta tro att människor innerst inne är goda; det är nämligen så att det inte är självmotsägande! Ondska kommer ur handling, och potentialen att vara god finns ändå kvar innerst inne. Men vad spelar det för roll i praktiken? Jo, det gör att jag kan känna kärlek och respekt även för dem som genom handling visar att de är onda. Att jag behöver skydda mig själv i deras närvaro, och att jag kanske behöver hålla mig långt borta från dem, är förstås livsviktigt, och bör ha högre prioritet för mig.

Tyvärr är det ju så att även människor som kan klassificeras som onda enligt ovanstående faktiskt gör sitt bästa för att vara goda; det är bara det att den observerbara effekten av att försöka lindra sin inre intensiva smärta ibland är ett mord (jag läste någonstans att mördares belöningscentrum aktiveras när de dödar någon) eller andra fruktansvärda handlingar, och då spelar ju detta att de försöker göra sitt bästa mindre roll i praktiken.

Intressant bok: Personal Development for Smart People av Steve Pavlina

Jag fick tips om en bra bok: Personal Development for Smart People av Steve Pavlina. Jag har bara läst den första delen av hans provkapitel (gratis innan man beställer boken), men redan där hittar jag många likheter med vad jag själv har funnit och skrivit om här. T.ex. har han hittat tre grundprinciper som i stort sett alla self-help-läror bygger på, från kostråd och hantering av personlig ekonomi, till andlig utveckling. Principerna är dessa: sanning, kärlek och kraft. Det låter rätt abstrakt, men om man med sanning tänker ”frånvaro av projektioner”, kraft som ”vilja”, och kärlek, ja, det har jag faktiskt inte skrivit så konkret om ännu, för den tycker jag är den svåraste att få grepp om. Om det ens går, vi får se. Och man kan undra om han inte är nära en psykologisk tolkning av kristendomens treenighet (hon är ju förresten också med i Matrix-filmen) här, med sina tre grundbegrepp. Det blir något att fundera över framöver. Kan man måhända förstå filioque-striden i psykologiska termer?

Andra intressanta begrepp som han härleder från dessa grundprinciper är dessa:

  • Auktoritet: sanning + kraft
  • Mod: kärlek + kraft
  • ”Oneness”: kärlek + sanning (denna har jag inte begripit ännu)
  • Intelligens: sanning + kärlek + kraft

Jag har beställt boken, och återkommer med en recension så småningom.

Om motsatsers nödvändighet

DrakHanna skriver vackert om en insikt om svängningarna mellan psykologiska motsatser, som jag tolkar det. Och att endast om man dämpar svängningarna kan man förnimma kärleken, som enbart existerar om man släpper tanken på motsatser som t.ex. gott och ont. Jag gillar den bilden!

Min egen fundering är vilken psykologisk mekanism det är som gör att dessa svängningar uppstår. Mitt favoritverktyg är förstås projektioner, men ännu har jag inte kommit på hur de skulle tillämpas här. Någon av er kära läsare som har tankar om detta? En första idé är att såväl godhet som ondska är egenskaper som är projicerade utifrån starka känslor, och på så sätt lägger de sig i vägen för att man skall se hur verkligheten är beskaffad (så som projektioner gör), och därmed även för kärlek. Men ändå återstår att förklara varför man kan pendla mellan positiva och negativa starka känslor. En kompensationseffekt, kanske?

Meditation

Ja, detta blir sannerligen en snabbkurs, men nu får det bli så. Det kan vara bra att göra en skiss av vad som är viktigt; sedan kan vi gräva ned oss i detaljer allteftersom.

Det finns många sätt att meditera på, och jag är ingen expert på det. Med syftet att plocka bort projektioner så är inte metodiken så svår till grunden, men kan göras godtyckligt svår med tiden. En mer erfaren meditatör skulle säkert tycka att min beskrivning är naiv, men jag är nöjd själv, än så länge!

Först sitter man bekvämt, stilla och avslappnat på ett lugnt ställe, och lovar sig att man inte skall resa sig upp vad som än händer. Sedan observerar man allt på ett så neutralt sätt som möjligt, d.v.s. utan onödiga känsloreaktioner. Yttre ljud, inre ljud, andning, känslor, tankar, allt. Om du t.ex. tänker att du genast vill sluta och resa dig upp, så observerar du även den tanken eller känslan. Om det kliar på näsan, observerar du kliandet, och agerar inte på det. Bara denna observationsövning ger väldigt god träning i att plocka hem sina projektioner. Sitt i minst 20 minuter, och gör det gärna varje kväll.

Detta är en grundteknik, som man sedan bygger vidare på med allt möjligt. För ögonblicket låter jag detta vara öppet till er egen kreativitet. Man kan uppnå riktigt intressanta resultat under meditation, bara man är observant och inte passiv.

När man tränat några gånger kommer man ganska snabbt ”ned” till ett läge där känslor och tankar är i stort sett stillade. Utmaningen här är att förbli aktiv, men det kan man förstås vänta med. Orden har svårt att räcka till här, men kommer du hit kan du prova att ”sträcka ut din existens åt alla håll”, och ligga kvar i detta, utan att släppa uppmärksamheten. Har du varit här tror jag att du begriper, annars märker du det när du är där.

För mig har det varit väldigt svårt att få till en regelbunden vana att meditera, så det är en tillräcklig utmaning i sig själv (tack till min kära hustru för hjälp med detta)! Om du är likadan, prova då att meditera i vardagen. Man kan göra samma observationsövning i realtid i vardagslivet, och då märker man ganska snabbt sina egna och andras projektioner. Litet av en ”ständig ytlig meditation”; det är ett bra stöd i dagens stressade samhälle.

Det var allt för denna gång. Kommentera gärna om det inte är begripligt eller användbart, för det vill jag gärna att det skall vara! I och med detta har jag presenterat grundverktygen för att man skall kunna öka förståelsen för (kärleken till) sig själv och andra.

Dagens övningar:

  • Prova att meditera enligt denna enkla instruktion.
  • Prova att observera dina känslor och tankar under något frustrerande möte på jobbet.