En liten paradox: om man med personlig utveckling menar att man skall utveckla sig för att ta sig någon annanstans än där man är för tillfället (och där ”plats” får vara metafor för ”mental status” eller liknande), och håller fast vid detta, har man i själva verket fastnat i sin personliga utveckling. Det är nämligen mycket viktigt att man accepterar att man är där man är, även om man inte kan förflytta sig någonstans. Om man inte accepterar nuet uppträder i nuet den otrevliga skillnaden mellan upplevt och önskat läge, vilket (som jag skrivit om tidigare) blir samma sak som att man lider av kontrollbehov. Och först när man accepterar att man är där man är, vilket är bland de svåraste stegen i personlig utveckling, kan man på ett konstruktivt sätt ta sig vidare därifrån. Detta kommer nästan på köpet, och med mycket mindre ansträngning än om man försöker tvinga fram en förändring.
Inlägg märkta ‘kontrollbehov’
En paradox i personlig utveckling
Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 9, 2010
Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: acceptans, kontrollbehov, paradox, personlig utveckling | 5 Kommentarer »
Kontroll över oss själva
Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 12, 2010
Vi inbillar oss ofta att vi kan kontrollera eller styra oss själva så att vi alltid beter oss så som vårt förnuft vill. Resultatet blir ett kontrollbehov, där vi snarare styrs av det vi vill styra. Det beror på att vi faktiskt inte kan styra vårt undermedvetna och våra tankar eller känslor. Om vi känner eller tänker något ”förbjudet” så gör vi det oavsett om vi vill eller inte; det kan vi inte kontrollera bort. Och ju mer vi kontrollerar, destom mer får det vi försöker kontrollera makt över oss.
Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.
Sparad i personlig utveckling | Taggad: känslor, kontroll, kontrollbehov, personlig utveckling, reaktion, tankar | Lämna en kommentar »
Om självobservation och kontroll
Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 9, 2010
Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.
Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.
Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.
Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: känslor, kontroll, kontrollbehov, medvetenhet, observation, personlig utveckling, reaktion, reflex | Lämna en kommentar »
Power naps och meditation
Skrivet av Thomas Drakengren den april 15, 2010
Under någon veckas tid har jag provat att ta s.k. ”power naps” under dagen, när jag har sovit i minsta laget på natten. Det betyder att jag har försökt sova under exakt 20 minuter, men inte att jag faktiskt behövt sova. 20 minuter verkar vara optimalt för att man inte blir det minsta trött efteråt, och jag blir riktigt ordentligt utvilad, och tjänar garanterat in de 20 minuterna på hur mycket effektivare och mer fokuserad jag blir direkt efteråt. En power nap vid lunchtid och en när jag kommer hem från jobbet verkar vara bra, men det verkar gå att vara flexibel med hur många och vilken tidpunkt jag väljer.
Men varför skrev jag nu ”meditation” i rubriken? Jo, det viktiga med en power nap verkar vara att man skall stilla tankarna, så att man går djupare ned i medvetandet, men att man inte som i meditation skall hålla emot sömnen genom att hålla koncentrationen uppe, utan sömnen får gärna komma. Det är rätt kul att medvetet observera hur jag kommer närmare och närmare sömnen, dessutom. Kanske jag så småningom som buddhistmunkarna lär mig att följa med hela vägen med medvetandet?
En fördel för mig i just denna fas av livet är att det verkar vara lättare för mig att stilla tankarna under en power nap än under min ”vanliga” meditation. Jag har själv ingen vettig förklaring till varför! Kan det vara mitt kontrollbehov som jag inte kan släppa förrän jag låter mig glida närmare sömnen? När jag tagit några power naps och på det viset tränat på att stilla tankarna fullständigt, fungerar det dessutom bättre att meditera som vanligt.
Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: kontrollbehov, meditation, power nap, sova, tankar | 2 Kommentarer »
Kan man få någon att inse att The Matrix finns?
Skrivet av Thomas Drakengren den februari 13, 2010
När man själv har börjat inse att våra projektioner bäddar in oss i en värld av illusioner, och inser hur vackert det är utanför (tvärtemot i filmen), är det ju lätt gjort att visa allt detta för sina medmänniskor, så att de också kan ta sig ut! Här lurar ytterligare en fälla. Du kan nämligen glida tillbaka ett stycke ned i The Matrix om du inte är försiktig.
Faran är att det är lätt att falla för sitt kontrollbehov. Man tror kanske att t.ex. ens partner bara måste förstå att det är tokigt att hålla på att projicera hela tiden. Att omgivningen är helt idiotisk som inte förstår! Man kanske faller för att fördöma eller förakta den som tycker att det verkar helknäppt att sitta och meditera när man kan titta på TV istället.
När man märker detta, har man fastnat i ytterligare några projektioner. För även om du tycker att det är jättejobbigt att några andra inte begriper vad du säger, hur fint ditt budskap än är, betyder det inte att de plötsligt är dumma och värda att förakta. Då har du fallit ned ett stycke i The Matrix igen. Då är det dags att meditera över saken, och istället se att det som ligger under din ”jobbighetskänsla” är den positiva starka önskan att visa andra människor hur vacker världen är utanför The Matrix.
När man röjt undan det hindret börjar man inse vilka metoder man har till sitt förfogande, när det gäller att visa vägen ut. Den främsta metoden, som jag ser det, är att försöka leva som man lär, så att man blir en positiv kraft istället för t.ex. en gnällspik, för så blir det ju om man faller i fällan ovan.
Att försöka uttrycka sig, som jag gör här på bloggen, tycker jag också verkar fungera rätt bra. Har ni läsare några åsikter om detta, eller andra bra sätt?
Sparad i personlig utveckling | Taggad: kontrollbehov, meditation, medmänniskor, personlig utveckling, projektion, the matrix | 13 Kommentarer »
Energiförlust
Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 4, 2009
Ett ämne som blev aktuellt efter semestern, när det är dags att börja jobba igen! Jag observerade en automatisk reflex hos mig själv: vid ett stort antal tillfällen när jag kom att tänka på något som jag ville göra, uppstod en automatisk reflex i mig, som jag uppfattar som en fullständig energiförlust. Som givetvis gör att jag inte alls vill göra något. Det fanns inte ens tillfälle för någon entusiasm att bubbla upp, eftersom energin fullständigt försvann. Detta verkar vara en typisk mekanism bakom syndromet att alltid skjuta upp saker! Och som jag tänkte vore fint att bli av med när semestern är över.
En liten analys och ett åtgärdsförslag är på sin plats. Jag är inte säker på varifrån reflexen kommer, men jag gissar på mekanismen bakom kontrollbehov, som jag skrivit om tidigare. Om nuläget skiljer sig från önskat läge, d.v.s. när jag kommer på något som borde vara fallet men inte är fallet, uppkommer en stark känsla, som jag måste hantera konstruktivt för att gå vidare. Samma gamla fenomen som vanligt! Och kreativiteten i ett nötskal.
Samma gamla lösning som vanligt, att observera, för att se att energiförlusten egentligen är resultatet av en projektion? Den fungerar säkert, men ibland kan mer konkreta varianter fungera bättre.
Nu har jag provat att använda kunskaper från mitt undermedvetna; det som ligger under tankar och känslor. Jag gissar att det är det som blir kvar när man skalar bort hjärnbarken på hjärnan (fast då blir den delen svåranvändbar). Det undermedvetna är mycket bra på att hjälpa till med personlig utveckling, och om man fokuserera på det undermedvetna genom att helt enkelt fråga om hjälp med att behålla sin energi precis när energiförlusten sker, så kan det undermedvetna träda in och hjälpa till med detta. För mig fungerar det! Det är som om en värme sprids i kroppen, med fokus på platsen där den negativa känslan uppstod. Och jag får ha energin kvar, och kan fundera med klara tankar på om jag faktiskt vill göra det jag tänkte på.
Efter ett stort antal träningstillfällen tror jag att jag kommer att ha blivit med automatik motståndskraftigare mot denna typ av energiförlust, utan att jag explicit behöver be mitt undermedvetna om hjälp, det säger mig i alla fall erfarenheten från tidigare liknande övningar. Allt integreras, och man går vidare till nästa bana. (Och samma problem kan komma tillbaka, fast i ny skepnad. Man blir ju aldrig ”färdig” med något!)
För dig som tycker att det passar bättre kan ”det undermedvetna” bytas ut mot Gud, The Source, The Force, The Flying Spaghetti Monster eller någon annan projektion som du tycker är lämplig för ändamålet. Jag tror att det fungerar precis lika bra.
Sparad i hjärnan, personlig utveckling, psykologi, religion | Taggad: energi, energiförlust, hjärnan, kontrollbehov, kreativitet, kroppen, negativ känsla, observera, personlig utveckling, projektion, reflex, skjuta upp, undermedvetna, värme | 6 Kommentarer »
Prestationsångest efter semestern
Skrivet av Thomas Drakengren den juli 20, 2009
Nu är jag tillbaka efter en skön, avkopplande semester med härligt väder större delen av tiden! Och nu vore det förstås lämpligt att komma igång med skrivandet igen. Nu borde jag ju ha en hel hög av saker att skriva om. Eller? När jag gräver runt hittar jag just nu mest lösa trådar, och medan jag tänker att jag förstås borde kunna skriva något när det var så länge sedan jag skrev, ter sig de potentiella idéerna ännu mer undflyende. Vad kan det bero på? Prestationsångest, så klart! Om jag försöker kontrollera min prestation (kontrollbehovet igen!), d.v.s. att jag försöker trycka fram något som inte kommer frivilligt, så försvinner kreativiteten genast. Jag läste i somras en trevlig bok av Bengt Renander, Kreativiteten kommer av sig själv, som beskriver bra hur man får bra idéer. Och inte kommer de ur prestationsångest. Snarare kommer de alldeles gratis ur ett meditativt lugn. Man behöver förstås förbereda sig grundligt, och sedan genomföra arbetet, men själva idén kommer ur stillheten.
Ja, och jag hittade ju något att skriva om till slut. Tack, Sophia, för impulsen till detta!
Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: bengt renander, kontrollbehov, kreativitet, personlig utveckling, prestation | 2 Kommentarer »
Nyttan av att tacka
Skrivet av Thomas Drakengren den april 28, 2009
Om jag plågas av känslor som jag inte riktigt vill kännas vid, har jag en bra metod att dela med mig av. Oavsett om känslorna beror på att jag befinner mig en otrevlig situation (hm, en projektion, eller hur?) eller inte, så befinner jag mig i en fälla: jag accepterar nämligen inte mina känslor fullt ut. Ett slags kontrollbehov, alltså! Jag missar det faktum som ligger bakom känslan, nämligen att min modell av hur verkligheten borde vara inte överensstämmer med hur verkligheten verkligen är. Om jag hade (i nuet!) insett att det är just detta som känslan vill säga mig, hade det inte varit så svårt att acceptera känslan (vem vill inte stirra sanningen i vitögat, hrm?), och genom känslan sedan dessutom acceptera verkligheten som den är. Förstå då kan jag ju handla konstruktivt i nuet.
Den metod jag brukar använda tar mig från den intellektuella förståelsen att känslan säkert är nyttig för mig, till den emotionella acceptansen av känslan. Det är ju den delen som är svår! Att intellektuellt förstå att man behöver göra något, vad det än må vara, är ju aldrig tillräckligt för att verkligen ta till sig detta känslomässigt.
Vad är då metoden? Det är att vara tacksam för känslan, och helt enkelt säga ”tack för den här otäcka känslan!”. Att tacka för något, och verkligen mena det, är en handling som ger en djup acceptans i en själv, även om man inte gillar läget. Det blir en rätt skön kontrast mellan oviljan och tacksamheten, och med litet övning löses kontrasten upp i en acceptans av läget, så att det går att handla konstruktivt. Det är inte så noga vem du tackar, där har du ett alldeles fritt val!
Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: acceptera, emotionell, handling, intellektuell, känslor, konstruktiv, kontrollbehov, metod, nuet, projektion, tacka, verklighet, verkligheten | Lämna en kommentar »
Nuet och kontrollen
Skrivet av Thomas Drakengren den april 14, 2009
Jag håller på att läsa bästsäljaren ”The Power of Now” av Eckhart Tolle. Undertiteln ”A Guide to Spiritual Enlightenment” är kanske litet väl pretentiös, men boken innehåller icke desto mindre en hel del goda tankar. Och en hel del överlapp med sådant jag brukar skriva om här; är ju alltid trevligt! :-)
Hans huvudtes är att anledningen till att vi samlar på oss så mycket ”psykologiskt skräp” är att vi inte förmår inse att allt som faktiskt existerar, i varje ögonblick vi tänker på det, är nuet. Historien existerar inte, och framtiden existerar inte. Och nuet är det enda vi faktiskt kan påverka i. Vi kan inte påverka historien, och inte framtiden. Enbart nuet. Inte så konstigt, egentligen.
Men de allra flesta människor hänger istället upp sig på historia och framtid, och är missnöjda dels med att saker som har hänt har hänt, och oroar sig för sådant de tror skall hända i framtiden, och glömmer därmed bort att påverka i nuet. Nuet försvinner på så sätt från tidsmedvetandet, och i och med detta frånsäger man sig möjligheten att påverka i den enda punkt där man faktiskt har någon inverkan.
Prova att föreställa er nuet på detta sätt, och se vad som händer! Det är inte alltid så lätt. Att inte acceptera nuet som det är är ju en sorts kontrollbehov. En tanke som hjälper till, som jag själv brukar använda, är att tänka att nuet faktiskt är precis så bra som det kan vara. Jag kan ju nämligen inte ändra det nu som är, och det är inte så svårt att acceptera när jag väl konfronteras med faktum. Däremot kan jag agera i nuet, men det som är, är ju helt enkelt på det viset.
Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: acceptera, eckhart tolle, kontrollbehov, nuet, personlig utveckling | 6 Kommentarer »
Om att släppa taget
Skrivet av Thomas Drakengren den april 3, 2009
Under en längre tid har jag märkt att jag har haft svårt att stilla mina tankar under meditation, utan att jag har haft någon aning om varför. Det har varit frustrerande, kan jag säga! Häromdagen fick jag en hint om vad det kunde bero på, och när jag testade en smula märkte jag att jag verkligen gjorde det klassiska misstaget som jag fallit på så många gånger tidigare. Att inte kunna släppa taget! Metoder för att hantera detta är något som jag redan har i min mentala verktygslåda, men som jag som vanligt inte kommer på att jag behöver använda. Tur att verktyget fanns där, i vilket fall!
I meditationen blir fenomenet att jag omedvetet tror att de pockande tankar som uppstår, och som rör viktiga saker, genast måste åtgärdas, som om jag skulle kunna göra något åt dem just då.
Och i den yttre världen har jag förstås haft motsvarande fenomen: där är det vissa saker som jag absolut vill skall inträffa, men som jag just nu inte kan agera för att det skall ske, men likväl bekymrar jag mig och låter tankarna snurra runt. Kontrollbehovet, alltså!
Det visade sig att båda sidorna av problemet bäst attackerades genom att under kontrollerade former ändra inställning under meditationen. När jag kunde betrakta känslorna under antagandet ”du kan inte göra något åt detta just nu, och har gjort vad du kan i detta läge”, var det inte längre några problem att hålla de störande tankarna borta. Och det speglade sig sedan i vardagen, så att jag kan ha ett reflekterande lugn även där. Skönt värre!
Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: kontrollbehov, lugn, meditation, personlig utveckling, psykologi, släppa taget, tankar, vardag, verktygslåda | Lämna en kommentar »
Om att omvandla sina känslor
Skrivet av Thomas Drakengren den januari 16, 2009
Detta inlägg blir litet som ett pussel; jag hoppas kunna lägga samman alla bitar på slutet. Häng på, resultatet är givande!
I ett tidigare inlägg talade jag om vad som händer när vi möter något vi inte förväntar oss, och att man kan reagera negativt (kontrollbehov) eller positivt på detta (man växer). En smärta, eller för att vara generell, en känsla man behover hantera, uppstår.
Jag skrev också om att man lättare kan agera konstruktivt om man observerar känslan, och på ett mer rationellt sätt beslutar sig för hur man skall betrakta det inträffade, istället för att agera på känslan. Då har vi ett dualistiskt betraktelsesätt, d.v.s. vi har en separation mellan den som observerar, och den som känner känslan.
I ett annat inlägg skrev jag om möjligheten till ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor. Om jag låter observatören och det observerade i mig sammanfalla, har jag en fullständig acceptans för verkligheten.
Det jag har märkt när jag har tränat på detta under någon månad (sedan jag skrev inlägget), är att jag genom att aktivt sammanföra observatör och känsla, genom ett slags ”mental balansgång” (inte är det lätt!) inlemmar den fullständiga acceptansen av situationen som uppstod i mig själv, men inte bara det, det verkar som om känslan i sig innehåller tillräcklig information för att ge mig ett konstruktivt förhållningssätt till situationen. D.v.s. ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor gör att jag aldrig behöver inta offerpositionen, eftersom känslan aldrig blir överväldigande, utan det går alltid att ha ett konstruktivt förhållningssätt till en aldrig så negativ känsla.
Att konsekvent ha ett sådant förhållningssätt verkar svårt; än så länge tränar jag bara på relativt enkla fall. Ett spännande försök är den känslan jag känner när jag håller på att bli förkyld, som jag har känt av idag. (Se tidigare inlägg, förresten!) Om en generaliserad form av min teori stämmer, borde en ickedualistisk hantering av den känslan få kroppen att svara optimalt på förkylningen. Tillåt mig att spekulera!
Den process för att hantera känslor som jag beskriver tror jag är detsamma som i psykoanalytisk litteratur resulterar i det som kallas sublimering, och i buddhistisk litteratur transmutation (Även om de bara pratar om sexuella känslor i Wikipedia-artiklarna, jaja, ni förstår säkert ändå; generalisera, så fungerar det.). Vad jag förstått innebär båda att man använder känslans energi konstruktivt istället för att bli övermannad av den, så att dess ”inneboende energi” omvandlas till handling och initiativkraft, med bästa möjliga inriktning (d.v.s. kärleksfull inriktning).
Även överlämning tror jag ger samma resultat, men inte med samma omedelbara effekt.
Hur gör man då när man omvandlar sin känsla? Det är inte lätt att beskriva, och kräver rätt hög medvetandegrad om sina inre mentala mekanismer. En ledtråd är att man måste vara beredd att acceptera de omedelbara konsekvenserna av sin känsla, så att det inte finns något mått av förnekelse inblandat. Det gäller alltså att inte vara rädd. Rädsla är en kraft som driver separationen mot ett dualistiskt förhållande. Sedan behöver man möta känslan, och så försöker man varligt att passa in den hos observatören, så att man känner att den ”glider in” på ett positivt sätt. Går allt rätt till känns det som om man gradvis får positiv kraft som resultat (och det tar bara några sekunder; maximalt en halv minut när jag har provat). Träna länge, och experimentera. Det är roligt!
Övning: om du känner att någon känsloreaktion du har hindrar dig i något fall, t.ex. om du skulle vilja kunna gå fram till vem som helst på ett cocktailparty men inte vågar, försök omvandla känslan, så att du hittar det konstruktiva i din känsla!
Det vore som vanligt intressant att veta vad som händer här, hjärnfysiologiskt.
Ytterligare en aspekt som jag vill spekulera om är om inte inlärning och känsloomvandling är samma sak. För mig verkar de vara snarlika processer, åtminstone. Jag presenteras med nya fakta, där jag inlemmar känsloreaktionen på ett konstruktivt sätt. Och ibland har jag känsloblockering inför vissa områden, och då kan jag inte lära mig. Då kunde en smula aktiv sublimering göra susen!
Sparad i hjärnan, psykologi | Taggad: överlämning, dualism, förkylning, ickedualism, känslor, kärlek, kontrollbehov, observation, psykologi, sublimering, transmutation | 8 Kommentarer »
Fokus på modell eller verklighet
Skrivet av Thomas Drakengren den november 4, 2008
I ett tidigare inlägg beskrev jag hur en skillnad mellan det man uppfattar som verkligheten och den modell man har av verkligheten ger upphov till en smärta, som om man agerar snett på den (d.v.s. reagerar direkt på sin känsla) gör att man istället för att anpassa modellen till verkligheten, försöker anpassa verkligheten till modellen istället. När jag blickar in i mig själv ser jag att en bra ansats till att välja det första alternativet är att jag har mitt uppmärksamhetsfokus på verkligheten snarare än på modellen. Och åtminstone kräver det för mig en medveten ansträngning! Och vad är skillnaden, egentligen? Jag skall försöka göra det mer konkret.
Om vi går tillbaka till min beskrivning av hur meditation kan fungera, så beskriver jag läget när tankar och känslor är stillade. Om du i vardagen kan hänvisa till och föreställa dig detta läge på ett konkret vis, så har du ”fokuspunkten för verkligheten” klar. Jag tror att detta antagligen kräver att man mediterat ganska länge, så det är inget man kan räkna med fungerar vid första försöket. Så småningom går det förmodligen att permanent skifta fokus från modellen till (min uppfattning om) verkligheten. Smärtan man upplever vid konflikt mellan modell och verklighet borde därmed få en mer positiv grundklang, på så sätt att fokus är verkligheten, och smärtan enbart signalerar om att jag borde uppdatera min modell, så att jag kan använda den optimalt för att förutsäga resultatet av mina handlingar. Inte lika dramatiskt som om det jag fokuserar på, d.v.s. modellen, förändras.
Det här blev ett rätt abstrakt och introvert inlägg, även om det beskriver en viktig realitet. Kom gärna med förslag på hur jag kan tydliggöra och exemplifiera!
Sparad i psykologi | Taggad: fokus, kontrollbehov, meditation, modell, psykologi, smärta, uppmärksamhet, verklighet | Lämna en kommentar »