Flykten ur Matrix

Tankar under färden

Inlägg märkta ‘kontrollbehov’

En paradox i personlig utveckling

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 9, 2010

En liten paradox: om man med personlig utveckling menar att man skall utveckla sig för att ta sig någon annanstans än där man är för tillfället (och där ”plats” får vara metafor för ”mental status” eller liknande), och håller fast vid detta, har man i själva verket fastnat i sin personliga utveckling. Det är nämligen mycket viktigt att man accepterar att man är där man är, även om man inte kan förflytta sig någonstans. Om man inte accepterar nuet uppträder i nuet den otrevliga skillnaden mellan upplevt och önskat läge, vilket (som jag skrivit om tidigare) blir samma sak som att man lider av kontrollbehov. Och först när man accepterar att man är där man är, vilket är bland de svåraste stegen i personlig utveckling, kan man på ett konstruktivt sätt ta sig vidare därifrån. Detta kommer nästan på köpet, och med mycket mindre ansträngning än om man försöker tvinga fram en förändring.

Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: , , , | 5 Kommentarer »

Kontroll över oss själva

Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 12, 2010

Vi inbillar oss ofta att vi kan kontrollera eller styra oss själva så att vi alltid beter oss så som vårt förnuft vill. Resultatet blir ett kontrollbehov, där vi snarare styrs av det vi vill styra. Det beror på att vi faktiskt inte kan styra vårt undermedvetna och våra tankar eller känslor. Om vi känner eller tänker något ”förbjudet” så gör vi det oavsett om vi vill eller inte; det kan vi inte kontrollera bort. Och ju mer vi kontrollerar, destom mer får det vi försöker kontrollera makt över oss.

Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , | Lämna en kommentar »

Om självobservation och kontroll

Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 9, 2010

Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.

Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.

Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.

Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Power naps och meditation

Skrivet av Thomas Drakengren den april 15, 2010

Under någon veckas tid har jag provat att ta s.k. ”power naps” under dagen, när jag har sovit i minsta laget på natten. Det betyder att jag har försökt sova under exakt 20 minuter, men inte att jag faktiskt behövt sova. 20 minuter verkar vara optimalt för att man inte blir det minsta trött efteråt, och jag blir riktigt ordentligt utvilad, och tjänar garanterat in de 20 minuterna på hur mycket effektivare och mer fokuserad jag blir direkt efteråt. En power nap vid lunchtid och en när jag kommer hem från jobbet verkar vara bra, men det verkar gå att vara flexibel med hur många och vilken tidpunkt jag väljer.

Men varför skrev jag nu ”meditation” i rubriken? Jo, det viktiga med en power nap verkar vara att man skall stilla tankarna, så att man går djupare ned i medvetandet, men att man inte som i meditation skall hålla emot sömnen genom att hålla koncentrationen uppe, utan sömnen får gärna komma. Det är rätt kul att medvetet observera hur jag kommer närmare och närmare sömnen, dessutom. Kanske jag så småningom som buddhistmunkarna lär mig att följa med hela vägen med medvetandet?

En fördel för mig i just denna fas av livet är att det verkar vara lättare för mig att stilla tankarna under en power nap än under min ”vanliga” meditation. Jag har själv ingen vettig förklaring till varför! Kan det vara mitt kontrollbehov som jag inte kan släppa förrän jag låter mig glida närmare sömnen? När jag tagit några power naps och på det viset tränat på att stilla tankarna fullständigt, fungerar det dessutom bättre att meditera som vanligt.

Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: , , , , | 2 Kommentarer »

Kan man få någon att inse att The Matrix finns?

Skrivet av Thomas Drakengren den februari 13, 2010

När man själv har börjat inse att våra projektioner bäddar in oss i en värld av illusioner, och inser hur vackert det är utanför (tvärtemot i filmen), är det ju lätt gjort att visa allt detta för sina medmänniskor, så att de också kan ta sig ut! Här lurar ytterligare en fälla. Du kan nämligen glida tillbaka ett stycke ned i The Matrix om du inte är försiktig.

Faran är att det är lätt att falla för sitt kontrollbehov. Man tror kanske att t.ex. ens partner bara måste förstå att det är tokigt att hålla på att projicera hela tiden. Att omgivningen är helt idiotisk som inte förstår! Man kanske faller för att fördöma eller förakta den som tycker att det verkar helknäppt att sitta och meditera när man kan titta på TV istället.

När man märker detta, har man fastnat i ytterligare några projektioner. För även om du tycker att det är jättejobbigt att några andra inte begriper vad du säger, hur fint ditt budskap än är, betyder det inte att de plötsligt är dumma och värda att förakta. Då har du fallit ned ett stycke i The Matrix igen. Då är det dags att meditera över saken, och istället se att det som ligger under din ”jobbighetskänsla” är den positiva starka önskan att visa andra människor hur vacker världen är utanför The Matrix.

När man röjt undan det hindret börjar man inse vilka metoder man har till sitt förfogande, när det gäller att visa vägen ut. Den främsta metoden, som jag ser det, är att försöka leva som man lär, så att man blir en positiv kraft istället för t.ex. en gnällspik, för så blir det ju om man faller i fällan ovan.

Att försöka uttrycka sig, som jag gör här på bloggen, tycker jag också verkar fungera rätt bra.  Har ni läsare några åsikter om detta, eller andra bra sätt?

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , | 13 Kommentarer »

Energiförlust

Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 4, 2009

Ett ämne som blev aktuellt efter semestern, när det är dags att börja jobba igen! Jag observerade en automatisk reflex hos mig själv: vid ett stort antal tillfällen när jag kom att tänka på något som jag ville göra, uppstod en automatisk reflex i mig, som jag uppfattar som en fullständig energiförlust. Som givetvis gör att jag inte alls vill göra något. Det fanns inte ens tillfälle för någon entusiasm att bubbla upp, eftersom energin fullständigt försvann. Detta verkar vara en typisk mekanism bakom syndromet att alltid skjuta upp saker! Och som jag tänkte vore fint att bli av med när semestern är över.

En liten analys och ett åtgärdsförslag är på sin plats. Jag är inte säker på varifrån reflexen kommer, men jag gissar på mekanismen bakom kontrollbehov, som jag skrivit om tidigare. Om nuläget skiljer sig från önskat läge, d.v.s. när jag kommer på något som borde vara fallet men inte är fallet, uppkommer en stark känsla, som jag måste hantera konstruktivt för att gå vidare. Samma gamla fenomen som vanligt! Och kreativiteten i ett nötskal.

Samma gamla lösning som vanligt, att observera, för att se att energiförlusten egentligen är resultatet av en projektion? Den fungerar säkert, men ibland kan mer konkreta varianter fungera bättre.

Nu har jag provat att använda kunskaper från mitt undermedvetna; det som ligger under tankar och känslor. Jag gissar att det är det som blir kvar när man skalar bort hjärnbarken på hjärnan (fast då blir den delen svåranvändbar). Det undermedvetna är mycket bra på att hjälpa till med personlig utveckling, och om man fokuserera på det undermedvetna genom att helt enkelt fråga om hjälp med att behålla sin energi precis när energiförlusten sker, så kan det undermedvetna träda in och hjälpa till med detta. För mig fungerar det! Det är som om en värme sprids i kroppen, med fokus på platsen där den negativa känslan uppstod. Och jag får ha energin kvar, och kan fundera med klara tankar på om jag faktiskt vill göra det jag tänkte på.

Efter ett stort antal träningstillfällen tror jag att jag kommer att ha blivit med automatik motståndskraftigare mot denna typ av energiförlust, utan att jag explicit behöver be mitt undermedvetna om hjälp, det säger mig i alla fall erfarenheten från tidigare liknande övningar. Allt integreras, och man går vidare till nästa bana. (Och samma problem kan komma tillbaka, fast i ny skepnad. Man blir ju aldrig ”färdig” med något!)

För dig som tycker att det passar bättre kan ”det undermedvetna” bytas ut mot Gud, The Source, The Force, The Flying Spaghetti Monster eller någon annan projektion som du tycker är lämplig för ändamålet. Jag tror att det fungerar precis lika bra.

Sparad i hjärnan, personlig utveckling, psykologi, religion | Taggad: , , , , , , , , , , , , , | 6 Kommentarer »

Prestationsångest efter semestern

Skrivet av Thomas Drakengren den juli 20, 2009

Nu är jag tillbaka efter en skön, avkopplande semester med härligt väder större delen av tiden! Och nu vore det förstås lämpligt att komma igång med skrivandet igen. Nu borde jag ju ha en hel hög av saker att skriva om. Eller? När jag gräver runt hittar jag just nu mest lösa trådar, och medan jag tänker att jag förstås borde kunna skriva något när det var så länge sedan jag skrev, ter sig de potentiella idéerna ännu mer undflyende. Vad kan det bero på? Prestationsångest, så klart! Om jag försöker kontrollera min prestation (kontrollbehovet igen!), d.v.s. att jag försöker trycka fram något som inte kommer frivilligt, så försvinner kreativiteten genast. Jag läste i somras en trevlig bok av Bengt Renander, Kreativiteten kommer av sig själv, som beskriver bra hur man får bra idéer. Och inte kommer de ur prestationsångest. Snarare kommer de alldeles gratis ur ett meditativt lugn. Man behöver förstås förbereda sig grundligt, och sedan genomföra arbetet, men själva idén kommer ur stillheten.

Ja, och jag hittade ju något att skriva om till slut. Tack, Sophia, för impulsen till detta!

Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: , , , , | 2 Kommentarer »

Nyttan av att tacka

Skrivet av Thomas Drakengren den april 28, 2009

Om jag plågas av känslor som jag inte riktigt vill kännas vid, har jag en bra metod att dela med mig av. Oavsett om känslorna beror på att jag befinner mig en otrevlig situation (hm, en projektion, eller hur?) eller inte, så befinner jag mig i en fälla: jag accepterar nämligen inte mina känslor fullt ut. Ett slags kontrollbehov, alltså! Jag missar det faktum som ligger bakom känslan, nämligen att min modell av hur verkligheten borde vara inte överensstämmer med hur verkligheten verkligen är. Om jag hade (i nuet!) insett att det är just detta som känslan vill säga mig, hade det inte varit så svårt att acceptera känslan (vem vill inte stirra sanningen i vitögat, hrm?), och genom känslan sedan dessutom acceptera verkligheten som den är. Förstå då kan jag ju handla konstruktivt i nuet.

Den metod jag brukar använda tar mig från den intellektuella förståelsen att känslan säkert är nyttig för mig, till den emotionella acceptansen av känslan. Det är ju den delen som är svår! Att intellektuellt förstå att man behöver göra något, vad det än må vara, är ju aldrig tillräckligt för att verkligen ta till sig detta känslomässigt.

Vad är då metoden? Det är att vara tacksam för känslan, och helt enkelt säga ”tack för den här otäcka känslan!”. Att tacka för något, och verkligen mena det, är en handling som ger en djup acceptans i en själv, även om man inte gillar läget. Det blir en rätt skön kontrast mellan oviljan och tacksamheten, och med litet övning löses kontrasten upp i en acceptans av läget, så att det går att handla konstruktivt. Det är inte så noga vem du tackar, där har du ett alldeles fritt val! :-)

Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Nuet och kontrollen

Skrivet av Thomas Drakengren den april 14, 2009

Jag håller på att läsa bästsäljaren ”The Power of Now” av Eckhart Tolle. Undertiteln ”A Guide to Spiritual Enlightenment” är kanske litet väl pretentiös, men boken innehåller icke desto mindre en hel del goda tankar. Och en hel del överlapp med sådant jag brukar skriva om här; är ju alltid trevligt! :-)

Hans huvudtes är att anledningen till att vi samlar på oss så mycket ”psykologiskt skräp” är att vi inte förmår inse att allt som faktiskt existerar, i varje ögonblick vi tänker på det, är nuet. Historien existerar inte, och framtiden existerar inte. Och nuet är det enda vi faktiskt kan påverka i. Vi kan inte påverka historien, och inte framtiden. Enbart nuet. Inte så konstigt, egentligen.

Men de allra flesta människor hänger istället upp sig på historia och framtid, och är missnöjda dels med att saker som har hänt har hänt, och oroar sig för sådant de tror skall hända i framtiden, och glömmer därmed bort att påverka i nuet. Nuet försvinner på så sätt från tidsmedvetandet, och i och med detta frånsäger man sig möjligheten att påverka i den enda punkt där man faktiskt har någon inverkan.

Prova att föreställa er nuet på detta sätt, och se vad som händer! Det är inte alltid så lätt. Att inte acceptera nuet som det är är ju en sorts kontrollbehov. En tanke som hjälper till, som jag själv brukar använda, är att tänka att nuet faktiskt är precis så bra som det kan vara. Jag kan ju nämligen inte ändra det nu som är, och det är inte så svårt att acceptera när jag väl konfronteras med faktum. Däremot kan jag agera i nuet, men det som är, är ju helt enkelt på det viset.

Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: , , , , | 6 Kommentarer »

Om att släppa taget

Skrivet av Thomas Drakengren den april 3, 2009

Under en längre tid har jag märkt att jag har haft svårt att stilla mina tankar under meditation, utan att jag har haft någon aning om varför. Det har varit frustrerande, kan jag säga! Häromdagen fick jag en hint om vad det kunde bero på, och när jag testade en smula märkte jag att jag verkligen gjorde det klassiska misstaget som jag fallit på så många gånger tidigare. Att inte kunna släppa taget! Metoder för att hantera detta är något som jag redan har i min mentala verktygslåda, men som jag som vanligt inte kommer på att jag behöver använda. Tur att verktyget fanns där, i vilket fall! :-)

I meditationen blir fenomenet att jag omedvetet tror att de pockande tankar som uppstår, och som rör viktiga saker, genast måste åtgärdas, som om jag skulle kunna göra något åt dem just då.

Och i den yttre världen har jag förstås haft motsvarande fenomen: där är det vissa saker som jag absolut vill skall inträffa, men som jag just nu inte kan agera för att det skall ske, men likväl bekymrar jag mig och låter tankarna snurra runt. Kontrollbehovet, alltså!

Det visade sig att båda sidorna av problemet bäst attackerades genom att under kontrollerade former ändra inställning under meditationen. När jag kunde betrakta känslorna under antagandet ”du kan inte göra något åt detta just nu, och har gjort vad du kan i detta läge”, var det inte längre några problem att hålla de störande tankarna borta. Och det speglade sig sedan i vardagen, så att jag kan ha ett reflekterande lugn även där. Skönt värre! :-)

Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Om att omvandla sina känslor

Skrivet av Thomas Drakengren den januari 16, 2009

Detta inlägg blir litet som ett pussel; jag hoppas kunna lägga samman alla bitar på slutet. Häng på, resultatet är givande!

I ett tidigare inlägg talade jag om vad som händer när vi möter något vi inte förväntar oss, och att man kan reagera negativt (kontrollbehov) eller positivt på detta (man växer). En smärta, eller för att vara generell, en känsla man behover hantera, uppstår.

Jag skrev också om att man lättare kan agera konstruktivt om man observerar känslan, och på ett mer rationellt sätt beslutar sig för hur man skall betrakta det inträffade, istället för att agera på känslan. Då har vi ett dualistiskt betraktelsesätt, d.v.s. vi har en separation mellan den som observerar, och den som känner känslan.

I ett annat inlägg skrev jag om möjligheten till ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor. Om jag låter observatören och det observerade i mig sammanfalla, har jag en fullständig acceptans för verkligheten.

Det jag har märkt när jag har tränat på detta under någon månad (sedan jag skrev inlägget), är att jag genom att aktivt sammanföra observatör och känsla, genom ett slags ”mental balansgång” (inte är det lätt!) inlemmar den fullständiga acceptansen av situationen som uppstod i mig själv, men inte bara det, det verkar som om känslan i sig innehåller tillräcklig information för att ge mig ett konstruktivt förhållningssätt till situationen. D.v.s. ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor gör att jag aldrig behöver inta offerpositionen, eftersom känslan aldrig blir överväldigande, utan det går alltid att ha ett konstruktivt förhållningssätt till en aldrig så negativ känsla.

Att konsekvent ha ett sådant förhållningssätt verkar svårt; än så länge tränar jag bara på relativt enkla fall. Ett spännande försök är den känslan jag känner när jag håller på att bli förkyld, som jag har känt av idag. (Se tidigare inlägg, förresten!) Om en generaliserad form av min teori stämmer, borde en ickedualistisk hantering av den känslan få kroppen att svara optimalt på förkylningen. Tillåt mig att spekulera! :-)

Den process för att hantera känslor som jag beskriver tror jag är detsamma som i psykoanalytisk litteratur resulterar i det som kallas sublimering, och i buddhistisk litteratur transmutation (Även om de bara pratar om sexuella känslor i Wikipedia-artiklarna, jaja, ni förstår säkert ändå; generalisera, så fungerar det.). Vad jag förstått innebär båda att man använder känslans energi konstruktivt istället för att bli övermannad av den, så att dess ”inneboende energi” omvandlas till handling och initiativkraft, med bästa möjliga inriktning (d.v.s. kärleksfull inriktning).

Även överlämning tror jag ger samma resultat, men inte med samma omedelbara effekt.

Hur gör man då när man omvandlar sin känsla? Det är inte lätt att beskriva, och kräver rätt hög medvetandegrad om sina inre mentala mekanismer. En ledtråd är att man måste vara beredd att acceptera de omedelbara konsekvenserna av sin känsla, så att det inte finns något mått av förnekelse inblandat. Det gäller alltså att inte vara rädd. Rädsla är en kraft som driver separationen mot ett dualistiskt förhållande. Sedan behöver man möta känslan, och så försöker man varligt att passa in den hos observatören, så att man känner att den ”glider in” på ett positivt sätt. Går allt rätt till känns det som om man gradvis får positiv kraft som resultat (och det tar bara några sekunder; maximalt en halv minut när jag har provat). Träna länge, och experimentera. Det är roligt! 

Övning: om du känner att någon känsloreaktion du har hindrar dig i något fall, t.ex. om du skulle vilja kunna gå fram till vem som helst på ett cocktailparty men inte vågar, försök omvandla känslan, så att du hittar det konstruktiva i din känsla!

Det vore som vanligt intressant att veta vad som händer här, hjärnfysiologiskt.

Ytterligare en aspekt som jag vill spekulera om är om inte inlärning och känsloomvandling är samma sak. För mig verkar de vara snarlika processer, åtminstone. Jag presenteras med nya fakta, där jag inlemmar känsloreaktionen på ett konstruktivt sätt. Och ibland har jag känsloblockering inför vissa områden, och då kan jag inte lära mig. Då kunde en smula aktiv sublimering göra susen!

Sparad i hjärnan, psykologi | Taggad: , , , , , , , , , , | 8 Kommentarer »

Överlämning

Skrivet av Thomas Drakengren den november 18, 2008

Men hur gör man när man faktiskt inte klarar att göra ett konstruktivt val i en svår känsla? Eller i ett helt känslokaos? När man är helt paralyserad och faktiskt inte ser vägen ut? Det är inte så enkelt att man antingen agerar på känslan, eller klarar av att hantera känslan konstruktivt. Om det bara vore så väl. Ibland kan man ställas inför situationer som man har extremt svårt att klara av, känslomässigt, oavsett hur extrema de ser sig för en extern betraktare, även om man har lyckats medvetandegöra känslan så mycket att man inte agerar på den, t.ex. genom meditationsträning. Fortfarande kan man vara medveten om att man projicerar, förstås. Man kan vara i ett läge där känslan är rent outhärdlig. Grundproblemet här är att man faktiskt tror att man klarar av situationen, trots att man bevisligen inte gör det. Och inte klarar man utan vidare av att acceptera detta!

Men vad skall man göra? Om man hade varit barn och haft en förstående förälder, kunde man anförtro sig åt denne, och låta denne härbärgera känslan (psykoanalytisk terminologi), och sedan hjälpa barnet att hantera den, och på så sätt bringa ordning i sinnet, och hjälpa barnet fram till ett förslag till handling. Men nu är man ju inte barn, och som barn kanske man inte hade en förälder som var förstående i alla lägen, vilket gör att man har saker kvar att lära som vuxen. Kan man härbärgera känslan någon annanstans, kanske?

Det kan låta väldigt konstigt, men det som faktiskt kan fungerar är att man först accepterar läget fullständigt (i alla sina detaljer, såväl känslo- som faktamässigt), och sedan lämnar bort sin känsla (och projektion, om den finns) för härbärgering. Men vart lämnar man den? Ja, t.ex. tolvstegsmetoden (läs om denna här; jag har svårt att hitta andra bra länkar på internet) anser att man skall lämna bort den till en ospecificerad ”högre makt”, så om du har en sådan till hands som fungerar, är du klar med problemet. Annars kan du se det som att du lämnar den till ditt undermedvetna. Det konstiga är att det går att skicka känslan till en del av dig (ja, eller högre makt, som du vill!) som faktiskt är bra på att lösa upp helt obegripliga känslor. Och så småningom kommer du att märka vilken kompetens den delen har, så att du kan lita på dig själv (alternativt en högre makt). Ofta kommer svaret långt senare än överlämningen, så det känns en smula ovant till en början. Om du har ägnat dig åt problemlösning kanske du har märkt att det är bra att tänka igenom problemet ordentligt kvällen före, så kan du kanske ha löst problemet på morgonen. Detta är samma hjärnfunktion, tror jag.

Är du kristen kan du kalla detta för bön; jag tror att det är samma sak.

Övning: prova detta!

Sparad i hjärnan, psykologi, religion | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Fokus på modell eller verklighet

Skrivet av Thomas Drakengren den november 4, 2008

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur en skillnad mellan det man uppfattar som verkligheten och den modell man har av verkligheten ger upphov till en smärta, som om man agerar snett på den (d.v.s. reagerar direkt på sin känsla) gör att man istället för att anpassa modellen till verkligheten, försöker anpassa verkligheten till modellen istället. När jag blickar in i mig själv ser jag att en bra ansats till att välja det första alternativet är att jag har mitt uppmärksamhetsfokus på verkligheten snarare än på modellen. Och åtminstone kräver det för mig en medveten ansträngning! Och vad är skillnaden, egentligen? Jag skall försöka göra det mer konkret.

Om vi går tillbaka till min beskrivning av hur meditation kan fungera, så beskriver jag läget när tankar och känslor är stillade. Om du i vardagen kan hänvisa till och föreställa dig detta läge på ett konkret vis, så har du ”fokuspunkten för verkligheten” klar. Jag tror att detta antagligen kräver att man mediterat ganska länge, så det är inget man kan räkna med fungerar vid första försöket. Så småningom går det förmodligen att permanent skifta fokus från modellen till (min uppfattning om) verkligheten. Smärtan man upplever vid konflikt mellan modell och verklighet borde därmed få en mer positiv grundklang, på så sätt att fokus är verkligheten, och smärtan enbart signalerar om att jag borde uppdatera min modell, så att jag kan använda den optimalt för att förutsäga resultatet av mina handlingar. Inte lika dramatiskt som om det jag fokuserar på, d.v.s. modellen, förändras.

Det här blev ett rätt abstrakt och introvert inlägg, även om det beskriver en viktig realitet. Kom gärna med förslag på hur jag kan tydliggöra och exemplifiera!

Sparad i psykologi | Taggad: , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Kontrollbehov kontra medkänsla

Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 18, 2008

Kontrollbehov följt av reaktion å ena sidan, och medkänsla följt av medveten handling å andra sidan, ser jag som två diametralt olika sätt att försöka nå till samma mål. Här behöver jag börja med att förklara begreppen en smula.

 Jag börjar med en abstrakt beskrivning av kontrollbehov, som kan vara ”svårknäckt” tills jag ger ett exempel. Inom sig har man som människa p.g.a. hur hjärnan fungerar en modell av hur man förväntar sig att världen runtomkring fungerar. T.ex. har man rätt bra koll på hur materiella objekt fungerar, och man har med hjälp av det man lärt sig i skolan fått in sådant som t.ex. elektromagnetiska vågor, så att man inte har något större problem att acceptera att information kan färdas genom ”intet”. Och man har också en modell av hur människor typiskt sett beter sig, inklusive av sitt eget tanke- och känsloliv.

Med ”modell” menar jag här en ”karta” som jag använder när jag navigerar i världen, och i min kontakt med andra människor och företeelser som jag stöter på i livet. Ja, man har säkert en modell av döden också, som man använder när det väl är dags…  Litet förenklat kan man säga att modellen ”består” av tankar och känslor, på så sätt att tankar är den ”logiska basen”, och känslorna är kopplade till olika fenomen i modellen.

Givet denna modell kan man förhålla sig till den på olika sätt, särsklit med avseende på när den skiljer sig från det jag observerar ute i världen. Min rätt starka hypotes är att min hjärna när den märker att det finns en skillnad mellan modellen och världen skickar ut en stark känslosignal som gör mig uppmärksam på att här finns något som jag inte är redo att hantera. Om någon av er läsare vet något om forskning inom psykologi eller neurofysiologi som säger något om detta, kommentera gärna detta inlägg så blir jag glad!

Nu är vi genast inne på ämnet för mitt tidigare inlägg om psykisk smärta, för det är just det man känner, med mindre eller större intensitet, i en sådan situation. Och kontrollbehovet, det uppstår när man inte kan se sin smärta konstruktivt, d.v.s. som ”här har jag en möjlighet att lära mig något” (det vore väl en rimlig ansats när man märker att ens modell av världen inte stämmer överens med vad jag faktiskt uppfattar genom mina sinnen). Då blir jag bara förlamad och antagligen rädd för situationen, och försöker istället anpassa världen till min modell. Där har vi kontrollbehovet i ett nötskal! Att försöka anpassa världen istället för sin modell, trots att världen faktiskt är annorlunda. Och metoden att komma över sitt kontrollbehov, det är som vanligt att ta ansvar för sina känslor, att plocka tillbaka sina projektioner, som jag skrivit om tidigare.

Med denna beskrivning ser man varför ack så välmenande människor (deras modell av världen är i grunden en modell som beskriver något positivt) är helt oförmögna att omsätta sin modell i verkligheten och snarare åstadkommer skada därigenom. T.ex. människor som förespråkar utopier av alla de slag där människor bara är snälla mot varandra (jag gissar att ni själva kan plocka fram ett antal exempel på alla politiska, religiösa och filosofiska håll) brukar ofta ha fullständig oförståelse för varför världen inte redan ser ut som de vill att den skall se ut. De är inte beredda att ta in världen som den är, och med medkänsla och aktiv medveten handling bidra till att förändra världen. Ja, ”de”, skriver jag. Men alla har vi väl mer eller mindre av detta i oss.

När man tar tillbaka sina projektioner och istället odlar sin medkänsla, får man alltså en annan metod att översätta skillnaden mellan modell och verklighet i handling, som är oerhört mycket mer världstillvänd än kontrollbehovet, som enbart är motiverat utifrån egna behov och reaktioner.

Till slut ett exempel på skillnaden mellan handling sporrad av kontrollbehov och handling sporrad av medkänsla. Vi föreställer oss en förälder som tycker att 15-åringar skall vara hemma klockan 21 på kvällen, oavsett vad. Det kan vara positivt eller negativt motiverat (d.v.s. bra eller dåliga skäl), vi bortser från detta. Av en händelse så är 15-åringen intresserad av att gå på fest på fredagen, och den festen slutar förstås inte förrän klockan 23. Utfallet kommer i båda våra exempel att bli att 15-åringen faktiskt inte får gå på festen, så att vi inte blandar fakta med känslomässig process. Vi kommer in i handlingen när 15-åringen just bett föräldern om lov att gå på festen i fråga.

Först kontrollbehovsfallet. Här kommer föräldern att uppleva en stor inre smärta när det blir en skillnad mellan förälderns inre modell (där 15-åringen faktiskt kommer hem klockan 21), och verkligheten. Vårt antagande är att föräldern inte kan föreställa sig en möjlighet att anpassa modellen, utan är helt förlamad av inre känslor, och kan därmed inte alls föreställa sig tonåringens tankar och känslor inför detta (t.ex. en stark önskan att få träffa sina kamrater under trevliga former). Man kan tänka sig olika sätt för föräldern att reagera på sina känslor, förenklat ”inåt” eller ”utåt”. Vi antar ”utåt”. Föräldern skäller ut 15-åringen, kanske ”förstår du inte att det vore helt oansvarigt av mig att släppa ut dig så sent, du kan ju bli nedslagen”, eller någon annan liknande projektion. 15-åringen har säkert ingen lust att diskutera med en förälder som inte visar något som helst intresse att förstå vad han/hon vill och varför, så här är det svårt att se en positiv utgång, om inte 15-åringen i sin tur är så känslomässigt mogen så att han/hon kan ta hand om sin förälders känslor. Oftast är det förstås inte så. Dels brukar 15-åringar ha ett turbulent känsloliv, och med en förälder som inte ens kan ta hand om sina egna känslor är väl chansen inte så stor att 15-åringen i sin tur har fått en så god känslomässig fostran att han/hon kan förhålla sig lugn i detta.

Så tar vi medkänslefallet. Föräldern upplever även här en inre smärta som ges av skillnaden mellan modell och ”riktig värld”, men ser konstruktivt på detta som en möjlighet att utvecklas (revidera sin inre modell). Föräldern vågar här vara öppen mot 15-åringen och berättar om sina känslor. T.ex. ”Nej, nu känner jag mig verkligen obehaglig till mods av att du skall vara ute så länge på kvällen. Det tycker jag inte alls om, eftersom det är ett sådant busliv just där du behöver gå.” För att försöka förstå hur världen verkligen är beskaffad (d.v.s. varför 15-åringar faktiskt inte alltid kommer hem klockan 21 när man vill det), försöker föräldern förstå varför 15-åringen vill gå på fest. 15-åringen berättar varför (på olika sätt beroende på mognadsgrad, förstås; det kan komma många projektioner här). Föräldern försöker verkligen ta in detta, och 15-åringar är inget undantag från mänskligheten; alla människor tycker om att bli förstådda och tagna på allvar. De pratar runt detta, och föräldern försöker att integrera 15-åringens tankar och känslor för att se om det går att rucka på förälderns önskan om försiktighet att gå på fest i just det området. Just i detta fall kom föräldern ändå fram till att det är bäst att vänta tills det är en fest i ett annat område som inte är lika farligt att ta sig hem från, och eftersom bilen var på reparation, så att det inte gick att hämta med bil. Och 15-åringen är besviken, men har ändå viss förståelse för förälderns resonemang. En konstruktiv lösning som ändå bibehåller båda parters integritet.

Sparad i barn, hjärnan, psykologi, religion, samhälle | Taggad: , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

 
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.