Jag har precis läst ut boken ”Personal Development for Smart People” av Steve Pavlina, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Den är klart läsvärd, kan jag säga nu! Han går på ett mycket systematiskt sätt igenom en mängd områden, t.ex. relationer, pengar, andlighet, karriär, hälsa och vanor, där man kan tillämpa de tre principerna kraft, kärlek och sanning, för att utveckla sig på bästa sätt, och visar hur man kan göra i praktiken för att rikta in sitt liv efter de tre principerna.

Även om detta inlägg inleddes som en kort recension av boken, så började jag skriva av en annan anledning, som var en tanke som slog mig när jag läst boken. Det är ju nämligen säkert så att många läser boken som en bok som beskriver en sanning som man borde följa. D.v.s. att författaren till boken ses som en auktoritet, som man kan följa. Så det är bara att prenumerera på hans nyhetsbrev, läsa hans blogg och artiklar, och så gör man bara precis som det står där (följer hans system av dogmer!), så blir allt bra. Eller?

Nej, det enda som man kan säga bestämt om personlig utveckling, är att enbart man själv kan vara sin egen auktoritet att bedöma vad som är bra eller inte (enda problemet är att han skriver just detta i boken! ). När jag läser Steve Pavlinas bok ser jag det istället som att vi här har en person som har ägnat mycket tid åt att tänka på denna typ av frågor, pratat med många andra människor, och provat sina hypoteser, och sedan kommit fram till en mängd slutsatser som verkar vettiga. Liksom om han med boken satt upp vägmärken, ”Steve was here”, för att visa hur han har tänkt. Men sedan är det min sak att se vad jag kan ta till mig eller inte, och på vilket sätt jag kan tillgodogöra mig det han skriver. Det som han skriver om råkar dessutom vara väldigt lätt för just mig att ta till mig, men det hör egentligen inte hit.

Andra exempel på dogmsystem som man behöver förhålla sig till på samma sätt är förstås de etablerade religionerna, ideologierna eller samhällssystemen. Man kan se dem som system av vägmärken, som förstås är resultat av mycket tänkande, men som man själv behöver upptäcka sanningen i innan man accepterar dem. Förstås är inte alla dogmer sanna, för den delen, snarare tvärtom.

Ordet ”dogm” brukar man för det mesta läsa som något negativt, men egentligen blir det negativt enbart när dogmen inte enbart ses som ett vägmärke, utan som något som man måste acceptera. Ett varningstecken när man försöker söka reda på vad som är sant, är alltså när andra försöker övertyga en om vad som är sant, istället för att inbjuda till att nyfiket undersöka och experimentera för att nå en slutsats. Eller förstås, när du märker att du själv försöker övertyga andra om något, istället för att försöka få dem att själva skapa sin egen sanning.

Tänk själv, och låt andra tänka själva!