Om man säger något till en sådan människa får man alltid en relativt kraftig reaktion tillbaka, och mycket sällan en reflekterande fråga “hur menar du?” tillbaka, utom kanske i det fall där personen blir förorättad och använder frågan som ett sätt att visa sig indignerad. Om du själv i det läget också är en studsande människa, kommer du att reagera på personens reaktion, och ni kommer att ha ett riktigt dramatiskt (kan vara positivt också!) samtal, med många starka känslouttryck.

Tyvärr verkar det som om dessa studsande människor sällan har den trygghet och stabilitet i grunden som krävs för att motverka dessa studsar, utan reaktionerna blir på något sätt det som styr deras liv. De har inte möjlighet att långsiktigt planera sin tid, eftersom vad som helst som inträffar kan få dem att studsa åt ett helt annat håll. Och de är antagligen inte heller medvetna om att de faktiskt har möjligheten att själva välja när de skall reagera, och därmed själva kunna välja sin nästa riktning. Som “studsare” är man rätt känslig i själen, och kan helt enkelt inte låta bli att reagera.

Själv har jag tidigare haft samma känslighet, så att jag lätt har reagerat på andra människor eller händelser, men jag har samtidigt tyckt att det har varit obehagligt att inte behålla min makt över min egen situation, så jag har för det mesta undvikit sådana situationer. Numera har jag genom att använda sådan kunskap jag skriver om här på bloggen lyckats få en sådan grundstabilitet så att jag inte alls tycker att det är jobbigt att umgås med “studsare”, och kan själv få ut mycket mer av samvaro med många fler typer av personer.

Det viktiga budskapet att ta till sig som en person som reagerar på mycket och låter reaktionen styra sitt liv, är att man då lämnar över styrningen av sig själv till omvärlden, istället för att man själv håller i ratten. Som Richard Bandler (grundaren av NLP) säger, om du inte själv håller i ratten är det någon annan som kommer att hålla i den.

Jag ser fram emot nästa del!

Om man tittar på hur hjärnan fungerar, så är tillståndet av lugn onekligen ett möjligt tillstånd hos hjärnan, åtminstone när man väl tagit sig dit en gång. Och om man alltid levt “utanpå sig själv”, så kan man ju börja meditera och göra diverse övningar, som tar en dit, även om det inte finns någon garanti för att man faktiskt lyckas med detta. Är det ens vettigt att prata om att lugnet då existerar som en teoretisk möjlighet?

När man väl är där, nere i meditationen, ter sig den upplevelsen som mycket påtagligt existerande. Att bara kalla det “lugn” är ju en stark underdrift, men vi låter det vara så länge. Så själv säger jag nog att lugnet existerar, och att jag kan ta mig dit. Men på något sätt känns det ändå vettigt att jag genom det jag gör återskapar lugnet.

Nej, jag kommer inte längre på det spåret! Det räcker för denna gång att jag har beskrivit hur svår frågan är, och ifrågasatt om skillnaden är viktig över huvud taget. Någon läsare som har annan bra input på detta?

I meditationen blir fenomenet att jag omedvetet tror att de pockande tankar som uppstår, och som rör viktiga saker, genast måste åtgärdas, som om jag skulle kunna göra något åt dem just då.

Och i den yttre världen har jag förstås haft motsvarande fenomen: där är det vissa saker som jag absolut vill skall inträffa, men som jag just nu inte kan agera för att det skall ske, men likväl bekymrar jag mig och låter tankarna snurra runt. Kontrollbehovet, alltså!

Det visade sig att båda sidorna av problemet bäst attackerades genom att under kontrollerade former ändra inställning under meditationen. När jag kunde betrakta känslorna under antagandet “du kan inte göra något åt detta just nu, och har gjort vad du kan i detta läge”, var det inte längre några problem att hålla de störande tankarna borta. Och det speglade sig sedan i vardagen, så att jag kan ha ett reflekterande lugn även där. Skönt värre!