Inlägg taggade ‘meditation’
Posted by Thomas Drakengren den juli 6, 2010
Svenska Dagbladet rapporterar att semester i stort sett varken gör till eller från för ens personliga lycka. Om inga externa upplevelser nu duger för att göra en lycklig, hur skall man göra då?
Ja, det är väl ingen som har läst här tidigare som blir förvånad när jag rekommenderar var och en att hitta lyckan på insidan. Den finns där, hur illa (eller bra, förstås) man än har det. Genom att meditera och skapa sig en lugn observatör av ens inre tanke- och känsloliv har man en bas för lycka, som är mycket mer hållbar än den allra finaste semesterresa.
Därmed inte sagt att man inte skall åka på härliga semesterresor! Med mitt argument kan man förstås hävda att semester är helt onödigt, men man skall ju inte göra det onödigt svårt för sig, tycker jag. Det kan säkert vara givande att vara eremit eller annan typ av asket ett slag, men inte om man inte har ett konkret syfte med det. Så ha en finfin semester, allihop!
Publicerat i personlig utveckling, samhälle | Taggad: meditation, semester, lycka, erimit, asket | 3 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den maj 29, 2010
Många människor genom historien har försökt formulera levnadsregler så att vi skall kunna följa dem för att kunna leva ett gott liv. Men oavsett vilken regel man väljer, kan man tolka den på fel sätt eller rätt sätt. Och även om man skriver en regel om att man skall tolka regler på rätt sätt, blir ju även det en regel, som kan tolkas på fel eller rätt sätt.
Det där lät förstås väldigt abstrakt och flummigt, men vi tar ett exempel. En bra regel är att man inte skall tänka elaka tankar om andra, eftersom man själv mår dåligt av negativa tankar, oavsett vem man tänker dem om. Låt säga att jag läser den regeln, och så skall jag försöka använda den. Och så råkar jag misslyckas, och en elak tanke flyger förbi. Vad gör jag då? Skäms och klandrar mig själv, eller förlåter mig själv? Det är alltså de alternativen som är fel sätt och rätt sätt. Oavsett om jag bestämmer mig för att älska andra som mig själv, att jag skall låta bli att skälla på mina barn, eller vilken regel jag än väljer, kan jag snarare befästa mitt oönskade beteende genom att klandra mig själv för att jag misslyckats. För om jag kopplar på en skamkänsla till mitt beteende minskar jag min medvetandegrad, och därmed min möjlighet att påverka det som händer i just det ögonblicket.
Och att lägga på ytterligare en regel om att du aldrig skall klandra dig själv, är förstås också dömt att misslyckas. För vad gör du när du råkar klandra dig själv? Förlåter du dig, eller klandrar du dig ytterligare?
Ja, vad skall man göra då, om man vill tipsa någon om hur man skall göra för att må bättre? Jag tror faktiskt att man om man läser beskrivningen av paradoxen ovan själv kan förstå vad utvägen är. Om man lyckas angripa just punkten att man skäms för sina misslyckanden, hamnar man ju automatiskt på ”rätt sida” i reglerna, och man kan plötsligt tillgodogöra sig den stora mängd levnadsregler som finns i samhället, både inom filosofi, religioner och psykologitidningar, eller var man nu hittar dem, utan att riskera att skapa skamknutar runt dem.
Och hur gör vi nu detta? Då är vi tillbaka på denna bloggs hemmaterritorium. Det gäller att i ögonblicket observera när skammen över ett misslyckande sätter in. Misslyckandet kan förstås vara i att följa en regel, men vilket misslyckande, eller något du inte är nöjd med, som helst, duger. Observera och känn skammen passera förbi, men gör inget av den. Låt den bara vara. Då skapar du nämligen ingen ny ”knut” i dig, och du löser upp den knut som fanns där en aning. Under kontrollerade former, alltså när du mediterar, kan du återkalla situationer då du skämts över något, och lugnt betrakta din reaktion. Då är du ju helt utom all fara, så det är enklare att hålla distansen till händelsen. Som om du hade varit i något slags fara annars, förresten! 
Men visst, det är ju det man tror innan man kommit över skammen.
Jag hoppas att jag genom detta inlägg kunnat peka på att levnadsregler oftast är bra, bara man tolkar dem på rätt sätt. Och att man inte genom att vara förlåtande mot sig själv behöver acceptera att man inte utvecklas. Man kan ha en stark vilja att förbättra sig trots att man accepterar sina misslyckanden!
Publicerat i personlig utveckling, religion, samhälle | Taggad: filosofi, levnadsregler, meditation, misslyckanden, paradox, regler, religion, skam, tankar | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den maj 3, 2010
För ungefär ett år sedan bloggade jag om möjligheten att använda meditation mot symptom på allergi, och jag jobbade då rätt rejält på att försöka lösa upp de inre signaler som verkade hänga ihop med allergin. Nu har en bit av pollensäsongen gått, och jag kan säga att jag inte alls har några symptom denna gång; det är förstås trevligt! Å andra sidan är väl pollenhalterna inte lika extrema som förra året. Jag får väl helt enkelt återkomma varje år vid den här tiden med en uppdatering på läget.
Publicerat i kroppen, personlig utveckling, personligt | Taggad: allergi, meditation, pollen, pollenhalter, signaler | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den april 29, 2010
Ett generellt begrepp som jag har mycket användning av är när jag märker att jag ”håller emot” något. När det är så, upplever jag att jag har något slags känslomässig ”knut” inom mig, som jag inte riktigt accepterar. Den kan finnas olika djupt i mitt psyke. Antingen känner jag knutens struktur ganska väl, eller så ligger den djupare, och det känns som något gnager någonstans i mig. Oavsett vilket, så är det samma fenomen, och det kan hanteras på samma sätt. Även om det som sitter djupt tar längre tid, och är svårare att komma åt.
Med ”hålla emot” menar jag att det finns något där som jag inte accepterar fullt ut. Jag har inte integrerat fakta i mig själv, utan jag försöker förneka antingen en känsla, eller hur något faktiskt förhåller sig. Och då gör det psykiskt ont, och jag blir blockerad i t.ex. hur öppen jag kan vara mot andra människor. Som alltid beter man sig likadant mot sig själv som mot andra människor. Om jag inte är öppen mot mig själv när det gäller ett särskilt område, kommer jag inte att klara av att vara öppen mot andra. Och vice versa, förstås.
Hur hanterar jag då detta? Principen är att jag försöker sluta hålla emot, och villigt acceptera det jag håller emot. Genom att fokusera på själva ”hålla-emot-känslan”, antingen i vardagen, eller under meditation, och försöka ”sänka garden” och släppa in det jag håller emot, kan jag lösa upp knuten. Jag har antagligen en reaktion som gör att jag automatiskt håller emot, så jag kan behöva genomskåda den reaktionen. Det man släpper in när man slutar hålla emot kan vara riktigt obehagligt, men det är bara att låta det flöda fram, så integrerar man och gör något positivt av det med automatik. Man kan förstås också träffa på ytterligare automatreaktioner där man håller emot, och grattis, då du fler knutar att lösa upp!
Ett typiskt exempel på denna sorts knut är när jag reagerar negativt på andra personer. Det betyder oftast att det finns något hos personen som jag inte vill acceptera, och då betyder det förstås i sin tur att motsvarande egenskap i mig själv är något som jag absolut inte accepterar. Nu är det ju så att alla egenskaper hos andra potentiellt finns hos oss själva (även om man kan välja att inte ge uttryck för den), men om man reagerar riktigt hatiskt på en egenskap hos någon annan, har man garanterat en riktigt ordentlig förträngning av motsvarande egenskap hos sig själv. Och löper därmed risk för att inte ha en medveten hantering av egenskapen hos sig själv. Sådana personer ser man i media då och då!
Nyckeln är som vanligt att vara medveten om allt, inklusive sina ”mörkare” sidor. Är man inte medveten om de mörka sidorna, är man kontrollerad av dem; så enkelt är det!
Publicerat i personlig utveckling, samhälle | Taggad: acceptera, blockeringar, hålla emot, knutar, meditation, personlig utveckling, psyket, reaktioner | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den april 25, 2010
När man läser om personlig utveckling ser man ofta att man skall vara i balans mellan olika ytterligheter. Man skall inte bli överväldigad av känslor, men man skall ta dem på största allvar. Man skall få utlopp för sin kreativitet, men man skall inte bli beroende av kreativiteten och bli en deprimerad konstnär. Man skall inte bli en ledare som beter sig som en tyrann, men man skall ändå få utlopp för sin inre kraft.
Vad betyder det egentligen att komma i balans mellan dessa drifter (det finns fler), som man ändå har inom sig (man slipper dem inte!)? Där tycker jag att begreppet ”den inre ordföranden” passar bra att använda. Man kan tänka sig en ordförande som sitter vid ett bord med diverse extrema människor, där den ena vill ge sig hän åt sina känslor, men den andra vill förtränga och strunta i dem. En vill bestämma över allt och alla, och en tycker att det är bäst att människor får vara ifred. En vill berätta för alla människor hur fel de har, och att bara de visste hur saker och ting skall vara, blir allt bra. Och så vidare. Om det inte finns någon ordförande i en sådan grupp människor, kommer gruppen omväxlande att befinna sig i någon av extrempunkterna, som motsvarar de inre drifterna man har.
Därför behöver vi se till att ha en bra ordförande inom oss som ser till att sammanväga alla åsikter som vi har, och gör ett vist val bland alla dessa, istället för att vi ger oss hän åt våra drifter utan att reflektera. De människor som har en fungerande inre ordförande ser vi typiskt sett som mycket mogna människor.
Ordföranden tränar man upp genom att observera sitt inre, och att man sedan vågar ha och verkligen tränar på att ha en dialog med sitt inre. Meditation hjälper som vanligt mycket för detta, men man måste aktivt låta sin ordförande träna på sin roll.
Först när man har en inre ordförande som fungerar kan man bli en riktigt bra ordförande i föreningsliv och annat, tror jag. Och genom att träna på att bli en bra ”yttre” ordförande, tror jag också att man förbättrar sin inre ordförande. Allt hänger samman.
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: drifter, föreningsliv, inre ordförande, meditation, observera, personlig utveckling | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den april 15, 2010
Under någon veckas tid har jag provat att ta s.k. ”power naps” under dagen, när jag har sovit i minsta laget på natten. Det betyder att jag har försökt sova under exakt 20 minuter, men inte att jag faktiskt behövt sova. 20 minuter verkar vara optimalt för att man inte blir det minsta trött efteråt, och jag blir riktigt ordentligt utvilad, och tjänar garanterat in de 20 minuterna på hur mycket effektivare och mer fokuserad jag blir direkt efteråt. En power nap vid lunchtid och en när jag kommer hem från jobbet verkar vara bra, men det verkar gå att vara flexibel med hur många och vilken tidpunkt jag väljer.
Men varför skrev jag nu ”meditation” i rubriken? Jo, det viktiga med en power nap verkar vara att man skall stilla tankarna, så att man går djupare ned i medvetandet, men att man inte som i meditation skall hålla emot sömnen genom att hålla koncentrationen uppe, utan sömnen får gärna komma. Det är rätt kul att medvetet observera hur jag kommer närmare och närmare sömnen, dessutom. Kanske jag så småningom som buddhistmunkarna lär mig att följa med hela vägen med medvetandet?
En fördel för mig i just denna fas av livet är att det verkar vara lättare för mig att stilla tankarna under en power nap än under min ”vanliga” meditation. Jag har själv ingen vettig förklaring till varför! Kan det vara mitt kontrollbehov som jag inte kan släppa förrän jag låter mig glida närmare sömnen? När jag tagit några power naps och på det viset tränat på att stilla tankarna fullständigt, fungerar det dessutom bättre att meditera som vanligt.
Publicerat i personlig utveckling, personligt | Taggad: kontrollbehov, meditation, power nap, sova, tankar | 2 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den mars 29, 2010
Häromdagen var jag på ett föredrag, där föreläsaren hade hängt upp sig på ordet ”trevligt”. Han menade att ”Vi hade det så trevligt” kunde översättas med något i stil med ”Vi satt där med våra fasader och vågade inte säga det vi verkligen tyckte utan log stelt och höll med, och språkade om ointressanta saker”. Min omedelbara reaktion var att jag absolut inte höll med. ”Trevligt” är ett rent positivt ord för mig, och det innebär inte för mig att man behöver agera på sina blockeringar för att något skall få kallas trevligt. När jag tänkte ytterligatre ett tag tyckte jag synd om honom som inte kan se igenom hur ord kan få associationer knutna till sig, som inte alls är nödvändiga. Särskilt negativa associationer har en tendens att fastna i orden. Och genom att ordet ”trevlig” fick en negativ association, så har han antagligen gått miste om många genuint trevliga tillfällen.
Såvida han inte hållit sig till samma sällskap genom hela livet, förstås. Om man umgås med människor som är dysfunktionella (med fasader och blockeringar, som jag beskrev ovan), tenderar inte bara ens tankevärld, utan även språket i sig, att få associerat till sig motsvarande blockeringar och negativa laddningar.
Hur vet man då om man fått sitt språk besmittat med laddningar från någon annan? Om man växt upp med föräldrar som inte var mästare på emotionell kompetens kan dessa laddningar sitta ganska djupt nere. Eller så kan man ha fått de emotionella laddningarna till orden senare i livet, om man hört ett ord mest i ett särskilt sammanhang. Man kan ju observera sig själv (universalknepet!), när man hör vissa ord. Om man reagerar starkt på vissa ord, och inte bara i innehållet i meningen man hör, kan man gissa att det finns något onödigt bagage knutet till ordet. Ord är ju bara ord!
Om man vill bli av med onödiga emotionella laddningar hos ord, hur gör man då? Som vanligt, försök rensa sinnet på tankar, och betrakta bara ordet, under meditation. Se vilka känslor som kommer upp. Försök förstå vad känslan som är kopplat till ordet är. Eller låt den bara lösas upp, genom att du går ned i känslan, t.ex. genom känsloomvandling. Ja, det finns mycket att läsa om detta ämne, om du tar en titt i arkivet.
Övning: Träna på att observera din reaktion på olika ord. Har du några ord som du alltid reagerar på, oavsett vad ordet används till?
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: association, bagage, emotionell laddning, känsloomvandling, meditation, ord, personlig utveckling, reaktion, trevligt | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den februari 13, 2010
När man själv har börjat inse att våra projektioner bäddar in oss i en värld av illusioner, och inser hur vackert det är utanför (tvärtemot i filmen), är det ju lätt gjort att visa allt detta för sina medmänniskor, så att de också kan ta sig ut! Här lurar ytterligare en fälla. Du kan nämligen glida tillbaka ett stycke ned i The Matrix om du inte är försiktig.
Faran är att det är lätt att falla för sitt kontrollbehov. Man tror kanske att t.ex. ens partner bara måste förstå att det är tokigt att hålla på att projicera hela tiden. Att omgivningen är helt idiotisk som inte förstår! Man kanske faller för att fördöma eller förakta den som tycker att det verkar helknäppt att sitta och meditera när man kan titta på TV istället.
När man märker detta, har man fastnat i ytterligare några projektioner. För även om du tycker att det är jättejobbigt att några andra inte begriper vad du säger, hur fint ditt budskap än är, betyder det inte att de plötsligt är dumma och värda att förakta. Då har du fallit ned ett stycke i The Matrix igen. Då är det dags att meditera över saken, och istället se att det som ligger under din ”jobbighetskänsla” är den positiva starka önskan att visa andra människor hur vacker världen är utanför The Matrix.
När man röjt undan det hindret börjar man inse vilka metoder man har till sitt förfogande, när det gäller att visa vägen ut. Den främsta metoden, som jag ser det, är att försöka leva som man lär, så att man blir en positiv kraft istället för t.ex. en gnällspik, för så blir det ju om man faller i fällan ovan.
Att försöka uttrycka sig, som jag gör här på bloggen, tycker jag också verkar fungera rätt bra. Har ni läsare några åsikter om detta, eller andra bra sätt?
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: kontrollbehov, meditation, medmänniskor, personlig utveckling, projektion, the matrix | 13 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den februari 9, 2010
Litar du på dig själv? Det kanske låter som en underlig fråga. Frågan förutsätter ju att det finns åtminstone två jag, ett jag som gör något, och ett annat jag som litar på det första jaget. Men när man tänker efter är det ju precis så så. Man har ju inte fullständig kontroll över allt man gör. Ibland gör man inte som man egentligen vill, och ibland kanske man reagerar kraftigt känslomässigt på något, och blir inte alls nöjd med sig själv efteråt.
Vad innebär det då att lita på sig själv, eller att inte göra det?
Om man är trygg med att man klarar av de flesta situationer som uppstår, att man inte överreagerar allt för ofta, och att man vet hur man hanterar det om man gör det, och i de fåtal fall när man faktiskt helt tappar koncepterna och inte alls klarar av situationen, så är man ändå trygg i att det är helt OK att inte klara av alla situationer, utan man är helt OK som man är, ja, då kan man säga att man är trygg ovasett vad som händer, och att man litar på sig själv. Det är förstås ett oerhört trevligt tillstånd.
Det andra extremfallet är den som är otrygg i nästan allting, som vill kontrollera allt runtomkring sig inklusive sig själv, som klagar på allt och alla inklusive sig själv, som inte är nöjd med något sakernas tillstånd, och förväntar sig katastrofer bakom varje hörn. Den personen är säkerligen inte trygg i att allt går som det skall, och litar nästan aldrig på sig själv. Vilket gör att händelser ofta går snett, att man inte har bra relationer, och så vidare, vilket blir en ond cirkel i sig.
Sedan finns förstås alla lägen mellan dessa två. Om man vill röra sig närmare det första läget, oavsett vad man befinner sig, kan man börja med att träna på att acceptera läget som det är, och att man faktiskt är precis så bra man kan vara just nu, och att det är helt OK att inte klara av situationer. Men att man förstås har möjlighet att bli tryggare. Och när man ser att man kan börja lita på sig själv, blir man genast tryggare, och så etablerar man en god cirkel.
En konkret tillämpning av detta är när man skall stilla sina tankar, t.ex. när man skall meditera. När man försöker stilla sina tankar kan det hända att allehanda tankar dyker upp, som man inte kan få stopp på, oftast för att tankarna verkar låta påskina att de är så viktiga, trots att de inte har någon användning just nu. T.ex. kan någon framtida viktig händelse spelas upp, och man har känslan av att detta är viktigt eftersom jag måste planera detta så att allt blir rätt vid det framtida tillfället. Men nu är det ju faktiskt inte viktigt, eftersom jag skall meditera just nu! Varför kommer tanken ändå upp? Jo, det är för att jag inte litar på mig själv. Jag litar inte på att jag faktiskt kommer att komma ihåg att planera händelsen i förväg, så jag tvingar mig att spela upp den gång på gång. Om jag däremot kan lära mig att lita på mig själv, så att jag faktiskt är övertygad om att jag kommer att komma att tänka på just den händelsen vid ett senare, lämpligt tillfälle, och då kan sätta mig ned och planera för den, kommer tanken inte att behöva snurra runt i hjärnan. Och tro mig, i de allra flesta fall är det möjligt att lita på detta. Man är bra på att komma ihåg saker vid rätt tillfällen. Åtminstone om man har det lugn som man får om man mediterar regelbundet. Se där en god cirkel!
Så den oroliga tankesnurra man kan gå omkring med i huvudet kan helt enkelt vara ett symptom på att man inte litar på sig själv riktigt ordentligt.
Övning: observera en tankesnurra i huvudet och känn efter om den kan bero på att du inte litar på dig själv ordentligt!
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: lita på, meditation, meditera, personlig utveckling, tankar, tankesnurra, tillit, trygghet | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den januari 25, 2010
Ofta kommer jag på mig med att jag omedvetet spänner någon del av kroppen. T.ex. axlar och armar (jag märker att axlarna är uppdragna), eller någon del av ryggen (jag märker att jag är öm). När jag väl märker att jag är spänd kan jag slappna av, men strax är jag tillbaka i det spända läget igen, om jag inte lyckas vara konstant medveten om var spänningen brukar sitta. Det är ungefär som när jag hamnar i gamla tankemönster som jag egentligen helst vill bryta, och som jag kan bryta enbart när jag håller mig fullständigt medveten. Men vad kan man göra när man ännu inte har nått den personliga utveckligens heliga graal, att vara fullständigt medveten hela tiden?
Det man kan göra är att man försöker observera den känsla som finns under kroppsspänningen. Jag har märkt att spänningen oftast beror på något slags mental knut som sitter ganska långt under medveten nivå. När jag försöker observera känslan ligger den ganska långt från mitt vardagliga medvetande, och jag måste ofta anstränga mig ordentligt för att ”fånga” den.
Att däremot varje gång jag märker att jag håller upp axlarna dra ned dem och slappna av igen hjälper bara delvis, för så fort jag är omedveten igen åker axlarna upp. Det går nog att motarbeta spänningen även den vägen, om jag lyckas göra axelnedtagningen till en mycket regelbunden vana. Då släpper antagligen spänningen till slut.
Den andra metoden är att observera och gå in i känslan som ligger under spänningen, och försöka gräva i den för att se varifrån den kommer. Genom att ”titta” på den under meditation och göra den mindre dramatisk, mer kopplad till andra känslor, och jämförbar med andra känslor, så luckrar man upp känslan så att den inte längre behöver orsaka en kroppsspänning. Detta kan ta lång tid, men med enträgen övning så tror jag att de flesta kroppsspänningar kan kommas åt på detta sätt.
Därmed inte sagt att alla kroppsspänningar bäst behandlas på detta sätt, men varför inte prova? Att få ökat medvetande om en själv är alltid en investering värd ansträngningen.
Publicerat i kroppen, personlig utveckling | Taggad: känslor, kroppsspänning, meditation, observera, ont i ryggen, personlig utveckling, spända axlar | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den januari 23, 2010
Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill!
Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.
Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.
Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.
Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.
Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.
Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.
Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.
Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.
Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.
Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.
När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)
Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.
Publicerat i personlig utveckling, personligt, psykologi, religion | Taggad: abstrakt, buddhism, förening, intensitet, känslor, matrix, meditation, medvetande, perception, personlig utveckling, reglerteknik, sakläge, tankar | 4 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den januari 10, 2010
Min kära fru Hanna har just skrivit bra om sin metod för meditation. Idén är att meditera över bibeltexter för att nå insikter inom personlig och andlig utveckling. Det jag skriver om på min blogg är skrivet till största delen i en icke-religiös form, men egentligen gör vi samma sak fast på olika sätt. (Om ni har läst Dan Browns Den förlorade symbolen inser ni förstås redan precis vad likheten är! Mer skall jag inte avslöja om boken här.)
Hanna uppmanar också den som kan bidra i ett teologiskt samtal baserat på erfarenheter från meditation att göra det, genom att själv skriva och kommentera. Det tror jag kan vara roligt, så om ni har koll på sådant, gör det!
Publicerat i personlig utveckling, religion | Taggad: andlig utveckling, bibeln, dan brown, den förlorade symbolen, Hanna Drakengren, meditation, personlig utveckling, teologi | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den januari 8, 2010
Om man upplever en inre dissonans, helt enkelt att något känns snett inombords, har man alltid upptäckt något intressant. Om man mår dåligt, är uttråkad, tycker att livet är hopplöst, eller bara irriterar sig på något. Om man tror att något på utsidan är fel (det är bara en spegling av insidan). Då har man något framför sig som är en stor potential till utveckling! Inte bara metaforiskt, att man förstås kan göra något åt allting (det kan man ju), utan även mer konkret.
För om man sätter sig ned och mediterar över just den känslan (eller om man vill kalla den smärtan), gång på gång, dag efter dag, ja, det kan ta månader beroende på hur hårt det sitter, så att man litet i taget får distans till känslan, så löser den sakta men säkert upp sig, och kommer inte längre att ha makt över ditt medvetande (det blir en hanterlig känsla). När den är upplöst ger den upphov just till den potential känslan döljer! Så det problem du från början hade kommer typiskt sett att ha fått ett nytt ljus över sig, och du kommer att ha kraft att handla på ett positivt, konstruktivt sätt, som du inte hade förut.
Du kan jämföra det rent konkret med de råd du skulle ge till en vän i samma situation som du är. Om du mediterar över känslan blir du mer av en vän med dig själv och kan ge dig själv samma råd, och kommer inte att vara ”insyltad” i problemet, men har kvar medkänslan. Med dig själv.
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: dissonans, meditation, potential, sinnet | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den september 13, 2009
De där riktigt jobbiga tillfällena känns det som om man gärna kan vara utan, eller hur? När man har hamnat i en situation man inte alls trivs med. När man planerat alldeles för mycket under den kommande månaden. När man märker att maten inte alls kommer att bli så god som man hade tänkt sig. När barnen retar gallfeber på en. När man blir arg och inte tillåter sig att bli arg eftersom någon (en förälder, kanske?) inbillat en att det är fel att bli arg.
När man är på gott humör och i balans, vill man gärna förbli i det läget, och man vill knappt ens tänka på den där typen av jobbiga tillfällen. Kanske man till och med klarar av att inbilla sig att det inte kommer att hända igen, att det känns på det där jobbiga viset. Det är en förförande tanke att hoppas att det kommer att finnas någon tid, någon gång i framtiden (kanske efter pensionen?), när allt kommer att vara så trevligt och glatt, och inga problem kommer att dyka upp. Och blir det inte så medan man lever, kan man alltid satsa på att man kommer till ett himmelrike när man dör, där alla problem försvinner. Frestande, eller hur?
Det är oftast så att man när man är i det ”jobbiga” läget inte reflekterar över vad man skulle kunna göra för att förbättra sin inställning till läget. D.v.s. att ta sig från att inte gilla läget till att gilla läget är ytterst sällsynt, och åtminstone mycket svårt. Den medvetna närvaron är ofta så låg så att man inte ens kan ställa sig frågan om vad man skulle kunna göra åt saken.
När man är i det ”sköna” läget, försöker man sällan att göra något åt det jobbiga läget. Det är som om man är uppdelad i två personer som inte vill kommunicera med varandra, åtminstone inte när det gäller problem som finns. Man har ett internt kommunikationsproblem med sig själv. Särskilt om du nu säger ”Men jag har inga sådana problem”, så har du effektivt lyckats separera de två lägena från varandra. Har du i så fall aldrig någonsin känt att något varit jobbigt, även om du kanske har lyckats skylla på någon annan?
Det enda som går att göra åt det jobbiga läget i det sköna läget, är att förbättra sin förmåga att observera och vara medveten. T.ex. genom meditation. Det gör att man i det jobbiga läget kan vara något mer medveten. Man kan också tänka sig in i det jobbiga läget, och fundera över hur man skulle kunna ha gjort. Men det fixar inte ”nya” jobbiga lägen, förstås.
Den riktigt stora möjligheten att göra något åt det jobbiga läget är, föga förvånande, mitt i det jobbiga läget självt. Då när vi är som minst medvetna. När vi kanske projicerar järnet, och tror att mina känslor är någon annans fel. Genom att träna, om och om igen, på att bli medvetna i detta läge, så höjer man långsamt sin medvetandegrad, så att man efter hand stärker sin förmåga att hantera jobbiga situationer.
Ibland är det så jobbigt så att man tänker ”Nej, jag orkar inte med någon personlig utveckling just nu. Det gör jag när jag mår bättre”. Ja, det är ju så att denna jobbighet kommer att återkomma gång på gång, ända tills jag kan observera den och förhålla mig till den på ett konstruktivt sätt. Man slipper aldrig undan sitt ansvar, nämligen. Det är jobbigt, och därmed en fantastisk möjlighet till personlig utveckling! Och skönt, i och med att man faktiskt kan släppa det jobbiga tillfället med förvissningen om att det kommer tillbaka som en ny möjlighet vid ett senare tillfälle.
Publicerat i personlig utveckling, psykologi | Taggad: känslor, meditation, medvetenhet, observation, personlig utveckling, problem, projektion | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den augusti 29, 2009
När man tror något, alltså tror liksom ”förmodar”, inte i någon religiös bemärkelse, så kan detta sitta mycket fast i hjärnan. Man kan t.ex. tro att man inte är värd något, att man är mer värd än andra, eller att andra med flit lägger sina kläder framme bara för att du skall bli irriterad. Sådant där som man när man tittar närmare på det ter sig ganska absurt, men som ändå sitter så hårt fast att det styr ens reaktioner i stunden, t.ex. i mötet med andra människor.
För många år sedan läste jag boken I am Right, You are Wrong av Edward de Bono, och han har där en teori om hur det ”ser ut” i hjärnan när någon idé sitter fast på detta vis. Han tänker att det finns en cirkulär resonemangskedja i hjärnan, så att det man tror på något sätt via en kedja av resonemang till slut bygger på det man tror på. Man har alltså egentligen ingen grund för att tro detta, men man har gång på gång fått det man tror på bekräftat baserat på att man tror just detta. Så sitter det fast ännu hårdare till nästa gång.
Ett exempel kan vara att jag tror att jag inte kan spela tennis. Om jag då försöker spela tennis, kommer jag med stor sannolikhet att ta varje motgång som ett bevis på att det ändå var precis som jag trodde, att jag faktiskt inte kan spela tennis. Snacka om en mental blockering!
Hur bryter man då en sådan cirkel? Om man först observerar att cirkeln kräver att man följer ett logiskt resonemang med hjälp av tankar, kan man se att man antingen kan fånga tanken i flykten (via observationsövningar) och ändra dess riktning, eller att man ser till att befinna sig i ett läge där man inte tänker, alltså i meditation.
I det första fallet finns det ofta en stark känsla inblandad, som man kan behöva observera, eftersom cirkeln då ”sluts” genom en omedveten reaktion på en stark känsla. Genom att göra denna känsla medveten (med hjälp av diverse metoder som jag skrivit om tidigare) kan man bryta cirkeln och se vad som egentligen är sant. Antagligen är det bara så att jag behöver träna mer på att spela tennis för att bli bättre. Men det kan vara svårt att inse om man har dålig självkänsla.
Om man under meditation ser till att återkalla den cirkulära tankekedjan, kan man stoppa tankarna och enbart fokusera på känslan som driver tankekedjan, och genom att dyka djupare i känslan inse vad känslan egentligen säger. Detta är besläktat med hypnos, tror jag, men jag är inte tillräckligt kunnig för att vara säker. Den som hypnotiserar ser till att hålla den tänkande delen av hjärnan upptagen med att begripa vad han eller hon säger, medan den kännande delen lämnas öppen och tillgänglig för bearbetning. Den som läser och kan mer om detta får gärna kommentera, så blir jag glad! Här är det förstås frågan om självhypnos i så fall.
Publicerat i hjärnan, personlig utveckling, psykologi | Taggad: cirkelresonemang, Edward de Bono, hjärnan, hypnos, meditation, mental blockering, observation, resonemangskedja, självhypnos, tankekedjor, tennis, tro | 4 kommentarer »
