Inlägg märkta ‘meditation’
Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 10, 2009
Ett intressant psykologiskt fenomen är att man faktiskt inte kan (eller åtminstone blir det bra mycket svårare) förändra sin situation förrän man fullt ut accepterat läget. Om jag t.ex. vantrivs med min situation, på jobbet eller hemma eller någon annanstans, så lyckas jag typiskt sett aldrig göra något konstruktivt åt detta om jag faktiskt inte köper läget fullständigt, och med inre lugn kan säga: ”precis på detta vis är det, och jag vill inte alls att det skall vara så, men jag vill gå min situation till mötes med fullständig öppenhet och värme”. Ja, det var min variant av ”testmening”. Du har säkert en egen. Men det är innehållet jag vill åt: den trista situationen innehåller ingredienser av ”negativa” (ej konstruktivt hanterade) känslor, som jag först måste gå till mötes så att jag faktiskt kan se positivt på dem, innan jag kan utvinna deras innehåll och faktiskt hitta en konstruktiv lösning.
Mitt i detta fenomen finns gränslinjen mellan att använda personlig utveckling som snuttefilt (spiritual bypassing), eller som energikälla. Om jag tacklar mina negativa känslor genom att meditera för att få en lugn och skön bakgrund till de (fortfarande) negativa känslorna, är meditationen bara som ett bedövningsmedel. Om jag i meditationen (och här rekommenderas realtidsmeditation) istället ser till att verkligen se positivt på känslorna, så att jag gillar läget riktigt ordentligt, kan jag gå vidare med en konstruktiv lösning. Och det är inte bara att måttligt gilla läget som behövs. Man behöver vara riktigt uppfylld av glädje över att äntligen kunna åtgärda det man vantrivs med. Nöj dig inte med mindre!
Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: acceptera, öppenhet, energikälla, gilla läget, känslor, meditation, psykologi, sinnesrobön, snuttefilt, spiritual bypassing | 1 Kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den juli 27, 2009
David Allen, som är skaparen till systemet Getting Things Done, har kommit ut med en ny arbetsflödeskarta (eng. workflow map) över sitt system för livets informationshantering. Längst ned till vänster står som ”Worst Practice” att ”My intuition is inaccessible”, och det är i princip detta som David vill åt med sitt system. Om man slipper tänka på allt man tycker att man borde göra, utan istället har det organiserat på ett tillgängligt sätt, har man utrymme i hjärnan för att vara kreativ. Själv har jag använt hans system i flera år, och den som gillar att ha många projekt igång samtidigt, både på arbetet och privat, rekommenderar jag att ta en titt på GTD-systemet. Studera först arbetsflödeskartan, och läs sedan Davids bok Getting Things Done.
Som med alla metoder finns förstås risker. Om man tidigare bekymrat sig över alla saker man tycker att man måste komma ihåg, kan man med ett sådant system bekymra sig om man verkligen har koll på allt i systemet, och om detta är det bästa sättet att organisera saker på. För att inte tala om när man inför en teknisk dimension, och använder datorstöd för att implementera systemet; då har man även tekniken att bekymra sig över. Det kan också ta ganska lång tid innan man känner sig bekväm med systemet, och sedan måste man ständigt anpassa det efter sina ändrade behov. Men åtminstone håller man själv i ratten, och styrs inte helt av omvärldens nycker.
Man slipper alltså inte automatiskt sina bekymmer (hade väl varit fint!), utan flyttar dem bara till ett mer abstrakt plan. Hur man låter bli att bekymra sig skall jag skriva om en annan gång. Räcker det så länge att säga att personlig utveckling och meditation är bra även för detta!
Ändring 2009-10-08: Bilden finns inte kvar på sin ursprungliga plats, och det kanske inte är så konstigt, eftersom David Allen just lanserat den ”äkta” varianten, som är till salu på hans webplats. Frågan är om det är värt att köpa den; den är bra mycket dyrare än boken! Men det är alltid roligt att titta på film med David på; den finns här. Jag har uppdaterat länkarna så att de pekar på platsen där man kan köpa bilden istället.
Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: arbetsflödeskarta, bekymmer, david allen, getting things done, gtd, informationshantering, intuition, kreativitet, meditation, produktivitet, workflow map | 3 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den juli 24, 2009
Jag har ju skrivit en hel del om hur bra det är med meditation. Man får lugnet att skåda in i sitt inre, man får betrakta sina egna tankar och känslor i lugn och ro, och man har chansen att lära sig något om hur man egentligen fungerar, utan att förlita sig på sin autopilot.
Men det finns en fara också. Minst en, och den tänkte jag skriva om idag. Det är att man mediterar istället för att ägna sig åt sin personliga utveckling. Det är klart att man kan meditera för att det är trevligt, men om man tror att meditationen automatiskt löser allt det man önskar sig inom personlig utveckling tror jag alldeles bestämt att man har fel.
Det är alldeles säkert så att man kan komma en bra bit på väg i sin utveckling genom att meditera. Säkert så blir man mer medveten även i sitt vardagliga liv, och stresströskeln höjs. Men det är inte alls säkert att man genom meditationen kommer ihåg att gå igenom alla de områden som man själv har svårigheter att förhålla sig konstruktivt till; snarare är det väldigt lätt att bortse från sådant under meditationen, som man har lätt att förtränga i vardagen. Det blir ett slags spiritual bypassing.
Det finns förstås noggrant utformade meditationsprogram för att man inte skall missa något i sin personliga utveckling, men det tänker jag inte gå in på här. Det räcker för min del att säga att jag inte tänker luta mig mot någon annans omdöme när det gäller vilka sidor hos mig själv som jag vill utveckla, och hur jag bäst kommer åt dessa sidor.
Vart vill jag komma med detta? Jag menar att man behöver göra många av de övningar man gör under meditation även i vardagen, och till och med att integrera meditationen i vardagen, med något slags utopiskt mål att hela livet blir en meditation. T.ex. är det mycket sällsynt att jag under meditation träffar personer som irriterar mig mycket, eller som jag har svårt att förhålla mig till. Men i vardagen händer det då och då, och då har jag ett utomordentligt tillfälle att öva observation och hantering av känslor, och det kan utveckla mig mycket. Att säga att man mediterar för att utveckla sig personligen eller andligen är helt enkelt inte tillräckligt. Och inte blir jag uttråkad under meditation, så det kan jag inte heller observera. Såvida jag inte mediterar mycket länge, förstås, som t.ex. en hel dag (vore intressant att prova!).
Det finns förstås en fara även med detta. Om man börjar observera sitt liv är det lätt att man blir en passiv observatör, istället för att fullt ut delta i sitt liv. Ge akt på detta, och inse att även detta är en meditationsövning.
För att nå närmare detta mål kan det vara en bra övning att först försöka vara en närvarande observatör under kortare stunder, och sedan utöka dessa stunder så mycket det bara går. Lycka till med detta!
Sparad i personlig utveckling | Taggad: andlig utveckling, autopilot, fara, meditation, observation, personlig utveckling, spiritual bypassing, stresströskel | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den maj 17, 2009
Jag fick för någon vecka reda på att jag antagligen har blivit allergisk mot något som befinner sig i luften nu under våren. Resultat kommer om någon vecka, så jag vet ännu inte vad jag blivit allergisk mot. Skönt att jag har klarat mig ända till nu, i vilket fall!
Envis som jag är försöker jag förstås att gå till botten även med detta, och försöker blicka inåt mot allergisymptomen under meditation. Hittills fungerar antihistimintabletter bättre, kan jag avslöja. Men min känsla är ändå att eftersom symptomen (ont i halsen, snuva m.m.) ger sig till känna mentalt (det gör de definitivt!), så kan jag möta dem även med mina mentala verktyg, och kanske åstadkomma någon nyttig effekt på allergin.
Om jag märker att meditation faktiskt har någon effekt skall jag förstås berätta det. I vilket fall verkar det vara ett riktigt svårt projekt, och då är det förstås värt att lägga tid på!
Sparad i personligt | Taggad: allergi, antihistamin, meditation | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den maj 14, 2009
Jag funderar ibland hur man skall förhålla sig till det där underliggande lugnet som man kan hitta, mer eller mindre ofta. Som Sophia så bra beskriver här, till exempel, när man hittar ”tillbaka” igen. Frågan är om man kan säga att det där lugnet ”finns” så att man ”tar sig tillbaka” till det, eller om det är något som man själv skapar genom att tänka eller handla på ett visst sätt. Och spelar det någon roll, egentligen?
Om man tittar på hur hjärnan fungerar, så är tillståndet av lugn onekligen ett möjligt tillstånd hos hjärnan, åtminstone när man väl tagit sig dit en gång. Och om man alltid levt ”utanpå sig själv”, så kan man ju börja meditera och göra diverse övningar, som tar en dit, även om det inte finns någon garanti för att man faktiskt lyckas med detta. Är det ens vettigt att prata om att lugnet då existerar som en teoretisk möjlighet?
När man väl är där, nere i meditationen, ter sig den upplevelsen som mycket påtagligt existerande. Att bara kalla det ”lugn” är ju en stark underdrift, men vi låter det vara så länge. Så själv säger jag nog att lugnet existerar, och att jag kan ta mig dit. Men på något sätt känns det ändå vettigt att jag genom det jag gör återskapar lugnet.
Nej, jag kommer inte längre på det spåret! Det räcker för denna gång att jag har beskrivit hur svår frågan är, och ifrågasatt om skillnaden är viktig över huvud taget. Någon läsare som har annan bra input på detta?
Sparad i hjärnan, personlig utveckling, psykologi | Taggad: existerande, framkallat, hitta tillbaka, lugn, meditation, personlig utveckling, psykologi | 4 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den april 8, 2009
Många människor, ja, antagligen majoriteten, vad jag förstått, har en ständigt pågående tankesnurra i huvudet. Det kan vara saker som bekymrar en, som man tror att man behöver göra något åt, eller bara allmänna reflektioner över något. Ett bra sätt att få uppehåll i tankesnurran, så att man kan uppleva den sköna stillhet som finns mellan tankarna, är förstås att meditera, men när man väl kommer ur meditationen så är ofta tankesnurran igång igen.
Jag kom att tänka på att planering är ett bra sätt att få stopp på tankesnurran även i vardagen. Tankesnurran finns nämligen av en anledning. Eller flera, förstås, men detta rör bara en av anledningarna. Om jag t.ex. oroar mig över något som jag skall göra senare under dagen, kan mina tankar börja röra sig runt detta, och försöker spela upp olika scenarion om hur det skulle kunna utspela sig, vad jag kan behöva göra beroende på vad som händer, eller vad konsekvenserna skulle kunna bli med det ena eller det andra utfallet.
Och visst är det så att man måste planera inför kommande händelser; det vore ju konstigt annars! Nyckeln är att man faktiskt inte behöver planera hela tiden, vilket är vad tankesnurran ibland gör. Om man är medveten om att man faktiskt behöver planera, kan man göra det på ett mer systematiskt sätt, som har en början och ett slut, där man vid slutet faktiskt är övertygad om att man planerat allt som går att planera på detta stadium. Och är man nöjd, behöver inte tankarna snurra av en oro att allt inte är planerat så gott det går.
Själva planeringen får man göra på ett sätt som passar en själv; t.ex. att först gå igenom förutsättningarna, sedan fundera igenom olika utfall, notera vilka åtgärder jag behöver vidta för att förbättra läger, och till sist analysera om planeringen är fullständig med den information man har. Därefter kan man lugnt gå vidare till nästa problem, och när de väl är slut, kan man vila i mellanrummet mellan tankar och känna dess sköna lugn.
Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: hjärnan, meditation, mellanrum, personlig utveckling, planering, psykologi, reflektion, tankar, tankesnurra | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den april 3, 2009
Under en längre tid har jag märkt att jag har haft svårt att stilla mina tankar under meditation, utan att jag har haft någon aning om varför. Det har varit frustrerande, kan jag säga! Häromdagen fick jag en hint om vad det kunde bero på, och när jag testade en smula märkte jag att jag verkligen gjorde det klassiska misstaget som jag fallit på så många gånger tidigare. Att inte kunna släppa taget! Metoder för att hantera detta är något som jag redan har i min mentala verktygslåda, men som jag som vanligt inte kommer på att jag behöver använda. Tur att verktyget fanns där, i vilket fall! 
I meditationen blir fenomenet att jag omedvetet tror att de pockande tankar som uppstår, och som rör viktiga saker, genast måste åtgärdas, som om jag skulle kunna göra något åt dem just då.
Och i den yttre världen har jag förstås haft motsvarande fenomen: där är det vissa saker som jag absolut vill skall inträffa, men som jag just nu inte kan agera för att det skall ske, men likväl bekymrar jag mig och låter tankarna snurra runt. Kontrollbehovet, alltså!
Det visade sig att båda sidorna av problemet bäst attackerades genom att under kontrollerade former ändra inställning under meditationen. När jag kunde betrakta känslorna under antagandet ”du kan inte göra något åt detta just nu, och har gjort vad du kan i detta läge”, var det inte längre några problem att hålla de störande tankarna borta. Och det speglade sig sedan i vardagen, så att jag kan ha ett reflekterande lugn även där. Skönt värre!
Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: kontrollbehov, lugn, meditation, personlig utveckling, psykologi, släppa taget, tankar, vardag, verktygslåda | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den december 18, 2008
Jag hittade en intressant artikel om vad som händer i hjärnan när man mediterar. Roligt att forskarna börjar hitta sådana kopplingar mellan upplevelser och fenomen i hjärnan! Det vore ju konstigt om man inte kunde hitta uttryck i hjärnan för sådana fenomen som verkar gå igen i alla religioner och kulturer.
Sparad i hjärnan, psykologi, religion, vetenskap | Taggad: forskning, hjärnan, meditation, psykologi, religion | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den december 12, 2008
Uj, den titeln blev hårdsmält! Men strunta i det, jag skall ändå försöka beskriva något så att det går att begripa, även om det är svåra saker. Och fortsättningen på mitt inlägg om förlåtelse, det skjuter jag till litet senare. Jag är ännu inte riktigt säker på hur jag skall börja där. Jag tänkte anknyta till hur man konkret kan råka ut för, och därmed också veta hur man undviker, det jag kallar spiritual bypassing, d.v.s. att man använder metoder för personlig utveckling som en snuttefilt (ja, det kan till och med utvecklas till ett beroende!) istället för att man faktiskt utvecklas.
En grundläggande inställning som krävs för att man skall kunna se konstruktivt på en situation, är att man accepterar den som den är; att detta som jag ser framför mig faktiskt är det jag måste utgå från, om jag vill åstadkomma en förändring. Det skall alltså inte finnas en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten.
Under meditation tränar man sig till en början att observera sina känslor och tankar istället för att agera på dem. Då har man oftast först en typ av närvaro som är dualistisk, d.v.s. man finns i två delar, en som är observatör, och en som blir observerad. Det vill säga, jag får en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten. Denna separation, hävdar jag, är i princip en typ av spiritual bypassing. Man undviker att identifiera sig själv med den som känner alla känslor och tänker alla tankar, genom att ställa sig i rollen som observatör. Och att låta observatören och den observerade sammansmälta är detsamma som att man tveklöst accepterar sig själv som den som tänker och känner det man observerar att man gör. Och det är den enda fasta utgångspunkten för förändring; en ickedualistisk närvaro. Den som observerar och den som blir observerad sammansmälter till ett.
Övning: prova ickedualistisk närvaro, först under meditation, och sedan i (resten av) verkligheten!
Uppdaterat 2008-12-13: Detta hör förstås också till avdelningen ”buddhismens psykologi”, om ni inte redan gissat det. I ickedualistisk närvaro försvinner projektionerna i en puff av logik!
Sparad i psykologi | Taggad: acceptans, buddhism, dualism, ickedualism, känslor, meditation, närvaro, observation, projektion, psykologi, spiritual bypassing, tankar | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den december 4, 2008
Jag har just börjat läsa en bok som jag köpte i somras, ”Toward a Psychology of Awakening” av John Welwood. Den verkar mycket lovande, och verkar behandla mycket av sådant som jag skriver om här, och som jag själv har använt många spridda källor för att komma fram till, d.v.s. att utforska gränslandet mellan psykologi och religion/andlighet. T.ex. hittade jag just begreppet ”Spiritual Bypassing”, som handlar om att en person som har många egna obearbetade problem använder religionen eller andligheten (ja, vad skall man kalla det för? Båda orden är ju belastade) som ett bedövningsmedel istället för (och inte både och) att acceptera och möta sina egna brister. Där meditation blir ett bedövningsmedel för att nå ett eftertraktat lugn, istället för en metod att nå klarhet om sin egen existens.
Läs mer om detta här, till exempel. Någon som vet eller har förslag på en svensk term för detta? Kanske ”andlig återvändsgränd”?
Övning: Försök att känna igen personer som haft oturen att gå in i denna andliga återvändsgränd.
Sparad i psykologi, religion | Taggad: andlighet, bedövningsmedel, meditation, psykologi, religion, spiritual bypassing | 3 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den december 3, 2008
Jag läste någonstans, minns inte var, att det är en bra idé att man när man avslutar sin meditation försöker ”plocka med” något av den närvaro man upplevde under meditationen till sin vardag efter meditationen. Själva ”medplockandet” går att göra till en rätt konkret upplevelse, om man är uppmärksam och fullt medveten och närvarande när man avslutar meditationen. Prova! Det ger ett bra tillskott i stadgan i vardagen, och gör att man lättare kan observera sig själv och andra.
Sparad i psykologi | Taggad: meditation, närvaro, psykologi, vardag | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den november 18, 2008
Men hur gör man när man faktiskt inte klarar att göra ett konstruktivt val i en svår känsla? Eller i ett helt känslokaos? När man är helt paralyserad och faktiskt inte ser vägen ut? Det är inte så enkelt att man antingen agerar på känslan, eller klarar av att hantera känslan konstruktivt. Om det bara vore så väl. Ibland kan man ställas inför situationer som man har extremt svårt att klara av, känslomässigt, oavsett hur extrema de ser sig för en extern betraktare, även om man har lyckats medvetandegöra känslan så mycket att man inte agerar på den, t.ex. genom meditationsträning. Fortfarande kan man vara medveten om att man projicerar, förstås. Man kan vara i ett läge där känslan är rent outhärdlig. Grundproblemet här är att man faktiskt tror att man klarar av situationen, trots att man bevisligen inte gör det. Och inte klarar man utan vidare av att acceptera detta!
Men vad skall man göra? Om man hade varit barn och haft en förstående förälder, kunde man anförtro sig åt denne, och låta denne härbärgera känslan (psykoanalytisk terminologi), och sedan hjälpa barnet att hantera den, och på så sätt bringa ordning i sinnet, och hjälpa barnet fram till ett förslag till handling. Men nu är man ju inte barn, och som barn kanske man inte hade en förälder som var förstående i alla lägen, vilket gör att man har saker kvar att lära som vuxen. Kan man härbärgera känslan någon annanstans, kanske?
Det kan låta väldigt konstigt, men det som faktiskt kan fungerar är att man först accepterar läget fullständigt (i alla sina detaljer, såväl känslo- som faktamässigt), och sedan lämnar bort sin känsla (och projektion, om den finns) för härbärgering. Men vart lämnar man den? Ja, t.ex. tolvstegsmetoden (läs om denna här; jag har svårt att hitta andra bra länkar på internet) anser att man skall lämna bort den till en ospecificerad ”högre makt”, så om du har en sådan till hands som fungerar, är du klar med problemet. Annars kan du se det som att du lämnar den till ditt undermedvetna. Det konstiga är att det går att skicka känslan till en del av dig (ja, eller högre makt, som du vill!) som faktiskt är bra på att lösa upp helt obegripliga känslor. Och så småningom kommer du att märka vilken kompetens den delen har, så att du kan lita på dig själv (alternativt en högre makt). Ofta kommer svaret långt senare än överlämningen, så det känns en smula ovant till en början. Om du har ägnat dig åt problemlösning kanske du har märkt att det är bra att tänka igenom problemet ordentligt kvällen före, så kan du kanske ha löst problemet på morgonen. Detta är samma hjärnfunktion, tror jag.
Är du kristen kan du kalla detta för bön; jag tror att det är samma sak.
Övning: prova detta!
Sparad i hjärnan, psykologi, religion | Taggad: agera, överlämning, bön, härbärgera, känslokaos, känslor, kontrollbehov, kristendom, medberoende, meditation, medvetandegöra, projektion, psykoanalys, psykologi, tolvstegsmetoden, undermedveten | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den november 4, 2008
I ett tidigare inlägg beskrev jag hur en skillnad mellan det man uppfattar som verkligheten och den modell man har av verkligheten ger upphov till en smärta, som om man agerar snett på den (d.v.s. reagerar direkt på sin känsla) gör att man istället för att anpassa modellen till verkligheten, försöker anpassa verkligheten till modellen istället. När jag blickar in i mig själv ser jag att en bra ansats till att välja det första alternativet är att jag har mitt uppmärksamhetsfokus på verkligheten snarare än på modellen. Och åtminstone kräver det för mig en medveten ansträngning! Och vad är skillnaden, egentligen? Jag skall försöka göra det mer konkret.
Om vi går tillbaka till min beskrivning av hur meditation kan fungera, så beskriver jag läget när tankar och känslor är stillade. Om du i vardagen kan hänvisa till och föreställa dig detta läge på ett konkret vis, så har du ”fokuspunkten för verkligheten” klar. Jag tror att detta antagligen kräver att man mediterat ganska länge, så det är inget man kan räkna med fungerar vid första försöket. Så småningom går det förmodligen att permanent skifta fokus från modellen till (min uppfattning om) verkligheten. Smärtan man upplever vid konflikt mellan modell och verklighet borde därmed få en mer positiv grundklang, på så sätt att fokus är verkligheten, och smärtan enbart signalerar om att jag borde uppdatera min modell, så att jag kan använda den optimalt för att förutsäga resultatet av mina handlingar. Inte lika dramatiskt som om det jag fokuserar på, d.v.s. modellen, förändras.
Det här blev ett rätt abstrakt och introvert inlägg, även om det beskriver en viktig realitet. Kom gärna med förslag på hur jag kan tydliggöra och exemplifiera!
Sparad i psykologi | Taggad: fokus, kontrollbehov, meditation, modell, psykologi, smärta, uppmärksamhet, verklighet | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 27, 2008
Det var dags att laga en tand i morse. Ett ypperligt tillfälle att meditera på! Jag jobbade med att hitta ett konstruktivt förhållningssätt till smärtan. Det var egentligen ingen större fara eftersom jag fick bedövning, men den avslutande slipningen i det djupa hålet gjorde ändå riktigt ont. Det var en utmaning att enbart betrakta smärtan, och inte spänna mig i kroppen.
Sparad i personligt, psykologi | Taggad: bedövning, meditation, psykologi, smärta, tandläkaren | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den oktober 25, 2008
Jag har precis blivit förkyld! Då blir jag påmind om att meditation faktiskt underlättar vid förkylning. När jag observerar sig själv och mina inre känslor, märker jag att det är en riktig ”känsloröra” som pågår, och som går att bearbeta så att jag kommer ned till mitt inre lugn igen. Och plötsligt har jag bara de mer fysiska symptomen kvar att hantera; egentligen inte så påfrestande.
Ibland hör jag sådana som tycker att förkylning kan vara en ”nära-döden-upplevelse”; det tror jag definitivt beror på svårigheten att hantera de känslor som rörs upp när man står inför en kroppslig utmaning.
Sättet jag använder för att bearbeta ”förkylningskänslorna” är som jag beskrivit tidigare, att jag betraktar, och konstaterar att ”här har jag något som jag kan lära mig”, och försöker hålla utkik efter vad jag kan lära mig. För något är det alltid. Det passar bara (ännu) inte in i min ”modell” att vara förkyld!
Sparad i psykologi | Taggad: förkylning, känslor, meditation, modell, psykologi | Lämna en kommentar »
