Inlägg taggade ‘observation’
Posted by Thomas Drakengren den april 26, 2010
Något hjärnan är mycket bra på är att forma nya begrepp, utifrån vad vi observerar och gör. Vi lär oss nya saker genom att forma för oss nya begrepp, som är till hjälp när vi förstår området. Det kan vara begrepp som andra hjälper oss med, eller begrepp vi skapar för oss själva.
Den mekanismen använder jag väldigt mycket i mitt arbete med personlig utveckling, och är den metod som gör att jag kan generalisera många observationer till en ”större” insikt, och som därigenom möjliggör ”större” genombrott och förändringar. Om jag t.ex. observerar ett visst beteende hos mig själv, ett beteende hos andra, och ytterligare något inre fenomen hos mig själv, och inser att det finns en aspekt som är densamma (även om jag inte har ord för den), så har jag lärt mig något nytt, och kan därmed angripa problemet på en högre nivå, med mer vittomfattande möjliga vinningar.
För att göra detta gäller det att vara öppen och nyfiken, och aldrig få nog av att lära sig mer om sig själv. Och märker man hinder i sig själv mot detta, har man ingen ursäkt, för sådana hinder går förstås att angripa med metoder som jag skriver om här. Och det går att generalisera och lära sig mer även om hindren mot att vilja lära sig, även om det kan vara svårt att motivera sig.
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: observation, personlig utveckling, hinder, nyfikenhet, öppenhet, begreppsbildning, begrepp, generalisering | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den september 13, 2009
De där riktigt jobbiga tillfällena känns det som om man gärna kan vara utan, eller hur? När man har hamnat i en situation man inte alls trivs med. När man planerat alldeles för mycket under den kommande månaden. När man märker att maten inte alls kommer att bli så god som man hade tänkt sig. När barnen retar gallfeber på en. När man blir arg och inte tillåter sig att bli arg eftersom någon (en förälder, kanske?) inbillat en att det är fel att bli arg.
När man är på gott humör och i balans, vill man gärna förbli i det läget, och man vill knappt ens tänka på den där typen av jobbiga tillfällen. Kanske man till och med klarar av att inbilla sig att det inte kommer att hända igen, att det känns på det där jobbiga viset. Det är en förförande tanke att hoppas att det kommer att finnas någon tid, någon gång i framtiden (kanske efter pensionen?), när allt kommer att vara så trevligt och glatt, och inga problem kommer att dyka upp. Och blir det inte så medan man lever, kan man alltid satsa på att man kommer till ett himmelrike när man dör, där alla problem försvinner. Frestande, eller hur?
Det är oftast så att man när man är i det ”jobbiga” läget inte reflekterar över vad man skulle kunna göra för att förbättra sin inställning till läget. D.v.s. att ta sig från att inte gilla läget till att gilla läget är ytterst sällsynt, och åtminstone mycket svårt. Den medvetna närvaron är ofta så låg så att man inte ens kan ställa sig frågan om vad man skulle kunna göra åt saken.
När man är i det ”sköna” läget, försöker man sällan att göra något åt det jobbiga läget. Det är som om man är uppdelad i två personer som inte vill kommunicera med varandra, åtminstone inte när det gäller problem som finns. Man har ett internt kommunikationsproblem med sig själv. Särskilt om du nu säger ”Men jag har inga sådana problem”, så har du effektivt lyckats separera de två lägena från varandra. Har du i så fall aldrig någonsin känt att något varit jobbigt, även om du kanske har lyckats skylla på någon annan? 
Det enda som går att göra åt det jobbiga läget i det sköna läget, är att förbättra sin förmåga att observera och vara medveten. T.ex. genom meditation. Det gör att man i det jobbiga läget kan vara något mer medveten. Man kan också tänka sig in i det jobbiga läget, och fundera över hur man skulle kunna ha gjort. Men det fixar inte ”nya” jobbiga lägen, förstås.
Den riktigt stora möjligheten att göra något åt det jobbiga läget är, föga förvånande, mitt i det jobbiga läget självt. Då när vi är som minst medvetna. När vi kanske projicerar järnet, och tror att mina känslor är någon annans fel. Genom att träna, om och om igen, på att bli medvetna i detta läge, så höjer man långsamt sin medvetandegrad, så att man efter hand stärker sin förmåga att hantera jobbiga situationer.
Ibland är det så jobbigt så att man tänker ”Nej, jag orkar inte med någon personlig utveckling just nu. Det gör jag när jag mår bättre”. Ja, det är ju så att denna jobbighet kommer att återkomma gång på gång, ända tills jag kan observera den och förhålla mig till den på ett konstruktivt sätt. Man slipper aldrig undan sitt ansvar, nämligen. Det är jobbigt, och därmed en fantastisk möjlighet till personlig utveckling! Och skönt, i och med att man faktiskt kan släppa det jobbiga tillfället med förvissningen om att det kommer tillbaka som en ny möjlighet vid ett senare tillfälle.
Publicerat i personlig utveckling, psykologi | Taggad: känslor, meditation, medvetenhet, observation, personlig utveckling, problem, projektion | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den augusti 29, 2009
När man tror något, alltså tror liksom ”förmodar”, inte i någon religiös bemärkelse, så kan detta sitta mycket fast i hjärnan. Man kan t.ex. tro att man inte är värd något, att man är mer värd än andra, eller att andra med flit lägger sina kläder framme bara för att du skall bli irriterad. Sådant där som man när man tittar närmare på det ter sig ganska absurt, men som ändå sitter så hårt fast att det styr ens reaktioner i stunden, t.ex. i mötet med andra människor.
För många år sedan läste jag boken I am Right, You are Wrong av Edward de Bono, och han har där en teori om hur det ”ser ut” i hjärnan när någon idé sitter fast på detta vis. Han tänker att det finns en cirkulär resonemangskedja i hjärnan, så att det man tror på något sätt via en kedja av resonemang till slut bygger på det man tror på. Man har alltså egentligen ingen grund för att tro detta, men man har gång på gång fått det man tror på bekräftat baserat på att man tror just detta. Så sitter det fast ännu hårdare till nästa gång.
Ett exempel kan vara att jag tror att jag inte kan spela tennis. Om jag då försöker spela tennis, kommer jag med stor sannolikhet att ta varje motgång som ett bevis på att det ändå var precis som jag trodde, att jag faktiskt inte kan spela tennis. Snacka om en mental blockering!
Hur bryter man då en sådan cirkel? Om man först observerar att cirkeln kräver att man följer ett logiskt resonemang med hjälp av tankar, kan man se att man antingen kan fånga tanken i flykten (via observationsövningar) och ändra dess riktning, eller att man ser till att befinna sig i ett läge där man inte tänker, alltså i meditation.
I det första fallet finns det ofta en stark känsla inblandad, som man kan behöva observera, eftersom cirkeln då ”sluts” genom en omedveten reaktion på en stark känsla. Genom att göra denna känsla medveten (med hjälp av diverse metoder som jag skrivit om tidigare) kan man bryta cirkeln och se vad som egentligen är sant. Antagligen är det bara så att jag behöver träna mer på att spela tennis för att bli bättre. Men det kan vara svårt att inse om man har dålig självkänsla.
Om man under meditation ser till att återkalla den cirkulära tankekedjan, kan man stoppa tankarna och enbart fokusera på känslan som driver tankekedjan, och genom att dyka djupare i känslan inse vad känslan egentligen säger. Detta är besläktat med hypnos, tror jag, men jag är inte tillräckligt kunnig för att vara säker. Den som hypnotiserar ser till att hålla den tänkande delen av hjärnan upptagen med att begripa vad han eller hon säger, medan den kännande delen lämnas öppen och tillgänglig för bearbetning. Den som läser och kan mer om detta får gärna kommentera, så blir jag glad! Här är det förstås frågan om självhypnos i så fall.
Publicerat i hjärnan, personlig utveckling, psykologi | Taggad: cirkelresonemang, Edward de Bono, hjärnan, hypnos, meditation, mental blockering, observation, resonemangskedja, självhypnos, tankekedjor, tennis, tro | 4 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den augusti 20, 2009
När man försöker bemästra sina negativa känslor (eller negativt hanterade känslor, för att vara alldeles precis) så är det enklare när man känner igen känslorna, inte bara på ett passivt sätt i efterhand, utan aktivt medan man känner känslan. Om jag har en negativ känsla som gör att jag aldrig lyckas hålla koncentrationen när jag steker pannkakor (jag kanske har tråkiga minnen associerade med just pannkakor), så att de alltid bränner vid (byt ut mot något viktigare exempel som passar dig!), och jag efter att ha stekt pannkakor många gånger verkligen är medveten om hur känslan brukar kännas (det brukar ju vara samma!), så blir det lättare att få perspektiv på känslan, och på så vis kunna minska dess dåliga inverkan, och till slut kunna steka riktigt goda pannkakor. Alternativt köra bil i stadstrafik utan att bli skärrad. Komma i samtal med auktoritära människor utan att underkasta sig. Vara på tu man hand Eller behålla ett kärleksfullt lugn även om barnen bråkar och slåss med varandra.
Till en början kan det kännas som om man blir förvånad varje gång, som om känslan vore ny, men det är enbart på grund av att ens observationsförmåga är dåligt tränad! Träna på att observera, så går det lättare och lättare med tiden. Med små, små steg.
Publicerat i barn, personlig utveckling, psykologi | Taggad: auktoritär, kända, känslor, observation, pannkakor, personlig utveckling, perspektiv | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den juli 24, 2009
Jag har ju skrivit en hel del om hur bra det är med meditation. Man får lugnet att skåda in i sitt inre, man får betrakta sina egna tankar och känslor i lugn och ro, och man har chansen att lära sig något om hur man egentligen fungerar, utan att förlita sig på sin autopilot.
Men det finns en fara också. Minst en, och den tänkte jag skriva om idag. Det är att man mediterar istället för att ägna sig åt sin personliga utveckling. Det är klart att man kan meditera för att det är trevligt, men om man tror att meditationen automatiskt löser allt det man önskar sig inom personlig utveckling tror jag alldeles bestämt att man har fel.
Det är alldeles säkert så att man kan komma en bra bit på väg i sin utveckling genom att meditera. Säkert så blir man mer medveten även i sitt vardagliga liv, och stresströskeln höjs. Men det är inte alls säkert att man genom meditationen kommer ihåg att gå igenom alla de områden som man själv har svårigheter att förhålla sig konstruktivt till; snarare är det väldigt lätt att bortse från sådant under meditationen, som man har lätt att förtränga i vardagen. Det blir ett slags spiritual bypassing.
Det finns förstås noggrant utformade meditationsprogram för att man inte skall missa något i sin personliga utveckling, men det tänker jag inte gå in på här. Det räcker för min del att säga att jag inte tänker luta mig mot någon annans omdöme när det gäller vilka sidor hos mig själv som jag vill utveckla, och hur jag bäst kommer åt dessa sidor.
Vart vill jag komma med detta? Jag menar att man behöver göra många av de övningar man gör under meditation även i vardagen, och till och med att integrera meditationen i vardagen, med något slags utopiskt mål att hela livet blir en meditation. T.ex. är det mycket sällsynt att jag under meditation träffar personer som irriterar mig mycket, eller som jag har svårt att förhålla mig till. Men i vardagen händer det då och då, och då har jag ett utomordentligt tillfälle att öva observation och hantering av känslor, och det kan utveckla mig mycket. Att säga att man mediterar för att utveckla sig personligen eller andligen är helt enkelt inte tillräckligt. Och inte blir jag uttråkad under meditation, så det kan jag inte heller observera. Såvida jag inte mediterar mycket länge, förstås, som t.ex. en hel dag (vore intressant att prova!).
Det finns förstås en fara även med detta. Om man börjar observera sitt liv är det lätt att man blir en passiv observatör, istället för att fullt ut delta i sitt liv. Ge akt på detta, och inse att även detta är en meditationsövning.
För att nå närmare detta mål kan det vara en bra övning att först försöka vara en närvarande observatör under kortare stunder, och sedan utöka dessa stunder så mycket det bara går. Lycka till med detta!
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: andlig utveckling, autopilot, fara, meditation, observation, personlig utveckling, spiritual bypassing, stresströskel | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den maj 8, 2009
Direkt ur verkligheten, ett konkret exempel! Nu har jag suttit i några timmar och försökt övertala mig att skriva ett visst dokument som jag förr eller senare behöver skriva, vare sig jag vill eller inte. Och jag hade egentligen velat skriva det redan för två veckor sedan, och svårt är det inte, heller; bara litet elementärt tankearbete för att få ned mina redan färdiga anteckningar på pränt. Vad är det som hindrar mig, och vad kan jag göra åt saken? Självklart ett busbra exempel för hantering i ett blogginlägg här!
Jag satte mig ned för att analysera saken, och blickade (surprise!) inåt för att se vad som hindrar mig, och vilka egenskaper detta ”vad” har. Efter en stunds observation märkte jag att det gick att likna den ”delen” av mig som inte vill skriva dokumentet vid en person som skarpt säger emot direkt när jag börjar fundera på att börja skriva. Och dessutom tar jag den personen på yttersta allvar, eftersom det personen säger (har inte lyckats verbalisera detta ännu!) träffar rakt i en öm punkt. Jag försöker alltså inte ens ifrågasätta, och gör som jag blir tillsagd, det vill säga, jag låter bli att skriva. Ett klart samband, så vad gör man åt detta?
Det jag då gjorde var att inrikta min uppmärksamhet just på den ömma punkten, med hypotesen att att det med detta fungerade på samma sätt som när man har svårt att säga nej till vad en annan människa säger. Det beror för min del ofta på att jag inte kan hålla distans till saken och inte kan betrakta det den andra människan säger helt nyktert. Så även i detta fall!
Den ömma punkten betraktade jag ömt (!) och höll upp den framför min inre blick, utan att på något sätt fördöma, med mål att ”ta ett snack” för att tillsammans komma fram till att det inte finns någon fara för mig i att jag behöver skriva just detta dokument. I början kan det vara en smula ovant att man faktiskt måste tala med sig själv om de mest uppenbara saker för att det skall gå fram, men det är ju precis så det fungerar när man kommunicerar med sina medmänniskor. Och insidan och utsidan är som vanligt mycket lika. Get used to it!
Fungerade det? Ja, faktiskt. Direkt när jag hade gjort denna övning hade jag inga som helst problem att börja skriva. Inte minsta motstånd, faktiskt.
Övning: prova, närhelst du har lust att skjuta på något till en annan gång, när du lika gärna kan göra det med en gång!
Publicerat i personlig utveckling, personligt, psykologi | Taggad: analysera, öm punkt, exempel, hantera, motstånd, observation, psykologi, skjuta på, skjuta upp, uppmärksamhet | 2 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den januari 16, 2009
Detta inlägg blir litet som ett pussel; jag hoppas kunna lägga samman alla bitar på slutet. Häng på, resultatet är givande!
I ett tidigare inlägg talade jag om vad som händer när vi möter något vi inte förväntar oss, och att man kan reagera negativt (kontrollbehov) eller positivt på detta (man växer). En smärta, eller för att vara generell, en känsla man behover hantera, uppstår.
Jag skrev också om att man lättare kan agera konstruktivt om man observerar känslan, och på ett mer rationellt sätt beslutar sig för hur man skall betrakta det inträffade, istället för att agera på känslan. Då har vi ett dualistiskt betraktelsesätt, d.v.s. vi har en separation mellan den som observerar, och den som känner känslan.
I ett annat inlägg skrev jag om möjligheten till ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor. Om jag låter observatören och det observerade i mig sammanfalla, har jag en fullständig acceptans för verkligheten.
Det jag har märkt när jag har tränat på detta under någon månad (sedan jag skrev inlägget), är att jag genom att aktivt sammanföra observatör och känsla, genom ett slags ”mental balansgång” (inte är det lätt!) inlemmar den fullständiga acceptansen av situationen som uppstod i mig själv, men inte bara det, det verkar som om känslan i sig innehåller tillräcklig information för att ge mig ett konstruktivt förhållningssätt till situationen. D.v.s. ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor gör att jag aldrig behöver inta offerpositionen, eftersom känslan aldrig blir överväldigande, utan det går alltid att ha ett konstruktivt förhållningssätt till en aldrig så negativ känsla.
Att konsekvent ha ett sådant förhållningssätt verkar svårt; än så länge tränar jag bara på relativt enkla fall. Ett spännande försök är den känslan jag känner när jag håller på att bli förkyld, som jag har känt av idag. (Se tidigare inlägg, förresten!) Om en generaliserad form av min teori stämmer, borde en ickedualistisk hantering av den känslan få kroppen att svara optimalt på förkylningen. Tillåt mig att spekulera!
Den process för att hantera känslor som jag beskriver tror jag är detsamma som i psykoanalytisk litteratur resulterar i det som kallas sublimering, och i buddhistisk litteratur transmutation (Även om de bara pratar om sexuella känslor i Wikipedia-artiklarna, jaja, ni förstår säkert ändå; generalisera, så fungerar det.). Vad jag förstått innebär båda att man använder känslans energi konstruktivt istället för att bli övermannad av den, så att dess ”inneboende energi” omvandlas till handling och initiativkraft, med bästa möjliga inriktning (d.v.s. kärleksfull inriktning).
Även överlämning tror jag ger samma resultat, men inte med samma omedelbara effekt.
Hur gör man då när man omvandlar sin känsla? Det är inte lätt att beskriva, och kräver rätt hög medvetandegrad om sina inre mentala mekanismer. En ledtråd är att man måste vara beredd att acceptera de omedelbara konsekvenserna av sin känsla, så att det inte finns något mått av förnekelse inblandat. Det gäller alltså att inte vara rädd. Rädsla är en kraft som driver separationen mot ett dualistiskt förhållande. Sedan behöver man möta känslan, och så försöker man varligt att passa in den hos observatören, så att man känner att den ”glider in” på ett positivt sätt. Går allt rätt till känns det som om man gradvis får positiv kraft som resultat (och det tar bara några sekunder; maximalt en halv minut när jag har provat). Träna länge, och experimentera. Det är roligt!
Övning: om du känner att någon känsloreaktion du har hindrar dig i något fall, t.ex. om du skulle vilja kunna gå fram till vem som helst på ett cocktailparty men inte vågar, försök omvandla känslan, så att du hittar det konstruktiva i din känsla!
Det vore som vanligt intressant att veta vad som händer här, hjärnfysiologiskt.
Ytterligare en aspekt som jag vill spekulera om är om inte inlärning och känsloomvandling är samma sak. För mig verkar de vara snarlika processer, åtminstone. Jag presenteras med nya fakta, där jag inlemmar känsloreaktionen på ett konstruktivt sätt. Och ibland har jag känsloblockering inför vissa områden, och då kan jag inte lära mig. Då kunde en smula aktiv sublimering göra susen!
Publicerat i hjärnan, psykologi | Taggad: överlämning, dualism, förkylning, ickedualism, känslor, kärlek, kontrollbehov, observation, psykologi, sublimering, transmutation | 8 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den december 12, 2008
Uj, den titeln blev hårdsmält! Men strunta i det, jag skall ändå försöka beskriva något så att det går att begripa, även om det är svåra saker. Och fortsättningen på mitt inlägg om förlåtelse, det skjuter jag till litet senare. Jag är ännu inte riktigt säker på hur jag skall börja där. Jag tänkte anknyta till hur man konkret kan råka ut för, och därmed också veta hur man undviker, det jag kallar spiritual bypassing, d.v.s. att man använder metoder för personlig utveckling som en snuttefilt (ja, det kan till och med utvecklas till ett beroende!) istället för att man faktiskt utvecklas.
En grundläggande inställning som krävs för att man skall kunna se konstruktivt på en situation, är att man accepterar den som den är; att detta som jag ser framför mig faktiskt är det jag måste utgå från, om jag vill åstadkomma en förändring. Det skall alltså inte finnas en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten.
Under meditation tränar man sig till en början att observera sina känslor och tankar istället för att agera på dem. Då har man oftast först en typ av närvaro som är dualistisk, d.v.s. man finns i två delar, en som är observatör, och en som blir observerad. Det vill säga, jag får en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten. Denna separation, hävdar jag, är i princip en typ av spiritual bypassing. Man undviker att identifiera sig själv med den som känner alla känslor och tänker alla tankar, genom att ställa sig i rollen som observatör. Och att låta observatören och den observerade sammansmälta är detsamma som att man tveklöst accepterar sig själv som den som tänker och känner det man observerar att man gör. Och det är den enda fasta utgångspunkten för förändring; en ickedualistisk närvaro. Den som observerar och den som blir observerad sammansmälter till ett.
Övning: prova ickedualistisk närvaro, först under meditation, och sedan i (resten av) verkligheten!
Uppdaterat 2008-12-13: Detta hör förstås också till avdelningen ”buddhismens psykologi”, om ni inte redan gissat det. I ickedualistisk närvaro försvinner projektionerna i en puff av logik!
Publicerat i psykologi | Taggad: acceptans, buddhism, dualism, ickedualism, känslor, meditation, närvaro, observation, projektion, psykologi, spiritual bypassing, tankar | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den december 2, 2008
Svenska Dagbladet har en bra artikel om något som kallas mentalisering, som jag inte har hört talas om tidigare. Det verkar vara rätt besläktat med vad jag skriver om här, särskilt t.ex. om observation, när man observerar sitt inre. För att kunna mentalisera effektivt behöver man definitivt bli av med sina projektioner först.
Publicerat i psykologi | Taggad: mentalisering, observation, projektion, psykologi, svenska dagbladet | 2 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den november 29, 2008
Låt säga att jag har en viss negativ känsla som återkommer vid vissa tillfällen, och som jag tycker hindrar mig att vara ”på topp”, eller ännu värre, paralyserar mig. Ett bra knep är då att som vanligt observera känslan, men också tänka ”ja, så här brukar det kännas ibland, och den gången blev det ju inte heller någon katastrof” (det blir det ju oftast inte, förutom möjligtvis i några fall det som framkallas av att man blir paralyserad). För mig ger den tanken ett bra perspektiv på känslan, och den påverkar mig inte lika mycket. Den blir alltså mer medvetandegjord av att bli satt i perspektiv. Ett bra knep att generalisera utifrån!
Publicerat i psykologi | Taggad: katastrof, känslor, negativa, observation, paralysera, psykologi, tankar | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den november 26, 2008
Häromdagen märkte jag att jag hade hamnat i ”Shields-Up”-läge igen. Det händer då och då, och fortfarande märker jag det inte förrän jag jag varit i det läget några dagar. Jaha, vad betyder då detta ”Shields Up” som jag pratar om? Jag kan först och främst avslöja att jag inte är med i Star Trek. 
Vad jag menar är läget när jag tror att jag behöver försvara det jag är och det jag står för, så att jag sätter upp ett skydd som är ett slags beredskap på att jag behöver försvara mig. Om jag inte känner min existens riktigt självklar, och inte riktigt känner att jag kan stå för mina värderingar, eller för att jag faktiskt säger det jag säger. Ytterligheten av läget ”Shields Up” är en riktigt dålig självkänsla, när man inte tror att man är särskilt mycket värd. För att komma ur det ytterläget krävs rätt kraftfulla medel, men det skall jag inte skriva om i detta inlägg (finns en del i andra inlägg, fast inte tillräckligt).
Vad är då den milda varianten av detta läge? Den är extra intressant, för den upprätthåller nämligen sig själv, och har i stort sätt ingen annan källa. Det faktum att jag satt upp mina försvarssköldar gör att jag lättare känner mig angripen, eftersom det som kommer utifrån världen faktiskt träffar skölden, och det motiverar förstås mig själv att hålla sköldarna uppe. En typiskt ond cirkel, alltså.
Och hur kan man komma ut? När jag väl inser att jag har försvarssköldarna uppe, och är väl medveten om dem (kanske måste man träna genom ordentlig observation här för att det skall fungera), räcker det att först och främst inse att jag inte behöver försvara min existens (det behöver ingen), eller att jag har sagt det jag sagt (eftersom jag bevisligen sagt det). Sedan kan jag helt enkelt fälla ned sköldarna, som en ”mental operation”. Jag vet inte om det är för att jag tränat rätt länge på introspektion som detta fungerar; jag tänker i stort sett ”Shields Down!”, så åker försvarssköldarna ned, och jag är åter öppen för världen och mina medmänniskor. Och naturligtvis kan det vara mer komplicerat än så ibland. Men ibland har jag tur, och detta fungerar!
Det svåraste för att kunna göra detta är troligen själva den emotionella övertygelsen att jag faktiskt inte har något att försvara. Om någon har åsikter om mig eller det jag säger inbjuder jag förstås till dialog (gör jag inte det kan jag gissa att sköldarna redan är uppe), men ingen annan har rätt att döma mig för den jag är, eller har rätt att döma någon annan för den hon/han är, över huvud taget!
Publicerat i personligt, psykologi | Taggad: beredskap, dialog, försvara, observation, psykologi, självkänsla, sköldar, skydd, smärta, star trek | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den november 3, 2008
Jag tycker att det är ett intressant fenomen att två till synes olika händelser är nära besläktade: å ena sidan när jag träffar en person som jag känner mig obekväm inför av en eller annan anledning, och som jag inte vet hur jag skall förhålla mig till, å andra sidan när det dyker upp en inre röst i mig som tycker att jag t.ex. skall hålla tyst istället för att säga vad jag tycker. Båda har jag svårt att förhålla mig konstruktivt till, och båda kan jag ändå hantera på samma positiva sätt: genom att observera situationen, låta bli att agera på obehagskänslan (inte projicera), och istället se möjligheten till utveckling och lärande. Ja, det har vi ju pratat om tidigare här. Samma gamla princip, som dyker upp om och om igen, i olika skepnader och sammanhang. Fascinerande, tycker jag! Och det är uppenbart att inre och yttre växande är intimt sammanbundna.
Publicerat i psykologi | Taggad: inre röst, obehag, observation, psykologi | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den oktober 2, 2008
Ja, detta blir sannerligen en snabbkurs, men nu får det bli så. Det kan vara bra att göra en skiss av vad som är viktigt; sedan kan vi gräva ned oss i detaljer allteftersom.
Det finns många sätt att meditera på, och jag är ingen expert på det. Med syftet att plocka bort projektioner så är inte metodiken så svår till grunden, men kan göras godtyckligt svår med tiden. En mer erfaren meditatör skulle säkert tycka att min beskrivning är naiv, men jag är nöjd själv, än så länge!
Först sitter man bekvämt, stilla och avslappnat på ett lugnt ställe, och lovar sig att man inte skall resa sig upp vad som än händer. Sedan observerar man allt på ett så neutralt sätt som möjligt, d.v.s. utan onödiga känsloreaktioner. Yttre ljud, inre ljud, andning, känslor, tankar, allt. Om du t.ex. tänker att du genast vill sluta och resa dig upp, så observerar du även den tanken eller känslan. Om det kliar på näsan, observerar du kliandet, och agerar inte på det. Bara denna observationsövning ger väldigt god träning i att plocka hem sina projektioner. Sitt i minst 20 minuter, och gör det gärna varje kväll.
Detta är en grundteknik, som man sedan bygger vidare på med allt möjligt. För ögonblicket låter jag detta vara öppet till er egen kreativitet. Man kan uppnå riktigt intressanta resultat under meditation, bara man är observant och inte passiv.
När man tränat några gånger kommer man ganska snabbt ”ned” till ett läge där känslor och tankar är i stort sett stillade. Utmaningen här är att förbli aktiv, men det kan man förstås vänta med. Orden har svårt att räcka till här, men kommer du hit kan du prova att ”sträcka ut din existens åt alla håll”, och ligga kvar i detta, utan att släppa uppmärksamheten. Har du varit här tror jag att du begriper, annars märker du det när du är där.
För mig har det varit väldigt svårt att få till en regelbunden vana att meditera, så det är en tillräcklig utmaning i sig själv (tack till min kära hustru för hjälp med detta)! Om du är likadan, prova då att meditera i vardagen. Man kan göra samma observationsövning i realtid i vardagslivet, och då märker man ganska snabbt sina egna och andras projektioner. Litet av en ”ständig ytlig meditation”; det är ett bra stöd i dagens stressade samhälle.
Det var allt för denna gång. Kommentera gärna om det inte är begripligt eller användbart, för det vill jag gärna att det skall vara! I och med detta har jag presenterat grundverktygen för att man skall kunna öka förståelsen för (kärleken till) sig själv och andra.
Dagens övningar:
- Prova att meditera enligt denna enkla instruktion.
- Prova att observera dina känslor och tankar under något frustrerande möte på jobbet.
Publicerat i psykologi | Taggad: existens, grundverktyg, kärlek, meditation, meditera, observation, projektion, stress | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den oktober 1, 2008
Hur gör man för att få koll på sina projektioner? Nyckeln är egentligen att de flesta, kanske alla, projektioner uppstår genom en omedveten mekanism. När man står där och märker att man har lagt på någon en egenskap, t.ex. ”han är då bra ful”, så har man garanterat ett omedvetet obehag som man inte vill erkänna, utan lägger det hellre på någon annan eller något annat. Omedvetenheten är nyckeln: genom att träna upp sin observationsförmåga på vad som faktiskt händer inom en, kan man efter mycket övning faktiskt istället förnimma sin egen smärta, istället för att lägga den på andra (som är oskyldiga). Det här är förstås helt obeskrivligt svårt ibland, särskilt om någon verkligen gjort en något ont, men ofta krävs faktiskt inte så mycket ansträngning för att ta ansvaret för sin smärta.
När man tränar upp sin observationsförmåga, tränar man helt enkelt en ”liten observatör” inom sig, som tillåts observera hur starka känslor man än känner. Här är det bara träning som gäller, som om du tränade in ett musikstycke, ett nytt språk, försöker förbättra dig i en idrottsgren, eller försöker lära dig en ny gren av matematiken. Använd ditt intellekt för att begripa vad du skall göra, och lyssna på dig själv för att få styrning.
Här finns förstås många trick på vägen. Meditation är ett grundknep som tränar just observationsförmågan av ens inre mentala värld.
Dagens övning: observera vad som händer i dig när du projicerar. Före, under och efter (om du lyckas plocka tillbaka projektionen).
Publicerat i psykologi | Taggad: meditation, observation, projektion, psykologi | Lämna en kommentar »
