Perfektionism kontra ödmjukhet

Jag fick en bra fråga från en av mina läsare, på temat ”det är svårt att vara ödmjuk när man är så felfri”. Man kan hamna i situationer där man på ett pedagogiskt vis skall förklara för någon att denne/denna har gjort fel och borde förbättra något. Men man har svårt att säga det på ett bra sätt, för man kan faktiskt inte begripa hur personen i fråga kunde göra detta fel, eftersom man själv inte kan föreställa sig att göra fel i samma situation. Det blir svårt att vara ödmjuk för den andra personens situation, utan man har lätt att istället döma den andra personen. Och det blir förstås ännu svårare för den andra personen att ta till sig budskapet när det framförs i ett fördömande tonfall! Jag tänkte göra ett försök att reda i den frågan.

Låt oss anta att jag står framför en person som har gjort något som jag tycker är ”fel” på ett eller annat sätt. Om jag hade haft nära tillhands (i hjärnan, alltså) till något konkret sätt att få personen att direkt kunna åtgärda detta fel, och som personen direkt skulle ta till sig utan att bli ledsen, skulle jag självklart använda det sättet, och sedan skulle jag raskt gå vidare till nästa arbetsuppgift, eller vad jag nu hade tänkt att göra. Så vi kan anta att jag faktiskt inte har något enkelt sätt att få denna person att göra rätt på. Det är inte konstigt om det är en källa till frustration!

Och i frustration som man inte kan se konstruktivt på agerar man sällan särskilt vackert. Det är inte troligt att jag kommer att kunna ha känslomässigt utrymme i mig själv att ta in den andres/andras känslor, så att jag kan förstå hans eller hennes situation. Däremot om jag kan acceptera min frustration över att inte snabbt kunna åtgärda saken, får jag ett helt annat sinneslugn. Det kan vara extra svårt att komma till detta läge om jag inte ens kan acceptera att jag själv gör fel. Om jag kan det, kommer min frustration säkerligen inte att bli så stor som om jag inte kan det.

Förutom att träna på att observera och meditera, som jag brukar tjata om, finns det något annat sätt att komma åt detta fenomen hos sig själv? Jag tror att en bra övning vore att man varje gång man hamnar i det läget föreställer sig om det över huvud taget finns någon förutsättning att jag skulle kunna göra det felet som den andre/andra har gjort. T.ex. om jag hade varit tio år yngre, hade jag samma insikter då? Eller om jag hade haft en helt annan bakgrund eller utbildning? På så vis kan jag öppna en liten glimt av medkänsla med den andra personen, som blir större för varje gång jag gör övningen.

De gånger man själv står där och blir anklagad för att ha gjort fel är förstås ytterligare ett tillfälle till lärdom. Då står man rakt framför en person som har samma utmaning som en själv. Kan du känna medkänsla med den personen i det läget, istället för att känna dig mindre värd, eller utan att fördöma?

Ödmjukhet inför sig själv

Från förra inlägget om ödmjukhet är det lätt att tro att jag menar att man bara behöver vara ödmjuk mot andra, som har känslomässiga hinder mot att diskutera. Så är det ju inte. Lika ofta (eller spelar det någon roll, hmm) kan det ju vara jag själv som har känslor som ligger ivägen för att jag fullt skall kunna uppskatta eller förhålla mig konstruktivt till vad den andra personen säger eller gör. Där gäller som vanligt att jag först och främst skall försöka behålla min känsla för mig själv (inte projicera), och i andra hand att jag faktiskt är ödmjuk mot mig själv. D.v.s. jag accepterar att jag inte klarar av att låta bli att projicera, och går vidare från den insikten. I längden kan detta att jag accepterar mig själv och mitt beteende såsom det är göra att jag kan hantera mina egna projektioner, d.v.s. förändra mitt beteende, i framtiden. Även om jag beter mig dumt nu, kan jag ju inte göra något åt det som jag redan gjort, utan det är bäst att acceptera och identifiera vad jag gjorde, så att jag kan försöka göra något bättre i framtiden. Utan krav, men som en möjlighet som jag har, och kan prioritera bland allt annat man tycker är viktigt i livet.

Ödmjukhet

I vår kultur brukar det pratas om att ödmjukhet är en god egenskap (dock inte alltid). Tyvärr brukar det oftast betyda ”säg inte vad du själv tycker, utan tryck ned det, och acceptera det andra gör även om det är dumt”. Jag tror inte att det är fullt så lätt att vara ödmjuk, och inte är det bra att vara ödmjuk på det sättet. Man våldför sig bara på sig själv om man går med på att hålla inne med sin vilja.

Min version av ödmjukhet är egentligen ungefär detsamma som medkänsla, som jag tidigare skrivit om. Om någon gör något som jag vid första anblicken kan tycka vara helt befängt, t.ex. är det typiska fallet när jag har ”rätt” och den andra har ”fel”, och absolut inte vill diskutera saken. Om jag skall ha någon som helst möjlighet att överbrygga denna klyfta, måste jag förstå den andra personen rätt djupt, så att jag kan känna av varför oviljan att ens diskutera saken finns. Här kommer medkänslan väl till pass. Ofta kan det förstås vara en rädsla (t.ex. att ha ”fel”) som blockerar diskussionsviljan. Om jag känner med personen, kan hon eller han faktiskt uppfatta detta (medkänsla åt andra hållet!), och blir jag inte längre ett hot. Möjligheterna till samförstånd och konstruktiv diskussion ökar därmed radikalt!

Och vari detta ligger ödmjukheten? För mig ligger ödmjukheten i att med värme och förståelse kunna betrakta den andra personens rädsla, och helt acceptera varför den andra personen bjuder ett sådant hårdnackat motstånd. Ödmjukheten är alltså en kompromisslös vilja att förstå någon annan. En inställning att acceptera människor som de är, och ha det som är som en självklar utgångspunkt.

En rätt stark hypotes som jag har är att man antagligen projicerar på (den jobbiga!) personen ända tills man nått fram till att vara ödmjuk istället. Då kan man känna sin egen smärta, och driva den mot sin förlösning (d.v.s. lösningen av problemet).