Jag fick en bra fråga från en av mina läsare, på temat ”det är svårt att vara ödmjuk när man är så felfri”. Man kan hamna i situationer där man på ett pedagogiskt vis skall förklara för någon att denne/denna har gjort fel och borde förbättra något. Men man har svårt att säga det på ett bra sätt, för man kan faktiskt inte begripa hur personen i fråga kunde göra detta fel, eftersom man själv inte kan föreställa sig att göra fel i samma situation. Det blir svårt att vara ödmjuk för den andra personens situation, utan man har lätt att istället döma den andra personen. Och det blir förstås ännu svårare för den andra personen att ta till sig budskapet när det framförs i ett fördömande tonfall! Jag tänkte göra ett försök att reda i den frågan.
Låt oss anta att jag står framför en person som har gjort något som jag tycker är ”fel” på ett eller annat sätt. Om jag hade haft nära tillhands (i hjärnan, alltså) till något konkret sätt att få personen att direkt kunna åtgärda detta fel, och som personen direkt skulle ta till sig utan att bli ledsen, skulle jag självklart använda det sättet, och sedan skulle jag raskt gå vidare till nästa arbetsuppgift, eller vad jag nu hade tänkt att göra. Så vi kan anta att jag faktiskt inte har något enkelt sätt att få denna person att göra rätt på. Det är inte konstigt om det är en källa till frustration!
Och i frustration som man inte kan se konstruktivt på agerar man sällan särskilt vackert. Det är inte troligt att jag kommer att kunna ha känslomässigt utrymme i mig själv att ta in den andres/andras känslor, så att jag kan förstå hans eller hennes situation. Däremot om jag kan acceptera min frustration över att inte snabbt kunna åtgärda saken, får jag ett helt annat sinneslugn. Det kan vara extra svårt att komma till detta läge om jag inte ens kan acceptera att jag själv gör fel. Om jag kan det, kommer min frustration säkerligen inte att bli så stor som om jag inte kan det.
Förutom att träna på att observera och meditera, som jag brukar tjata om, finns det något annat sätt att komma åt detta fenomen hos sig själv? Jag tror att en bra övning vore att man varje gång man hamnar i det läget föreställer sig om det över huvud taget finns någon förutsättning att jag skulle kunna göra det felet som den andre/andra har gjort. T.ex. om jag hade varit tio år yngre, hade jag samma insikter då? Eller om jag hade haft en helt annan bakgrund eller utbildning? På så vis kan jag öppna en liten glimt av medkänsla med den andra personen, som blir större för varje gång jag gör övningen.
De gånger man själv står där och blir anklagad för att ha gjort fel är förstås ytterligare ett tillfälle till lärdom. Då står man rakt framför en person som har samma utmaning som en själv. Kan du känna medkänsla med den personen i det läget, istället för att känna dig mindre värd, eller utan att fördöma?
