Flykten ur Matrix

Tankar under färden

Inlägg taggade ‘ondska’

Vårdagsvärme

Posted by Thomas Drakengren den mars 18, 2009

När jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse. :-)

Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.

En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.

Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.

Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?

Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.

Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.

Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.

Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.

Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del! :-)

Publicerat i personligt, psykologi, religion | Taggad: , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Ondska, finns det?

Posted by Thomas Drakengren den november 24, 2008

Jag håller på att läsa boken ”The Road Less Travelled” av M. Scott Peck (mycket bra, rekommenderas!), och han har en bra ansats till begreppet ”ondska”, som jag tidigare har haft svårt att förhålla mig till. Jag har alltid tänkt mig att alla människor innerst inne är goda, men att det kan finnas mer eller mindre starka barriärer och förvrängningar i vägen för det goda, som kommer av diverse orsaker som uppfostran, arv och miljö, och utifrån denna synvinkel har jag haft svårt att alls erkänna att något som man kan kalla ondska ens existerar. Men efter att ha fått läsa hans beskrivning är jag övertygad att ondska existerar (jag har sett den själv, inser jag). Jag citerar rakt ur boken:

First, I have come to conclude that evil is real. It is not the figment of the imagination of a primitive religious mind feebly attempting to explain the unknown. There really are people, and institutions made up of people, who respond with hatred in the presence of goodness and would destroy the good insofar as it is in their power to do so. They do this not with conscious malice but blindly, lacking awareness of their own evil – indeed, seeking to avoid any such awareness. As has been described of the devil in religious literature, they hate the light and instinctively will do anything to extinguish it. They will destroy the light in their own children and in all other beings subject to their power.

Med denna inställning kan jag dessutom fortsätta tro att människor innerst inne är goda; det är nämligen så att det inte är självmotsägande! Ondska kommer ur handling, och potentialen att vara god finns ändå kvar innerst inne. Men vad spelar det för roll i praktiken? Jo, det gör att jag kan känna kärlek och respekt även för dem som genom handling visar att de är onda. Att jag behöver skydda mig själv i deras närvaro, och att jag kanske behöver hålla mig långt borta från dem, är förstås livsviktigt, och bör ha högre prioritet för mig.

Tyvärr är det ju så att även människor som kan klassificeras som onda enligt ovanstående faktiskt gör sitt bästa för att vara goda; det är bara det att den observerbara effekten av att försöka lindra sin inre intensiva smärta ibland är ett mord (jag läste någonstans att mördares belöningscentrum aktiveras när de dödar någon) eller andra fruktansvärda handlingar, och då spelar ju detta att de försöker göra sitt bästa mindre roll i praktiken.

Publicerat i barn, hjärnan, psykologi, religion, samhälle | Taggad: , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Sagan om Törnrosa, del 2

Posted by Thomas Drakengren den oktober 29, 2008

Detta är fortsättningen på del 1, förstås.

”Ja, vad tänkte du att jag skall göra här?”, sade häxan till drottningen. ”Vara med på dopfesten, kanske?” Häxan låter riktigt nedstämd. Inte så konstigt, kanske, när hon förstått att hennes trollkrafter inte duger någonting till. Och att allt det onda hon gjort tidigare med sina trollkrafter, som hon trott så mycket på, egentligen har varit helt meningslöst. På sin höjd hade det hållit henne sysselsatt under många år, för det var ju inte alls säkert att hon skulle kunna klara av att nå världsherravälde på den tid hon hade kvar att leva. Ja, häxor lever ju ganska länge, men ändå, så är det en svår uppgift!

Häxan nästan rycker till, så snabbt kommer tanken in i hennes huvud. Här står hon rakt framför en stor samling människor med stor makt. Ja, så stor makt att de betvingat tolv kraftfulla häxor och gjort dem goda, och det hade de närapå gjort även med henne. Makt, det är ju hennes älsklingsspråk, klart att hon skall kunna ta makten över och förslava även detta kungarike, och använda det för sina syften! Och det är inte bara skräck som ger makt. Lyckas man inte med det, så kan man så splittring, rädsla och osäkerhet bland folket. Och till slut skall hon kväsa även detta ynkliga lilla land. De har ju inte ens en armé! Det var ju bra konstigt, förresten. Det hade hon inte funderat på tidigare. Hur kan de ha klarat sig så länge?

”Vi tror att du kan hjälpa oss att bli ett starkare land”, säger drottningen. Häxan kan knappt tro sina öron. Har drottningen hört hennes tankar, eller är hon bara dum? ”Hmm, jag kan förstås hjälpa er att bygga upp en kraftfull armé, där soldaterna lyder mig, äsch, jag menar er, på minsta vink med lillfingret, det låter väl bra?”, säger häxan och myser. ”Då kan ni skicka soldater till andra kungariken och erövra dem, och bli ett stort, starkt land som behärskar jorden! Det är jag den allra bästa att ordna!” Häxan tänker att hon minsann har dem på kroken.

”Varför tycker du att just det sättet är det bästa att göra ett land starkt på?”, frågar drottningen. Varför, alltid detta varför, tänker häxan. Vad är drottningen ute efter egentligen? ”Och det frågade jag ju förut, varför vill du, eller tror att vi vill, behärska jorden?”, säger drottningen. Luften går för ett ögonblick ur häxan, men hon hämtar sig snabbt, för detta är en riktigt förhärdad häxa, som har fått kämpa länge för att få som hon vill, ända sedan hon låg i vaggan hemma hos mamma och pappa, som var häxa och trollkarl med mycket makt, och inte lät henne komma undan med några barnsliga bebisfasoner. Skall man få något, så måste man kämpa för det!

Häxan bestämmer sig snabbt för att inte slåss på detta folks hemmaplan längre. De får väl tro att de kan få som de vill, tänker hon. Så tar jag över ändå, det kan de inte göra något åt. Hon säger ”Jaja, jag gör som ni vill, ni har väl era metoder som ni tycker fungerar. Vad vill ni att jag skall göra?” Kungen tar till orda. ”Vi vill att du lever i vårt samhälle, och tänker själv vad du tror är bäst att göra. Och så fort du känner obehag, ilska eller rädsla över något, så skall du prata med det med dem som lever nära dig, eller om det är extra svårt, med de andra feerna, så får du stöd av dem för att komma på vad du bäst skall göra. Den viktigaste regeln är att du skall försöka vänta med att göra något tills du pratat om din känsla med någon.”

Häxan är nu alldeles konfunderad, och förstår ingenting alls. Hon har ju alltid känt obehag, ilska och rädsla. Det är ju hela hennes drivkraft! Det är ju för att bli av med det som hon vill erövra jorden! Det inser hon nu, alltid något, och hon känner en konstig varm känsla i sig som hon aldrig upplevt förut. Är det något slags virus som kungen och drottningen smittat henne med, liksom med de andra häxorna? Ett godhetsvirus? Underligt nog är känslan riktigt trivsam. Här gäller det att vara särskilt på sin vakt. Tanken på att splittra folket framstår inte längre som lika självklar, men det ordnar när hon fått fart på ryktesspridningen, tänker hon.

”OK, jag skall försöka”, säger häxan, och försöker se ut som om hon accepterar erbjudandet. Drottningen ser bekymrad ut, men säger till häxan ”Bra. Jag förstår vad du vill, men jag vill gärna att du hittar en annan väg. Slå dig ned borta vid feernas bord. Festen kan börja!” Den tolfte fen, som precis skulle till att överlämna sin dopgåva när häxan kom in, ropar till, ”Vi har faktiskt glömt bort min dopgåva!” ”Justja”, säger drottningen, ”det glömde jag sånär bort. Jag tänkte att den kanske inte skulle behövas nu när häxan kommit på bättre tankar. Men varsågod, kom fram!” Den tolfte fen harklar sig och börjar tala. ”Jag var ju egentligen beredd att ge den där gåvan som brukar behövas när häxor kommer in och förbannar små prinsessor. Ni vet, det där med att hon inte skall dö, utan bara sova i hundra år. Men behovet har ju försvunnit, åtminstone just nu, kan vi se.” Fen tittar ned i golvet, och sedan på häxan. ”Fast jag tror att det är bäst att jag ger som gåva till prinsessan Törnrosa, att hon garanterat kan få den dopgåvan om hon mot förmodan skulle behöva den. Så kan du känna dig tryggare med att du inte kan ställa till med en katastrof för vårt land, även om du skulle känna dig tvungen att göra saker utifrån att du är arg, rädd och irriterad. Det blir litet av en välkomstpresent till dig också, häxan.” Häxan blir ännu mer förvirrad. Vilket konstigt land, och så konstig hennes före detta kollega blivit! På något sätt låter det hon säger logiskt och vettigt, men samtidigt förolämpande och aggressivt. Häxan blir först arg, men tänker sedan att hon har sin uppgift att lösa, så hon kväver sin ilska, säger ”tack”, och sätter sig snabbt vid febordet. ”Nu kan festen börja!” ropar drottningen.

Fortsättning följer inom kort. Skall häxan lyckas förvända detta för henne ovana land? Skall lilla prinsessan Törnrosa slippa häxans förbannelse? (Ja, hon heter ju egentligen Aurora, men eftersom vi inte vet hur det blir med den där häcken av törnrosor så förhåller vi oss inte så noga till det.) Och kommer häxan att ta sin plats bland de goda feerna, och använda sina ledarkvaliteter för det godas räkning? Häng kvar och prenumerera på denna blog, så att du inte missar fortsättningen!

Publicerat i barn, psykologi, sagor | Taggad: , , , , | Lämna en kommentar »

Sagan om Törnrosa, del 1

Posted by Thomas Drakengren den oktober 28, 2008

Med ett brak smälldes porten till slottets stora runda festsal upp, och med blixt och dunder trädde den svarta häxan in med fladdrande kappa och svart bredbrättad hatt. Drottningen och kungen ryckte till av rädsla, men lade sedan sina pannor i bekymrade veck.

Elva av de tolv feerna som var bjudna hade redan hunnit lämna fram sina underbara gåvor till den lilla prinsessan Törnrosa som skulle döpas idag. Hon låg nyss och jollrade i sin gyllene säng, och vet förstås inte vad som pågår, men nu gråter hon stilla, för hon känner sig inte alls lika trygg längre. Av feerna har hon fått en ny nalle, fina små silversmycken, och en mobil med små änglar som hänger och pinglar ovanför sängen, men inte nog med det, en fe lovade att mamma drottningen och pappa kungen alltid kan sända bud efter henne om de inte förstår varför prinsessan är ledsen, arg eller irriterad, under hela sin uppväxt, så att fen kan hjälpa till. En annan fe har lovat att så fort prinsessan är sjuk eller har ont, kan mamma och pappa hämta henne, så hjälper hon till så att prinsessan blir frisk. En tredje lovade att prinsessan alltid kan gå till henne för att få råd om vad hon skall göra i livet, när hon känner sig vilsen och behöver stöd i sitt beslut. Och fler liknande underbara gåvor kom de andra feerna med. Men nu flög alltså den trettonde fen, häxan, in. Mamma och pappa hade inte vågat bjuda henne för att de var rädda för att hon skulle göra något ont mot den lilla prinsessan.

Nu står hon där, mitt i salen, med blixtrande elaka ögon, och trollstaven höjd. Kvasten har hon kastat ifrån sig på marmorgolvet, så att stensplitter farit ut över hela det vita salsgolvet. Dopgästerna sitter längs väggarna, och ser bekymrade och rädda ut. Men de är inte livrädda, för de har mött ondskan förut. Detta utspelar sig nämligen på sagornas tid, då det fanns gott om drakar, onda riddare och häxor, för att inte tala om troll och onda andar, som man behövde tampas med då och då. Drottningen har ställt sig upp bredvid prinsessans säng, och kungen står strax bredvid henne. Båda tittar häxan rakt i ansiktet med bekymrad men ändå klar och varm blick, trots att de är rädda.

Häxan spottar ur sig orden, med sin grimaserande mun. ”Och ni tror att ni skall ha ett litet trivsamt kalas här, kanske?” ”Vi bjöd inte dig, för vi var rädda att festen inte skulle bli bra för vår dotter”, säger drottningen. ”Ha, ni tror att ni kan ha er mesiga, så gooooda och gulliga fest för den lilla ömkliga bortklemade prinsessbebisen, där tror ni fel, jag har makt jag, att förstöra och bränna ned, och få er att vara skräckslagna, så ni gömmer er i era källarhålor!”, säger häxan. ”Jag förstår att du inte alls gillar att vi har en trevlig fest här”, säger kungen, ”men jag gillar inte alls att du kommer här och vill förstöra vår fest för det. Du kommer ju inte att vara ett dugg gladare även om du så skulle bränna ned hela slottet och förvandla alla dopgäster till grisar.” ”Haha, det skulle vara en syn det”, sade häxan, ”ni springer runt och bökar med trynena runt ruinerna av slottet, och jag står bara där och skrattar, hohohohoho!”

Drottningen har stått och funderat medan kungen och häxan pratat, och tar till orda. ”Men, vad är det som skulle bli bra då, om vi är grisar och du står och skrattar? Kommer du att vara nöjd med ditt liv då?” Dopgästerna lyssnar engagerat, och undrar om kungen och drottningen skall lyckas förstå varför häxan är så arg, och om kanske till och med häxan skall förstå varför kungen och drottningen är så bekymrade. De flesta möten med häxor brukar faktiskt komma till den punkten, fast denna, den trettonde, hade varit ett extra svårt fall, och hade ställt till mycket oreda i kungariket under flera år.

Häxan tvekar en sekund, men tar sig snabbt samman. ”Ni tror att ni kan snärja mig med era lismande lögner och fega insinuationer. Som om ni har något med mitt liv att göra! Jag kan leva loppan och bränna hela kungariket, och sedan kungariket intill, tills jag blir härskare över hela jorden, och då, kan ingen, ingen alls, säga emot mig. Då är det jag som bestämmer!” Häxan börjar trots sin tvärsäkerhet att visa osäkerhet, som blandar sig med den rädsla hon redan hade i blicken. Hon anar nämligen redan vad drottningen skall svara. ”Ja, och efter det?”, säger drottningen. Häxan blir rasande, och höjer trollstaven över lilla prinsessan Törnrosa, som börjar gallskrika. Kungen lyfter snabbt upp henne i famnen, ställer sig bakom drottningen, och tröstar Törnrosa. ”Vänta!” skriker drottningen.

”Vill du ha en sista ynklig liten önskan?”, säger häxan. Hon fortsätter, ”Det skall du inte få, men jag kan lyssna till ditt klagande en kort sekund innan jag kastar min hemska förbannelse på prinsessan”. ”Jag förstår att du är ruskigt arg”, säger drottningen, ”det var inte meningen att få dig så arg med det jag sade, det ber jag om ursäkt för. Det är bara det att jag så gärna vill förstå varför du är så arg. Det enda jag är säker på är att det inte kan ha något med prinsessan att göra, för hon kan sannerligen inte ha hunnit göra dig något ont under sitt korta liv. Kan du förstå att jag vill göra allt för att spara henne från ont?”

”Förstå och förstå, det var då ett väldans babblande här. Ni skall kräla i stoftet för mig i skräck, och det kommer ni att göra när jag förbannar prinsessan! Då vet ni vem som bestämmer!”, säger häxan.

”Nej”, säger kungen bestämt. ”Nej”, säger drottningen. Ett viskande ”nej”, sprider sig bland dopgästerna, och ökar i styrka tills det nästan dånar ett ”nej”-rop i salen.

Häxan ser sig omkring, och ropar ”vaddå, nej?”. Hon möts av tysta, bestämda ansikten med klara och sorgsna blickar. Kungen tar till orda efter någon minut. ”Nej, vi kommer inte att bli skräckslagna om du förbannar prinsessan. Vi kommer att bli oerhört sorgsna, och kommer att sörja under en lång tid. Sedan kommer vi att lära av detta, och göra allt för att det inte skall ske igen, men inte kommer vi att bli skräckslagna, hur många du än förbannar, eller förvandlar oss till grisar. Och livet skulle sedan gå vidare i landet. Skulle du bli gladare av det?” Häxan börjar inse att kungen talar sanning. Hon kommer inte att kunna sätta skräck i denna folkmassa, hur ondskefulla handlingar hon än utför.

Häxan visste att hennes ordenssällskap av häxor hade minskat stadigt under årens lopp, och nu var det bara hon kvar, men hon trodde att det bara var för att de saknat i trollkraft och övertygelse. Och nu insåg hon att hennes under många år uppövade trollkraft var helt oanvändbar för hennes syften, trots att kraften fortfarande hade all verkan hon önskade. Hon kunde bränna, förtrolla och förbanna, göra mark ofruktsam, framkalla hemska oväder eller solförmörkelser, men nu märkte hon att hon faktiskt inte kunde få dessa människor skräckslagna, trots allt detta. Och varför ville hon egentligen det, frågade hon sig. Det hade hon alltid sett som självklart; klart att monster, drakar och häxor har som naturlig uppgift att sätta skräck i människor. Men vad gör man om det inte går, som här? Och ändå, varför?

Drottningen låter häxan fundera färdigt innan hon talar. ”Varför?”, frågar hon. Häxan är tyst och sänker trollstaven. Släpper den uppgivet på marken, där den rullar ett stycke. ”Nej, jag går nu”, viskar häxan, och börjar sakta hasa sig mot porten. ”Varför?” frågar drottningen. Häxan hejdar sig.

Fortsättning följer inom kort!

Publicerat i barn, psykologi, sagor | Taggad: , , , , | Lämna en kommentar »