Glömskeimpulser

Ibland händer det att jag håller på att tänka på något som jag känner är viktigt, men jag är i det läget att jag ännu inte har förstått vad det är jag tänker på, utan jag befinner mig i något slags utkristalliseringsfas. Det kanske låter flummigt, men det är så jag upplever läget. Just då kommer det ganska ofta en stark känsloimpuls någonstansifrån, som gör att jag helt glömmer bort det jag funderade på. Eftersom det jag tänkte på var så pass ogripbart är det mycket svårt att återskapa tankeläget. Det är ungefär som att på morgonen när väckarklockan ringt försöka komma ihåg och skriva ned vad man drömt! (Det går lättare om man skriver innan man öppnat ögonen, fick jag ett tips om. Stämmer faktiskt!)

På något sätt verkar det som en del av mig inte alls är intresserad av att tänka på just det där jag tänkte på, och så kan det säkert vara. Man sitter ju lätt fast i gamla föreställningar eftersom p.g.a. sina starka känsloreaktioner. Nu funderar jag på hur jag kan göra för att få del av min tankeförmåga utan att bli utstörd. Det bästa borde vara att försöka observera när störningen inträffar, för att få perspektiv på reaktionen, och kanske att försöka avgöra vad reaktionen beror på. Det jobbiga är att impulsen kommer så snabbt, och försvinner nästan lika fort, så jag får vara alert för att kunna observera. Och ytterligare en störning som stör denna observation är att jag förstås blir irriterad över att jag förlorade mitt ursprungliga tankespår. Men jag är envis, så det skall nog gå bra!

Någon av er läsare som känner igen er? Har ni någon annan metod?

Om att studsa runt i livet

Det slår mig att så många människor verkar studsa runt i livet. Vad menar jag med det? Jo, det är ungefär som att man kan likna en människa man möter med en studsboll, som vad den än stöter emot, så ändrar den riktning och far iväg åt ett annat håll, tills den slår i något nytt och studsar vidare. Och när jag säger ”studsar”, så blir motsvarigheten människan som reagerar på allt och alla. Som blir förorättad av vad andra säger och far iväg i en litania över något. Som blir överförtjust över att få en komplimang, ända tills han eller hon blir hungrig och brister ut att det är förfärligt att det är så långt till lunch. Och så vidare. Minsta händelse ter sig viktig och avgörande och kräver en lång diskussion. Det finns inga små beslut.

Om man säger något till en sådan människa får man alltid en relativt kraftig reaktion tillbaka, och mycket sällan en reflekterande fråga ”hur menar du?” tillbaka, utom kanske i det fall där personen blir förorättad och använder frågan som ett sätt att visa sig indignerad. Om du själv i det läget också är en studsande människa, kommer du att reagera på personens reaktion, och ni kommer att ha ett riktigt dramatiskt (kan vara positivt också!) samtal, med många starka känslouttryck.

Tyvärr verkar det som om dessa studsande människor sällan har den trygghet och stabilitet i grunden som krävs för att motverka dessa studsar, utan reaktionerna blir på något sätt det som styr deras liv. De har inte möjlighet att långsiktigt planera sin tid, eftersom vad som helst som inträffar kan få dem att studsa åt ett helt annat håll. Och de är antagligen inte heller medvetna om att de faktiskt har möjligheten att själva välja när de skall reagera, och därmed själva kunna välja sin nästa riktning. Som ”studsare” är man rätt känslig i själen, och kan helt enkelt inte låta bli att reagera.

Själv har jag tidigare haft samma känslighet, så att jag lätt har reagerat på andra människor eller händelser, men jag har samtidigt tyckt att det har varit obehagligt att inte behålla min makt över min egen situation, så jag har för det mesta undvikit sådana situationer. Numera har jag genom att använda sådan kunskap jag skriver om här på bloggen lyckats få en sådan grundstabilitet så att jag inte alls tycker att det är jobbigt att umgås med ”studsare”, och kan själv få ut mycket mer av samvaro med många fler typer av personer.

Det viktiga budskapet att ta till sig som en person som reagerar på mycket och låter reaktionen styra sitt liv, är att man då lämnar över styrningen av sig själv till omvärlden, istället för att man själv håller i ratten. Som Richard Bandler (grundaren av NLP) säger, om du inte själv håller i ratten är det någon annan som kommer att hålla i den.

Kan man få någon att inse att The Matrix finns?

När man själv har börjat inse att våra projektioner bäddar in oss i en värld av illusioner, och inser hur vackert det är utanför (tvärtemot i filmen), är det ju lätt gjort att visa allt detta för sina medmänniskor, så att de också kan ta sig ut! Här lurar ytterligare en fälla. Du kan nämligen glida tillbaka ett stycke ned i The Matrix om du inte är försiktig.

Faran är att det är lätt att falla för sitt kontrollbehov. Man tror kanske att t.ex. ens partner bara måste förstå att det är tokigt att hålla på att projicera hela tiden. Att omgivningen är helt idiotisk som inte förstår! Man kanske faller för att fördöma eller förakta den som tycker att det verkar helknäppt att sitta och meditera när man kan titta på TV istället.

När man märker detta, har man fastnat i ytterligare några projektioner. För även om du tycker att det är jättejobbigt att några andra inte begriper vad du säger, hur fint ditt budskap än är, betyder det inte att de plötsligt är dumma och värda att förakta. Då har du fallit ned ett stycke i The Matrix igen. Då är det dags att meditera över saken, och istället se att det som ligger under din ”jobbighetskänsla” är den positiva starka önskan att visa andra människor hur vacker världen är utanför The Matrix.

När man röjt undan det hindret börjar man inse vilka metoder man har till sitt förfogande, när det gäller att visa vägen ut. Den främsta metoden, som jag ser det, är att försöka leva som man lär, så att man blir en positiv kraft istället för t.ex. en gnällspik, för så blir det ju om man faller i fällan ovan.

Att försöka uttrycka sig, som jag gör här på bloggen, tycker jag också verkar fungera rätt bra.  Har ni läsare några åsikter om detta, eller andra bra sätt?

Om att lita på sig själv

Litar du på dig själv? Det kanske låter som en underlig fråga. Frågan förutsätter ju att det finns åtminstone två jag, ett jag som gör något, och ett annat jag som litar på det första jaget. Men när man tänker efter är det ju precis så så. Man har ju inte fullständig kontroll över allt man gör. Ibland gör man inte som man egentligen vill, och ibland kanske man reagerar kraftigt känslomässigt på något, och blir inte alls nöjd med sig själv efteråt.

Vad innebär det då att lita på sig själv, eller att inte göra det?

Om man är trygg med att man klarar av de flesta situationer som uppstår, att man inte överreagerar allt för ofta, och att man vet hur man hanterar det om man gör det, och i de fåtal fall när man faktiskt helt tappar koncepterna och inte alls klarar av situationen, så är man ändå trygg i att det är helt OK att inte klara av alla situationer, utan man är helt OK som man är, ja, då kan man säga att man är trygg ovasett vad som händer, och att man litar på sig själv. Det är förstås ett oerhört trevligt tillstånd.

Det andra extremfallet är den som är otrygg i nästan allting, som vill kontrollera allt runtomkring sig inklusive sig själv, som klagar på allt och alla inklusive sig själv, som inte är nöjd med något sakernas tillstånd, och förväntar sig katastrofer bakom varje hörn. Den personen är säkerligen inte trygg i att allt går som det skall, och litar nästan aldrig på sig själv. Vilket gör att händelser ofta går snett, att man inte har bra relationer, och så vidare, vilket blir en ond cirkel i sig.

Sedan finns förstås alla lägen mellan dessa två. Om man vill röra sig närmare det första läget, oavsett vad man befinner sig, kan man börja med att träna på att acceptera läget som det är, och att man faktiskt är precis så bra man kan vara just nu, och att det är helt OK att inte klara av situationer. Men att man förstås har möjlighet att bli tryggare. Och när man ser att man kan börja lita på sig själv, blir man genast tryggare, och så etablerar man en god cirkel.

En konkret tillämpning av detta är när man skall stilla sina tankar, t.ex. när man skall meditera. När man försöker stilla sina tankar kan det hända att allehanda tankar dyker upp, som man inte kan få stopp på, oftast för att tankarna verkar låta påskina att de är så viktiga, trots att de inte har någon användning just nu. T.ex. kan någon framtida viktig händelse spelas upp, och man har känslan av att detta är viktigt eftersom jag måste planera detta så att allt blir rätt vid det framtida tillfället. Men nu är det ju faktiskt inte viktigt, eftersom jag skall meditera just nu! Varför kommer tanken ändå upp? Jo, det är för att jag inte litar på mig själv. Jag litar inte på att jag faktiskt kommer att komma ihåg att planera händelsen i förväg, så jag tvingar mig att spela upp den gång på gång. Om jag däremot kan lära mig att lita på mig själv, så att jag faktiskt är övertygad om att jag kommer att komma att tänka på just den händelsen vid ett senare, lämpligt tillfälle, och då kan sätta mig ned och planera för den, kommer tanken inte att behöva snurra runt i hjärnan. Och tro mig, i de allra flesta fall är det möjligt att lita på detta. Man är bra på att komma ihåg saker vid rätt tillfällen. Åtminstone om man har det lugn som man får om man mediterar regelbundet. Se där en god cirkel!

Så den oroliga tankesnurra man kan gå omkring med i huvudet kan helt enkelt vara ett symptom på att man inte litar på sig själv riktigt ordentligt.

Övning: observera en tankesnurra i huvudet och känn efter om den kan bero på att du inte litar på dig själv ordentligt!

Ansvar för känslor

Att man har svårt att hantera sina känslor kan bero på att man inte tar ansvar för dem; att man även om man kanske förstår rent intellektuellt att känslor produceras i ens egen hjärna ändå undermedvetet har föreställningen att känslan är någon annans ”fel”. Det är inte lätt att ta på sig det fulla ansvaret för sina känslor, men när man väl har gjort det kan man känna en mycket stor frihet.

Här kommer ett sätt att träna på att ta ansvar för sina känslor. Varje gång du känner någon stark känsla som du inte känner dig hemma med eller har obehag av, eller tycker att någon annan är irriterande eller obehaglig (alltså när du inte har tagit tillbaka projektionen än), så kan du säga tyst för dig själv, ”jag har det fulla ansvaret för denna känsla”. Försök att verkligen mena vad du säger. Det kan vara riktigt svårt att göra det, men till slut, efter mycket träning, kommer det att ha effekten att du faktiskt tar ansvaret för känslan, och du har kommit en bit på väg ur The Matrix.

Perfektionism kontra ödmjukhet

Jag fick en bra fråga från en av mina läsare, på temat ”det är svårt att vara ödmjuk när man är så felfri”. Man kan hamna i situationer där man på ett pedagogiskt vis skall förklara för någon att denne/denna har gjort fel och borde förbättra något. Men man har svårt att säga det på ett bra sätt, för man kan faktiskt inte begripa hur personen i fråga kunde göra detta fel, eftersom man själv inte kan föreställa sig att göra fel i samma situation. Det blir svårt att vara ödmjuk för den andra personens situation, utan man har lätt att istället döma den andra personen. Och det blir förstås ännu svårare för den andra personen att ta till sig budskapet när det framförs i ett fördömande tonfall! Jag tänkte göra ett försök att reda i den frågan.

Låt oss anta att jag står framför en person som har gjort något som jag tycker är ”fel” på ett eller annat sätt. Om jag hade haft nära tillhands (i hjärnan, alltså) till något konkret sätt att få personen att direkt kunna åtgärda detta fel, och som personen direkt skulle ta till sig utan att bli ledsen, skulle jag självklart använda det sättet, och sedan skulle jag raskt gå vidare till nästa arbetsuppgift, eller vad jag nu hade tänkt att göra. Så vi kan anta att jag faktiskt inte har något enkelt sätt att få denna person att göra rätt på. Det är inte konstigt om det är en källa till frustration!

Och i frustration som man inte kan se konstruktivt på agerar man sällan särskilt vackert. Det är inte troligt att jag kommer att kunna ha känslomässigt utrymme i mig själv att ta in den andres/andras känslor, så att jag kan förstå hans eller hennes situation. Däremot om jag kan acceptera min frustration över att inte snabbt kunna åtgärda saken, får jag ett helt annat sinneslugn. Det kan vara extra svårt att komma till detta läge om jag inte ens kan acceptera att jag själv gör fel. Om jag kan det, kommer min frustration säkerligen inte att bli så stor som om jag inte kan det.

Förutom att träna på att observera och meditera, som jag brukar tjata om, finns det något annat sätt att komma åt detta fenomen hos sig själv? Jag tror att en bra övning vore att man varje gång man hamnar i det läget föreställer sig om det över huvud taget finns någon förutsättning att jag skulle kunna göra det felet som den andre/andra har gjort. T.ex. om jag hade varit tio år yngre, hade jag samma insikter då? Eller om jag hade haft en helt annan bakgrund eller utbildning? På så vis kan jag öppna en liten glimt av medkänsla med den andra personen, som blir större för varje gång jag gör övningen.

De gånger man själv står där och blir anklagad för att ha gjort fel är förstås ytterligare ett tillfälle till lärdom. Då står man rakt framför en person som har samma utmaning som en själv. Kan du känna medkänsla med den personen i det läget, istället för att känna dig mindre värd, eller utan att fördöma?

Kroppsspänningar

Ofta kommer jag på mig med att jag omedvetet spänner någon del av kroppen. T.ex. axlar och armar (jag märker att axlarna är uppdragna), eller någon del av ryggen (jag märker att jag är öm). När jag väl märker att jag är spänd kan jag slappna av, men strax är jag tillbaka i det spända läget igen, om jag inte lyckas vara konstant medveten om var spänningen brukar sitta. Det är ungefär som när jag hamnar i gamla tankemönster som jag egentligen helst vill bryta, och som jag kan bryta enbart när jag håller mig fullständigt medveten. Men vad kan man göra när man ännu inte har nått den personliga utveckligens heliga graal, att vara fullständigt medveten hela tiden?

Det man kan göra är att man försöker observera den känsla som finns under kroppsspänningen. Jag har märkt att spänningen oftast beror på något slags mental knut som sitter ganska långt under medveten nivå. När jag försöker observera känslan ligger den ganska långt från mitt vardagliga medvetande, och jag måste ofta anstränga mig ordentligt för att ”fånga” den.

Att däremot varje gång jag märker att jag håller upp axlarna dra ned dem och slappna av igen hjälper bara delvis, för så fort jag är omedveten igen åker axlarna upp. Det går nog att motarbeta spänningen även den vägen, om jag lyckas göra axelnedtagningen till en mycket regelbunden vana. Då släpper antagligen spänningen till slut.

Den andra metoden är att observera och gå in i känslan som ligger under spänningen, och försöka gräva i den för att se varifrån den kommer. Genom att ”titta” på den under meditation och göra den mindre dramatisk, mer kopplad till andra känslor, och jämförbar med andra känslor, så luckrar man upp känslan så att den inte längre behöver orsaka en kroppsspänning. Detta kan ta lång tid, men med enträgen övning så tror jag att de flesta kroppsspänningar kan kommas åt på detta sätt.

Därmed inte sagt att alla kroppsspänningar bäst behandlas på detta sätt, men varför inte prova? Att få ökat medvetande om en själv är alltid en investering värd ansträngningen.

Blinda fläckar i spegeln

Ibland vet man inte alls vad man skall göra åt något som känns fel. Det är som om man har en blind fläck. Man kanske inte ens vet att något är fel, utan är sur och tvär utan att riktigt vara medveten om det. Då kan det vara bra att se sig i spegeln. Ofta är det mycket enklare att se hur man mår, vad som är fel, och vad man borde göra, när man ser sig i spegeln. Då ser man sig själv som man ser andra, och kan man känna riktig medkänsla för spegelbilden sig själv är det precis lika gott som att känna medkänsla med sig själv. Och då löser man enklare upp sina knutar!

Ett annat sätt är att vara uppmärksam på när andra människor märker ens blinda fläckar. Då speglar man sig i andra istället för en spegel. Resultatet kan bli lika bra!

Personlig utveckling som förening av saklägen

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! :-)

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! :-) Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

Meditationsmetoder

Min kära fru Hanna har just skrivit bra om sin metod för meditation. Idén är att meditera över bibeltexter för att nå insikter inom personlig och andlig utveckling. Det jag skriver om på min blogg är skrivet till största delen i en icke-religiös form, men egentligen gör vi samma sak fast på olika sätt. (Om ni har läst Dan Browns Den förlorade symbolen inser ni förstås redan precis vad likheten är! Mer skall jag inte avslöja om boken här.)

Hanna uppmanar också den som kan bidra i ett teologiskt samtal baserat på erfarenheter från meditation att göra det, genom att själv skriva och kommentera. Det tror jag kan vara roligt, så om ni har koll på sådant, gör det!

Att se sitt eget och andras ansvar

I helgen var jag med om en annorlunda och givande upplevelse, som jag inte provat tidigare. Sophia lockade med mig på en retreat, som varade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Och vad är nu en retreat? Enkelt uttryckt, så betyder det att ett gäng människor samlas, och är alldeles tysta tillsammans (fast det måste visst inte nödvändigtvis vara på det viset), under mer eller mindre lång tid. Intressant sätt att ses för första gången på 11 år på. :-)

Inte nog med att man är tyst, man leker ju inte charader direkt, utan idén med tystnaden är att var och en skall ansvara enbart för sig själv. Man tittar inte ens glatt på varandra när man möts, utan försöker att på ett så varmt sätt som möjligt att vara ur vägen för varandra.

I tystnaden kan det komma fram saker ur sinnet som man hållit nere i sina vardagliga aktiviteter, och då kan det förstås bli riktigt jobbigt, men det blir i så fall en renande jobbighet. Tränger man undan saker är det ju inte särskilt bra. Och det är riktigt skönt att få ha sig för sig själv en hel helg, utan att behöva bekymra sig om någonting mer än sig själv.

Det som blev allra tydligast för mig under retreaten var just upplevelsen att ”jag ansvarar för mitt och andra ansvarar för sitt”, eftersom det faktiskt var så det gick till. Att jag själv ansvarar för mitt brukar jag inte ha så svårt att förstå (min ”kan-själv”-mentalitet), men att andra faktiskt ansvarar för sig själva kan jag ha svårare med. Vissa typer av människor (men inte på retreaten) spelar också på att andra gärna vill hjälpa dem, och då blir det inte alls trevligt. Snarare riskerar man att bli utnyttjad för sin ”snällhet”. Eller vad man skall kalla det.

Idag provade jag att föra med mig den upplevelsen till vardagslivet. Det passade alldeles utmärkt att ”simulera retreat” i Stockholms tunnelbana! Då behöver man inte alls bry sig om alla stressade människor. De ansvarar faktiskt för sin egen stress!

En motsatt upplevelse hade jag också, nämligen att man trots att man inte interagerar med de andra människorna på retreaten känner en skön gemenskap med dem. Alla verkade bry sig om varandra trots att man inte gjorde något aktivt av det! Mer än i tanken, förstås. Så efteråt, när tystnaden brutits, kändes det som om man kände allihop mycket bättre än tidigare.

Retreater finns i många olika kontexter, såväl religiösa av olika slag, som ickereligiösa. Denna råkade vara i kristen regi, men jag kan tänka mig att prova andra typer också. Det fundamentala innehållet blir ju ändå detsamma, på något sätt! Fast jag tror att jag kommer tillbaka till denna, som var i en mycket trivsam omgivning på nära avstånd hemifrån.

Kultur som projektionsterapi

Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? :-)

Några exempel för att stärka min tes.

Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.

Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.

Teater. Samma sak där.

De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).

Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.

Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.

Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså. :-)

Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.

Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.

Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?

Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?

En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen! :-)

Om att utsätta sig för dålig musik

Varför dras man ibland till det man egentligen tycker illa om, har blandade känslor inför, och har svårt att klara av? Det gör åtminstone jag, även om det inte är så ofta nuförtiden.  Jag hade förut inte riktigt förstått anledningen till fenomenet, tills jag kom på att jag nu på morgonen faktiskt gjorde det alldeles medvetet, med ett klart syfte.

Jag bläddrade nämligen i Spotify efter musik som jag kommer att behöva lyssna på framöver, även om jag inte är direkt förtjust i den, för att se vilka obehagskänslor den väcker i mig, och om det är något jag kan eller vill göra något åt. Det är ju nämligen så att min reaktion på musiken kan komma av att jag faktiskt projicerar något på den, istället för att känna mina rena känslor inför den. Och riktigt obehag känner jag nog bara om jag inte konstruktivt hanterar mina känslor, alltså när jag projicerar. Jag inser alltså att jag inte kan avgöra om musiken är något att ha förrän jag tagit bort mina automatiska reaktioner på den, och det vore ju dumt att låta bli att göra det!

Så, för att generalisera detta: jag har uppenbarligen en (numera medveten) drivkraft att söka upp sådant jag reagerar negativt på, och inte kan hantera konstruktivt, med syfte att ta tillbaka mina projektioner för att kunna se vad som faktiskt är sant.

En sådan drivkraft kan förstås ta sig både destruktiva eller konstruktiva riktningar. Riktningen ovan tycker jag är klart konstruktiv, medan att t.ex. söka sig till relationer som är dysfuktionella är klart destruktivt. Jag skulle tro att den konstruktiva varianten svarar mot medvetenhet och den destruktiva mot omedvetenhet. Därmed inte sagt att den destruktiva varianten inte är nyttig; det är bara bra mycket trevligare att lära sig något av egen fri vilja än att tvingas lära sig!

Övning: försök att hitta negativa saker i ditt eget liv, som du dras till! Här kan finnas såväl stort som smått, som förstås mittemellan. Försök också att medvetandegöra denna drivkraft hos dig själv.

Att erövra normallägen

Det som tenderar att utmärka de tillfällen som jag efteråt känner att jag skulle ha kunnat hantera bättre, är att jag på något sätt uppfattar dem som ”onormala”. D.v.s. jag accepterar inte riktigt situationen som något som jag känner igen, eller åtminstone vill jag inte erkänna att den brukar inträffa ofta, även om det faktiskt är så att det är en väldigt vanlig situation.

Ett konkret exempel från idag! Jag plöjer mig fram genom tunneln mellan tåget och tunnelbanan vid Stockholms Centralstation, och från överallt dyker det fram stressade och sammanbitna människor, den ena efter den andra. Riktigt jobbigt var det! Ända tills jag insåg att jag har gått där väldigt många gånger, och att det i stort sett är likadant varenda gång. Efter den insikten kunde jag se situationen som ett ”normalläge”, och istället betrakta känslorna inom mig. Känslorna far visserligen fortfarande fram och tillbaka som reaktion på dessa människor, men nu agerar jag inte längre på känslorna. Dessutom kan jag i det lugn som då infinner sig faktiskt urskilja att en och annan person faktiskt ser riktigt harmonisk ut, och att jag genom det ökade lugnet dessutom blir som en av dessa personer. (Hoppas att jag inte såg alltför sur ut tidigare!) Genom en liten insikt kan man plötsligt vända hela sitt perspektiv. Det kallar jag energieffektivitet!

En bra riktning att sikta mot när det gäller personlig utveckling, är att försöka få fler och fler situationer att vara ”normala”. Eller snarare att inse att de är normala, för det är de redan. Man har bara inte märkt det ännu.

Spets i känslor

Om jag  känner efter i mina svårhanterliga känslor, alltså dem jag påverkas negativt av, så finns det nästan alltid när jag betraktar dem liksom en ”spets”, eller ”extra öm punkt” mitt i dem, som jag gärna vill undvika, rent reflexmässigt. Det är där man skall ”gå in” i känslan, så det gör man på den svårast möjliga punkten, där det gör mest ont. Spetsen kan vara svår att hitta, men den finns där.

Om jag kommer på mig med att projicera på någon annan, har jag numera som reflex att försöka hitta den där ”spetsen” på känslan som orsakar projektionen. Öm som den är så är den därför ganska lätt att hitta och göra medveten!