Men vi kan hitta en djupare anledning om vi tittar inne oss själva. Man brukar ju nämligen bete sig likadant mot sig själv som man gör mot andra människor, särskilt när det gäller reflexmässiga beteenden som det brukar vara när man dömer någon. Det är ju inte något man medvetet tänker över särskilt länge, och sedan beslutar sig för att man skall se någon som ”lat”. Och behandlar man sig själv illa kan man kanske ha lättare att se att man själv tar skada av det. När man väl inser denna symmetri blir man också plötsligt mer välvilligt inställd till andra människor; man får större medkänsla.

En annan anledning till att försöka låta bli att döma är att man när man håller på med personlig utveckling behöver vara mycket öppen till det som sker inom en själv (och allt utanför). Om man upplever något ”på insidan” och direkt klassificerar det som något man redan känner till (d.v.s. dömer), kommer man inte att hitta några nya fenomen eller ny kunskap i sitt inre, och det kommer att betyda att man fastnar i sin utveckling för gott. Man går in i en återvändsgränd, som man kanske bara kan komma ur genom en kris (t.ex. 40-årskris eller liknande), som tvingar en att se något som man inte redan känner till. För att utvecklas hjälper det oerhört att kunna observera sitt inre (och världen utanför) med ett öppet, medvetet sinne.

Ofta kan det vara svårt att skilja på att döma och att sätta gränser, och det är en viktig skillnad. Om jag märker att det är rent skadligt för mig att umgås med en viss person, kan jag medvetet besluta att undvika den personen, utan att för den skull döma vederbörande som ”elak”. Så det är möjligt, om än kanske svårt, att sätta gränser med bibehållen kärlek. Men försök, för så fort man dömer någon tar man själv skada!

Hur gör man då för att låta bli att döma? Den klassiska fällan här är att man när man väl vet att det är dumt att döma skäms så för att man råkar döma någon, så att man skapar en kraftig mental knut runt dömandet. Och då har man ju dömt sig själv på köpet! Tricket är att helt enkelt bara observera sig själv, så att jag ser ”nu dömde jag”, och lugnt kan konstatera ”det var ju inte bra, men så här kändes det”, och ”hur skall jag göra för att inte göra så nästa gång?”. Annars kommer man inte vidare. Man måste låta bli att döma sig själv för att låta bli att döma sig själv. Alltså är det bara att börja! En intellektuell förståelse räcker inte långt.

Metaforiskt,  eller beroende på hur verklig din insida är för dig, mer konkret, kan man säga att ditt inre antingen kommer att dra ihop dig som ett ostron som får citron på sig, eller så kommer du att vidga ditt inre för att få lugn och insikt om vad som behöver göras. Det första fallet resulterar oftast i att den lägre delen av hjärnan tar kommandot, och antingen en verbal eller fysisk mottack resulterar. De andra fallet kan också resultera i att man säger något eller till och med slår tillbaka, men om man säger något är det inte för att skada den andra, utan mer för att avvärja en eventuellt hotfull situation. Eller om det är ett barn som säger ”du är världens dummaste”, kan det vara att ge barnet en stor kram. Slår man tillbaka är det för att man inser att man måste, för att försvara sig själv, eller någon annan, och att det inte går att komma undan på något annat sätt. Typiskt har jag förstått att det är den andra typen av respons som eftersträvas i kampsporter; det är en positiv ingrediens i dessa, tycker jag. Det är inte bara själva tekniken att slåss som utvecklas, utan det finns även ett element av personlig utveckling med.

Vad blir då resultatet på insidan? De som bor kvar i den emotionella ”The Matrix” förväntar sig att alla människor fungerar som ostron, och säger elaka saker för att den andra skall dra ihop sig på insidan, och därmed ta skada! Resultatet av ”hopdragandet” sitter nämligen kvar efteråt, och behöver ”repareras” genom att man kanske talar med någon, går i terapi, eller att den som anföll ber om ursäkt. Om man däremot svarar med kärlek får man inte den skadan. Man är på sätt och vis sin egen instant-terapeut om man svarar på attacker på ett kärleksfullt sätt. Och genom att svara på det viset gör man sitt bästa för att konflikten inte skall eskalera. Genom ett sådant svar blir angripare som är kvar i ”The Matrix” förvirrade, och kan kanske till och med inse att det finns något därutanför.

När detta händer är det lätt att man inte tror att det finns något att göra mer än kanske att vänta ut känslan. Men det finns det! På samma sätt som att man kan känna att det drar ihop sig i bröstet, kan man om man har tillräckligt sinnesnärvaro, och efter att man har tränat länge, faktiskt motverka ”sammandragningen” med en vidgande handling i samma område. Som om man pumpar in värme i området, kan man tänka och känna när man gör detta. Om man lyckas med detta försvinner genast känslan av hopplöshet, även om grundkänslan finns kvar, och man kan agera konstruktivt på händelsen.

Detta är svårt, men det lönar sig att träna mycket, för att lära sig att bli medveten i just det ögonblicket. Det är litet som att träna upp en muskel man aldrig haft kontroll över tidigare, gissningsvis som att lära sig vifta på öronen eller näsvingarna (kan jag inte!).

Men rent konkret, vad är det som är ”mörkt”, hur vet man när man hittar något sådant?

Börja med att observera dina egna tankar. Ibland kommer det fram sådana tankar som man inte skulle vilja yttra så att någon hör det. Uppenbarligen ser man tankarna som otillåtna. Det är det jag menar med den ”mörka” sidan! Det är lätt gjort att skämmas över tanken, och att man knappt vill kännas vid sin tanke. Gör man det kommer man inte att hantera de känslor som gör att tanken kommer upp, och man kommer att skapa sig en känsloknut. Och som jag har skrivit om tidigare, så kan känsloknutarna göra att jag faktiskt inte kan hantera de situationer där känslan uppstår; jag kanske agerar på känslan och gör något som inte är bra för mig i situationen.

Så, om sådana ”otillåtna” tankar kommer upp, försök bara låta eventuella skamkänslor eller andra negativa känslor fara förbi, och acceptera fullständigt att du faktiskt tänker just dessa tankar. Inte förrän du accepterat att du har sådana tankar kan du förändra ditt sätt att tänka och agera!

Med ”hålla emot” menar jag att det finns något där som jag inte accepterar fullt ut. Jag har inte integrerat fakta i mig själv, utan jag försöker förneka antingen en känsla, eller hur något faktiskt förhåller sig. Och då gör det psykiskt ont, och jag blir blockerad i t.ex. hur öppen jag kan vara mot andra människor. Som alltid beter man sig likadant mot sig själv som mot andra människor. Om jag inte är öppen mot mig själv när det gäller ett särskilt område, kommer jag inte att klara av att vara öppen mot andra. Och vice versa, förstås.

Hur hanterar jag då detta? Principen är att jag försöker sluta hålla emot, och villigt acceptera det jag håller emot. Genom att fokusera på själva ”hålla-emot-känslan”, antingen i vardagen, eller under meditation, och försöka ”sänka garden” och släppa in det jag håller emot, kan jag lösa upp knuten. Jag har antagligen en reaktion som gör att jag automatiskt håller emot, så jag kan behöva genomskåda den reaktionen. Det man släpper in när man slutar hålla emot kan vara riktigt obehagligt, men det är bara att låta det flöda fram, så integrerar man och gör något positivt av det med automatik. Man kan förstås också träffa på ytterligare automatreaktioner där man håller emot, och grattis, då du fler knutar att lösa upp!

Ett typiskt exempel på denna sorts knut är när jag reagerar negativt på andra personer. Det betyder oftast att det finns något hos personen som jag inte vill acceptera, och då betyder det förstås i sin tur att motsvarande egenskap i mig själv är något som jag absolut inte accepterar. Nu är det ju så att alla egenskaper hos andra potentiellt finns hos oss själva (även om man kan välja att inte ge uttryck för den), men om man reagerar riktigt hatiskt på en egenskap hos någon annan, har man garanterat en riktigt ordentlig förträngning av motsvarande egenskap hos sig själv. Och löper därmed risk för att inte ha en medveten hantering av egenskapen hos sig själv. Sådana personer ser man i media då och då!

Nyckeln är som vanligt att vara medveten om allt, inklusive sina ”mörkare” sidor. Är man inte medveten om de mörka sidorna, är man kontrollerad av dem; så enkelt är det!

Den mekanismen använder jag väldigt mycket i mitt arbete med personlig utveckling, och är den metod som gör att jag kan generalisera många observationer till en ”större” insikt, och som därigenom möjliggör ”större” genombrott och förändringar. Om jag t.ex. observerar ett visst beteende hos mig själv, ett beteende hos andra, och ytterligare något inre fenomen hos mig själv, och inser att det finns en aspekt som är densamma (även om jag inte har ord för den), så har jag lärt mig något nytt, och kan därmed angripa problemet på en högre nivå, med mer vittomfattande möjliga vinningar.

För att göra detta gäller det att vara öppen och nyfiken, och aldrig få nog av att lära sig mer om sig själv. Och märker man hinder i sig själv mot detta, har man ingen ursäkt, för sådana hinder går förstås att angripa med metoder som jag skriver om här. Och det går att generalisera och lära sig mer även om hindren mot att vilja lära sig, även om det kan vara svårt att motivera sig.

Vad betyder det egentligen att komma i balans mellan dessa drifter (det finns fler), som man ändå har inom sig (man slipper dem inte!)? Där tycker jag att begreppet ”den inre ordföranden” passar bra att använda. Man kan tänka sig en ordförande som sitter vid ett bord med diverse extrema människor, där den ena vill ge sig hän åt sina känslor, men den andra vill förtränga och strunta i dem. En vill bestämma över allt och alla, och en tycker att det är bäst att människor får vara ifred. En vill berätta för alla människor hur fel de har, och att bara de visste hur saker och ting skall vara, blir allt bra. Och så vidare. Om det inte finns någon ordförande i en sådan grupp människor, kommer gruppen omväxlande att befinna sig i någon av extrempunkterna, som motsvarar de inre drifterna man har.

Därför behöver vi se till att ha en bra ordförande inom oss som ser till att sammanväga alla åsikter som vi har, och gör ett vist val bland alla dessa, istället för att vi ger oss hän åt våra drifter utan att reflektera. De människor som har en fungerande inre ordförande ser vi typiskt sett som mycket mogna människor.

Ordföranden tränar man upp genom att observera sitt inre, och att man sedan vågar ha och verkligen tränar på att ha en dialog med sitt inre. Meditation hjälper som vanligt mycket för detta, men man måste aktivt låta sin ordförande träna på sin roll.

Först när man har en inre ordförande som fungerar kan man bli en riktigt bra ordförande i föreningsliv och annat, tror jag. Och genom att träna på att bli en bra ”yttre” ordförande, tror jag också att man förbättrar sin inre ordförande. Allt hänger samman.

Såvida han inte hållit sig till samma sällskap genom hela livet, förstås. Om man umgås med människor som är dysfunktionella (med fasader och blockeringar, som jag beskrev ovan), tenderar inte bara ens tankevärld, utan även språket i sig, att få associerat till sig motsvarande blockeringar och negativa laddningar.

Hur vet man då om man fått sitt språk besmittat med laddningar från någon annan? Om man växt upp med föräldrar som inte var mästare på emotionell kompetens kan dessa laddningar sitta ganska djupt nere. Eller så kan man ha fått de emotionella laddningarna till orden senare i livet, om man hört ett ord mest i ett särskilt sammanhang. Man kan ju observera sig själv (universalknepet!), när man hör vissa ord. Om man reagerar starkt på vissa ord, och inte bara i innehållet i meningen man hör, kan man gissa att det finns något onödigt bagage knutet till ordet. Ord är ju bara ord!

Om man vill bli av med onödiga emotionella laddningar hos ord, hur gör man då? Som vanligt, försök rensa sinnet på tankar, och betrakta bara ordet, under meditation. Se vilka känslor som kommer upp. Försök förstå vad känslan som är kopplat till ordet är. Eller låt den bara lösas upp, genom att du går ned i känslan, t.ex. genom känsloomvandling. Ja, det finns mycket att läsa om detta ämne, om du tar en titt i arkivet.

Övning: Träna på att observera din reaktion på olika ord. Har du några ord som du alltid reagerar på, oavsett vad ordet används till?

I inlägget skrev jag ju ingenting om hur man beter sig om man nu vill grunda sin insikt emotionellt. När jag väl har förstått att jag borde sluta äta godis, hur gör jag det? Och när jag har förstått att jag skall ta mig själv på allvar i mötet med andra människor, hur ser jag till att jag verkligen genomför detta? När jag har förstått att jag borde sluta upp med att vara ute i sista sekunden, för att det inte är nyttigt att stressa, eller när jag har förstått att jag för min egen skull borde undvika att umgås människor som inte är intresserad av annat än att bli bekräftade.

Hur kommer jag från denna värdefulla insikt, till att faktiskt genomföra förändringen? Det är ingen enkel sak, och min upplevelse är att många människor tror att förändringen är så svår att det faktiskt inte är någon idé att göra ett försök. Man hör ofta människor säga ”jag är helt enkelt sådan”, när de beskriver ett karaktärsdrag som de kanske egentligen skulle vilja vara utan.

Runt denna typ av verksamhet finns förstås en hel terapiindstri, som hjälper, eller åtminstone utger sig för att kunna hjälpa människor med den här typen av problem. Eller möjligheter, förstås, om man ser det så. Och det finns många namn på metoder som sägs vara den allra bästa. Jag tänkte inte ge mig in i att recensera metoder, för det är jag inte kompetent till. Däremot tänkte jag göra som jag brukar här på bloggen, att lägga fram något som gör att man kan begripa sammanhangen, så att man kan förstå varför vissa metoder fungerar. Och kanske så att man med hjälp av den förståelsen kan bygga sin egen metod. För ingen metod passar ju för alla. Och jag lovar ingen heltäckande redogörelse; detta blir en betraktelse av många möjliga.

Om vi tar utgångspunkten i aha-uppleveserna, så kan man förstås få den med en gång. Om man inte har några emotionella investeringar i att hålla kvar vid sitt gamla beteende, så kanske man helt enkelt ändrar sig direkt när man inser att det är det allra bästa. Jag kanske inte har någon skamreaktion över att jag betett mig tokigt i flera år, för en sådan reaktion hindrar förstås att jag ändrar på mig. Då har jag tränat in ett beteende som hårt knyter mig fast vid att fortsätta.

Genom denna betraktelse ser vi att det t.ex. är bra att ta bort negativa känsloreaktioner som inte har där att göra, och som inte längre är relevanta. Här behöver man istället förlåta sig för hur man tidigare gjort, även om det var dumt. Det bästa man kan göra för att förbättra läget är ju ibland att ändra sig. Hur man blir av med irrelevanta negativa känslor har jag skrivit mycket om tidigare här på bloggen, så vill du fördjupa dig i det är det bara att dyka in i bloggarkivet.

Man kan också lotsa sig fram genom den intellektuella förståelsen till en aha-upplevelse under meditation. Om man mediterar över den intellektuella förståelsen och resonemanget som leder fram till den intellektuella acceptansen av att något är fel, kommer man att råka på många känslor som utgör hinder för en sann emotionell acceptans. Genom att släppa upp känslorna utan att agera på dem kan man lösgöra eventuella knutar och till slut nå ned till en fullständig acceptans, en aha-upplevelse. Troligare är att du hittar en massa annat ”skräp” som du behöver bearbeta först, för problemet är sällan så enkelt som man vill föreställa sig. Men förr eller senare kommer du dit. Troligtvis senare, om du inte har tränat länge. En sådan färd kan röra sig över en mängd relaterade, och enklare, aha-upplevelser som tar en gradvis närmare slut-aha-upplevelsen.

När jag skriver  ”under meditation” betyder det inte heller nödvändigtvis att man behöver sitta med slutna ögon och bete sig på något särskilt sätt. Det betyder egentligen bara att man koncentrerat observerar sitt inre utan att agera på det man upplever. Det kan man göra till vardags också.

Finns det något annat sätt att ändra sig? Det beror nog på vad som menas med ”sätt”. Oavsett vilken metod man använder behöver man ta sig förbi blockerande känslor på något vis. Med neurolingvistisk programmering har man en verktygslåda för att justera på några saker här och var, och det är antagligen samma grundmekanismer inblandade. Man måste dock veta vad man skall skruva på för att komma rätt. Och psykoanalysen, som pratar igenom allt, ser också till att genom associationer och diskussioner gräva fram rätt känslor att konfrontera, så att de inte hindrar än från att acceptera det man redan insett. Här kan man förstås också få fram de intellektuella insikterna.

Kognitiv beteendeterapi, då, som är så i ropet? Där man snarare börjar med själva fenomenet man vill bli av med, försöker agera på ett sätt som om förändringen redan ägt rum, och därigenom bearbetar och konfronterar sina blockeringar, om jag förstått rätt. Det är bara att gå från ett annat håll ner mot sin önskade aha-upplevelse. Men här känns det mer som tur om man hittar rätt, i och med att man inte fokuserar på den inre upplevelsen. Antagligen krävs en kombination med någon ”inre” metod för att få ett bra resultat, om jag får gissa.

Det vore intressant om ni läsare hade några andra perspektiv på om det finns helt andra typer av metoder. Ja, jag vet att det finns elchocker och mediciner, men bortsett från dessa, menar jag! Och förstås om ni har synpunkter på mina generaliseringar.

Sedan kommer förstås den riktigt intressanta frågan. När man väl fått dessa aha-upplevelser som löser visa blockeringar och ger en emotionella insikter utifrån en redan erövrad intellektuell insikt, då kommer helt andra intellektuella insikter upp till ytan, som är konsekvenser av de emotionella insikter man fått. Och dessa har man inte fått sin aha-upplevelse till ännu! Och så är man fast i den personliga utvecklingens eviga spiraltrappa. Men, vilken är då den ultimata aha-upplevelsen; finns den längst upp, eller det det bara en naiv önskan hos de människor som kämpar i trappan?

En annan improduktiv tanke kunde vara att jag inte vill byta jobb eftersom jag vet vad jag har men inte vad jag får, trots att jag inte är nöjd med det jobb jag har. Eller något annat som behöver bytas. Trots att jag vet att jag när jag väl börjar leta brukar hitta något riktigt bra jobb.

Hypotetiska tankar, alltså, men de kommer ju tillbaka vid olika skeden i livet.

Trots att jag rent intellektuellt vet att jag jag agerar tokigt, och inte på bästa sätt, så är det rätt säkert att jag kommer att fortsätta med det, ända tills jag får en ”aha-upplevelse” om detta som jag redan vet!

Det låter ju konstigt, men det verkar vara så det ligger till. Man kan prata hur mycket som helst om något man vill ändra, utan att man faktiskt ändrar något. Först när man förankrat det man redan vet i sitt emotionella jag, har man möjlighet att faktiskt förändras. Och det är där aha-upplevelsen kommer in. Den är nämligen en positiv, emotionell upplevelse som får dig motiverad att ändra ditt beteende. Om du får en emotionellt tydlig bild av varför du vill byta jobb, en aha-upplevelse, så har du plötsligt en riktig drivkraft att faktiskt genomföra ditt byte. Om du har i ditt inre inser varför du behöver ta den där lunchpromenaden, blir det genast enklare att göra detta.

Tyvärr ger inte alla aha-upplevelser permanent effekt, och det är inte lätt att framkalla dem, men det är bra att ha dem som riktlinje för hur man får till stånd äkta förändring.

På något sätt verkar det som en del av mig inte alls är intresserad av att tänka på just det där jag tänkte på, och så kan det säkert vara. Man sitter ju lätt fast i gamla föreställningar eftersom p.g.a. sina starka känsloreaktioner. Nu funderar jag på hur jag kan göra för att få del av min tankeförmåga utan att bli utstörd. Det bästa borde vara att försöka observera när störningen inträffar, för att få perspektiv på reaktionen, och kanske att försöka avgöra vad reaktionen beror på. Det jobbiga är att impulsen kommer så snabbt, och försvinner nästan lika fort, så jag får vara alert för att kunna observera. Och ytterligare en störning som stör denna observation är att jag förstås blir irriterad över att jag förlorade mitt ursprungliga tankespår. Men jag är envis, så det skall nog gå bra!

Någon av er läsare som känner igen er? Har ni någon annan metod?

Om man säger något till en sådan människa får man alltid en relativt kraftig reaktion tillbaka, och mycket sällan en reflekterande fråga ”hur menar du?” tillbaka, utom kanske i det fall där personen blir förorättad och använder frågan som ett sätt att visa sig indignerad. Om du själv i det läget också är en studsande människa, kommer du att reagera på personens reaktion, och ni kommer att ha ett riktigt dramatiskt (kan vara positivt också!) samtal, med många starka känslouttryck.

Tyvärr verkar det som om dessa studsande människor sällan har den trygghet och stabilitet i grunden som krävs för att motverka dessa studsar, utan reaktionerna blir på något sätt det som styr deras liv. De har inte möjlighet att långsiktigt planera sin tid, eftersom vad som helst som inträffar kan få dem att studsa åt ett helt annat håll. Och de är antagligen inte heller medvetna om att de faktiskt har möjligheten att själva välja när de skall reagera, och därmed själva kunna välja sin nästa riktning. Som ”studsare” är man rätt känslig i själen, och kan helt enkelt inte låta bli att reagera.

Själv har jag tidigare haft samma känslighet, så att jag lätt har reagerat på andra människor eller händelser, men jag har samtidigt tyckt att det har varit obehagligt att inte behålla min makt över min egen situation, så jag har för det mesta undvikit sådana situationer. Numera har jag genom att använda sådan kunskap jag skriver om här på bloggen lyckats få en sådan grundstabilitet så att jag inte alls tycker att det är jobbigt att umgås med ”studsare”, och kan själv få ut mycket mer av samvaro med många fler typer av personer.

Det viktiga budskapet att ta till sig som en person som reagerar på mycket och låter reaktionen styra sitt liv, är att man då lämnar över styrningen av sig själv till omvärlden, istället för att man själv håller i ratten. Som Richard Bandler (grundaren av NLP) säger, om du inte själv håller i ratten är det någon annan som kommer att hålla i den.

Faran är att det är lätt att falla för sitt kontrollbehov. Man tror kanske att t.ex. ens partner bara måste förstå att det är tokigt att hålla på att projicera hela tiden. Att omgivningen är helt idiotisk som inte förstår! Man kanske faller för att fördöma eller förakta den som tycker att det verkar helknäppt att sitta och meditera när man kan titta på TV istället.

När man märker detta, har man fastnat i ytterligare några projektioner. För även om du tycker att det är jättejobbigt att några andra inte begriper vad du säger, hur fint ditt budskap än är, betyder det inte att de plötsligt är dumma och värda att förakta. Då har du fallit ned ett stycke i The Matrix igen. Då är det dags att meditera över saken, och istället se att det som ligger under din ”jobbighetskänsla” är den positiva starka önskan att visa andra människor hur vacker världen är utanför The Matrix.

När man röjt undan det hindret börjar man inse vilka metoder man har till sitt förfogande, när det gäller att visa vägen ut. Den främsta metoden, som jag ser det, är att försöka leva som man lär, så att man blir en positiv kraft istället för t.ex. en gnällspik, för så blir det ju om man faller i fällan ovan.

Att försöka uttrycka sig, som jag gör här på bloggen, tycker jag också verkar fungera rätt bra.  Har ni läsare några åsikter om detta, eller andra bra sätt?

Vad innebär det då att lita på sig själv, eller att inte göra det?

Om man är trygg med att man klarar av de flesta situationer som uppstår, att man inte överreagerar allt för ofta, och att man vet hur man hanterar det om man gör det, och i de fåtal fall när man faktiskt helt tappar koncepterna och inte alls klarar av situationen, så är man ändå trygg i att det är helt OK att inte klara av alla situationer, utan man är helt OK som man är, ja, då kan man säga att man är trygg ovasett vad som händer, och att man litar på sig själv. Det är förstås ett oerhört trevligt tillstånd.

Det andra extremfallet är den som är otrygg i nästan allting, som vill kontrollera allt runtomkring sig inklusive sig själv, som klagar på allt och alla inklusive sig själv, som inte är nöjd med något sakernas tillstånd, och förväntar sig katastrofer bakom varje hörn. Den personen är säkerligen inte trygg i att allt går som det skall, och litar nästan aldrig på sig själv. Vilket gör att händelser ofta går snett, att man inte har bra relationer, och så vidare, vilket blir en ond cirkel i sig.

Sedan finns förstås alla lägen mellan dessa två. Om man vill röra sig närmare det första läget, oavsett vad man befinner sig, kan man börja med att träna på att acceptera läget som det är, och att man faktiskt är precis så bra man kan vara just nu, och att det är helt OK att inte klara av situationer. Men att man förstås har möjlighet att bli tryggare. Och när man ser att man kan börja lita på sig själv, blir man genast tryggare, och så etablerar man en god cirkel.

En konkret tillämpning av detta är när man skall stilla sina tankar, t.ex. när man skall meditera. När man försöker stilla sina tankar kan det hända att allehanda tankar dyker upp, som man inte kan få stopp på, oftast för att tankarna verkar låta påskina att de är så viktiga, trots att de inte har någon användning just nu. T.ex. kan någon framtida viktig händelse spelas upp, och man har känslan av att detta är viktigt eftersom jag måste planera detta så att allt blir rätt vid det framtida tillfället. Men nu är det ju faktiskt inte viktigt, eftersom jag skall meditera just nu! Varför kommer tanken ändå upp? Jo, det är för att jag inte litar på mig själv. Jag litar inte på att jag faktiskt kommer att komma ihåg att planera händelsen i förväg, så jag tvingar mig att spela upp den gång på gång. Om jag däremot kan lära mig att lita på mig själv, så att jag faktiskt är övertygad om att jag kommer att komma att tänka på just den händelsen vid ett senare, lämpligt tillfälle, och då kan sätta mig ned och planera för den, kommer tanken inte att behöva snurra runt i hjärnan. Och tro mig, i de allra flesta fall är det möjligt att lita på detta. Man är bra på att komma ihåg saker vid rätt tillfällen. Åtminstone om man har det lugn som man får om man mediterar regelbundet. Se där en god cirkel!

Så den oroliga tankesnurra man kan gå omkring med i huvudet kan helt enkelt vara ett symptom på att man inte litar på sig själv riktigt ordentligt.

Övning: observera en tankesnurra i huvudet och känn efter om den kan bero på att du inte litar på dig själv ordentligt!