Flykten ur Matrix

Tankar under färden

Inlägg märkta ‘personlig utveckling’

« Tidigare inlägg
Nästa inlägg »

Begreppsbildning för ditt inre som verktyg för personlig utveckling

Skrivet av Thomas Drakengren den april 26, 2010

Något hjärnan är mycket bra på är att forma nya begrepp, utifrån vad vi observerar och gör. Vi lär oss nya saker genom att forma för oss nya begrepp, som är till hjälp när vi förstår området. Det kan vara begrepp som andra hjälper oss med, eller begrepp vi skapar för oss själva.

Den mekanismen använder jag väldigt mycket i mitt arbete med personlig utveckling, och är den metod som gör att jag kan generalisera många observationer till en ”större” insikt, och som därigenom möjliggör ”större” genombrott och förändringar. Om jag t.ex. observerar ett visst beteende hos mig själv, ett beteende hos andra, och ytterligare något inre fenomen hos mig själv, och inser att det finns en aspekt som är densamma (även om jag inte har ord för den), så har jag lärt mig något nytt, och kan därmed angripa problemet på en högre nivå, med mer vittomfattande möjliga vinningar.

För att göra detta gäller det att vara öppen och nyfiken, och aldrig få nog av att lära sig mer om sig själv. Och märker man hinder i sig själv mot detta, har man ingen ursäkt, för sådana hinder går förstås att angripa med metoder som jag skriver om här. Och det går att generalisera och lära sig mer även om hindren mot att vilja lära sig, även om det kan vara svårt att motivera sig.

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Den inre ordföranden

Skrivet av Thomas Drakengren den april 25, 2010

När man läser om personlig utveckling ser man ofta att man skall vara i balans mellan olika ytterligheter. Man skall inte bli överväldigad av känslor, men man skall ta dem på största allvar. Man skall få utlopp för sin kreativitet, men man skall inte bli beroende av kreativiteten och bli en deprimerad konstnär. Man skall inte bli en ledare som beter sig som en tyrann, men man skall ändå få utlopp för sin inre kraft.

Vad betyder det egentligen att komma i balans mellan dessa drifter (det finns fler), som man ändå har inom sig (man slipper dem inte!)? Där tycker jag att begreppet ”den inre ordföranden” passar bra att använda. Man kan tänka sig en ordförande som sitter vid ett bord med diverse extrema människor, där den ena vill ge sig hän åt sina känslor, men den andra vill förtränga och strunta i dem. En vill bestämma över allt och alla, och en tycker att det är bäst att människor får vara ifred. En vill berätta för alla människor hur fel de har, och att bara de visste hur saker och ting skall vara, blir allt bra. Och så vidare. Om det inte finns någon ordförande i en sådan grupp människor, kommer gruppen omväxlande att befinna sig i någon av extrempunkterna, som motsvarar de inre drifterna man har.

Därför behöver vi se till att ha en bra ordförande inom oss som ser till att sammanväga alla åsikter som vi har, och gör ett vist val bland alla dessa, istället för att vi ger oss hän åt våra drifter utan att reflektera. De människor som har en fungerande inre ordförande ser vi typiskt sett som mycket mogna människor.

Ordföranden tränar man upp genom att observera sitt inre, och att man sedan vågar ha och verkligen tränar på att ha en dialog med sitt inre. Meditation hjälper som vanligt mycket för detta, men man måste aktivt låta sin ordförande träna på sin roll.

Först när man har en inre ordförande som fungerar kan man bli en riktigt bra ordförande i föreningsliv och annat, tror jag. Och genom att träna på att bli en bra ”yttre” ordförande, tror jag också att man förbättrar sin inre ordförande. Allt hänger samman.

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , | Lämna en kommentar »

Vad betyder ord?

Skrivet av Thomas Drakengren den mars 29, 2010

Häromdagen var jag på ett föredrag, där föreläsaren hade hängt upp sig på ordet ”trevligt”. Han menade att ”Vi hade det så trevligt” kunde översättas med något i stil med ”Vi satt där med våra fasader och vågade inte säga det vi verkligen tyckte utan log stelt och höll med, och språkade om ointressanta saker”. Min omedelbara reaktion var att jag absolut inte höll med. ”Trevligt” är ett rent positivt ord för mig, och det innebär inte för mig att man behöver agera på sina blockeringar för att något skall få kallas trevligt. När jag tänkte ytterligatre ett tag tyckte jag synd om honom som inte kan se igenom hur ord kan få associationer knutna till sig, som inte alls är nödvändiga. Särskilt negativa associationer har en tendens att fastna i orden. Och genom att ordet ”trevlig” fick en negativ association, så har han antagligen gått miste om många genuint trevliga tillfällen.

Såvida han inte hållit sig till samma sällskap genom hela livet, förstås. Om man umgås med människor som är dysfunktionella (med fasader och blockeringar, som jag beskrev ovan), tenderar inte bara ens tankevärld, utan även språket i sig, att få associerat till sig motsvarande blockeringar och negativa laddningar.

Hur vet man då om man fått sitt språk besmittat med laddningar från någon annan? Om man växt upp med föräldrar som inte var mästare på emotionell kompetens kan dessa laddningar sitta ganska djupt nere. Eller så kan man ha fått de emotionella laddningarna till orden senare i livet, om man hört ett ord mest i ett särskilt sammanhang. Man kan ju observera sig själv (universalknepet!), när man hör vissa ord. Om man reagerar starkt på vissa ord, och inte bara i innehållet i meningen man hör, kan man gissa att det finns något onödigt bagage knutet till ordet. Ord är ju bara ord!

Om man vill bli av med onödiga emotionella laddningar hos ord, hur gör man då? Som vanligt, försök rensa sinnet på tankar, och betrakta bara ordet, under meditation. Se vilka känslor som kommer upp. Försök förstå vad känslan som är kopplat till ordet är. Eller låt den bara lösas upp, genom att du går ned i känslan, t.ex. genom känsloomvandling. Ja, det finns mycket att läsa om detta ämne, om du tar en titt i arkivet.

Övning: Träna på att observera din reaktion på olika ord. Har du några ord som du alltid reagerar på, oavsett vad ordet används till?

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Att emotionellt grunda sina intellektuella insikter

Skrivet av Thomas Drakengren den mars 28, 2010

Som jag skrev om i mitt förra inlägg, så åstadkommer man ingen förändring hos sig själv (eller andra för den delen), om man inte emotionellt grundar förändringen. En intellektuell insikt om hur man borde göra är inget värd hur mycket man en basunerar ut sin insikt, om man inte har grundat den emotionellt i sig själv, som jag skrev, att man behöver få en aha-upplevelse från sin insikt.

I inlägget skrev jag ju ingenting om hur man beter sig om man nu vill grunda sin insikt emotionellt. När jag väl har förstått att jag borde sluta äta godis, hur gör jag det? Och när jag har förstått att jag skall ta mig själv på allvar i mötet med andra människor, hur ser jag till att jag verkligen genomför detta? När jag har förstått att jag borde sluta upp med att vara ute i sista sekunden, för att det inte är nyttigt att stressa, eller när jag har förstått att jag för min egen skull borde undvika att umgås människor som inte är intresserad av annat än att bli bekräftade.

Hur kommer jag från denna värdefulla insikt, till att faktiskt genomföra förändringen? Det är ingen enkel sak, och min upplevelse är att många människor tror att förändringen är så svår att det faktiskt inte är någon idé att göra ett försök. Man hör ofta människor säga ”jag är helt enkelt sådan”, när de beskriver ett karaktärsdrag som de kanske egentligen skulle vilja vara utan.

Runt denna typ av verksamhet finns förstås en hel terapiindstri, som hjälper, eller åtminstone utger sig för att kunna hjälpa människor med den här typen av problem. Eller möjligheter, förstås, om man ser det så. Och det finns många namn på metoder som sägs vara den allra bästa. Jag tänkte inte ge mig in i att recensera metoder, för det är jag inte kompetent till. Däremot tänkte jag göra som jag brukar här på bloggen, att lägga fram något som gör att man kan begripa sammanhangen, så att man kan förstå varför vissa metoder fungerar. Och kanske så att man med hjälp av den förståelsen kan bygga sin egen metod. För ingen metod passar ju för alla. Och jag lovar ingen heltäckande redogörelse; detta blir en betraktelse av många möjliga.

Om vi tar utgångspunkten i aha-uppleveserna, så kan man förstås få den med en gång. Om man inte har några emotionella investeringar i att hålla kvar vid sitt gamla beteende, så kanske man helt enkelt ändrar sig direkt när man inser att det är det allra bästa. Jag kanske inte har någon skamreaktion över att jag betett mig tokigt i flera år, för en sådan reaktion hindrar förstås att jag ändrar på mig. Då har jag tränat in ett beteende som hårt knyter mig fast vid att fortsätta.

Genom denna betraktelse ser vi att det t.ex. är bra att ta bort negativa känsloreaktioner som inte har där att göra, och som inte längre är relevanta. Här behöver man istället förlåta sig för hur man tidigare gjort, även om det var dumt. Det bästa man kan göra för att förbättra läget är ju ibland att ändra sig. Hur man blir av med irrelevanta negativa känslor har jag skrivit mycket om tidigare här på bloggen, så vill du fördjupa dig i det är det bara att dyka in i bloggarkivet.

Man kan också lotsa sig fram genom den intellektuella förståelsen till en aha-upplevelse under meditation. Om man mediterar över den intellektuella förståelsen och resonemanget som leder fram till den intellektuella acceptansen av att något är fel, kommer man att råka på många känslor som utgör hinder för en sann emotionell acceptans. Genom att släppa upp känslorna utan att agera på dem kan man lösgöra eventuella knutar och till slut nå ned till en fullständig acceptans, en aha-upplevelse. Troligare är att du hittar en massa annat ”skräp” som du behöver bearbeta först, för problemet är sällan så enkelt som man vill föreställa sig. Men förr eller senare kommer du dit. Troligtvis senare, om du inte har tränat länge. En sådan färd kan röra sig över en mängd relaterade, och enklare, aha-upplevelser som tar en gradvis närmare slut-aha-upplevelsen.

När jag skriver  ”under meditation” betyder det inte heller nödvändigtvis att man behöver sitta med slutna ögon och bete sig på något särskilt sätt. Det betyder egentligen bara att man koncentrerat observerar sitt inre utan att agera på det man upplever. Det kan man göra till vardags också.

Finns det något annat sätt att ändra sig? Det beror nog på vad som menas med ”sätt”. Oavsett vilken metod man använder behöver man ta sig förbi blockerande känslor på något vis. Med neurolingvistisk programmering har man en verktygslåda för att justera på några saker här och var, och det är antagligen samma grundmekanismer inblandade. Man måste dock veta vad man skall skruva på för att komma rätt. Och psykoanalysen, som pratar igenom allt, ser också till att genom associationer och diskussioner gräva fram rätt känslor att konfrontera, så att de inte hindrar än från att acceptera det man redan insett. Här kan man förstås också få fram de intellektuella insikterna.

Kognitiv beteendeterapi, då, som är så i ropet? Där man snarare börjar med själva fenomenet man vill bli av med, försöker agera på ett sätt som om förändringen redan ägt rum, och därigenom bearbetar och konfronterar sina blockeringar, om jag förstått rätt. Det är bara att gå från ett annat håll ner mot sin önskade aha-upplevelse. Men här känns det mer som tur om man hittar rätt, i och med att man inte fokuserar på den inre upplevelsen. Antagligen krävs en kombination med någon ”inre” metod för att få ett bra resultat, om jag får gissa.

Det vore intressant om ni läsare hade några andra perspektiv på om det finns helt andra typer av metoder. Ja, jag vet att det finns elchocker och mediciner, men bortsett från dessa, menar jag! Och förstås om ni har synpunkter på mina generaliseringar.

Sedan kommer förstås den riktigt intressanta frågan. När man väl fått dessa aha-upplevelser som löser visa blockeringar och ger en emotionella insikter utifrån en redan erövrad intellektuell insikt, då kommer helt andra intellektuella insikter upp till ytan, som är konsekvenser av de emotionella insikter man fått. Och dessa har man inte fått sin aha-upplevelse till ännu! Och så är man fast i den personliga utvecklingens eviga spiraltrappa. Men, vilken är då den ultimata aha-upplevelsen; finns den längst upp, eller det det bara en naiv önskan hos de människor som kämpar i trappan?

Sparad i personlig utveckling, psykologi, religion | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Om behovet av aha-upplevelser

Skrivet av Thomas Drakengren den mars 19, 2010

Låt säga att jag faktiskt vet att någon vana jag har påverkar mig negativt, eller något tankesätt jag har är improduktivt. Jag kanske inte tar den där lunchpromenaden under mörkaste vintern, fast jag vet att jag mår bra av solljuset. Jag kanske tror att jag inte kan starta ett eget företag med min idé, eftersom jag tror att jag inte kan sälja min idé, trots att jag vet hur mycket hårt arbete jag ändå måste lägga ned för att ens hitta rätt nisch att tjäna pengar i. Inget kommer ju gratis.

En annan improduktiv tanke kunde vara att jag inte vill byta jobb eftersom jag vet vad jag har men inte vad jag får, trots att jag inte är nöjd med det jobb jag har. Eller något annat som behöver bytas. Trots att jag vet att jag när jag väl börjar leta brukar hitta något riktigt bra jobb.

Hypotetiska tankar, alltså, men de kommer ju tillbaka vid olika skeden i livet. :-)

Trots att jag rent intellektuellt vet att jag jag agerar tokigt, och inte på bästa sätt, så är det rätt säkert att jag kommer att fortsätta med det, ända tills jag får en ”aha-upplevelse” om detta som jag redan vet!

Det låter ju konstigt, men det verkar vara så det ligger till. Man kan prata hur mycket som helst om något man vill ändra, utan att man faktiskt ändrar något. Först när man förankrat det man redan vet i sitt emotionella jag, har man möjlighet att faktiskt förändras. Och det är där aha-upplevelsen kommer in. Den är nämligen en positiv, emotionell upplevelse som får dig motiverad att ändra ditt beteende. Om du får en emotionellt tydlig bild av varför du vill byta jobb, en aha-upplevelse, så har du plötsligt en riktig drivkraft att faktiskt genomföra ditt byte. Om du har i ditt inre inser varför du behöver ta den där lunchpromenaden, blir det genast enklare att göra detta.

Tyvärr ger inte alla aha-upplevelser permanent effekt, och det är inte lätt att framkalla dem, men det är bra att ha dem som riktlinje för hur man får till stånd äkta förändring.

Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: , , , , | 8 Kommentarer »

Glömskeimpulser

Skrivet av Thomas Drakengren den mars 5, 2010

Ibland händer det att jag håller på att tänka på något som jag känner är viktigt, men jag är i det läget att jag ännu inte har förstått vad det är jag tänker på, utan jag befinner mig i något slags utkristalliseringsfas. Det kanske låter flummigt, men det är så jag upplever läget. Just då kommer det ganska ofta en stark känsloimpuls någonstansifrån, som gör att jag helt glömmer bort det jag funderade på. Eftersom det jag tänkte på var så pass ogripbart är det mycket svårt att återskapa tankeläget. Det är ungefär som att på morgonen när väckarklockan ringt försöka komma ihåg och skriva ned vad man drömt! (Det går lättare om man skriver innan man öppnat ögonen, fick jag ett tips om. Stämmer faktiskt!)

På något sätt verkar det som en del av mig inte alls är intresserad av att tänka på just det där jag tänkte på, och så kan det säkert vara. Man sitter ju lätt fast i gamla föreställningar eftersom p.g.a. sina starka känsloreaktioner. Nu funderar jag på hur jag kan göra för att få del av min tankeförmåga utan att bli utstörd. Det bästa borde vara att försöka observera när störningen inträffar, för att få perspektiv på reaktionen, och kanske att försöka avgöra vad reaktionen beror på. Det jobbiga är att impulsen kommer så snabbt, och försvinner nästan lika fort, så jag får vara alert för att kunna observera. Och ytterligare en störning som stör denna observation är att jag förstås blir irriterad över att jag förlorade mitt ursprungliga tankespår. Men jag är envis, så det skall nog gå bra!

Någon av er läsare som känner igen er? Har ni någon annan metod?

Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: , , , , , | 2 Kommentarer »

Om att studsa runt i livet

Skrivet av Thomas Drakengren den februari 25, 2010

Det slår mig att så många människor verkar studsa runt i livet. Vad menar jag med det? Jo, det är ungefär som att man kan likna en människa man möter med en studsboll, som vad den än stöter emot, så ändrar den riktning och far iväg åt ett annat håll, tills den slår i något nytt och studsar vidare. Och när jag säger ”studsar”, så blir motsvarigheten människan som reagerar på allt och alla. Som blir förorättad av vad andra säger och far iväg i en litania över något. Som blir överförtjust över att få en komplimang, ända tills han eller hon blir hungrig och brister ut att det är förfärligt att det är så långt till lunch. Och så vidare. Minsta händelse ter sig viktig och avgörande och kräver en lång diskussion. Det finns inga små beslut.

Om man säger något till en sådan människa får man alltid en relativt kraftig reaktion tillbaka, och mycket sällan en reflekterande fråga ”hur menar du?” tillbaka, utom kanske i det fall där personen blir förorättad och använder frågan som ett sätt att visa sig indignerad. Om du själv i det läget också är en studsande människa, kommer du att reagera på personens reaktion, och ni kommer att ha ett riktigt dramatiskt (kan vara positivt också!) samtal, med många starka känslouttryck.

Tyvärr verkar det som om dessa studsande människor sällan har den trygghet och stabilitet i grunden som krävs för att motverka dessa studsar, utan reaktionerna blir på något sätt det som styr deras liv. De har inte möjlighet att långsiktigt planera sin tid, eftersom vad som helst som inträffar kan få dem att studsa åt ett helt annat håll. Och de är antagligen inte heller medvetna om att de faktiskt har möjligheten att själva välja när de skall reagera, och därmed själva kunna välja sin nästa riktning. Som ”studsare” är man rätt känslig i själen, och kan helt enkelt inte låta bli att reagera.

Själv har jag tidigare haft samma känslighet, så att jag lätt har reagerat på andra människor eller händelser, men jag har samtidigt tyckt att det har varit obehagligt att inte behålla min makt över min egen situation, så jag har för det mesta undvikit sådana situationer. Numera har jag genom att använda sådan kunskap jag skriver om här på bloggen lyckats få en sådan grundstabilitet så att jag inte alls tycker att det är jobbigt att umgås med ”studsare”, och kan själv få ut mycket mer av samvaro med många fler typer av personer.

Det viktiga budskapet att ta till sig som en person som reagerar på mycket och låter reaktionen styra sitt liv, är att man då lämnar över styrningen av sig själv till omvärlden, istället för att man själv håller i ratten. Som Richard Bandler (grundaren av NLP) säger, om du inte själv håller i ratten är det någon annan som kommer att hålla i den.

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , , , , | 6 Kommentarer »

Kan man få någon att inse att The Matrix finns?

Skrivet av Thomas Drakengren den februari 13, 2010

När man själv har börjat inse att våra projektioner bäddar in oss i en värld av illusioner, och inser hur vackert det är utanför (tvärtemot i filmen), är det ju lätt gjort att visa allt detta för sina medmänniskor, så att de också kan ta sig ut! Här lurar ytterligare en fälla. Du kan nämligen glida tillbaka ett stycke ned i The Matrix om du inte är försiktig.

Faran är att det är lätt att falla för sitt kontrollbehov. Man tror kanske att t.ex. ens partner bara måste förstå att det är tokigt att hålla på att projicera hela tiden. Att omgivningen är helt idiotisk som inte förstår! Man kanske faller för att fördöma eller förakta den som tycker att det verkar helknäppt att sitta och meditera när man kan titta på TV istället.

När man märker detta, har man fastnat i ytterligare några projektioner. För även om du tycker att det är jättejobbigt att några andra inte begriper vad du säger, hur fint ditt budskap än är, betyder det inte att de plötsligt är dumma och värda att förakta. Då har du fallit ned ett stycke i The Matrix igen. Då är det dags att meditera över saken, och istället se att det som ligger under din ”jobbighetskänsla” är den positiva starka önskan att visa andra människor hur vacker världen är utanför The Matrix.

När man röjt undan det hindret börjar man inse vilka metoder man har till sitt förfogande, när det gäller att visa vägen ut. Den främsta metoden, som jag ser det, är att försöka leva som man lär, så att man blir en positiv kraft istället för t.ex. en gnällspik, för så blir det ju om man faller i fällan ovan.

Att försöka uttrycka sig, som jag gör här på bloggen, tycker jag också verkar fungera rätt bra.  Har ni läsare några åsikter om detta, eller andra bra sätt?

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , | 13 Kommentarer »

Om att lita på sig själv

Skrivet av Thomas Drakengren den februari 9, 2010

Litar du på dig själv? Det kanske låter som en underlig fråga. Frågan förutsätter ju att det finns åtminstone två jag, ett jag som gör något, och ett annat jag som litar på det första jaget. Men när man tänker efter är det ju precis så så. Man har ju inte fullständig kontroll över allt man gör. Ibland gör man inte som man egentligen vill, och ibland kanske man reagerar kraftigt känslomässigt på något, och blir inte alls nöjd med sig själv efteråt.

Vad innebär det då att lita på sig själv, eller att inte göra det?

Om man är trygg med att man klarar av de flesta situationer som uppstår, att man inte överreagerar allt för ofta, och att man vet hur man hanterar det om man gör det, och i de fåtal fall när man faktiskt helt tappar koncepterna och inte alls klarar av situationen, så är man ändå trygg i att det är helt OK att inte klara av alla situationer, utan man är helt OK som man är, ja, då kan man säga att man är trygg ovasett vad som händer, och att man litar på sig själv. Det är förstås ett oerhört trevligt tillstånd.

Det andra extremfallet är den som är otrygg i nästan allting, som vill kontrollera allt runtomkring sig inklusive sig själv, som klagar på allt och alla inklusive sig själv, som inte är nöjd med något sakernas tillstånd, och förväntar sig katastrofer bakom varje hörn. Den personen är säkerligen inte trygg i att allt går som det skall, och litar nästan aldrig på sig själv. Vilket gör att händelser ofta går snett, att man inte har bra relationer, och så vidare, vilket blir en ond cirkel i sig.

Sedan finns förstås alla lägen mellan dessa två. Om man vill röra sig närmare det första läget, oavsett vad man befinner sig, kan man börja med att träna på att acceptera läget som det är, och att man faktiskt är precis så bra man kan vara just nu, och att det är helt OK att inte klara av situationer. Men att man förstås har möjlighet att bli tryggare. Och när man ser att man kan börja lita på sig själv, blir man genast tryggare, och så etablerar man en god cirkel.

En konkret tillämpning av detta är när man skall stilla sina tankar, t.ex. när man skall meditera. När man försöker stilla sina tankar kan det hända att allehanda tankar dyker upp, som man inte kan få stopp på, oftast för att tankarna verkar låta påskina att de är så viktiga, trots att de inte har någon användning just nu. T.ex. kan någon framtida viktig händelse spelas upp, och man har känslan av att detta är viktigt eftersom jag måste planera detta så att allt blir rätt vid det framtida tillfället. Men nu är det ju faktiskt inte viktigt, eftersom jag skall meditera just nu! Varför kommer tanken ändå upp? Jo, det är för att jag inte litar på mig själv. Jag litar inte på att jag faktiskt kommer att komma ihåg att planera händelsen i förväg, så jag tvingar mig att spela upp den gång på gång. Om jag däremot kan lära mig att lita på mig själv, så att jag faktiskt är övertygad om att jag kommer att komma att tänka på just den händelsen vid ett senare, lämpligt tillfälle, och då kan sätta mig ned och planera för den, kommer tanken inte att behöva snurra runt i hjärnan. Och tro mig, i de allra flesta fall är det möjligt att lita på detta. Man är bra på att komma ihåg saker vid rätt tillfällen. Åtminstone om man har det lugn som man får om man mediterar regelbundet. Se där en god cirkel!

Så den oroliga tankesnurra man kan gå omkring med i huvudet kan helt enkelt vara ett symptom på att man inte litar på sig själv riktigt ordentligt.

Övning: observera en tankesnurra i huvudet och känn efter om den kan bero på att du inte litar på dig själv ordentligt!

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Ansvar för känslor

Skrivet av Thomas Drakengren den januari 28, 2010

Att man har svårt att hantera sina känslor kan bero på att man inte tar ansvar för dem; att man även om man kanske förstår rent intellektuellt att känslor produceras i ens egen hjärna ändå undermedvetet har föreställningen att känslan är någon annans ”fel”. Det är inte lätt att ta på sig det fulla ansvaret för sina känslor, men när man väl har gjort det kan man känna en mycket stor frihet.

Här kommer ett sätt att träna på att ta ansvar för sina känslor. Varje gång du känner någon stark känsla som du inte känner dig hemma med eller har obehag av, eller tycker att någon annan är irriterande eller obehaglig (alltså när du inte har tagit tillbaka projektionen än), så kan du säga tyst för dig själv, ”jag har det fulla ansvaret för denna känsla”. Försök att verkligen mena vad du säger. Det kan vara riktigt svårt att göra det, men till slut, efter mycket träning, kommer det att ha effekten att du faktiskt tar ansvaret för känslan, och du har kommit en bit på väg ur The Matrix.

Sparad i hjärnan, personlig utveckling | Taggad: , , , , | Lämna en kommentar »

Perfektionism kontra ödmjukhet

Skrivet av Thomas Drakengren den januari 25, 2010

Jag fick en bra fråga från en av mina läsare, på temat ”det är svårt att vara ödmjuk när man är så felfri”. Man kan hamna i situationer där man på ett pedagogiskt vis skall förklara för någon att denne/denna har gjort fel och borde förbättra något. Men man har svårt att säga det på ett bra sätt, för man kan faktiskt inte begripa hur personen i fråga kunde göra detta fel, eftersom man själv inte kan föreställa sig att göra fel i samma situation. Det blir svårt att vara ödmjuk för den andra personens situation, utan man har lätt att istället döma den andra personen. Och det blir förstås ännu svårare för den andra personen att ta till sig budskapet när det framförs i ett fördömande tonfall! Jag tänkte göra ett försök att reda i den frågan.

Låt oss anta att jag står framför en person som har gjort något som jag tycker är ”fel” på ett eller annat sätt. Om jag hade haft nära tillhands (i hjärnan, alltså) till något konkret sätt att få personen att direkt kunna åtgärda detta fel, och som personen direkt skulle ta till sig utan att bli ledsen, skulle jag självklart använda det sättet, och sedan skulle jag raskt gå vidare till nästa arbetsuppgift, eller vad jag nu hade tänkt att göra. Så vi kan anta att jag faktiskt inte har något enkelt sätt att få denna person att göra rätt på. Det är inte konstigt om det är en källa till frustration!

Och i frustration som man inte kan se konstruktivt på agerar man sällan särskilt vackert. Det är inte troligt att jag kommer att kunna ha känslomässigt utrymme i mig själv att ta in den andres/andras känslor, så att jag kan förstå hans eller hennes situation. Däremot om jag kan acceptera min frustration över att inte snabbt kunna åtgärda saken, får jag ett helt annat sinneslugn. Det kan vara extra svårt att komma till detta läge om jag inte ens kan acceptera att jag själv gör fel. Om jag kan det, kommer min frustration säkerligen inte att bli så stor som om jag inte kan det.

Förutom att träna på att observera och meditera, som jag brukar tjata om, finns det något annat sätt att komma åt detta fenomen hos sig själv? Jag tror att en bra övning vore att man varje gång man hamnar i det läget föreställer sig om det över huvud taget finns någon förutsättning att jag skulle kunna göra det felet som den andre/andra har gjort. T.ex. om jag hade varit tio år yngre, hade jag samma insikter då? Eller om jag hade haft en helt annan bakgrund eller utbildning? På så vis kan jag öppna en liten glimt av medkänsla med den andra personen, som blir större för varje gång jag gör övningen.

De gånger man själv står där och blir anklagad för att ha gjort fel är förstås ytterligare ett tillfälle till lärdom. Då står man rakt framför en person som har samma utmaning som en själv. Kan du känna medkänsla med den personen i det läget, istället för att känna dig mindre värd, eller utan att fördöma?

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , | Lämna en kommentar »

Kroppsspänningar

Skrivet av Thomas Drakengren den januari 25, 2010

Ofta kommer jag på mig med att jag omedvetet spänner någon del av kroppen. T.ex. axlar och armar (jag märker att axlarna är uppdragna), eller någon del av ryggen (jag märker att jag är öm). När jag väl märker att jag är spänd kan jag slappna av, men strax är jag tillbaka i det spända läget igen, om jag inte lyckas vara konstant medveten om var spänningen brukar sitta. Det är ungefär som när jag hamnar i gamla tankemönster som jag egentligen helst vill bryta, och som jag kan bryta enbart när jag håller mig fullständigt medveten. Men vad kan man göra när man ännu inte har nått den personliga utveckligens heliga graal, att vara fullständigt medveten hela tiden?

Det man kan göra är att man försöker observera den känsla som finns under kroppsspänningen. Jag har märkt att spänningen oftast beror på något slags mental knut som sitter ganska långt under medveten nivå. När jag försöker observera känslan ligger den ganska långt från mitt vardagliga medvetande, och jag måste ofta anstränga mig ordentligt för att ”fånga” den.

Att däremot varje gång jag märker att jag håller upp axlarna dra ned dem och slappna av igen hjälper bara delvis, för så fort jag är omedveten igen åker axlarna upp. Det går nog att motarbeta spänningen även den vägen, om jag lyckas göra axelnedtagningen till en mycket regelbunden vana. Då släpper antagligen spänningen till slut.

Den andra metoden är att observera och gå in i känslan som ligger under spänningen, och försöka gräva i den för att se varifrån den kommer. Genom att ”titta” på den under meditation och göra den mindre dramatisk, mer kopplad till andra känslor, och jämförbar med andra känslor, så luckrar man upp känslan så att den inte längre behöver orsaka en kroppsspänning. Detta kan ta lång tid, men med enträgen övning så tror jag att de flesta kroppsspänningar kan kommas åt på detta sätt.

Därmed inte sagt att alla kroppsspänningar bäst behandlas på detta sätt, men varför inte prova? Att få ökat medvetande om en själv är alltid en investering värd ansträngningen.

Sparad i kroppen, personlig utveckling | Taggad: , , , , , , | Lämna en kommentar »

Blinda fläckar i spegeln

Skrivet av Thomas Drakengren den januari 24, 2010

Ibland vet man inte alls vad man skall göra åt något som känns fel. Det är som om man har en blind fläck. Man kanske inte ens vet att något är fel, utan är sur och tvär utan att riktigt vara medveten om det. Då kan det vara bra att se sig i spegeln. Ofta är det mycket enklare att se hur man mår, vad som är fel, och vad man borde göra, när man ser sig i spegeln. Då ser man sig själv som man ser andra, och kan man känna riktig medkänsla för spegelbilden sig själv är det precis lika gott som att känna medkänsla med sig själv. Och då löser man enklare upp sina knutar!

Ett annat sätt är att vara uppmärksam på när andra människor märker ens blinda fläckar. Då speglar man sig i andra istället för en spegel. Resultatet kan bli lika bra!

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , | Lämna en kommentar »

Personlig utveckling som förening av saklägen

Skrivet av Thomas Drakengren den januari 23, 2010

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! :-)

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! :-) Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

Sparad i personlig utveckling, personligt, psykologi, religion | Taggad: , , , , , , , , , , , , | 4 Kommentarer »

Meditationsmetoder

Skrivet av Thomas Drakengren den januari 10, 2010

Min kära fru Hanna har just skrivit bra om sin metod för meditation. Idén är att meditera över bibeltexter för att nå insikter inom personlig och andlig utveckling. Det jag skriver om på min blogg är skrivet till största delen i en icke-religiös form, men egentligen gör vi samma sak fast på olika sätt. (Om ni har läst Dan Browns Den förlorade symbolen inser ni förstås redan precis vad likheten är! Mer skall jag inte avslöja om boken här.)

Hanna uppmanar också den som kan bidra i ett teologiskt samtal baserat på erfarenheter från meditation att göra det, genom att själv skriva och kommentera. Det tror jag kan vara roligt, så om ni har koll på sådant, gör det!

Sparad i personlig utveckling, religion | Taggad: , , , , , , , | Lämna en kommentar »

« Tidigare inlägg
Nästa inlägg »
 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.