Inlägg taggade ‘projektion’
Posted by Thomas Drakengren den februari 13, 2010
När man själv har börjat inse att våra projektioner bäddar in oss i en värld av illusioner, och inser hur vackert det är utanför (tvärtemot i filmen), är det ju lätt gjort att visa allt detta för sina medmänniskor, så att de också kan ta sig ut! Här lurar ytterligare en fälla. Du kan nämligen glida tillbaka ett stycke ned i The Matrix om du inte är försiktig.
Faran är att det är lätt att falla för sitt kontrollbehov. Man tror kanske att t.ex. ens partner bara måste förstå att det är tokigt att hålla på att projicera hela tiden. Att omgivningen är helt idiotisk som inte förstår! Man kanske faller för att fördöma eller förakta den som tycker att det verkar helknäppt att sitta och meditera när man kan titta på TV istället.
När man märker detta, har man fastnat i ytterligare några projektioner. För även om du tycker att det är jättejobbigt att några andra inte begriper vad du säger, hur fint ditt budskap än är, betyder det inte att de plötsligt är dumma och värda att förakta. Då har du fallit ned ett stycke i The Matrix igen. Då är det dags att meditera över saken, och istället se att det som ligger under din ”jobbighetskänsla” är den positiva starka önskan att visa andra människor hur vacker världen är utanför The Matrix.
När man röjt undan det hindret börjar man inse vilka metoder man har till sitt förfogande, när det gäller att visa vägen ut. Den främsta metoden, som jag ser det, är att försöka leva som man lär, så att man blir en positiv kraft istället för t.ex. en gnällspik, för så blir det ju om man faller i fällan ovan.
Att försöka uttrycka sig, som jag gör här på bloggen, tycker jag också verkar fungera rätt bra. Har ni läsare några åsikter om detta, eller andra bra sätt?
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: kontrollbehov, meditation, medmänniskor, personlig utveckling, projektion, the matrix | 13 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den januari 28, 2010
Att man har svårt att hantera sina känslor kan bero på att man inte tar ansvar för dem; att man även om man kanske förstår rent intellektuellt att känslor produceras i ens egen hjärna ändå undermedvetet har föreställningen att känslan är någon annans ”fel”. Det är inte lätt att ta på sig det fulla ansvaret för sina känslor, men när man väl har gjort det kan man känna en mycket stor frihet.
Här kommer ett sätt att träna på att ta ansvar för sina känslor. Varje gång du känner någon stark känsla som du inte känner dig hemma med eller har obehag av, eller tycker att någon annan är irriterande eller obehaglig (alltså när du inte har tagit tillbaka projektionen än), så kan du säga tyst för dig själv, ”jag har det fulla ansvaret för denna känsla”. Försök att verkligen mena vad du säger. Det kan vara riktigt svårt att göra det, men till slut, efter mycket träning, kommer det att ha effekten att du faktiskt tar ansvaret för känslan, och du har kommit en bit på väg ur The Matrix.
Publicerat i hjärnan, personlig utveckling | Taggad: ansvar, hjärnan, känslor, personlig utveckling, projektion | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den november 7, 2009
När man har tagit sig ut ur The Matrix, med liknelsen som jag använder här på bloggen, d.v.s. att man börjat förstå att man kan ta hem sina projektioner, att det är mina egna känslor som spökar, och inte andra människor som är besvärliga, och att var och en ansvarar för sina egna känslor och handlingar, kan man komma närmare varandra på ett helt annat sätt än förut.
Man behöver nämligen inte vara rädd för hur den andra personen reagerar, när man själv säger något. Att ”göra bort sig” existerar inte längre. Man behöver inte heller vara rädd för att den andra personen skall bli arg (såvida det inte är någon i klass med en våldsbrottsling eller påtänd knarkare), för det är helt OK om någon blir arg. Det är vederbörandes eget ansvar. Om dessutom den andra personen också har vaknat upp ur The Matrix, kan man därigenom få en mycket varm kontakt, där båda parter kan vara ärliga utan att bry sig alltför mycket om den andras reaktioner. Om en part reagerar på något den andra säger, kan den andra parten svara med medkänsla istället för att ett spel med projektioner tar fart, skamkänslor kommer upp, och båda personer låser sig bakom sina respektive fasader. Istället kan man komma närmare varandra genom en nära och ärlig kommunikation, där man lär känna både styrkor och svagheter hos varandra under samtalet.
När man samtalar med en annan människa krävs till en början ett visst mod att stanna kvar i sig själv, och låta var och en ta ansvar för sina känslor. Man kan både ha svårt att se att man själv har ansvar för det man säger, och ha svårt att verkligen stå för det man säger (så att man inte bara säger något som man tror att den andra förväntar sig). Och så kan man ha svårt att låta bli att anpassa det man säger efter vilka känslor man förväntar sig att den andra skall reagera med, på det man säger. Det är förstås så att det kan finnas riktigt känsliga ämnen för den andra personen att prata om, men alla sådana kan man själv rimligtvis inte ha koll på. Och råkar man träffa på något sådant ämne kan man helt enkelt be om ursäkt, och då har man ändå gjort så gott man har kunnat. Att vara rädd att säga fel hela tiden ger knappast någon trevlig och innerlig konversation för någondera parten.
Att komma till detta läge är som alltid var och ens personliga ansvar. Om man inte når denna nivå av kommunikation går det inte att skylla på någondera parten, utan man har alltid sitt eget ansvar för sin del. Man kan förstås tipsa den andra parten, eller göra honom eller henne tryggare i samtalet, men det är sällsynt att man genom ett samtal kan väcka någon så att han eller hon stiger ut ur The Matrix. Det beslutet måste komma inifrån.
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: ilska, känslor, kommunikation, kontakt, matrix, närhet, projektion, reaktioner | 2 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den oktober 23, 2009
Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? 
Några exempel för att stärka min tes.
Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.
Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.
Teater. Samma sak där.
De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).
Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.
Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.
Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså.
Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.
Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.
Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?
Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?
En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen!
Publicerat i kultur, personlig utveckling, religion | Taggad: konst, kultur, musik, personlig utveckling, projektion, religion | 6 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den oktober 16, 2009
Varför dras man ibland till det man egentligen tycker illa om, har blandade känslor inför, och har svårt att klara av? Det gör åtminstone jag, även om det inte är så ofta nuförtiden. Jag hade förut inte riktigt förstått anledningen till fenomenet, tills jag kom på att jag nu på morgonen faktiskt gjorde det alldeles medvetet, med ett klart syfte.
Jag bläddrade nämligen i Spotify efter musik som jag kommer att behöva lyssna på framöver, även om jag inte är direkt förtjust i den, för att se vilka obehagskänslor den väcker i mig, och om det är något jag kan eller vill göra något åt. Det är ju nämligen så att min reaktion på musiken kan komma av att jag faktiskt projicerar något på den, istället för att känna mina rena känslor inför den. Och riktigt obehag känner jag nog bara om jag inte konstruktivt hanterar mina känslor, alltså när jag projicerar. Jag inser alltså att jag inte kan avgöra om musiken är något att ha förrän jag tagit bort mina automatiska reaktioner på den, och det vore ju dumt att låta bli att göra det!
Så, för att generalisera detta: jag har uppenbarligen en (numera medveten) drivkraft att söka upp sådant jag reagerar negativt på, och inte kan hantera konstruktivt, med syfte att ta tillbaka mina projektioner för att kunna se vad som faktiskt är sant.
En sådan drivkraft kan förstås ta sig både destruktiva eller konstruktiva riktningar. Riktningen ovan tycker jag är klart konstruktiv, medan att t.ex. söka sig till relationer som är dysfuktionella är klart destruktivt. Jag skulle tro att den konstruktiva varianten svarar mot medvetenhet och den destruktiva mot omedvetenhet. Därmed inte sagt att den destruktiva varianten inte är nyttig; det är bara bra mycket trevligare att lära sig något av egen fri vilja än att tvingas lära sig!
Övning: försök att hitta negativa saker i ditt eget liv, som du dras till! Här kan finnas såväl stort som smått, som förstås mittemellan. Försök också att medvetandegöra denna drivkraft hos dig själv.
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: destruktivitet, medveten, musik, omedveten, personlig utveckling, projektion | 4 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den september 18, 2009
Om jag känner efter i mina svårhanterliga känslor, alltså dem jag påverkas negativt av, så finns det nästan alltid när jag betraktar dem liksom en ”spets”, eller ”extra öm punkt” mitt i dem, som jag gärna vill undvika, rent reflexmässigt. Det är där man skall ”gå in” i känslan, så det gör man på den svårast möjliga punkten, där det gör mest ont. Spetsen kan vara svår att hitta, men den finns där.
Om jag kommer på mig med att projicera på någon annan, har jag numera som reflex att försöka hitta den där ”spetsen” på känslan som orsakar projektionen. Öm som den är så är den därför ganska lätt att hitta och göra medveten!
Publicerat i personlig utveckling | Taggad: öm punkt, känslor, personlig utveckling, projektion, reflex, spets | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den september 13, 2009
De där riktigt jobbiga tillfällena känns det som om man gärna kan vara utan, eller hur? När man har hamnat i en situation man inte alls trivs med. När man planerat alldeles för mycket under den kommande månaden. När man märker att maten inte alls kommer att bli så god som man hade tänkt sig. När barnen retar gallfeber på en. När man blir arg och inte tillåter sig att bli arg eftersom någon (en förälder, kanske?) inbillat en att det är fel att bli arg.
När man är på gott humör och i balans, vill man gärna förbli i det läget, och man vill knappt ens tänka på den där typen av jobbiga tillfällen. Kanske man till och med klarar av att inbilla sig att det inte kommer att hända igen, att det känns på det där jobbiga viset. Det är en förförande tanke att hoppas att det kommer att finnas någon tid, någon gång i framtiden (kanske efter pensionen?), när allt kommer att vara så trevligt och glatt, och inga problem kommer att dyka upp. Och blir det inte så medan man lever, kan man alltid satsa på att man kommer till ett himmelrike när man dör, där alla problem försvinner. Frestande, eller hur?
Det är oftast så att man när man är i det ”jobbiga” läget inte reflekterar över vad man skulle kunna göra för att förbättra sin inställning till läget. D.v.s. att ta sig från att inte gilla läget till att gilla läget är ytterst sällsynt, och åtminstone mycket svårt. Den medvetna närvaron är ofta så låg så att man inte ens kan ställa sig frågan om vad man skulle kunna göra åt saken.
När man är i det ”sköna” läget, försöker man sällan att göra något åt det jobbiga läget. Det är som om man är uppdelad i två personer som inte vill kommunicera med varandra, åtminstone inte när det gäller problem som finns. Man har ett internt kommunikationsproblem med sig själv. Särskilt om du nu säger ”Men jag har inga sådana problem”, så har du effektivt lyckats separera de två lägena från varandra. Har du i så fall aldrig någonsin känt att något varit jobbigt, även om du kanske har lyckats skylla på någon annan?
Det enda som går att göra åt det jobbiga läget i det sköna läget, är att förbättra sin förmåga att observera och vara medveten. T.ex. genom meditation. Det gör att man i det jobbiga läget kan vara något mer medveten. Man kan också tänka sig in i det jobbiga läget, och fundera över hur man skulle kunna ha gjort. Men det fixar inte ”nya” jobbiga lägen, förstås.
Den riktigt stora möjligheten att göra något åt det jobbiga läget är, föga förvånande, mitt i det jobbiga läget självt. Då när vi är som minst medvetna. När vi kanske projicerar järnet, och tror att mina känslor är någon annans fel. Genom att träna, om och om igen, på att bli medvetna i detta läge, så höjer man långsamt sin medvetandegrad, så att man efter hand stärker sin förmåga att hantera jobbiga situationer.
Ibland är det så jobbigt så att man tänker ”Nej, jag orkar inte med någon personlig utveckling just nu. Det gör jag när jag mår bättre”. Ja, det är ju så att denna jobbighet kommer att återkomma gång på gång, ända tills jag kan observera den och förhålla mig till den på ett konstruktivt sätt. Man slipper aldrig undan sitt ansvar, nämligen. Det är jobbigt, och därmed en fantastisk möjlighet till personlig utveckling! Och skönt, i och med att man faktiskt kan släppa det jobbiga tillfället med förvissningen om att det kommer tillbaka som en ny möjlighet vid ett senare tillfälle.
Publicerat i personlig utveckling, psykologi | Taggad: känslor, meditation, medvetenhet, observation, personlig utveckling, problem, projektion | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den augusti 4, 2009
Ett ämne som blev aktuellt efter semestern, när det är dags att börja jobba igen! Jag observerade en automatisk reflex hos mig själv: vid ett stort antal tillfällen när jag kom att tänka på något som jag ville göra, uppstod en automatisk reflex i mig, som jag uppfattar som en fullständig energiförlust. Som givetvis gör att jag inte alls vill göra något. Det fanns inte ens tillfälle för någon entusiasm att bubbla upp, eftersom energin fullständigt försvann. Detta verkar vara en typisk mekanism bakom syndromet att alltid skjuta upp saker! Och som jag tänkte vore fint att bli av med när semestern är över.
En liten analys och ett åtgärdsförslag är på sin plats. Jag är inte säker på varifrån reflexen kommer, men jag gissar på mekanismen bakom kontrollbehov, som jag skrivit om tidigare. Om nuläget skiljer sig från önskat läge, d.v.s. när jag kommer på något som borde vara fallet men inte är fallet, uppkommer en stark känsla, som jag måste hantera konstruktivt för att gå vidare. Samma gamla fenomen som vanligt! Och kreativiteten i ett nötskal.
Samma gamla lösning som vanligt, att observera, för att se att energiförlusten egentligen är resultatet av en projektion? Den fungerar säkert, men ibland kan mer konkreta varianter fungera bättre.
Nu har jag provat att använda kunskaper från mitt undermedvetna; det som ligger under tankar och känslor. Jag gissar att det är det som blir kvar när man skalar bort hjärnbarken på hjärnan (fast då blir den delen svåranvändbar). Det undermedvetna är mycket bra på att hjälpa till med personlig utveckling, och om man fokuserera på det undermedvetna genom att helt enkelt fråga om hjälp med att behålla sin energi precis när energiförlusten sker, så kan det undermedvetna träda in och hjälpa till med detta. För mig fungerar det! Det är som om en värme sprids i kroppen, med fokus på platsen där den negativa känslan uppstod. Och jag får ha energin kvar, och kan fundera med klara tankar på om jag faktiskt vill göra det jag tänkte på.
Efter ett stort antal träningstillfällen tror jag att jag kommer att ha blivit med automatik motståndskraftigare mot denna typ av energiförlust, utan att jag explicit behöver be mitt undermedvetna om hjälp, det säger mig i alla fall erfarenheten från tidigare liknande övningar. Allt integreras, och man går vidare till nästa bana. (Och samma problem kan komma tillbaka, fast i ny skepnad. Man blir ju aldrig ”färdig” med något!)
För dig som tycker att det passar bättre kan ”det undermedvetna” bytas ut mot Gud, The Source, The Force, The Flying Spaghetti Monster eller någon annan projektion som du tycker är lämplig för ändamålet. Jag tror att det fungerar precis lika bra.
Publicerat i hjärnan, personlig utveckling, psykologi, religion | Taggad: energi, energiförlust, hjärnan, kontrollbehov, kreativitet, kroppen, negativ känsla, observera, personlig utveckling, projektion, reflex, skjuta upp, undermedvetna, värme | 6 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den april 28, 2009
Om jag plågas av känslor som jag inte riktigt vill kännas vid, har jag en bra metod att dela med mig av. Oavsett om känslorna beror på att jag befinner mig en otrevlig situation (hm, en projektion, eller hur?) eller inte, så befinner jag mig i en fälla: jag accepterar nämligen inte mina känslor fullt ut. Ett slags kontrollbehov, alltså! Jag missar det faktum som ligger bakom känslan, nämligen att min modell av hur verkligheten borde vara inte överensstämmer med hur verkligheten verkligen är. Om jag hade (i nuet!) insett att det är just detta som känslan vill säga mig, hade det inte varit så svårt att acceptera känslan (vem vill inte stirra sanningen i vitögat, hrm?), och genom känslan sedan dessutom acceptera verkligheten som den är. Förstå då kan jag ju handla konstruktivt i nuet.
Den metod jag brukar använda tar mig från den intellektuella förståelsen att känslan säkert är nyttig för mig, till den emotionella acceptansen av känslan. Det är ju den delen som är svår! Att intellektuellt förstå att man behöver göra något, vad det än må vara, är ju aldrig tillräckligt för att verkligen ta till sig detta känslomässigt.
Vad är då metoden? Det är att vara tacksam för känslan, och helt enkelt säga ”tack för den här otäcka känslan!”. Att tacka för något, och verkligen mena det, är en handling som ger en djup acceptans i en själv, även om man inte gillar läget. Det blir en rätt skön kontrast mellan oviljan och tacksamheten, och med litet övning löses kontrasten upp i en acceptans av läget, så att det går att handla konstruktivt. Det är inte så noga vem du tackar, där har du ett alldeles fritt val!
Publicerat i personlig utveckling, psykologi | Taggad: acceptera, emotionell, handling, intellektuell, känslor, konstruktiv, kontrollbehov, metod, nuet, projektion, tacka, verklighet, verkligheten | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den april 21, 2009
Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.
Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.
Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.
Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.
Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.
Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.
Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!
Publicerat i barn, hjärnan, personlig utveckling, psykologi, religion, samhälle | Taggad: barn, barnuppfostran, buddhism, fildelning, hjärnan, projektion, psykologi, reaktion, tortyr | 4 kommentarer »
Posted by Thomas Drakengren den mars 18, 2009
När jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse.
Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.
En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.
Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.
Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?
Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.
Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.
Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.
Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.
Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del!
Publicerat i personligt, psykologi, religion | Taggad: älska, buddhism, kärlek, kärleksbudskap, kristendom, medkänsla, ondska, projektion, psykologi, smärta, värme | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den mars 16, 2009
När jag har skrivit om projektioner har jag mest betonat att det är dumt att projicera, eftersom man inte ser verkligheten som den är, och det kan vara till skada för andra och en själv. Man lägger ju sina egna känslor som fakta på någon annan (ex. ”hon är motbjudande”), och tror att egenskapen som beskrivs av känslan faktiskt existerar i den yttre världen, trots att den enbart är en känsla i en själv.
Ett tydligt sätt att se att någon eller flera projektioner är på gång är när man känner sig oförmögen att handla, eller känner att man inte har full möjlighet att utföra något som man egentligen skulle vilja göra. Om man t.ex. vet att man borde sätta sig ned och göra sin deklaration (och föreställ dig att du inte har den förenklade blanketten), men man kan inte för sitt liv uppbåda energin för att göra detta.
Projektioner gör ju nämligen i just det exemplet att man tror att känslan man har inför att deklarera faktiskt påverkar handlingen att deklarera. Och det gör den ju bevisligen ibland, men jag hävdar att det oftast beror på att det finns en projektion i botten. Om man separera känslan från handlingen, d.v.s. erkänner känslan som sådan, men att man tar ansvar för den och inte lägger den t.ex. på deklarationsarbetet, blir det åtminstone mycket enklare att deklarera. Känslan kan ju vara väldigt stark som sådan, och i och med detta vara förlamande, men oftast tror jag att motviljan att deklarera inte är av den kalibern.
Sedan handlar denna separation förstås inte om att man skall strunta i känslan, utan ta den på allvar. Jag tror till och med att det är omöjligt att göra denna separation på ett konstruktivt sätt om man inte ser till att hantera sina känslor. Det vore ett farligt läge annars, om man fullständigt kunde strunta i sina känslor, p.g.a. av att man är duktig på att separera dem från handling.
Och visst är det skönt att den förenklade självdeklarationen finns!
Publicerat i psykologi, samhälle | Taggad: deklarera, handling, hinder, känslor, projektion, skjuta upp | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den mars 14, 2009
Här kommer ett inlägg som inte ligger mitt i bloggens grundtema, men som berör ett samhällsproblem som kan angripas med synsättet som jag försöker förmedla här på bloggen, d.v.s. att var och en tar ansvar för sina känslor, inte projicerar, utan handlar och försöker lösa problem utifrån en kärleksståndpunkt. Och ett problem som jag själv har råkat ut för, står mitt i, och inte ser slutet på, för min egen och mina barns del.
Bloggaren daddy tänker skicka tio frågor till alla riksdagsmän, som har göra med barns rättighet till sina pappor, och pappors rättigheter, och vad som faktiskt sker i samhället idag. Läs själva, och fundera på hur man kan göra för att lösa ett sådant samhällsproblem på ett konstruktivt (kärleksfullt!) sätt. Jag kommer att länka till riksdagsmännens svar, när de väl kommer in.
Publicerat i barn, personligt, psykologi, samhälle | Taggad: barn, barns rättigheter, daddy, kärlek, pappa, pappor, pappors rättigheter, projektion, psykologi, riksdagsmän, samhälle, vårdnadstvist | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den mars 13, 2009
I diskussionen efter mitt förra inlägg om att le mot sig själv kom det upp en fråga om man kunde le och vara ledsen samtidigt. Tänkte bara berätta att jag precis har provat, och åtminstone klarar jag av konststycket (att le mot mig själv, alltså) med den nivå av ledsenhet jag har just nu! Ledsenheten stannar ändå kvar, men det känns mycket bättre.
Jag är helt övertygad om att den värme man kan känna inom sig (som kan uppstå t.ex. när man ler) egentligen är oberoende av de känslor man känner, men att det krävs träning för att kunna klara av att känna värme samtidigt som man känner de starkare känslorna. Och för att hålla kvar värmen under t.ex. extrem fysisk smärta behöver man antagligen ha hållit på rätt många år med mental träning för detta.
Att lära sig att hålla kvar sin inre värme är också det bästa motmedlet mot det fenomen som jag skrivit om mest hittills på bloggen om, projektioner. Om man känner inre värme har man ingen anledning att lägga ut sina egna starka känslor på andra, eller på sig själv, för den delen.
Publicerat i psykologi | Taggad: känslor, ledsen, ledsenhet, mental träning, projektion, psykologi, smärta, värme | Lämna en kommentar »
Posted by Thomas Drakengren den mars 5, 2009
Jag funderade över varför jag inte kommit på något att skriva på ett tag, och inser att dels är de lågt hängande frukterna från mitt kunskapsträd redan plockade, och dels kommer nya insikter inte i tillräckligt hög fart. Nåväl, så är läget; då breddar jag inriktningen en smula men skriver på samma tema.
Denna gång på temat drama. Som jag skrivit om tidigare, är det en bra idé att försöka låta bli att projicera, eftersom det lätt åstadkommer en nedåtgående spiral i självkänsleminskning hos parterna. Dramatriangeln är en typiskt bra mall för hur sådana s.k. dysfunktionella relationer utvecklar sig.
Experimentet jag rekommenderar är att ni tittar på en godtycklig långfilm (eller annat drama), försöker hitta projektioner och andra dysfunktionella mekanismer, och sedan försöker skriva om en liten bit av handlingen på en ickeprojicerad form. Det blir inte mycket kvar, eller hur? Det är inte utan att man tror att en stor del av innehållet i vår västerländska kultur (det är den enda jag känner) består av projektioner, och skulle falla samman fullständigt om människorna skulle sluta projicera.
Lyssna också på ett vanligt radioprogram (inte musik, alltså), eller läs en vanlig tidning. Ofta samma sak där! De funktionella (motsatsen, alltså) inslagen står alltid ut som lysande undantag!
Ett bra exempel är när Steve Pavlina och hans hustru Erin Pavlina försöker vara svartsjuka på ett funktionellt sätt.
Uppdaterat 2009-03-20: Min omgjorda törnrosasaga är ju också ett exempel på detta!
Publicerat i kultur, psykologi, samhälle | Taggad: drama, dramatriangeln, dysfunktionell, Erin Pavlina, film, funktionell, kultur, projektion, psykologi, saga, steve pavlina, törnrosa | Lämna en kommentar »
