Inlägg märkta ‘psykologi’
Skrivet av Thomas Drakengren den mars 6, 2009
Att man sprider glädje och god stämning runt sig genom att le mot andra är ju inte någon nyhet, men har ni provat att le mot er själva?
Själva leendet är ju inte bara något man gör med munnen, utan är ett slags sinnestillstånd som ligger bakom själva leendet. Och på samma sätt som man kan få människor runt sig att känna sig bättre till mods genom att le mot dem, kan man genom att le mot de delar av sig själv som inte mår så bra få dem att må betydligt bättre, och på så sätt lyfta sitt eget humör betydligt.
Ett konkret exempel. Tänk om jag är ute går i skogen en solig vårdag, och trivs storligen, men någonstans har jag en gnagande tanke om något jag oroar mig för, t.ex. något som jag måste göra. Då har jag en del av mig som är glad och tillfreds, och en annan som inte alls mår lika bra. Då kan jag rikta ett leende mot den delen av mig som oroar mig, och ganska säkert så kommer oron att mildras.
Om man inte har någon del av sig som mår bra, blir det förstås inte lätt att göra detta. Men se det i så fall som en utmaning att försöka träna upp en del av dig som kan le mot resten av dig, när det behövs.
Övning: prova själva!
Sparad i psykologi | Taggad: glädje, humör, leende, oro, psykologi, sinnestillstånd, stämning | 8 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den mars 5, 2009
Jag funderade över varför jag inte kommit på något att skriva på ett tag, och inser att dels är de lågt hängande frukterna från mitt kunskapsträd redan plockade, och dels kommer nya insikter inte i tillräckligt hög fart. Nåväl, så är läget; då breddar jag inriktningen en smula men skriver på samma tema.
Denna gång på temat drama. Som jag skrivit om tidigare, är det en bra idé att försöka låta bli att projicera, eftersom det lätt åstadkommer en nedåtgående spiral i självkänsleminskning hos parterna. Dramatriangeln är en typiskt bra mall för hur sådana s.k. dysfunktionella relationer utvecklar sig.
Experimentet jag rekommenderar är att ni tittar på en godtycklig långfilm (eller annat drama), försöker hitta projektioner och andra dysfunktionella mekanismer, och sedan försöker skriva om en liten bit av handlingen på en ickeprojicerad form. Det blir inte mycket kvar, eller hur? Det är inte utan att man tror att en stor del av innehållet i vår västerländska kultur (det är den enda jag känner) består av projektioner, och skulle falla samman fullständigt om människorna skulle sluta projicera.
Lyssna också på ett vanligt radioprogram (inte musik, alltså), eller läs en vanlig tidning. Ofta samma sak där! De funktionella (motsatsen, alltså) inslagen står alltid ut som lysande undantag!
Ett bra exempel är när Steve Pavlina och hans hustru Erin Pavlina försöker vara svartsjuka på ett funktionellt sätt.
Uppdaterat 2009-03-20: Min omgjorda törnrosasaga är ju också ett exempel på detta!
Sparad i kultur, psykologi, samhälle | Taggad: drama, dramatriangeln, dysfunktionell, Erin Pavlina, film, funktionell, kultur, projektion, psykologi, saga, steve pavlina, törnrosa | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den februari 14, 2009
Ibland händer det att jag har svårt att stå för min egen åsikt; för det jag vill. Nyligen hade jag en dröm om just ett sådant tillfälle, och jag hade turen att komma ihåg drömmen när jag vaknade. Det är inte så viktigt om vad den handlade om; kanske räcker att säga att jag drömde att jag lånade ut min bil till en främling som jag inte litade på, trots att jag egentligen inte ville detta. En typiskt pedagogisk dröm riktad direkt till mig! 
Raskt bestämde jag mig att prova om känsloomvandling fungerar för att komma vidare med svårigheten att hitta styrka i just den typen av situation. Känslor fungerar på samma sätt i drömmar som i ”verkligheten”, så jag kunde återkalla känslan jag kände när jag insåg att jag gick med på att göra något som jag egentligen inte ville. När jag fokuserade mitt medvetande in i känslan, blev resultatet en mycket obehaglig känsla långt ned i magen, som på något sätt verkade tränga igenom själva hindret för att jag skulle kunna stå upp för mig själv. Det låter flummigt värre, men känslan av detta är konkret när jag gör det. En hel del återstår att göra med detta, men bättre blev det definitivt!
Positivt är förstås att obehagskänslan jag känner när jag inte står för min åsikt innehåller det som behövs för att jag faktiskt skall stå för min åsikt. Bara jag använder den på rätt sätt. Jämför ett tidigare inlägg om kärleksfulla möten.
Sparad i personligt, psykologi | Taggad: åsikter, dröm, gränser, känsloomvandling, känslor, medvetande, obehag, psykologi, sublimering, transmutation, vilja | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den februari 11, 2009
Ibland kan det vara svårt att märka att man har sätt att tänka, känna och agera, som bygger på antaganden som egentligen inte är sanna, men som blir sanna just genom detta sätt att tänka, känna och agera. Självuppfyllande profetior, med andra ord. När man väl vet om att de finns, kan man både genomskåda dem för att bryta onödigt negativa mönster, men också bygga positiva föreställningar som underhåller sig själva.
Om jag t.ex. möter någon som är känslig för hur jag bemöter honom eller henne, får min reaktion på denna person omedelbara konsekvenser hos personen. Och är min reaktion på personen negativ, och personen är känslig för min reaktion, så är det ju troligt att personen i fråga inte blir så positivt inställd till mig. Självuppfyllande!
Men å andra sidan, om jag förmår att förhålla mig positiv och öppen inför en person som förhåller sig avvaktande till mig, så finns chansen att den andra personen snart märker att det inte fanns någon anledning att vara avvaktande. En positiv självuppfyllande profetia!
Slutsatsen är att i många möten med människor är det man själv som väljer vilken kvalitet mötet skall ha, och det är ett ansvar som var och en har.
Om jag möter en människa som inte är känslig för mitt bemötande, finns två fall. Dels personen som är trygg i sig själv, och dels personen som kommer att tycka att jag är otrevlig oavsett mitt bemötande. Där har vi inga självuppfyllande profetior på gång. I det andra fallet kan jag behöva sätta gränser, för att bibehålla mitt eget välbefinnande.
Så, mitt tips är att använda de positiva självuppfyllande mekanismerna i möten med människor som inte har en så stark grundtrygghet att de kan stå fast i sig själva oavsett bemötande. De allra flesta människor verkar faktiskt höra till den kategorin. På så vis bygger du både din egen och andras grundtrygghet.
En annan slutsats från detta är att om var och en tar ansvar för sina egna känslor, och inte tillskriver sig själva egenskaper utifrån sina projektioner i möten med andra, så slipper vi bekymra oss om självuppfyllande profetior, utan kan se den mentala verkligheten som den är. Skönt, eller hur?
Sparad i psykologi | Taggad: ansvar, grundtrygghet, möten, positiv, profetior, projektion, psykologi, reaktion, självuppfyllande | 2 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den februari 7, 2009
Just nu tycker jag själv att jag håller på att fundera på saker som fortfarande är så ”flummiga” att jag inte kan skriva ned dem på något bra, konkret, analytiskt sätt, och eftersom min målsättning är att skriva just på det viset, råkar det bli en paus i bloggandet här, helt enkelt. Än så länge upplever jag mina tankar som att om jag accepterar ett speciellt cirkelbevis (alltså ett bevis som bygger på att dess slutsats är sann), så blir dess slutsats automatiskt sann. Litet som det här att bevisa att tomten finns. Förhoppningsvis mer om detta senare, men troligtvis på annan form, alltså. Nyckeln i sådana här fall brukar vara att dela upp tankarna i abstraktionsnivåer. Vi får se vad som faller ut!
Sparad i filosofi, personligt, psykologi | Taggad: bloggande, cirkelbevis, filosofi, psykologi, tomten | 4 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den januari 25, 2009
Martin Forster har skrivit en handbok för föräldrar med barn upp till 12 år, som kommer ut i mars. Svenska Dagbladet intervjuar honom idag. Det står inte så mycket i intervjun, men jag gillar det jag ser.
Det ”enkla” budskapet i artikeln är t.ex. att man för varje ”negativ” interaktion (d.v.s. tillrättavisning och liknande) med barn måste ha minst fem positiva interaktioner (delaktighet, skratta tillsammans, visad uppskattning o.s.v.). Och det gäller ju inte enbart för interaktion med barn, som vanligt.
Jag hoppas att boken också innehåller synsätt på de tillfällen när det ändå blir en ordentlig (svårlöst) konflikt. Många böcker hoppar över detta, och antar att ”om ni bara gör enligt bokens metod, så löser sig allting”. Vi människor är ju som tur är inte perfekta enligt något metodmått alls.
Sparad i barn, psykologi, samhälle | Taggad: barn, barnuppfostran, delaktighet, interaktioner, konfliktlösning, Martin Forster, psykologi | 2 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den januari 20, 2009
Jag passade på att dra en skön slutsats mitt förra inlägg: om mina funderingar där stämmer, måste det nämligen vara så att mina känsloreaktioner inför en människa jag möter innehåller all information som krävs för att jag skall kunna möta honom eller henne på ett kärleksfullt sätt. Sug på den ett tag!
Det betyder förstås inte att jag måste vara tillmötesgående för att se kärleksfullt på någon som t.ex. är i färd med att råna mig; att vara kärleksfull hindrar mig inte att sätta gränser. Det gör man ju flitigt i barnuppfostran, till exempel.
Sparad i psykologi | Taggad: barnuppfostran, gränser, känsloreaktioner, kärlek, kärleksfull, möten, psykologi | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den januari 16, 2009
Detta inlägg blir litet som ett pussel; jag hoppas kunna lägga samman alla bitar på slutet. Häng på, resultatet är givande!
I ett tidigare inlägg talade jag om vad som händer när vi möter något vi inte förväntar oss, och att man kan reagera negativt (kontrollbehov) eller positivt på detta (man växer). En smärta, eller för att vara generell, en känsla man behover hantera, uppstår.
Jag skrev också om att man lättare kan agera konstruktivt om man observerar känslan, och på ett mer rationellt sätt beslutar sig för hur man skall betrakta det inträffade, istället för att agera på känslan. Då har vi ett dualistiskt betraktelsesätt, d.v.s. vi har en separation mellan den som observerar, och den som känner känslan.
I ett annat inlägg skrev jag om möjligheten till ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor. Om jag låter observatören och det observerade i mig sammanfalla, har jag en fullständig acceptans för verkligheten.
Det jag har märkt när jag har tränat på detta under någon månad (sedan jag skrev inlägget), är att jag genom att aktivt sammanföra observatör och känsla, genom ett slags ”mental balansgång” (inte är det lätt!) inlemmar den fullständiga acceptansen av situationen som uppstod i mig själv, men inte bara det, det verkar som om känslan i sig innehåller tillräcklig information för att ge mig ett konstruktivt förhållningssätt till situationen. D.v.s. ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor gör att jag aldrig behöver inta offerpositionen, eftersom känslan aldrig blir överväldigande, utan det går alltid att ha ett konstruktivt förhållningssätt till en aldrig så negativ känsla.
Att konsekvent ha ett sådant förhållningssätt verkar svårt; än så länge tränar jag bara på relativt enkla fall. Ett spännande försök är den känslan jag känner när jag håller på att bli förkyld, som jag har känt av idag. (Se tidigare inlägg, förresten!) Om en generaliserad form av min teori stämmer, borde en ickedualistisk hantering av den känslan få kroppen att svara optimalt på förkylningen. Tillåt mig att spekulera!
Den process för att hantera känslor som jag beskriver tror jag är detsamma som i psykoanalytisk litteratur resulterar i det som kallas sublimering, och i buddhistisk litteratur transmutation (Även om de bara pratar om sexuella känslor i Wikipedia-artiklarna, jaja, ni förstår säkert ändå; generalisera, så fungerar det.). Vad jag förstått innebär båda att man använder känslans energi konstruktivt istället för att bli övermannad av den, så att dess ”inneboende energi” omvandlas till handling och initiativkraft, med bästa möjliga inriktning (d.v.s. kärleksfull inriktning).
Även överlämning tror jag ger samma resultat, men inte med samma omedelbara effekt.
Hur gör man då när man omvandlar sin känsla? Det är inte lätt att beskriva, och kräver rätt hög medvetandegrad om sina inre mentala mekanismer. En ledtråd är att man måste vara beredd att acceptera de omedelbara konsekvenserna av sin känsla, så att det inte finns något mått av förnekelse inblandat. Det gäller alltså att inte vara rädd. Rädsla är en kraft som driver separationen mot ett dualistiskt förhållande. Sedan behöver man möta känslan, och så försöker man varligt att passa in den hos observatören, så att man känner att den ”glider in” på ett positivt sätt. Går allt rätt till känns det som om man gradvis får positiv kraft som resultat (och det tar bara några sekunder; maximalt en halv minut när jag har provat). Träna länge, och experimentera. Det är roligt!
Övning: om du känner att någon känsloreaktion du har hindrar dig i något fall, t.ex. om du skulle vilja kunna gå fram till vem som helst på ett cocktailparty men inte vågar, försök omvandla känslan, så att du hittar det konstruktiva i din känsla!
Det vore som vanligt intressant att veta vad som händer här, hjärnfysiologiskt.
Ytterligare en aspekt som jag vill spekulera om är om inte inlärning och känsloomvandling är samma sak. För mig verkar de vara snarlika processer, åtminstone. Jag presenteras med nya fakta, där jag inlemmar känsloreaktionen på ett konstruktivt sätt. Och ibland har jag känsloblockering inför vissa områden, och då kan jag inte lära mig. Då kunde en smula aktiv sublimering göra susen!
Sparad i hjärnan, psykologi | Taggad: överlämning, dualism, förkylning, ickedualism, känslor, kärlek, kontrollbehov, observation, psykologi, sublimering, transmutation | 8 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den januari 10, 2009
Ett roligt mått på framsteg i min personliga utveckling är när jag märker att jag i en dröm på natten beter mig mycket mer konstruktivt i en svår situation än jag brukar göra. När jag håller mig lugn och samlad istället för att bli nedslagen av ett negativt bemötande, i ett scenario i drömmen, till exempel.
På så vis kan jag se att även om jag i vaket tillstånd märker att det är mycket jag har kvar att lära mig, så är det också kunskap som ”fastnat” och därefter ingår i mitt normalbeteende, om jag nu antar att jag inte har så stort inflytande på mina drömmar. Inflytande över sina drömmar i direkt bemärkelse kan man också ha, och det är litet coolt, men det är en helt annan sak!
Sparad i psykologi | Taggad: drömmar, framsteg, normalbeteende, personlig utveckling, psykologi | 4 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den januari 8, 2009
Steve Pavlina skriver om svartsjuka. Mycket bra! Han och hans fru försöker medvetet vara svartsjuka, och ser vad som händer. En konstruktiv dialog uppstår.
Sparad i psykologi | Taggad: psykologi, steve pavlina, svartsjuka | 2 Kommentarer »
Skrivet av Thomas Drakengren den januari 6, 2009
Något som kan vara svårt när man lotsar barn mot vuxenlivet är att bedöma var man är, och vart man vill. Så är det förstås överallt annars i livet, men särskilt brännande blir det, tycker jag, när jag funderar över vilket stöd jag behöver ge till barnen för att bli vuxna, vid vilket tillfälle de är mogna för vilka insikter eller vilket ansvar, och så vidare.
Här finns inga patentsvar, förstås. Det gäller att vara medveten, öppen, lyssna, hjälpa barnen att upprätta gränser och förstå andras gränser (som Jesper Juul förespråkar), och att vara modig och stå för det man tycker är rätt, utan att för den skull vara dogmatisk och kompromisslös. Och ödmjuk inför både barnet och sig själv. Först när man inser att detta är omöjligt, är man på rätt spår.
Men åter till att bedöma nuläge och riktning i barnuppfostran. En tanke som slog mig häromdagen är att den mall barn har för hur nära relationer skall se ut främst är den de har hemma, med sina syskon och föräldrar. Och att detta förstås innebär att barnets sätt att förhålla sig till sina närmaste i familjen är ungefär samma sätt som barnet förhåller sig till en nära vän, och senare, när barnet är vuxet, kommer han eller hon att förhålla sig till en partner på ett relationellt sätt ungefär som barnet lärde sig hemma i familjen.
Detta är förstås en grov förenkling; när barnet blir tonåring och kanske gör revolt mot föräldrarna, betyder detta förstås inte att barnet gör revolt även mot sina kompisar. Men det emotionella spelet inom familjen kommer ändå att vara grunden för interaktionen med andra människor.
Det lilla roliga tankeexperimentet jag gjorde för mig själv häromdagen var att prova att bedöma hur långt ett barn kommit på vägen mot att kunna ha en ömsesidig jämlik relation med andra vuxna (ja, det är förstås inte så att alla vuxna kan det, heller), genom att föreställa mig hur barnets beteende gentemot mig idag kan översättas till hur en vuxen som skulle ha stannat i utvecklingen i motsvarande stadium (tyvärr finns också sådana, men det är en annan fråga) skulle relatera till andra vuxna. Och på så sätt kan jag få en känsla för vad som är kvar i fråga om insikter och uppfostran för det lilla barnet. Mycket av vad som är kvar kommer förstås automatiskt i form av normala utvecklingssteg, men man behöver förstås också som vuxen lotsa barnet i rätt riktning.
Som ett exempel kan vi ta när den lille killen säger ”pappa, du är dum!” och springer in på sitt rum och absolut inte vill prata. Hos en vuxen blir det ju ett trist beteende, där problem i relationen blir olösbara när det inte går att prata om dem. Men ett barn kan man lotsa rätt genom att inte skambelägga ett sådant beteende, utan att man tar emot barnet med glädje efteråt, och försiktigt försöker närma sig det konflikten handlar om, för att barnet nästa gång inte skall bli helt överväldigad av sina känslor, utan kan känna en trygghet i att vara omtyckt trots att han blir arg.
Sparad i barn, psykologi | Taggad: barn, barnuppfostran, gränser, juul, känslor, lotsa, psykologi, relationer, vuxenliv, vuxna | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den januari 3, 2009
Jag kom att tänka på idag att jag trivs bäst när jag är i rörelse, d.v.s. när det händer saker, och jag kan påverka saker som händer. Det har jag tänkt på tidigare; det kanske inte är en så revolutionerande slutsats, utan det tror jag att många människor skriver under på.
Fast idag tänkte jag även på andra sidan av detta: när jag inte är i rörelse vill jag gärna förstå varför jag blir frustrerad av detta. Motsatsen till rörelse är ju vila, och att vara i vila borde ju egentligen inte vara så frustrerande. Om jag blir frustrerad av vila är ju risken att jag blir driven av min frustration, så att jag alltid är upptagen med att syssla med något, och därmed får för litet utrymme för eftertanke, och tid att tänka ut vad jag egentligen vill göra.
Som vanligt är det medvetandegörande av känslor och drivkrafter som frigör mig. Om jag är medveten om frustrationen kan jag låta bli att agera på den, och istället betrakta frustrationen, och om jag har tur kan jag se dess verkliga orsak, istället för att förtränga den med allehanda sysslor. Kan jag istället medvetet handla eller ändra perspektiv för att åtgärda frustrationens orsak har jag byggt en positiv grund för framtiden istället för att förtränga budskapet i frustrationen!
Sparad i psykologi | Taggad: drivkrafter, förtränga, frustration, känslor, medvetandegöra, psykologi, rörelse, vila | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den december 20, 2008
Jag hade som plan att analytiskt och någorlunda elegant fortsätta min analys från det jag målat upp i ett tidigare inlägg om förlåtelse. Den ansats jag tänkte ha är att man när man blir förlåten tar tillbaka sin projektion, så att det att någon säger ”förlåt” till mig (och verkligen förstår) är en hjälp för mig att ta tillbaka min (eventuella) projektion, så förlåtelsen innebär att jag får bära min egen smärta, och inte lägger den på någon annan. Och när jag förlåter den som gjort något dumt, hjälper jag denne/denna att ta tillbaka sin (mycket troliga) projektion. Det skulle gå bra ihop med min teori att synd (enligt kristendomen) och projektion är samma sak.
Men nu har jag alltså bestämt mig för att avvakta tillsvidare med att gräva i detta. Främst p.g.a. ett korn förståelse från min sida som smugit sig in via insikten i detta inlägg. Den där ickedualismen gör att saker och ting på något sätt förhåller sig annorlunda än förut. Projektioner ter sig inte längre intressanta, men mest för att de går upp i rök, tror jag. Jag återkommer om förlåtelse när jag har något vettigt att säga! Mina kära läsare kanske har något vettigt att säga så länge; det vore trevligt, tycker jag.
Sparad i psykologi, religion | Taggad: förlåtelse, ickedualism, kristendom, projektion, psykologi, smärta, synd | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den december 18, 2008
Jag hittade en intressant artikel om vad som händer i hjärnan när man mediterar. Roligt att forskarna börjar hitta sådana kopplingar mellan upplevelser och fenomen i hjärnan! Det vore ju konstigt om man inte kunde hitta uttryck i hjärnan för sådana fenomen som verkar gå igen i alla religioner och kulturer.
Sparad i hjärnan, psykologi, religion, vetenskap | Taggad: forskning, hjärnan, meditation, psykologi, religion | Lämna en kommentar »
Skrivet av Thomas Drakengren den december 16, 2008
En snabb reflektion över våra känslors natur, och varför det inte är helt lätt att veta varför man känner på ett visst sätt, även om man analyserar situationen ordentligt. Den del av hjärnan som kallas amygdala brukar anses vara den som genererar våra känslor, genom att hålla koll på vad som händer i hjärnan och vår perception, och beroende på om någon fara registreras (eller bara riskeras) skicka ut en signal som gör att vi reagerar. Positiva känslor fungerar väl antagligen på ett liknande sätt som negativa, men jag vet inte var hjärnans belöningscentrum kommer in i detta. Något att kolla upp för mig…
När man ser på själva mekanismen som jag beskriver den, har man alltså ett aktiveringsflöde från en del av ”den tänkande hjärnan” till den annan del av samma tänkande hjärna, via en rätt primitiv del (amygdala) av hjärnan, där rätt enkel information förmedlas. Alltså finns det ingen direkt relation mellan orsak och verkan; snarare är hjärnområdena rimligen aktiverade samtidigt. Men det behöver ju inte betyda att det ena orsakar det andra, i normalfallet.
Min teori är att det är just denna mekanism som gör det svårt för oss att medvetet analysera fram orsaken till varför vi känner på ett visst sätt. Men som vi lärt i tidigare inlägg är det möjligt med träning, och om man haft förmånen att ha blivit uppfostrad av emotionellt medvetna föräldrar. Här finns förstås alla grader mellan noll koll på känslor och fullständigt emotionellt medveten.
Sparad i barn, hjärnan, psykologi | Taggad: amygdala, barn, föräldrar, hjärnan, känslor, psykologi, uppfostran | 6 Kommentarer »
