Flykten ur Matrix

Tankar under färden

Inlägg märkta ‘reaktion’

Kontroll över oss själva

Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 12, 2010

Vi inbillar oss ofta att vi kan kontrollera eller styra oss själva så att vi alltid beter oss så som vårt förnuft vill. Resultatet blir ett kontrollbehov, där vi snarare styrs av det vi vill styra. Det beror på att vi faktiskt inte kan styra vårt undermedvetna och våra tankar eller känslor. Om vi känner eller tänker något ”förbjudet” så gör vi det oavsett om vi vill eller inte; det kan vi inte kontrollera bort. Och ju mer vi kontrollerar, destom mer får det vi försöker kontrollera makt över oss.

Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , | Lämna en kommentar »

Om självobservation och kontroll

Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 9, 2010

Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.

Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.

Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.

Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Vad betyder ord?

Skrivet av Thomas Drakengren den mars 29, 2010

Häromdagen var jag på ett föredrag, där föreläsaren hade hängt upp sig på ordet ”trevligt”. Han menade att ”Vi hade det så trevligt” kunde översättas med något i stil med ”Vi satt där med våra fasader och vågade inte säga det vi verkligen tyckte utan log stelt och höll med, och språkade om ointressanta saker”. Min omedelbara reaktion var att jag absolut inte höll med. ”Trevligt” är ett rent positivt ord för mig, och det innebär inte för mig att man behöver agera på sina blockeringar för att något skall få kallas trevligt. När jag tänkte ytterligatre ett tag tyckte jag synd om honom som inte kan se igenom hur ord kan få associationer knutna till sig, som inte alls är nödvändiga. Särskilt negativa associationer har en tendens att fastna i orden. Och genom att ordet ”trevlig” fick en negativ association, så har han antagligen gått miste om många genuint trevliga tillfällen.

Såvida han inte hållit sig till samma sällskap genom hela livet, förstås. Om man umgås med människor som är dysfunktionella (med fasader och blockeringar, som jag beskrev ovan), tenderar inte bara ens tankevärld, utan även språket i sig, att få associerat till sig motsvarande blockeringar och negativa laddningar.

Hur vet man då om man fått sitt språk besmittat med laddningar från någon annan? Om man växt upp med föräldrar som inte var mästare på emotionell kompetens kan dessa laddningar sitta ganska djupt nere. Eller så kan man ha fått de emotionella laddningarna till orden senare i livet, om man hört ett ord mest i ett särskilt sammanhang. Man kan ju observera sig själv (universalknepet!), när man hör vissa ord. Om man reagerar starkt på vissa ord, och inte bara i innehållet i meningen man hör, kan man gissa att det finns något onödigt bagage knutet till ordet. Ord är ju bara ord!

Om man vill bli av med onödiga emotionella laddningar hos ord, hur gör man då? Som vanligt, försök rensa sinnet på tankar, och betrakta bara ordet, under meditation. Se vilka känslor som kommer upp. Försök förstå vad känslan som är kopplat till ordet är. Eller låt den bara lösas upp, genom att du går ned i känslan, t.ex. genom känsloomvandling. Ja, det finns mycket att läsa om detta ämne, om du tar en titt i arkivet.

Övning: Träna på att observera din reaktion på olika ord. Har du några ord som du alltid reagerar på, oavsett vad ordet används till?

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , , , , | Lämna en kommentar »

Glömskeimpulser

Skrivet av Thomas Drakengren den mars 5, 2010

Ibland händer det att jag håller på att tänka på något som jag känner är viktigt, men jag är i det läget att jag ännu inte har förstått vad det är jag tänker på, utan jag befinner mig i något slags utkristalliseringsfas. Det kanske låter flummigt, men det är så jag upplever läget. Just då kommer det ganska ofta en stark känsloimpuls någonstansifrån, som gör att jag helt glömmer bort det jag funderade på. Eftersom det jag tänkte på var så pass ogripbart är det mycket svårt att återskapa tankeläget. Det är ungefär som att på morgonen när väckarklockan ringt försöka komma ihåg och skriva ned vad man drömt! (Det går lättare om man skriver innan man öppnat ögonen, fick jag ett tips om. Stämmer faktiskt!)

På något sätt verkar det som en del av mig inte alls är intresserad av att tänka på just det där jag tänkte på, och så kan det säkert vara. Man sitter ju lätt fast i gamla föreställningar eftersom p.g.a. sina starka känsloreaktioner. Nu funderar jag på hur jag kan göra för att få del av min tankeförmåga utan att bli utstörd. Det bästa borde vara att försöka observera när störningen inträffar, för att få perspektiv på reaktionen, och kanske att försöka avgöra vad reaktionen beror på. Det jobbiga är att impulsen kommer så snabbt, och försvinner nästan lika fort, så jag får vara alert för att kunna observera. Och ytterligare en störning som stör denna observation är att jag förstås blir irriterad över att jag förlorade mitt ursprungliga tankespår. Men jag är envis, så det skall nog gå bra!

Någon av er läsare som känner igen er? Har ni någon annan metod?

Sparad i personlig utveckling, psykologi | Taggad: , , , , , | 2 Kommentarer »

Självcentrering

Skrivet av Thomas Drakengren den november 28, 2009

Jag märker att jag själv reagerar starkt på personer som jag känner har fullt upp med sig själva, och inte har någon äkta blick utåt på andra människor, och jag tror att många med mig också har den reaktionen. Personer som bara pratar om sig själva, som när de går på stan enbart verkar bekymra sig (det gör de, det syns!) om hur de skall ta sig fram dit de skall, och som fnyser åt en om man råkar vara i vägen. Om de ens ger en så mycket uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig att jag reagerar så starkt? Jag skulle ju kunna strunta i dem, eller kanske försöka hjälpa dem att komma ur sig själva. Åtminstone borde jag själv inte ta åt mig av deras självcentrering.

Jag tror att anledningen till att man reagerar kommer sig av att när man är liten, är man i stort behov av att få en ”äkta spegling” av andra människor. Det vill säga vuxna människor som inte har fullt upp med sig själva, utan kan släppa in ett litet barn i sin värld, och samtidigt delta i barnets värld. Det varma mötet, alltså. Om man många gånger inte har fått den här speglingen när man behövde den som bäst, är det inte så konstigt om man har svårartat negativa reaktioner på fenomenet.

Och, när jag själv reagerar starkt på fenomenet, betyder det förstås att jag just då har fullt upp med mig själv, och eftersom jag antagligen överreagerar eftersom det är det lilla barnets (i mig) reaktion som jag sprider, bidrar jag själv till att underhålla att fenomenet sprids vidare, till medmänniskor och fler generationer.

Därigenom ser man att det alltid är jag som ansvarar för att bryta den onda cirkeln i alla situationer. Vem av er det än är som är ”jag” i situationen. Det går aldrig att skylla ifrån sig.

Sparad i barn, personlig utveckling, personligt, psykologi | Taggad: , , , | 2 Kommentarer »

Insida och utsida

Skrivet av Thomas Drakengren den september 20, 2009

Idag var jag ute på promenad i det vackra varma höstvädret härhemma, och när jag gick nere vid vattnet och mötte en dam som tittade surt framför sig (inte på mig, tror jag), så märkte jag att jag har en starkt negativ reaktion på sura människor. Det visste jag väl redan tidigare, men jag blev uppmärksammad på det i ögonblicket.

Vad händer då om jag vid detta tillfälle agerar ut min känsla, och tittar surt tillbaka som om hon hade gjort mig något ont? Då får hon bekräftelse på att andra människor inte vill henne väl, och hennes surhet fastnar ännu hårdare. Och hon reagerar väl antagligen i sin tur på min sura blick, och jag får ytterligare bekräftelse på att hon vill mig något ont. Så kan vi gå där båda två och vara sura. Frågan är vem som är mest sur i det fallet, och om det är viktigt vem som är sur först. Knappast!

Men vad betyder då min starka reaktion i ljuset av detta? Antagligen betyder det att även jag har potential att vara sur på samma sätt, och om jag inte är medveten om min känsla så att jag kan låta bli att agera på den, så är det säkert sur jag blir, precis som denna dam. Här ser man att det finns utrymme för ödmjukhet; innan jag insåg detta har jag haft lätt att ”döma” sura människor. Men det sura finns ju även i mig, så det gör ju ingen nytta alls, snarare skada.

En slutsats av detta är att min reaktion på andra människor säger mycket om mig själv. Om jag reagerar starkt på sura människor är jag antagligen inte nådigt inställd till om jag själv skulle bli sur (och det gör ju knappast saken bättre).

En andra slutsats av detta är att jag kan använda min reaktion på andra människor (eller företeelser; generalisera så långt du tycker att det fungerar!) till att hitta egenskaper hos mig själv som jag automatiskt skulle döma hos mig själv, om eller när de tittar fram. Saker som jag inte kan se nyanserat på, och som antagligen resulterar i ett omedvetet agerande på känslan.

Ett exempel från mig själv. Om jag ständigt reagerar på när andra stavar ord felaktigt (har stämt på mig tidigare!) eller använder språket ”fel”, så är jag antagligen mycket litet förlåtande till om jag själv skulle råka skicka ut ett email till hela företaget, där jag har stavat ett ord fel, eller uttryckt mig språkligt klumpigt. I så fall kommer jag kanske att må riktigt dåligt av detta email, istället för att förlåta mig själv, eftersom det faktiskt är helt mänskligt att stava fel. Det är till och med helt mänskligt att inte vara så bra på att stava eller formulera sig.

Och tänk nu om det på detta företag finns andra personer som också har starka reaktioner på språkfel, och kommer till mig för att klaga. Då får jag min reaktion styrkt; det var ju verkligen helt förfärligt, det jag skrev! Annars skulle ju andra vara förlåtande, och inte klaga.

Detta var bara ett litet antal exempel av hur lika in- och utsida av oss själva är. Våra känslor speglas i omgivningen, och åtgärden utförs oftast enklast på insidan. Och för att lyfta oss ur dessa känslosnurror måste vi bli medvetna om våra känslor så att vi kan låta bli att agera på dem.

Sparad i personlig utveckling, personligt | Taggad: , , , , , , | Lämna en kommentar »

Att våga uttrycka det man står för

Skrivet av Thomas Drakengren den augusti 26, 2009

Om jag pratar med andra händer det ibland att en impuls hindrar mig att säga det jag egentligen tycker. Impulsen kanske får mig att nedvärdera det jag hade tänkt att säga, som t.ex. ”det var nog inte så viktigt”, ”det passar inte in i diskussionen”, eller ”det har de säkert redan tänkt på”, fast jag egentligen inte alls vet att det där är sant. Att lyda en sådan impuls är oftast inte så konstruktivt, eftersom det hindrar mig att bidra till diskussionen. Positiva bidrag till diskussionen är ofta uppskattade! Och finns det personer som tar illa vid sig av att jag pratar, eftersom jag t.ex. säger emot deras åsikt (kanske därifrån jag fått impulsen en gång?), så är det deras eget ansvar att bearbeta sina känslor för detta.

Vad kan jag göra åt en sådan impuls? Börja med att se positivt på impulsen. Den innehåller ändå något slags användbar information. Jag brukar tänka ”vad bra, här finns ett tillfälle som jag kan utvecklas i”, i realtid, för att möta impulsen med detta. Det brukar göra att jag inte reagerar på impulsen, utan kan se förnuftigt på det hela. Och det brukar nästan alltid tas emot positivt i slutändan när jag uttrycker mig. Och är det inte så, är jag antagligen på fel plats, och borde förflytta mig till en annan krets av människor. Då har jag genom detta en extra möjlighet att styra mitt liv i längre perspektiv.

Sparad i personlig utveckling | Taggad: , , , , , , , | 2 Kommentarer »

Vem bestämmer min reaktion?

Skrivet av Thomas Drakengren den april 21, 2009

Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.

Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.

Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.

Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.

Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.

Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.

Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!

Sparad i barn, hjärnan, personlig utveckling, psykologi, religion, samhälle | Taggad: , , , , , , , , | 4 Kommentarer »

Självuppfyllande profetior

Skrivet av Thomas Drakengren den februari 11, 2009

Ibland kan det vara svårt att märka att man har sätt att tänka, känna och agera, som bygger på antaganden som egentligen inte är sanna, men som blir sanna just genom detta sätt att tänka, känna och agera. Självuppfyllande profetior, med andra ord. När man väl vet om att de finns, kan man både genomskåda dem för att bryta onödigt negativa mönster, men också bygga positiva föreställningar som underhåller sig själva. 

Om jag t.ex. möter någon som är känslig för hur jag bemöter honom eller henne, får min reaktion på denna person omedelbara konsekvenser hos personen. Och är min reaktion på personen negativ, och personen är känslig för min reaktion, så är det ju troligt att personen i fråga inte blir så positivt inställd till mig. Självuppfyllande!

Men å andra sidan, om jag förmår att förhålla mig positiv och öppen inför en person som förhåller sig avvaktande till mig, så finns chansen att den andra personen snart märker att det inte fanns någon anledning att vara avvaktande. En positiv självuppfyllande profetia!

Slutsatsen är att i många möten med människor är det man själv som väljer vilken kvalitet mötet skall ha, och det är ett ansvar som var och en har.

Om jag möter en människa som inte är känslig för mitt bemötande, finns två fall. Dels personen som är trygg i sig själv, och dels personen som kommer att tycka att jag är otrevlig oavsett mitt bemötande. Där har vi inga självuppfyllande profetior på gång. I det andra fallet kan jag behöva sätta gränser, för att bibehålla mitt eget välbefinnande.

Så, mitt tips är att använda de positiva självuppfyllande mekanismerna i möten med människor som inte har en så stark grundtrygghet att de kan stå fast i sig själva oavsett bemötande. De allra flesta människor verkar faktiskt höra till den kategorin. På så vis bygger du både din egen och andras grundtrygghet.

En annan slutsats från detta är att om var och en tar ansvar för sina egna känslor, och inte tillskriver sig själva egenskaper utifrån sina projektioner i möten med andra, så slipper vi bekymra oss om självuppfyllande profetior, utan kan se den mentala verkligheten som den är. Skönt, eller hur? :-)

Sparad i psykologi | Taggad: , , , , , , , , | 2 Kommentarer »

 
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.