Jag fick en bra kommentar på mitt inlägg om hur man tar bort roten till negativa känslor, och jag insåg att det inte alls var tydligt vad jag egentligen menade. Kanske det inte ens var tydligt för mig själv, vem vet. I mitt svar kunde jag klargöra en hel del. Känslor i sig är ju varken negativa eller positiva. Läs gärna, och fortsätt debatten!
Vårdagsvärme
mars 18, 2009 — Thomas DrakengrenNär jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse. 
Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.
En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.
Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.
Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?
Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.
Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.
Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.
Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.
Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del!
Att vara ledsen och le (mot sig själv) samtidigt
mars 13, 2009 — Thomas DrakengrenI diskussionen efter mitt förra inlägg om att le mot sig själv kom det upp en fråga om man kunde le och vara ledsen samtidigt. Tänkte bara berätta att jag precis har provat, och åtminstone klarar jag av konststycket (att le mot mig själv, alltså) med den nivå av ledsenhet jag har just nu! Ledsenheten stannar ändå kvar, men det känns mycket bättre.
Jag är helt övertygad om att den värme man kan känna inom sig (som kan uppstå t.ex. när man ler) egentligen är oberoende av de känslor man känner, men att det krävs träning för att kunna klara av att känna värme samtidigt som man känner de starkare känslorna. Och för att hålla kvar värmen under t.ex. extrem fysisk smärta behöver man antagligen ha hållit på rätt många år med mental träning för detta.
Att lära sig att hålla kvar sin inre värme är också det bästa motmedlet mot det fenomen som jag skrivit om mest hittills på bloggen om, projektioner. Om man känner inre värme har man ingen anledning att lägga ut sina egna starka känslor på andra, eller på sig själv, för den delen.
Förlåtelse igen
december 20, 2008 — Thomas DrakengrenJag hade som plan att analytiskt och någorlunda elegant fortsätta min analys från det jag målat upp i ett tidigare inlägg om förlåtelse. Den ansats jag tänkte ha är att man när man blir förlåten tar tillbaka sin projektion, så att det att någon säger ”förlåt” till mig (och verkligen förstår) är en hjälp för mig att ta tillbaka min (eventuella) projektion, så förlåtelsen innebär att jag får bära min egen smärta, och inte lägger den på någon annan. Och när jag förlåter den som gjort något dumt, hjälper jag denne/denna att ta tillbaka sin (mycket troliga) projektion. Det skulle gå bra ihop med min teori att synd (enligt kristendomen) och projektion är samma sak.
Men nu har jag alltså bestämt mig för att avvakta tillsvidare med att gräva i detta. Främst p.g.a. ett korn förståelse från min sida som smugit sig in via insikten i detta inlägg. Den där ickedualismen gör att saker och ting på något sätt förhåller sig annorlunda än förut. Projektioner ter sig inte längre intressanta, men mest för att de går upp i rök, tror jag. Jag återkommer om förlåtelse när jag har något vettigt att säga! Mina kära läsare kanske har något vettigt att säga så länge; det vore trevligt, tycker jag.
Shields Up!
november 26, 2008 — Thomas DrakengrenHäromdagen märkte jag att jag hade hamnat i ”Shields-Up”-läge igen. Det händer då och då, och fortfarande märker jag det inte förrän jag jag varit i det läget några dagar. Jaha, vad betyder då detta ”Shields Up” som jag pratar om? Jag kan först och främst avslöja att jag inte är med i Star Trek. 
Vad jag menar är läget när jag tror att jag behöver försvara det jag är och det jag står för, så att jag sätter upp ett skydd som är ett slags beredskap på att jag behöver försvara mig. Om jag inte känner min existens riktigt självklar, och inte riktigt känner att jag kan stå för mina värderingar, eller för att jag faktiskt säger det jag säger. Ytterligheten av läget ”Shields Up” är en riktigt dålig självkänsla, när man inte tror att man är särskilt mycket värd. För att komma ur det ytterläget krävs rätt kraftfulla medel, men det skall jag inte skriva om i detta inlägg (finns en del i andra inlägg, fast inte tillräckligt).
Vad är då den milda varianten av detta läge? Den är extra intressant, för den upprätthåller nämligen sig själv, och har i stort sätt ingen annan källa. Det faktum att jag satt upp mina försvarssköldar gör att jag lättare känner mig angripen, eftersom det som kommer utifrån världen faktiskt träffar skölden, och det motiverar förstås mig själv att hålla sköldarna uppe. En typiskt ond cirkel, alltså.
Och hur kan man komma ut? När jag väl inser att jag har försvarssköldarna uppe, och är väl medveten om dem (kanske måste man träna genom ordentlig observation här för att det skall fungera), räcker det att först och främst inse att jag inte behöver försvara min existens (det behöver ingen), eller att jag har sagt det jag sagt (eftersom jag bevisligen sagt det). Sedan kan jag helt enkelt fälla ned sköldarna, som en ”mental operation”. Jag vet inte om det är för att jag tränat rätt länge på introspektion som detta fungerar; jag tänker i stort sett ”Shields Down!”, så åker försvarssköldarna ned, och jag är åter öppen för världen och mina medmänniskor. Och naturligtvis kan det vara mer komplicerat än så ibland. Men ibland har jag tur, och detta fungerar!
Det svåraste för att kunna göra detta är troligen själva den emotionella övertygelsen att jag faktiskt inte har något att försvara. Om någon har åsikter om mig eller det jag säger inbjuder jag förstås till dialog (gör jag inte det kan jag gissa att sköldarna redan är uppe), men ingen annan har rätt att döma mig för den jag är, eller har rätt att döma någon annan för den hon/han är, över huvud taget!
Fokus på modell eller verklighet
november 4, 2008 — Thomas DrakengrenI ett tidigare inlägg beskrev jag hur en skillnad mellan det man uppfattar som verkligheten och den modell man har av verkligheten ger upphov till en smärta, som om man agerar snett på den (d.v.s. reagerar direkt på sin känsla) gör att man istället för att anpassa modellen till verkligheten, försöker anpassa verkligheten till modellen istället. När jag blickar in i mig själv ser jag att en bra ansats till att välja det första alternativet är att jag har mitt uppmärksamhetsfokus på verkligheten snarare än på modellen. Och åtminstone kräver det för mig en medveten ansträngning! Och vad är skillnaden, egentligen? Jag skall försöka göra det mer konkret.
Om vi går tillbaka till min beskrivning av hur meditation kan fungera, så beskriver jag läget när tankar och känslor är stillade. Om du i vardagen kan hänvisa till och föreställa dig detta läge på ett konkret vis, så har du ”fokuspunkten för verkligheten” klar. Jag tror att detta antagligen kräver att man mediterat ganska länge, så det är inget man kan räkna med fungerar vid första försöket. Så småningom går det förmodligen att permanent skifta fokus från modellen till (min uppfattning om) verkligheten. Smärtan man upplever vid konflikt mellan modell och verklighet borde därmed få en mer positiv grundklang, på så sätt att fokus är verkligheten, och smärtan enbart signalerar om att jag borde uppdatera min modell, så att jag kan använda den optimalt för att förutsäga resultatet av mina handlingar. Inte lika dramatiskt som om det jag fokuserar på, d.v.s. modellen, förändras.
Det här blev ett rätt abstrakt och introvert inlägg, även om det beskriver en viktig realitet. Kom gärna med förslag på hur jag kan tydliggöra och exemplifiera!
Meditation hos tandläkaren
oktober 27, 2008 — Thomas DrakengrenDet var dags att laga en tand i morse. Ett ypperligt tillfälle att meditera på! Jag jobbade med att hitta ett konstruktivt förhållningssätt till smärtan. Det var egentligen ingen större fara eftersom jag fick bedövning, men den avslutande slipningen i det djupa hålet gjorde ändå riktigt ont. Det var en utmaning att enbart betrakta smärtan, och inte spänna mig i kroppen.
Buddhismens psykologi
oktober 19, 2008 — Thomas DrakengrenJag tänkte försöka formulera en minimal teori för vad buddhismen skulle kunna gå ut på, med hjälp av de termer som jag använt hittills. Detta är min hypotes: Buddhismen syftar mot att lära människorna att ta tillbaka sina projektioner (samtliga!), och sedan bli av med den tidigare utprojicerade smärtan genom att inse orsaken till denna smärta.
Här är det alltså frågan om att ta tillbaka inte bara enkla projektioner som ”han är jobbig”, utan även ”bollen är grön” tror jag ses som en projektion här (även om det inte heter så i buddhistisk terminologi; vad det heter vet jag inte), och hör inte till bollens essens. Och visst låter det väl rimligt att den insikt som buddhisterna brukar tala om, att allt är ”tomhet”, kan vara just insikten om världens beskaffenhet helt utan projektioner. ”Allt är lidande” är ju en av buddhismens grundsanningar, och om det under alla projektioner, även ”bollen är grön” ligger en smärta (och det är något jag inte kan förhålla mig till, även om det är fullt möjligt), kommer man förstås till ”tomhet” genom att bli av med smärtan och projektionerna.
Låt mig bara kommentera att det låter väldigt enkelt att komma till buddhismens mål genom mitt sätt att beskriva det. Minns då att jag ännu inte skrivit något om metoder för att åstadkomma återtagande av projektioner, förutom att meditation är en bra teknik. Att ta tillbaka projektioner är i sanning ingen enkel uppgift, och kan ta många år (och är man buddhist kanske man tror att det krävs flera liv, vad det nu betyder).
Detta inlägg får ses som informerad spekulation från min sida, eftersom jag inte alls är expert på buddhism. Spekulationen är tillräckligt väldefinierad för att kunna falsifieras, tycker jag, så vi får se hur den står sig över tiden. Kommentera gärna om detta! Jag återkommer med psykologiska teorier om andra religioner när jag är redo för det. Kristendomen står nog härnäst på tur.
Psykisk smärta, obehag och svåra situationer
oktober 11, 2008 — Thomas DrakengrenNu börjar vi närma oss de stora frågorna i livet. Vad är det egentligen som sker när man känner psykisk smärta (vi väntar med den fysiska till en annan gång när jag har bättre koll; definitivt är den besläktad!), känner allmänt obehag inför en situation, eller rentav är helt panikslagen inför något? Jag tänkte begränsa mig till att titta på de psykiska fenomenen inom en själv, för finns det så mycket annat egentligen?
Tag t.ex. när man ser att man inte har städat, men borde städa, eller att man har oändligt många saker att göra på alldeles för kort tid. Eller att man har en anhörig som är mycket sjuk, eller att man blivit bestulen eller kanske misshandlad, har slut på pengar, eller vad det nu kan vara som är jobbigt. Hjärnan är snabb på att känna igen situationer där det krävs något extraordinärt, och pang, så har du en signal direkt från amygdala som inte går att bortse från. Du kanske projicerar den på någon annan (se tidigare inlägg om projektioner), så att du tror att det är något annat som är fel, och borde ändras (kanske är det till och med ibland produktivt att agera på detta), men allt är ändå resultatet av din egen reaktion.
Sammanfattningsvis, och förenklat: situationer som är ”svåra” eller ”jobbiga” är en signal till ditt ”medvetna jag” att du faktiskt inte riktigt vet hur du skall hantera den uppkomna situationen. Annars hade det ju inte varit jobbigt, eller hur? Och även om du projicerar känslan, är det du som inte kan hantera situationen, och inte föremålet för din projektion.
Problemet är här att många inte är uppfostrade av sina föräldrar (ja, när du var barn, alltså) till att få stöd i sina känslor. Om man inte får det stödet är det lätt att istället bli paralyserad av sin känsloreaktion, och stanna kvar in sin smärta. Läs t.ex. Jesper Juuls Ditt kompetenta barn, eller John Gottmans ”EQ för föräldrar” för att läsa mer om hur man gör i praktiken för att ge sitt barn (och sina medmänniskor) vettigt emotionellt stöd.
Man kan därför behöva peppa sig själv till att faktiskt betrakta sina känsloreaktioner i obehagliga situationer i kontexten ”här har jag en situation som jag faktiskt inte vet hur jag hanterar ännu, och där jag kan växa”. Då kan man ”vara sin egen förälder”, och ge sig själv emotionellt stöd. Barn blir ofta överväldigade av sina emotionella reaktioner, och behöver ju stöd i detta för att så småningom kunna mogna till vuxna människor. Och som vuxna har vi fortfarande den möjligheten; det är bara det att vi till största delen har oss själva att lita till när det gäller emotionellt stöd. En bra idé är ju också att hitta en livspartner, eller nära vänner, som man kan ge emotionellt stöd till och få detsamma från. Att växa tillsammans med andra ger så otroligt mycket mer än att bara växa själv.
-
Senaste kommentarer
