Om att lita på sig själv

Litar du på dig själv? Det kanske låter som en underlig fråga. Frågan förutsätter ju att det finns åtminstone två jag, ett jag som gör något, och ett annat jag som litar på det första jaget. Men när man tänker efter är det ju precis så så. Man har ju inte fullständig kontroll över allt man gör. Ibland gör man inte som man egentligen vill, och ibland kanske man reagerar kraftigt känslomässigt på något, och blir inte alls nöjd med sig själv efteråt.

Vad innebär det då att lita på sig själv, eller att inte göra det?

Om man är trygg med att man klarar av de flesta situationer som uppstår, att man inte överreagerar allt för ofta, och att man vet hur man hanterar det om man gör det, och i de fåtal fall när man faktiskt helt tappar koncepterna och inte alls klarar av situationen, så är man ändå trygg i att det är helt OK att inte klara av alla situationer, utan man är helt OK som man är, ja, då kan man säga att man är trygg ovasett vad som händer, och att man litar på sig själv. Det är förstås ett oerhört trevligt tillstånd.

Det andra extremfallet är den som är otrygg i nästan allting, som vill kontrollera allt runtomkring sig inklusive sig själv, som klagar på allt och alla inklusive sig själv, som inte är nöjd med något sakernas tillstånd, och förväntar sig katastrofer bakom varje hörn. Den personen är säkerligen inte trygg i att allt går som det skall, och litar nästan aldrig på sig själv. Vilket gör att händelser ofta går snett, att man inte har bra relationer, och så vidare, vilket blir en ond cirkel i sig.

Sedan finns förstås alla lägen mellan dessa två. Om man vill röra sig närmare det första läget, oavsett vad man befinner sig, kan man börja med att träna på att acceptera läget som det är, och att man faktiskt är precis så bra man kan vara just nu, och att det är helt OK att inte klara av situationer. Men att man förstås har möjlighet att bli tryggare. Och när man ser att man kan börja lita på sig själv, blir man genast tryggare, och så etablerar man en god cirkel.

En konkret tillämpning av detta är när man skall stilla sina tankar, t.ex. när man skall meditera. När man försöker stilla sina tankar kan det hända att allehanda tankar dyker upp, som man inte kan få stopp på, oftast för att tankarna verkar låta påskina att de är så viktiga, trots att de inte har någon användning just nu. T.ex. kan någon framtida viktig händelse spelas upp, och man har känslan av att detta är viktigt eftersom jag måste planera detta så att allt blir rätt vid det framtida tillfället. Men nu är det ju faktiskt inte viktigt, eftersom jag skall meditera just nu! Varför kommer tanken ändå upp? Jo, det är för att jag inte litar på mig själv. Jag litar inte på att jag faktiskt kommer att komma ihåg att planera händelsen i förväg, så jag tvingar mig att spela upp den gång på gång. Om jag däremot kan lära mig att lita på mig själv, så att jag faktiskt är övertygad om att jag kommer att komma att tänka på just den händelsen vid ett senare, lämpligt tillfälle, och då kan sätta mig ned och planera för den, kommer tanken inte att behöva snurra runt i hjärnan. Och tro mig, i de allra flesta fall är det möjligt att lita på detta. Man är bra på att komma ihåg saker vid rätt tillfällen. Åtminstone om man har det lugn som man får om man mediterar regelbundet. Se där en god cirkel!

Så den oroliga tankesnurra man kan gå omkring med i huvudet kan helt enkelt vara ett symptom på att man inte litar på sig själv riktigt ordentligt.

Övning: observera en tankesnurra i huvudet och känn efter om den kan bero på att du inte litar på dig själv ordentligt!

Personlig utveckling som förening av saklägen

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! :-)

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! :-) Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

Medvetenhet i realtid

Jag skriver ju mycket här om att vara medveten om vad som sker på insidan av oss, i form av tankar, känslor, reaktioner och vad som finns, men jag har inte skrivit så tydligt om vilket slags medvetenhet jag avser.

Det man kanske i första hand tänker på, om man inte upplevt något annat, är att man alltid kan titta tillbaka en stund i tiden och betrakta vad som hände alldeles nyss, som att man t.ex. kände ilska, att man reagerade på det ena eller andra sättet, eller att en tanke for genom huvudet.

Det är svårt nog att hela tiden upprätthålla en sådan medvetenhet, men även om det är så, är man fortfarande i någon form av autopilotläge vid den nivån av medvetenhet. Den allra ”bästa” medvetenheten är när man i realtid (d.v.s. precis i nuet) kan ha en medvetenhet om exakt vad som händer på insidan (ja, man får ju med utsidan på köpet). Litet som om man är nedsänkt i en flod och hela tiden känner vad som passerar förbi.

Om man kan hålla sig i denna medvetenhet i realtid, hur starka eller svåra känslor man än upplever, har man möjlighet att förhålla sig till vad som händer på ett helt annat sätt. Ett sätt som gör att man utvecklar sig betydligt mycket fortare.

Men hur gör man? Enkla råd, som vanligt. Träna, träna och träna. Och meditera. En nyckel är att man inte får ”haka upp sig” på att något händer, utan att man bara låter allt hända. Det ”svar” (en handling) man ger på händelserna är enbart konstruktiva, positiva svar.

Känslor och tankar i rummet

Det som är konkret är enklare att göra något åt. Därför kan man koncentrera sig på att observera rumsliga kvalitéer hos tankar och känslor. Varifrån kommer ilskan? Oron? Skammen? Glädjen, kanske? Från vilket håll kom den tanken, och vart tog den vägen? Eftersom tankar och känslor faktiskt rör sig i hjärnan är det ju inte konstigt om de har en rumslighetsaspekt. Och det går att träna sig till att rumsligheten blir medveten.

Man kan också observera andra aspekter, som hur känslan rör sig, eller om man är riktigt visuell av sig, vilken färg den har. All observation är av godo, och gör att det blir lättare att betrakta tankar och känslor.

Bli inte förvånad om det inte alls fungerar vid första försöket, men träna länge, länge, så blir det mycket användbart sedan. Prova på nysningar också. Där är det ganska enkelt att följa hur nysningen utvecklas från en liten kliande punkt till att nästan ta över medvetandet.

Tankesnurra och planering

Många människor, ja, antagligen majoriteten, vad jag förstått, har en ständigt pågående tankesnurra i huvudet. Det kan vara saker som bekymrar en, som man tror att man behöver göra något åt, eller bara allmänna reflektioner över något. Ett bra sätt att få uppehåll i tankesnurran, så att man kan uppleva den sköna stillhet som finns mellan tankarna, är förstås att meditera, men när man väl kommer ur meditationen så är ofta tankesnurran igång igen.

Jag kom att tänka på att planering är ett bra sätt att få stopp på tankesnurran även i vardagen. Tankesnurran finns nämligen av en anledning. Eller flera, förstås, men detta rör bara en av anledningarna. Om jag t.ex. oroar mig över något som jag skall göra senare under dagen, kan mina tankar börja röra sig runt detta, och försöker spela upp olika scenarion om hur det skulle kunna utspela sig, vad jag kan behöva göra beroende på vad som händer, eller vad konsekvenserna skulle kunna bli med det ena eller det andra utfallet.

Och visst är det så att man måste planera inför kommande händelser; det vore ju konstigt annars! Nyckeln är att man faktiskt inte behöver planera hela tiden, vilket är vad tankesnurran ibland gör. Om man är medveten om att man faktiskt behöver planera, kan man göra det på ett mer systematiskt sätt, som har en början och ett slut, där  man vid slutet faktiskt är övertygad om att man planerat allt som går att planera på detta stadium. Och är man nöjd, behöver inte tankarna snurra av en oro att allt inte är planerat så gott det går.

Själva planeringen får man göra på ett sätt som passar en själv; t.ex. att först gå igenom förutsättningarna, sedan fundera igenom olika utfall, notera vilka åtgärder jag behöver vidta för att förbättra läger, och till sist analysera om planeringen är fullständig med den information man har. Därefter kan man lugnt gå vidare till nästa problem, och när de väl är slut, kan man vila i mellanrummet mellan tankar och känna dess sköna lugn.

Om att släppa taget

Under en längre tid har jag märkt att jag har haft svårt att stilla mina tankar under meditation, utan att jag har haft någon aning om varför. Det har varit frustrerande, kan jag säga! Häromdagen fick jag en hint om vad det kunde bero på, och när jag testade en smula märkte jag att jag verkligen gjorde det klassiska misstaget som jag fallit på så många gånger tidigare. Att inte kunna släppa taget! Metoder för att hantera detta är något som jag redan har i min mentala verktygslåda, men som jag som vanligt inte kommer på att jag behöver använda. Tur att verktyget fanns där, i vilket fall! :-)

I meditationen blir fenomenet att jag omedvetet tror att de pockande tankar som uppstår, och som rör viktiga saker, genast måste åtgärdas, som om jag skulle kunna göra något åt dem just då.

Och i den yttre världen har jag förstås haft motsvarande fenomen: där är det vissa saker som jag absolut vill skall inträffa, men som jag just nu inte kan agera för att det skall ske, men likväl bekymrar jag mig och låter tankarna snurra runt. Kontrollbehovet, alltså!

Det visade sig att båda sidorna av problemet bäst attackerades genom att under kontrollerade former ändra inställning under meditationen. När jag kunde betrakta känslorna under antagandet ”du kan inte göra något åt detta just nu, och har gjort vad du kan i detta läge”, var det inte längre några problem att hålla de störande tankarna borta. Och det speglade sig sedan i vardagen, så att jag kan ha ett reflekterande lugn även där. Skönt värre! :-)

Acceptans, ickedualism och observation

Uj, den titeln blev hårdsmält! :-) Men strunta i det, jag skall ändå försöka beskriva något så att det går att begripa, även om det är svåra saker. Och fortsättningen på mitt inlägg om förlåtelse, det skjuter jag till litet senare. Jag är ännu inte riktigt säker på hur jag skall börja där. Jag tänkte anknyta till hur man konkret kan råka ut för, och därmed också veta hur man undviker, det jag kallar spiritual bypassing, d.v.s. att man använder metoder för personlig utveckling som en snuttefilt (ja, det kan till och med utvecklas till ett beroende!) istället för att man faktiskt utvecklas.

En grundläggande inställning som krävs för att man skall kunna se konstruktivt på en situation, är att man accepterar den som den är; att detta som jag ser framför mig faktiskt är det jag måste utgå från, om jag vill åstadkomma en förändring. Det skall alltså inte finnas en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten.

Under meditation tränar man sig till en början att observera sina känslor och tankar istället för att agera på dem. Då har man oftast först en typ av närvaro som är dualistisk, d.v.s. man finns i två delar, en som är observatör, och en som blir observerad. Det vill säga, jag får en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten. Denna separation, hävdar jag, är i princip en typ av spiritual bypassing. Man undviker att identifiera sig själv med den som känner alla känslor och tänker alla tankar, genom att ställa sig i rollen som observatör. Och att låta observatören och den observerade sammansmälta är detsamma som att man tveklöst accepterar sig själv som den som tänker och känner det man observerar att man gör. Och det är den enda fasta utgångspunkten för förändring; en ickedualistisk närvaro. Den som observerar och den som blir observerad sammansmälter till ett.

Övning: prova ickedualistisk närvaro, först under meditation, och sedan i (resten av) verkligheten!

Uppdaterat 2008-12-13: Detta hör förstås också till avdelningen ”buddhismens psykologi”, om ni inte redan gissat det. I ickedualistisk närvaro försvinner projektionerna i en puff av logik!

Om att basunera ut viktiga budskap

Jag reflekterade en stund över mitt tonläge här på bloggen, t.ex. mitt förra inlägg, som jag skriver som ett ganska torrt konstaterande, som ett ”knep”. Ändå ser jag det jag skriver som potentiellt väldigt viktigt; för mig själv kan ett litet trick med hur jag ser på världen, inre som yttre, ha vida konsekvenser.

Alternativet kunde vara att jag basunerar ut budskap jag tycker är viktiga, beskriver hur oerhört sanna och verkliga de begrepp jag skriver om är, och hur fantastiskt det är när man inser vissa saker (oj, skriver jag torrt nu igen!). Det jag tror händer då, är två saker: dels förblindar mina egna stora känslor det budskap jag skriver, dels har starka känslor i ett budskap en tendens att framkalla starka känslor i mottagaren (ex. reklam), och som jag har skrivit tidigare, ändras förmågan att se vad som är sant i närvaro av starka känslor.

Därför väntar jag gärna tills känslorna är över, såväl positiva som negativa, så att jag kan yttra mig ”på en högre medvetandenivå”, där jag kan betrakta känslorna i efterhand, såvida jag inte har förmågan att nyktert observera dem i nuet, förstås.

Så, därför basunerar jag inte ut något när jag skriver. Om något är viktigt, får detta uppstå i dig som läsare. Det är ju inte heller säkert att det jag tycker är viktigt är något som du tycker är viktigt; det är bara en förhoppning jag har. Som vanligt, tänk själv!

Knep för återkommande negativa känslor

Låt säga att jag har en viss negativ känsla som återkommer vid vissa tillfällen, och som jag tycker hindrar mig att vara ”på topp”, eller ännu värre, paralyserar mig. Ett bra knep är då att som vanligt observera känslan, men också tänka ”ja, så här brukar det kännas ibland, och den gången blev det ju inte heller någon katastrof” (det blir det ju oftast inte, förutom möjligtvis i några fall det som framkallas av att man blir paralyserad). För mig ger den tanken ett bra perspektiv på känslan, och den påverkar mig inte lika mycket. Den blir alltså mer medvetandegjord av att bli satt i perspektiv. Ett bra knep att generalisera utifrån!

Tankefrihet vid omedvetna känslor

En snabb observation jag gjorde under en bilresa i morse! Nämligen att det är en bra indikator på om jag har omedvetna eller inte fullt hanterade medvetna känslor som påverkar mig, när jag märker att jag inte kan tänka helt fritt runt något ämne. Det känns som om tankarna ”slår i väggen” när jag försöker tänka vissa tankar. Om jag i det läget struntar i ”stoppet” och tänker de stoppade tankarna ändå (det kan vara trögt, men det går), bidrar det till medvetandegöra känslan, och jag kan observera och förhålla mig till känslan på ett konstruktivt sätt. Spännande, tycker jag!

Kontextberoende vilja

Jag skrev i ett tidigare inlägg om vad ”vilja” skulle kunna vara. Här tänkte jag skriva ett kompletterande inlägg.

Det kan ju nämligen vara så ibland, att man är i ett sällskap som är ”synkroniserat”; t.ex. kanske en chef under ett arbetsmöte på jobbet uppbådar entusiasm inför ett projekt, och alla är peppade att ta tag i en viss uppgift. Konstigt nog kan man när man kommit från mötet undra varför man inte fortfarande är lika entusiastisk, och kanske till och med har svårigheter att ta itu med det som man var överens om på mötet.

Om vi nu antar att det jag skrev tidigare om vilja är sant (allt är hypoteser i detta försök till vetenskaplig ansats), hur förklarar vi då detta? Jag tror att det här rör sig om att mina ”jag-delar” faktiskt drar åt samma håll under mötet, men att vissa delar av mig enbart gör det just p.g.a. av samhörighetskänslan på mötet, eller känslan av att alla drar mot samma mål (som är en rätt kraftfull känsla, tycker jag själv). När mötet är över är det svårt att uppbringa precis samma känsla som under mötet, och då är man inte nödvändigtvis fullständigt inriktad på målet längre. Så det blir ett slags vilja som är beroende av vilken kontext man är i.

Ett annat exempel skulle kunna vara när man pratar med någon om att det vore så roligt att träffas, för det var så länge sedan. Just i stunden känns det alldeles självklart att man vill bjuda hem den andra/andre, eftersom han/hon är så trevlig, men när vardagen träder in så har man inte alls lika lätt att föreställa sig precis hur otroligt trevligt det skulle vara, så det kan ta alldeles för lång tid innan man tar sig för med bjudningen.

I det första fallet kanske det inte var helt självklart att jag verkligen vill göra det som jag ville på mötet, medan jag i det andra fallet antagligen vill bjuda hem min bekanta/bekante. Så inte är det lätt att avgöra vad man skall göra; där behöver man ta sitt logiska tänkande till hjälp. Mer om det en annan gång! Vilja, känslor och tankar är bra på olika saker, och behöver stötta varandra i balans för att allt skall bli så bra som möjligt (vad det nu är).

Vad är tankar?

Vi har tittat på vad känslor är, men vilken syn på vad det man brukar kalla ”tankar” är produktiv när man har gett sig i kast med att observera sig själv? Jag utgår från min egen erfarenhet av mina egna tankar och hur de verkar bete sig, kopplat till vad jag vet om hur hjärnan faktiskt fungerar. Edward de Bono har också en trevlig modell av hur tankeverksamhet i hjärnan fungerar (han med lateralt tänkande, alltså), titta gärna på den.

Som något slags grundidé utgör tankarna ett flöde av aktiveringar i hjärnan. Tankar kan ju pågå mest hela tiden, eller kan upphöra, som under meditation. Känslocentrum reagerar ibland på tankar, så att känslor aktiveras (som t.ex. om man tänker på något obehagligt), och en känsla kan i sin tur sätta snurr på tankeverksamheten, så att man styrs in på något spår, t.ex. något positivt, eller något negativt. Så där finns ett ordentligt samspel. Under meditation ”synar” man samspelet mellan tankar och känslor, och kan efter att man tränat ett tag se vad som egentligen händer. Annars är man inte alltid medveten om sambanden, och man kan hamna i riktigt negativa spår utan att man vet hur man hamnat där. Och dessutom kan man inbilla sig att det var meningen att man skulle hamna i något negativt, och att man inte kan göra något åt det. Så är det förstås inte.

Tankar kan vara medvetna och omedvetna, och man kan genom att observera medvetandegöra även omedvetna tankar. När man väl ser dessa samband, så ter sig inte sådant så allvarligt som man annars kunde se som ytterst smärtsamt. T.ex. en reaktion som kan sitta kvar från barndomen, när man t.ex. blivit illa behandlad vid något tillfälle (var t.ex. tvungen att göra något man inte ville), kan visa sig, och få en att känna sig usel till mods. När man väl förstår orsaken och kan separera det från vad som faktiskt är sant i detta nu, kan man känna känslan från barndomen och se den just som en känsla från barndomen; inte alls lika illa, och dessutom kan man försöka hantera den konstruktivt medan man ändå har den uppe. T.ex. ta tillfället i akt att förlåta den förälder som ville att barnet skulle äta leverkorv för att må bra, och inte kunde förmedla detta, och hantera barnets obehag. Ja, det var ett exempel, tänk själv för att få ett bättre exempel som passar dig bättre!