Raskt bestämde jag mig att prova om känsloomvandling fungerar för att komma vidare med svårigheten att hitta styrka i just den typen av situation. Känslor fungerar på samma sätt i drömmar som i “verkligheten”, så jag kunde återkalla känslan jag kände när jag insåg att jag gick med på att göra något som jag egentligen inte ville. När jag fokuserade mitt medvetande in i känslan, blev resultatet en mycket obehaglig känsla långt ned i magen, som på något sätt verkade tränga igenom själva hindret för att jag skulle kunna stå upp för mig själv. Det låter flummigt värre, men känslan av detta är konkret när jag gör det. En hel del återstår att göra med detta, men bättre blev det definitivt!

Positivt är förstås att obehagskänslan jag känner när jag inte står för min åsikt innehåller det som behövs för att jag faktiskt skall stå för min åsikt. Bara jag använder den på rätt sätt. Jämför ett tidigare inlägg om kärleksfulla möten.

Det kan ju nämligen vara så ibland, att man är i ett sällskap som är “synkroniserat”; t.ex. kanske en chef under ett arbetsmöte på jobbet uppbådar entusiasm inför ett projekt, och alla är peppade att ta tag i en viss uppgift. Konstigt nog kan man när man kommit från mötet undra varför man inte fortfarande är lika entusiastisk, och kanske till och med har svårigheter att ta itu med det som man var överens om på mötet.

Om vi nu antar att det jag skrev tidigare om vilja är sant (allt är hypoteser i detta försök till vetenskaplig ansats), hur förklarar vi då detta? Jag tror att det här rör sig om att mina “jag-delar” faktiskt drar åt samma håll under mötet, men att vissa delar av mig enbart gör det just p.g.a. av samhörighetskänslan på mötet, eller känslan av att alla drar mot samma mål (som är en rätt kraftfull känsla, tycker jag själv). När mötet är över är det svårt att uppbringa precis samma känsla som under mötet, och då är man inte nödvändigtvis fullständigt inriktad på målet längre. Så det blir ett slags vilja som är beroende av vilken kontext man är i.

Ett annat exempel skulle kunna vara när man pratar med någon om att det vore så roligt att träffas, för det var så länge sedan. Just i stunden känns det alldeles självklart att man vill bjuda hem den andra/andre, eftersom han/hon är så trevlig, men när vardagen träder in så har man inte alls lika lätt att föreställa sig precis hur otroligt trevligt det skulle vara, så det kan ta alldeles för lång tid innan man tar sig för med bjudningen.

I det första fallet kanske det inte var helt självklart att jag verkligen vill göra det som jag ville på mötet, medan jag i det andra fallet antagligen vill bjuda hem min bekanta/bekante. Så inte är det lätt att avgöra vad man skall göra; där behöver man ta sitt logiska tänkande till hjälp. Mer om det en annan gång! Vilja, känslor och tankar är bra på olika saker, och behöver stötta varandra i balans för att allt skall bli så bra som möjligt (vad det nu är).

Min version av ödmjukhet är egentligen ungefär detsamma som medkänsla, som jag tidigare skrivit om. Om någon gör något som jag vid första anblicken kan tycka vara helt befängt, t.ex. är det typiska fallet när jag har “rätt” och den andra har “fel”, och absolut inte vill diskutera saken. Om jag skall ha någon som helst möjlighet att överbrygga denna klyfta, måste jag förstå den andra personen rätt djupt, så att jag kan känna av varför oviljan att ens diskutera saken finns. Här kommer medkänslan väl till pass. Ofta kan det förstås vara en rädsla (t.ex. att ha “fel”) som blockerar diskussionsviljan. Om jag känner med personen, kan hon eller han faktiskt uppfatta detta (medkänsla åt andra hållet!), och blir jag inte längre ett hot. Möjligheterna till samförstånd och konstruktiv diskussion ökar därmed radikalt!

Och vari detta ligger ödmjukheten? För mig ligger ödmjukheten i att med värme och förståelse kunna betrakta den andra personens rädsla, och helt acceptera varför den andra personen bjuder ett sådant hårdnackat motstånd. Ödmjukheten är alltså en kompromisslös vilja att förstå någon annan. En inställning att acceptera människor som de är, och ha det som är som en självklar utgångspunkt.

En rätt stark hypotes som jag har är att man antagligen projicerar på (den jobbiga!) personen ända tills man nått fram till att vara ödmjuk istället. Då kan man känna sin egen smärta, och driva den mot sin förlösning (d.v.s. lösningen av problemet).

Min hypotes är att vilja är när mina “persondelar” (eller delar av hjärnan, om man skall vara mer vetenskaplig och konkret) är i det mesta överens, och inte försöker argumentera mot varandra, eller kritisera varandra. Med tanke på kritikens position i dagens samhälle kan det vara anledningen till bristen på vilja som Drakhanna observerar! Du förutsätts kontinuerligt kritisera dig själv, för annars är du inte en kritiskt tänkande människa. Och får därmed svårt att ha en vilja. Men samtidigt vill man ha ett sunt perspektiv på sig själv och sin omgivning, så hur går det ihop? Balans, som vanligt?

Uppdatering 2008-10-05: Viljan tror jag fungerar ungefär som en järnbit som kan vara magnetisk eller inte. Är den magnetisk riktas magnetfältet likadant över hela järnbiten, d.v.s. delarna samarbetar. Annars är magnetismen hos de små delarna hos järnbiten riktade åt slumpvis olika håll, och vi får ingen magnetism hos hela järnbiten.